media – Egor Putilov

Märklig medietystnad kring Medborgerlig Samling

Det är inte första gången jag funderar på den kompakta medietystnad som det nya partiet Medborgerlig Samling har mötts med. Kontrasten med det journalistiska kollektivets entusiasm kring Feministiskt Initiativ som regelbundet bjöds in till SVT Opinion och andra populära talkshower samt får debattera mot etablerade riksdagspartier kan inte vara större. Medan mikropartiet F! får stoltsera sig med plats i opinionsundersökningar bredvid stora riksdagspartier lyser MED med sin frånvaro. Den uppseendeväckande avsaknaden av intresse kan givetvis förklaras bort med det vanliga gnället bland aktivister-journalister – ”det behövs knappast ett högerparti till”. Däremot är det oftast chefredaktörer och andra mediemagnater som bestämmer över dagordningen i mediehusen. Min slutsats är att denna nedtystningstaktik är en följd av att partiet uppfattas som ett hot mot etablissemanget.

Den så kallade Alliansen har misskrediterat sig totalt under regeringen Reinfeldt som bäddade för dagens katastrofala situation i Sverige. Att göra en helomsvängning nu och påstå att exempelvis Moderaterna har insett sin så kallade ”naivitet” och vänt sig tillbaka till rötterna kommer knappast att hjälpa att återskapa förtroendet – inget partiledarbyte i världen kan reparera den skada som Reinfeldt har åstadkommit Moderaterna. Det ser ut på liknande sätt för stora grupper av väljare även i KD och L. Deras nuvarande beteende med populistiska utspel och meningslösa förslag i syfte att vinna tillbaka väljarna är helt enkelt ovärdigt etablerade riksdagspartier. Väljarna kommer knappast att uppskatta att bli dumförklarade. Nej, inget är glömt och inget är förlåtet hur än Alliansens partistrateger önskade att så inte var fallet – och rasande siffror i opinionsundersökningar bara bekräftar den bilden.

Den här situationen gör att många alliansväljare – med undantag för migrationsextremister i Centerpartiet – känner sig politiskt hemlösa i dagens läge. Att rösta på SD blir inget alternativ för många tvekande väljare på grund av partiets historia och den fortsatta svartmålningen i media. Det blir helt enkelt för hög tröskel för människor som ser sig själva som hyggliga samhällsbyggare att rösta på något så djävulskt som SD – som det utmålas som av den förenade mediekartellen.

Den så kallade Alliansen har dock lyckats att sänka sitt förtroende så lågt att propagandan spelar en allt mindre roll för deras desperata väljare. En stor del av dem tvekar dock fortfarande. Att rösta på ett borgerligt parti som inte var med under de reinfeldtska åren skulle kunna vara ett alternativ för en stor del borgerliga väljare. Det är här Medborgerlig Samling kommer in i bilden.

Det är det enda partiet som föreslår det onämnbara – ett avskaffande av asylrätten som är en av grundpelarna för dagens globaliseringsmodell. Eftersom asylsystemet inte längre uppfyller sitt uttalade syfte borde det avskaffas och ersättas med ett annat system som är baserat på kvoter och därmed ger vanliga väljare en större möjlighet att påverka nivån på invandringen, menar partiet. Istället för att vara en ”ovillkorad mänsklig rättighet” blir asylinvandringen en demokratisk och politisk fråga och ett föremål för diskussioner, granskningar och förhandlingar i och med denna reform. Med andra ord vill MED slakta en av etablissemangets heligaste kor. Bara den punkten i sig är tillräckligt brottslig för att media skulle försöka förminska och motarbeta partiet.

Men inte nog med det. Med sin sakliga framtoning är MED på god väg att bli ett parti av vanliga arga medborgare som efter åratal av misskötsel av den delegerade makten som den politiska klassen har gjort sig skyldig till går in i politiken för att styra landet tillbaka på rätt spår.

Om Medborgerlig Samling ska få tillräckligt med medialt utrymme har de potential att i princip utradera Alliansen. Det ger en garanti på att medier kommer att fortsätta låtsas som om MED inte finns – om inte annat i förhoppningen att trötta ut partiet och dess företrädare.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 073-6101217

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Regimmedia på offensiv med fejka nyheter

Det tog inte lång tid efter de första försiktiga försök som gjordes från polisens sida att faktiskt börja utföra sitt uppdrag och utvisa personer med avslag till deras hemländer tills regimmedia gick i stabsläge för att bilda opinion mot utvisningarna. Trots att det i själva verket handlar om ett dussintal personer utvisade till Afghanistan med tvång under både 2015 och 2016 pratas det flitigt om ”massutvisningar”. Enligt Kriminalvårdens uppgifter utvisades endast 20 afghaner med tvång under hela 2015. Detta hindrar dock inte Niklas Orrenius i DN att skriva att ”vi fortsätter att skicka tusentals människor mot deras vilja” till Afghanistan. När jag påpekar hans minst sagt kreativa användning av fakta går han snabbt in i en försvarsställning. Av nedan följande twitter-konversation går att utläsa de vanligaste argumenten som så kallade journalister använder sig av när de blir påkomna med att skapa fejka nyheter:

Jag tycker att det är ganska tydligt att Orrenius jonglerar med fakta här i ett tydligt syfte att dramatisera utvisningarna och skapa en opinion emot dem. Men det riktiga lågvattenmärket kom knappast förvånande från propagandacentralen Sveriges Radio. I en ren desperation grep Ekot efter minsta halmstrån igår när de publicerade nyheten om att en afghan som nyligen utvisats från Sverige dog i en bombexplosion i Kabul under följande rubrik ”Bekräftat: utvisad tonåring död i sprängdåd i Kabul”. Nyheten rapporterades först av Expressen som använde hemsidan Blankspot som sin källa. Redan i Expressens rapportering framgick att nyheten var ett uppenbart fejk skapat av själva afghanen för att försvåra utvisningen av hans bror från Sverige. Hans namn fanns inte med på listan av döda och han ”hade inte ens befunnit sig” vid platsen för attentatet. Notera även hur han kallas ”tonåring” trots att hans ålder skrevs upp till 19 av Migrationsverket efter en medicinsk åldersbedömning – vilket i praktiken innebär att han varken är 17 eller 19 utan mest troligt närmare 25 år gammal. Trots allt detta publicerar SR den uppenbart falska nyheten som omedelbart börjar användas av opinionsbildare som Anders Lindberg som ett argument mot utvisningarna:

Så småningom tog dock Human Rights Watch som användes av SR som källa tillbaka uppgifterna:

SR blir därmed tvungna att avpublicera nyheten – utan någon förklaring eller ursäkt till läsarna. Dem som klickade på länken till nyheten som under en tid stod kvar bland annat på Omnis hemsida möttes av detta:

Vid det här läget borde det bli självklart för varje tänkande medborgare att så kallade mainstreammedia sysslar med att skapa fejka nyheter och påverka opinion i en industriell skala – som de alternativa medierna inte ens kan drömma om. Tvärtom börjar just alternativa medier att bli enskilda medborgares verktyg för att syna medieetablissemangets lögner och desinformation.

Samtidigt skapas det i post-sanningens anda ett nytt organ som ska ”kartlägga falska nyheter”. Organets skapare gör ingen hemlighet av vem udden kommer att riktas mot: ”Mycket av syftet med falska nyheter är att underminera trovärdigheten hos media.”

Det nya sanningsministeriet kommer alltså att kartlägga just alternativa medier som granskar och synar falska nyheter hos traditionella medier. Det handlar med andra ord om en vanlig kartellbildning i syfte att strypa det fria ordet och begränsa pressfriheten. Självklart kommer den nya verksamheten att finansieras med skattemedel: Fojo medieinstitut som står för den lever på generösa bidrag från bla SIDA och utbildningsdepartementet.

Det återstår att se om det kommer att höjas röster denna gång om att SR och DN är hot mot demokratin och säkerhetsrisker. Att döma av utvecklingen hittills är det inte troligt. Sannolikt kommer avslöjanden om att DN och SR sysslar med fejka nyheter att förtigas och förminskas: de falska nyheterna har ju ändå gjort avtryck i debatten – och därmed har deras skapare uppfyllt sitt uppdrag…

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Offentlighetsprincipen satt ur spel – så kallade journalister tysta

Offentlighetsprincipen är ett flagskepp och en av grundpelarna av svensk demokrati. Den transparans som den ger har under en lång tid säkerställt att Sverige hade en relativt låg nivå av korruption jämfört med andra länder. Så är dock inte fallet längre eftersom i januari 2014 kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att ”e-postmeddelanden utan ärendeanknytning som skickats mellan tjänstemän inom en myndighet anses inte vara allmänna handlingar”. Detta innebär att i princip all intern kommunikation mellan tjänstemän på myndigheter stannar inom en och samma myndighet numera inte är tillgänglig för medier och allmänheten. Staten behöver inte ens göra en sekretessprövning av sådana handlingar eftersom de anses vara arbetsmaterial per automatik.

Det är svårt att överskatta betydelsen av detta beslut: en stor del av avslöjanden om korruption och maktmissbruk på svenska myndigheter blev möjliga just genom granskningar av myndigheternas interna e-postmeddelanden. Till exempel de händelser som jag berättade om i Dagens Media i december 2015 och som handlade om att Utrikesdepartementet hade satt tryck på en egyptisk tidning för att censurera en artikeln om korruption på svenska ambassaden i Kairo i efterhand samt hade konspirerat för att begränsa tillgång till information för mig som journalist. Den här uppseendeväckande historian kan läsas i sin helhet på Dagens Medias hemsida.

Uppgifterna som jag grundade min artikel på kom just från interna mejl som lämnades ut medan domen från förvaltningsdomstolen inte har slagit till fullt ut än. I dagsläget skulle det vara omöjligt. Möjligheten att få insyn i myndigheternas dolda maskineri är viktigt för både forskare, medier och allmänheten. Att kunna spåra upp hela beslutskedja behövs för att öka förståelsen kring hur staten fungerar och identifiera tillkortakommanden och misstag. Den möjligheten var utmärkande för den svenska demokratin.

Därför kommer domstolens avgörande att ha enorma följder för hela den svenska offentligheten, förvaltningen, medier och det politiska systemet. Man skulle kunna förvänta sig krigsrubriker från den antagligen fria pressen som kan förväntas slåss för sin rätt att granska staten. Men… något ramaskri uteblev. Eller – rättare sagt: ingen har rapporterat någonting alls om domen. I vintern 2014 var det andra, tydligen mycket viktigare ämnen som engagerade den svenska journalistkåren: som till exempel en nyhet om att prinsessan Madeleine fick en dotter, förtal och förföljelse av docent Jim Olsson som råkade kommentera på en icke-godkänd nyhetssida samt en mängd sedvanliga pseudodebatter som gällde oanade efterverkningar av identitetspolitiken.

Det dröjde till mars tills en kort nyhetsnotis om domen passerade obemärkt förbi i branschtidningen Journalisten. Ingen har märkt något eller ville påbörja någon debatt kring nyheten. Den svenska journalistkårens feghet är i det närmaste exempellös: att spinna fejka nyheter och icke-debatter, ”granska” och hänga ut enskilda privatpersoner förefaller vara mycket viktigare än att diskutera hur rimligt det är att en av demokratins grundpelare sätts ur spel. Journalister i Ryssland och andra icke-demokratiska länder avstår från att granska makten på grund av rädsla för repressalier samt censur. Det är groteskt när påstått fria svenska journalister uppvisar samma beteende – av egen fri vilja.

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Liberal debattör vill rädda demokratin – göra ”något” med Trump

Jag råkar vara medlem i Juseks fackförbund och brukar i egenskap av denna få deras tidning Karriär. Oftast brukar den gå direkt till papperskorgen – främst därför att en karriär knappast är ett brinnande aktuellt ämne för mig just nu. Men även på grund av sällsynt undermåligt innehåll. Vänsterns desinformatörer brukar vara ganska skickliga på att utge sig för normala och rationellt tänkande människor – kanske med undantag för Anders Lindberg. Desinformatörer av lägre rang saknar dock Aftonbladet skribenters fingertoppskänsla och är nästan groteska i sina överdrifter. Den här gången råkade jag öppna sista sidan i tidningen och läsa en artikel med den fyndiga rubriken ”Tidens ironi att jag ber om fler förbud”. En Marika King som definierar sig som liberal beklagar sig över att hon ”måste” be politikerna om fler förbud – bland annat vill hon förbjuda Trump (mer om det längre ner). De första två stycken i hennes text är så intressanta och talande (som anamnes) att de förtjänar att citeras i sin helhet. Hon skriver följande (med mina kommentarer i fetstil):

”Jag minns det så tydligt. Melodifestivalen 2015. Måns Zelmerlöw kliver ut på scenen tillsammans med sin grafiska kompis. We are the heroes of our time, but we are dancing with the demons of our mind. Texten slår an en sträng hos mig. En sträng av både hopp och förtvivlan, och en inte alltför liten dos av melankoli och förundran. (Det blir nästan en karikatyr på en lätt dum och konformistisk medborgare som faller sanktionerade tårar och blir alltigenom känslig och sentimental över en låt på Melodifestivalen. Att fira och lyfta upp sin egen ignorans genom att kasta bort flera århundraden av filosofi och rationellt tänkande till förmån för den förmodat djupa meningen i en vinnande schlagerlåt är tydligen inte stigmatiserande längre. Regeringens flyktinggala i Munchenbryggeriet har satt en standardnivå. Den närmaste referensen är nog filmen Idiokrati som för övrigt rekommenderas varmt som en objektiv skildring av nutidens verklighet.)

Jag växte upp på 70-talet och sedan dess har jag levt i en tro om att världen utvecklas åt rätt håll. Visst fanns det fortfarande krig och fattigdom (långt borta – anm.), men på det stora hela tog demokratin över, humanismen och liberalismen vann mark, och förnuftet och kärleken skulle segra. (Så klart – med en trygg uppväxt som svensk medelklass i Peak Folkhem får man en känsla av att ”kärleken” (detta ord alltså) segrar. Sorgligt nog verkar skribenten inte förstå att förklaringen till denna tro är just den trygga uppväxten i Sverige. Tanken att den tron inte delades av en överväldigande majoritet av jordens befolkning – som just levde i krig och fattigdom – är till synes helt främmande för henne. King absolutiserar sina personliga erfarenheter och projicerar sin myskänsla på omvärlden utan att inse att ett tack borde snarare riktas till hennes förfäder som byggt upp just Sverige som ett land fritt från krig och fattigdom – en historielöshet som verkar vara typisk för svensk medelklass. Men vänta en stund – nu kommer det stora avslöjandet…):

Sedan kom ISIS och SD (just så – genom ”och”. Det är svårt att kommentera det här för att detta är ett så vidrigt och förkastligt sätt att demonisera ett politiskt parti. Dock kan man fortfarande spåra glimtar av ett intellektuellt arbete bakom detta. Att sätta ett likhetstecken mellan ISIS (det heter IS numera, Marika) och SD är redan ett ganska eftersatt och missbrukat grepp men King gjorde ändå en ansträngning för att skicka ut de rätta signalerna om vilka som hon hatar.)”

Som om det inte vore nog återfinns även en ”frågeruta” i texten. Där förfasas författaren över Trump:

”Alla pratar om att Trump är en fara för demokratin och att han i realiteten utför en smygande statskupp. Så varför är det ingen som gör något? Att göra statskupp är väl förräderi?”

Det här stycket är en gripande illustration av Marika Kings tankeverksamhet. Hon ställer retoriska frågor med givna svar. Vad ska man då göra med Trump om man ska göra något? Ska man döda honom som en vänsterjournalist tidigare föreslog? För det finns väl inga andra sätt att stoppa en vald president från att ”utföra en smygande statskupp”? Således föreslår skribenten på fullaste allvar att göra ”något” med en demokratiskt vald president av en främmande stat därför att alla pratar om att han (förlåt – hen) är en fara för demokratin. Det som verkligen är ironiskt är att King inte verkar förstå ironin i sin egen text – att det är just hon som är hotet mot demokratin. Även om man bortser från den ideologiska fördelningen mellan vänster och höger och pratar endast om den intellektuella nivån blir det inte bättre: för att se denna tydliga motstridighet krävs inga större mentala ansträngningar – förmågan att se det borde komma med de mest grundläggande hjärnfunktionerna. I ljuset av detta stycke låter nästa ruta som ett olustigt skämt:

”Forskning från Harvard har visat att meditation fysiskt påverkar hjärnan. 27 minuter om dagen i 8 veckor räckte för att kraftigt öka densiteten i den grå hjärnsubstansen i hippocampus. Fascinerande.”

En fråga som dyker upp: är det något man INTE ska göra med sin hjärna om skribenten nu använt denna metod? Slutklämmen fascinerar minst lika mycket i alla fall:

Marika King presenteras i tidningen som ekonom, vice vd och författare. Hon är alltså väldigt väl positionerad i samhället. Man behöver dock inte läsa hennes cv. Allt om henne står i hennes artikel. Av den att döma verkar hon sakna de mest grundläggande tankefunktionerna som behövs för att säkerställa människoartens överlevnad – bland annat förmågan att tänka abstrakt, göra orsak- och konsekvensanalys, skilja på olika skeenden i den fysiska verkligheten, komma till slutsatser och agera utifrån dem. Att sådana människor upptar nyckelpositioner i samhället är något som skrämmer mig på riktigt.

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

SVT:s redaktör stoppade artikel om IS-terrorister bland asylsökande – ville ha ”konkret case” av terrorbrott

Enligt uppgifter i media är terroristen som utfört dådet i fredags en asylsökande från Uzbekistan. Det är precis vad jag har slagit larm om redan för 1,5 år sedan i augusti 2015. För första gången försökte jag då att ta del i den offentliga debatten om migration i egenskap av förre detta asylhandläggare.

Frågan var otroligt infekterad och jag stod inför ett val: att låta bli, fortsätta min långsamma men säkra karriär som frilansjournalist, spela med och låtsas som om ingenting händer, – eller berätta det jag visste om hur asylsystemet (inte) fungerade. Min första debattartikel skulle handla om obefintliga kontroller av IS-terrorister som smög in till Sverige med migrantströmmen samt om behovet av screeningsrutiner för nya asylsökande för att skydda landet från terrorangrepp. Jag ansåg att de här uppgifterna var så pass viktiga att de måste nå allmänheten – annars hade jag känt mig medskyldig till ett eventuellt terrordåd och människors död. Det vore i sådant fall oförlåtligt: jag visste ju – men teg.

Det var mot denna bakgrund som jag skrev en artikel som handlade om att det är väldigt lätt för IS-terrorister att komma till Sverige som asylsökande eftersom Migrationsverket som förväntades hitta dem saknade både resurser, kompetens och förståelsen för uppdraget. Tvärtom – istället för att lägga mer kraft just på sökanden från Syrien och andra riskländer begränsade Migrationsverket utredningar på syriska asylsökanden till 1,5 timmar jämfört med vanliga 2,5 timmar samt satt in de mest oerfarna och nyrekryterade handläggare på dem eftersom syriska ärenden ansågs vara enkla.

I artikeln som kan läsas på denna länk skrev jag bland annat följande: ” ”De väntar bara på order. Du får se”, sa en människosmugglare om IS-krigare som han skickar till Europa i intervjun med Buzzfeed. Sverige har länge varit relativt förskonat från terrordåd. Dock finns det inga garantier att så kommer att vara fallet även i framtiden. I en värld med allt öppnare gränser bör myndigheterna hänga med i utvecklingen. Om inget görs och det snabbt kan Migrationsverkets slapphet stå Sverige dyrt.”

Uppgifterna var inte kända allmänt men hade en stor vikt just för att förebygga ett terrordåd. Därför var det självklart för mig att de måste publiceras – särskilt eftersom de kom från en före detta asylhandläggare med insyn i Migrationsverkets verksamhet.

Jag fick dock en kall dusch när jag mejlade min artikel till SVT Opinions dåvarande huvudredaktör Terje Carlsson. Carlsson var allmänt ifrågasättande och menade att mina påståenden inte belagts tillräckligt i artikeln. Han krävde att artikeln skulle skrivas om helt. Som jag förstår nu var förhoppningen att jag helt enkelt skulle ge upp. Dock gick jag med på det och skrev om artikeln – 2 gånger – för att få med alla hans synpunkter som dykt upp på nytt efter varje version och urholka texten ännu mer. Detta för att få igenom det viktigaste budskapet: Sverige måste skapa ett fungerande system för screening av asylsökande – om man vill undvika terrordåd.

Efter andra gången fick Carlsson tydligen slut på motargument och skrev att de avstår från publicering därför att artikeln ”misstänkliggör flyktingar”. Jag vill påminna att vid det läget har det redan funnits omfattande bevis på att Islamiska staten smugglade in sina terrorister till Europa i migrantströmmen. I sitt svar formulerade han sig minst sagt märkligt: han ville ha ett ”konkret case” av asylsökande som begår terrordåd (se skärmdumpar av mejlkorrespondensen längre ner). Med andra ord verkar det som att Terje Carlsson ville att ett terrordåd skulle ske och människor skulle dö för att ens diskutera en debattartikel i ämnet.

Jag måste erkänna att jag tappade ansiktet lite grand i den här mejlväxlingen. I mitt sista mejl till Carlsson skrev jag att om ett större terrordåd skulle ske i Sverige kommer han att bli medskyldig. Det var nog inte så professionellt av mig att skriva så här men det är just det det egentligen handlar om. Hur många artiklar, reportage och uppgifter från visselblåsare har Terje Carlsson och sådana som honom stoppat på politiska grunder under sina yrkesliv? Hur hade Sverige sett ut idag om dessa personer inte hade lagt en våt filt över debatten? Hade fredagens terrordåd kunnat ske om tillkortakommanden i säkerhetsrutiner diskuterats öppet och åtgärdats i tid?

Förmodligen tack vare sin trogna tjänst i åsiktskorridorens namn blev Carlsson nyligen belönad med en chefredaktörsposition i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Branschtidningen Resume gratulerade honom i en prydlig artikel: ”Han ska nu ansvara för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars nyutgåva utkommer i samband med årets bokmässa i Göteborg, med skribenter som Hans Blix, Alexandra Pascalidou, Per Jönsson och Bengt Göransson.”

Terje Carlsson och hans meningsfränder kommer troligen att hoppa mellan olika välavlönade positioner i samhällets yttersta toppskick även framöver. De har gått vidare med sina liv. Tyvärr kan man inte säga det om människor som har dött på Drottninggatan i fredags.

Carlssons svar på den omarbetade artikeln och efterföljande mejlväxling (sista mejlen längst ned):

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Aftonbladet samarbetade med ryska säkerhetstjänster för att tysta obekväm journalist

Mitt under den så kallade Putilovaffären i höstas initierade tidningen Aftonbladet kontakt med ryska säkerhetstjänsten för att tysta mig. Aftonbladet genom sin anställd Lisa Röstlund, 37 år, har kopplat min nuvarande svenska identitet som är skyddad till mitt ryska namn och därmed röjt min identitet igen – denna gång för ryska FSB. Skärmdumpen ovan är ett bevis på att Aftonbladet var informatörer åt ryska säkerhetstjänsten.

Förevändningen för Aftonbladets kontakt med FSB har varit deras önskan att ”kontrollera” mitt examensbevis från ett ryskt statligt universitet där jag pluggade juridik långt innan jag flyttade till Sverige. Examensbeviset hade för övrigt kontrollerats och bedömts som likvärdigt svensk juristexamen av Högskoleverket för länge sedan så denna bortförklaring förefaller vara väldigt tunn.

37-åriga Röstlund är en erfaren journalist som länge arbetade med granskningar (inklusive tillsammans med undertecknad) men som på senare tid har kvalificerat sig alltmer som propagandist. Hennes gedigna erfarenhet lämnar knappast något utrymme för att tvivla på att hon varit fullt införstådd med vad hon gjorde. Så kallade ”avdelningar för internationellt samarbete” på ryska statliga universitet har länge varit en täckmantel för KGB och senare FSBs anställda som både samlade information, skötte ”internationella kontakter” och höll koll på regimkritiker inom student- och lärarkåren. Så har det varit i sovjettiden – och så är det även i dagsläget vilket flera internationella granskningar visar. Bland annat berättar artikeln ”What the FSB is doing in Russian universities” om en FSBs överste som ledde säkerhetstjänstens verksamhet på Moskvas statliga universitet och som officiellt hade en position som biträdande rektor för just internationellt samarbete.

Trots allt detta mejlar Röstlund direkt till den internationella avdelningen av mitt gamla universitet i Ryssland med en svårbegripligt formulerad begäran om att ”verify the diploma”. Som det brukar vara i sådana fall börjar en ”Elena” på andra sidan att fiska efter mer information genom att kräva någon fullmakt – vilken hon också får med vändande mejl. I mejlet sammankopplar Röstlund mitt gamla ryska namn som fanns i ryska register med min nuvarande svenska identitet som nämligen är skyddad just på grund av mina skriverier om bland annat Ryssland (se skärmdumpen ovan).

I kopian på mejlet sätter hon mig för att ytterligare skrämma mig och visa att Aftonbladet numera är i kontakt med Ryssland. För att rättfärdiga detta ljuger hon i mejlet om att jag skulle vara med på att utfärda en fullmakt till Aftonbladet. Hotet var uppenbart – Aftonbladet hade ju tidigare gjort ett hembesök hos mig på en skyddad adress som de förmodligen fick genom dataintrång:

Lisa Röstlund tillsammans med en fotograf redo att ta den klassiska bilden på Den Anonyma Näthataren utanför min lägenhet

Det är troligt att det egentliga syftet med den här kontakten har varit att informera ryska säkerhetstjänster om min nuvarande identitet och antyda att exempelvis min familj som bor kvar i Ryssland kan råka illa ut ifall jag fortsätter att skriva.

Direkt efter att jag har fått den här kopian skrev jag ett mejl till Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén – alltså den som för närvarande är under utredning för uthängningen av min identitet i hennes tidning:

Dessvärre fick jag inget svar från henne. Dock är detta mejl ett viktigt bevis på att Aftonbladets högsta ledning visste om kontakterna med ryska säkerhetstjänster. Jag fick endast ett begränsat inblick i hur Aftonbladets så kallade grävande journalistik i själva verket fungerar men många frågor återstår:

Var min uthängning från början regisserad i samarbete med Ryssland?
Hur omfattande var/är kontakten mellan Aftonbladet och ryska säkerhetstjänster?
Vilka fler på Aftonbladets nyhetsredaktion är inblandade?
Vilken annan information om regimkritiker, journalister och politiskt aktiva har Aftonbladets så kallade ”journalister” förmedlat till FSB?
Får Aftonbladet ses nu som en aktör som agerar i en främmande makts intressen?

De här frågorna kräver en noggrann utredning.

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

SVTs migrationskorrespondent misstänktes vara asylaktivist – då ljuger hon för att komma undan

Jag var (och är fortfarande) villig att publicera SVT:s migrationskorrespondent Stina Blomgrens svar på mitt inlägg ”I sanningens tjänst” som belyste vissa minst sagt tveksamma moment i hennes journalistiska arbete. I inlägget beskriver jag omständigheter som tyder på att Stina Blomgren i själva verket kan vara en asylaktivist som vinklar sina reportage för uppnå politiska syften. Med tanke på hennes framstående position som ”migrationskorrespondent” i public service kan detta vara skadligt för en objektiv bevakning av migrationsfrågor på SVT.

Trots att min villighet att publicera hennes svar förmedlades bland annat genom gemensamma bekanta i journalistkåren hörde Blomgren aldrig av sig. Det hör inte till vanligheter att man väljer att inte bemöta kritik och anklagelser när man får en möjlighet till det. Därför blev jag en aning förundrad över hennes tystnad – dock inte nu längre. En läsare av den här bloggen kontaktade Blomgren på egen hand och fick ett svar som han låtit mig att publicera och som ni kan läsa på bilden ovan.

Låt mig påminna om att det ursprungliga inlägget handlade om att en central uppgift i Stina Blomgrens rapportering om syriska migranter i Egypten – nämligen om att en grupp av dessa tvångsutvisades tillbaka till Syrien och greps direkt efter ankomsten – var falsk enligt intervjupersonen Mahinour Al-Masry som uppgavs ha sagt detta. Det var just denna uppgift som har gjort att nyheten fick en stor spridning i Sverige och återpublicerades av flera medier.

I svaret påpekar Blomgren att det inte bara var hon utan även Sverige Radios Cecilia Uddén och flera andra icke-nämnda ”internationella korrespondenter” som besökte polisstationen och pratade med migranterna. Och det stämmer, ja, – åtminstone vad gäller Uddén, för jag inte har lyckats hitta några andra internationella korrespondenter som Blomgren hänvisar till. Uddén har dock aldrig påstått att en grupp syrier (eller rättare sagt syriska palestinier) utvisades till Syrien med tvång och greps – just den uppgift som Blomgren sägs ha förfalskat.

Vidare citerar Blomgren två rapporter från Amnesty som handlar om att syriska migranter diskrimineras och har ett generellt dåligt anseende i Egypten. Det nämns även i försiktiga ordalag att en grupp palestinier utvisades till Syrien samt att ”Many are believed to have been detained at the Palestine Branch of Syrian Military Intelligence in Damascus.” Jämför denna försiktiga ”are believed” med Stina Blomgrens kategoriska: ”I Syrien greps de direkt på flygplatsen.”

Med det sagt är Amnestys rapporter förstås en mycket tveksam journalistisk källa eftersom de oftast består av muntliga intervjuer som väljs ut och plockas ihop av Amnestys personal utifrån organisationens ideologiska premisser. I sitt svar använder Stina Blomgren ett välkänt trick: istället för att bemöta det jag har skrivit bemöter hon något helt annat. Är detta ett erkännande på att hon saknar bevis för att bemöta den egentliga anklagelsen?

Dock stannar hon inte där utan går över till en direkt lögn som dessutom är lätt att motbevisa. Hon påstår att: ”Han (jag – anm.) släpptes dock inte in och kunde inte intervjua de berörda flyktingarna.” Det är svårt för mig att förstå varför hon fick för sig att denna lögn skulle gå igenom men här är mina bilder inifrån Karmooz polisstation, Stina. Var så god:

I sammanhanget bör det noteras att mina funderingar angående den märkliga nyhetsvärderingen av Blomgren där nyheter om att en svensk ambassadör från samma ambassad som Stina bor på hade dömts för tagande av muta tystades ned lämnas utan svar. Detsamma gäller min fråga om hur Blomgren tänkte granska ambassadens verksamhet när hon samtidigt bodde på ambassadens territorium och befann sig i en beroendeställning gentemot ambassadören i fråga. Som sagt är jag inte längre förvånad över Blomgrens ovilja att bemöta mina anklagelser offentligt. Det kan vara så att hon helt enkelt inte har ett bättre svar än detta.

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Putilov 2.0

Det blir nog dags att summera den så kallade ”Putilovaffären”: Sveriges mediala elit har gått till det yttersta för att tysta ned och eliminera en obekväm journalist. Aftonbladets redaktion har inte stannat inför att bryta pressetiska regler och begå ett grovt brott som de utreds för just nu. Det är för övrigt lite ironiskt och även symptomatiskt att det enda brottet i den så kallade ”Putilovaffären” har begåtts av samma människor som säger sig försvara de etiska och moraliska principerna.

Partiernas spinndoktorer och pr-konsulter – så kallade ”mediestrateger” – hoppade på tåget och försökte att sänka SD genom att få sina partiledare att offentligt använda den typen av retorik som de mest insnöade nynazisterna skulle dra sig för att använda: nämligen kräva att en hel folkgrupp ska brännmärkas och ”inte släppas in i riksdagens korridorer”. Men trots ihärdiga försök att smeta SD med Putin och Ryssland blev det ett pinsamt nederlag för etablissemanget – partiets stöd bland väljarna blev bara större i de flesta mätningna sedan september.

Anledningarna till detta lär vara samma som till ”Trumpchocken” som har drabbat den svenska politiska och mediala eliten efter valet: de personer som har till sin arbetsuppgift att känna av väljarnas attityder och bekymmer väljer istället sin egen ekokammare som en enda referenspunkt. Det som anses hemskt och overkligt på Södermalm är dock långt ifrån detta någonstans i Vännäs eller i Karlstad. Istället för att exempelvis provköra sitt budskap i fokusgrupper anlitar partierna självutnämnda ”mediestrateger” som är övertygade i att ”allt är narrativ”. Det senaste exemplet av detta kunde vi beskåda i mitten av november när moderaternas kommunikatörer gjorde ett desperat och osmakligt försök att vara tuffa, uppkäftiga och flörta med yngre väljare. Alla vet hur det har slutat.

Man kan tycka att plantskolor i politiska partiers ungdomsförbund borde ha lett till en proffessionalisering av politiken, en tuffare konkurrens och i slutändan till en vinst för väljarna och demokratin. Dock har den förväntade effekten uteblivit. Istället har de unga politikerna växt upp i tron i att de är satta att styra folket, att det är dem som är ”the chosen ones”. Att vara cyniska och relativisera sanningen kan se coolt ut på ett sommarläger hos ett ungdomsförbund. Det funkar dock sällan bra i det verkliga livet. Till slut har de etablerade partierna med sina odlade medietränade partiledare blivit en motsats till kungen Midas – allt de rör sig vid förvandlas till bajs och blir toxiskt. Vad de än gör klingar budskapet falskt. Och det är den främsta anledningen till att SD kommer att fortsätta växa.

Personligen tycker jag att det är oerhört pinsamt att kommunikationschefer och mediestrateger som (egentligen) styr de etablerade partierna och deras toppskikt har sämre kontakt med verkligheten och förståelse för väljarna än en invandrare som har kommit till Sverige för 9 år sedan. Denna avsaknad av kontakt och förakt mot folket är inte bara pinsam utan direkt samhällsfarlig eftersom i det toppstyrda svenska partisystemet är det vanligtvis partiledarna med en liten klick kring sig som styr sina partier. De enda som står över partiledarna i en sådan konstellation är deras pr-konsulter och mediestrateger. ”Putilovaffären” var inte ett undantag.

Dock fick jag mycket mer hat från medierna än vad som var motiverat till och med för en person som varit anställd på SD:s kansli. Det finns en förklaring till detta. Det var viktigt för ägarna av mediehus och chefredaktörer att statuera ett exempel: om en journalist ”byter sida” kommer den att straffas hårt. Denna person ska försvinna som journalist och få sina försörjningsmöjligheter förstörda för all framtid. Den lilla klicken som styr svenska medier känner att marken skakar under deras fötter. Ett missnöje gror hos många vanliga reportrar som varje dag bevittnar konsekvenser av den systemkollaps som den politiska och mediala eliten har utsatt Sverige för.

Det var tydligt för mig att många av mina kollegor kände sig inte riktigt bekväma med ”den agendasättande journalistiken” i spåren av denna kris och funderade på att hoppa av propagandamaskinen. Därför var det så viktigt att sudda ut mig som journalist, avpublicera mina gamla artiklar och reportage och visa vad som kommer att hända en som väljer sanningen framför ”narrativ” – att man inte stannat inför att begå grova övertramp mot pressetiken och tom regelrätta brott. Det har lyckats i den mening att jag aldrig igen ska kunna få några uppdrag från propagandamedier. Men att fortsätta arbeta som journalist?

Jag publicerade uppgifter som var viktiga för allmänheten att ta del av både om medierna och om Migrationsverket och blev straffad för det. Trots ihärdiga försök har dock medierna inte lyckats hitta några oegentligheter eller osanningar i mina inlägg och artiklar. Samtidigt har man bekräftat att jag verkligen arbetade både på Migrationsverket och på Sveriges radio – det får jag räkna till det lilla positiva i deras förföljningskampanj.

I tiden när mainstreammedierna blir en del av maktapparaten och sviker sitt uppdrag att rapportera konsekvensneutralt ser jag ett stort behov av gammaldags högkvalitativ granskande journalistik som är finansierad av medborgare – det vill säga public service fast på riktigt. Därför vädjar jag till er som gillade mina texter och tycker att det är viktigt att jag fortsätter arbeta med begäran att stödja mig som journalist. Min förhoppning är att kunna fortsätta bevaka migrationspolitiken, göra reportage som har koppling till den brinnande migrantkrisen, berätta mer om mina tidigare erfarenheter som asylhandläggare och journalist. Jag kan också lova spännande granskningar och avslöjanden.

Medieetablissemanget ville göra ett exempel av mig. De vill se en bruten sjukskriven människa som har fallit i glömska. Men går det att statuera ett annat exempel och visa att mediemagnaternas makt är begränsad? På senare tid har man sett flera exempel på hur folket förkastade propagandan till de fina salongernas förskräckelse. Jag hoppas att kunna fortsätta arbeta som frilansjournalist och behöver er hjälp för det.

Era bidrag är viktiga för att försvara det fria ordet och den oberoende journalistiken – och de är knappt någon välgörenhet utan en investering i framtiden. Vilka ska granska dem som begränsar våra medborgerliga rättigheter, underminerar grundläggande samhällsinstitutioner och försöker att rulla tillbaka demokratin? Med varje dag blir svaret allt tydligare: ingen, om inte oberoende journalister och dissidenter som får sitt stöd direkt från folket. Såval små som stora bidrag uppskattas högt!

Swisha: 070-4396358

Konto: 4051 20 96933 (clearingnr är de fyra första siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Om spioner

Det har blivit mer eller mindre kutym av främst Centerpartiet att anklaga mig för att vara rysk spion. ”Ryssen ska inte släppas in i riksdagens korridorer”, – sades det i onsdags av Annie Lööf som syftade på mig.

Oaktat frågan om hon hade kunnat säga samma sak om någon annan etnicitet, förefaller jag vara en sällsynt opassande figur för denna roll. Under alla mina år som journalist granskade jag regimen i Ryssland kompromisslöst och kritiskt vilket till slut har lett till negativa personliga konsekvenser för mig.

Redan 2012 rapporterade jag från Syrien där jag blivit gripen av Assads styrkor när jag bevakade en oppositionell demonstration vilket blev en riksnyhet i Sverige. Efter att ha blivit frisläppt var jag med på en annan demonstration som Assads polis angrep med vapen. Det var en tung upplevelse att se människor dödas framför mina ögon. Det blev dock ännu värre när polisen började slå in dörrar i lägenheter och genomsöka hela byggnaden som jag gömt mig i i jakt på en utländsk journalist som tog bilder på massakern – nämligen på mig. Efter att ha kommit tillbaka från Syrien hade jag mardrömmar i flera veckor.

Demonstrationen började som en begravning av aktivister som dödades dagen innan

Men så snart folkmassan började ropa ut ”Bort med Assad!” öppnade polisen eld mot folket

I några timmar sökte polisen och Assads milis shabikha igenom portar och tak i området i jakt på demonstranter. De som hittats dödades med knivar direkt på gatan – som den här mannen

Efter resan skrev jag flera artiklar både på ryska och på svenska vilka blev ett av de första oberoende vittnesmålen om den syriska regimens övergrepp mot sitt folk. Bilderna från denna massaker publicerades bland annat av Expressen. Mina artiklar från Syrien på ryska fick en stor spridning genom sociala medier just i Ryssland där befolkningen matades med statlig propaganda om att Kreml stödjer en ”legitim regering mot utländska terrorister”. Det här korta inlägget som sammanfattar mina erfarenheter i Syrien gick viral och översattes av läsare bland annat till spanska, arabiska och hebreiska.

Därefter rapporterade jag från Majdan i Kiev för flera veckor för nättidningen Snob där jag återigen riskerade livet för att bryta genom den informationsbubbla om händelserna i Ukraina som ryska statliga medier skapade på hemmaplan.

Barrikadnaja gata på Majdan när motståndet var som värst. Fler bilder här

Majdan-revolutionen pågick även utanför Kiev med vägspärrar och medborgargarden på motorvägar och i största städer. Fler bilder här

Dagen när Janukovitj lämnade makten och flydde till Ryssland. Fler bilder här

I hösten 2014 skrev jag en grävande artikel för tidningen Arbetaren om vilka osynliga mekanismer som driver och styr rysk propaganda – en artikel som kostade mig dyrt eftersom jag blev ett hatobjekt för en del av Putin-vänliga vänster i Sverige som finns representerade i diverse mikropartier på vänstra ytterkanten.

I mars 2015 publicerade Aftonbladet mitt avslöjande om att Vänsterpartiet betalade partibistånd till pro-ryska separatister i Ukraina. Innan publiceringen granskade redaktionen fakta självklart – därför ligger de artiklarna kvar trots den senaste tidens hatkampanj just från Aftonbladet.

Föga förvånande påkallade detta avslöjande ingen större uppmärksamhet – trots att det är det hårdaste beviset än så länge på kopplingar av ett svenskt riksdagsparti till Putins regim. Dock fick Vänsterpartiet göra offentliga avbön och justera sin kurs till en mer Kreml-kritisk linje vilket jag skulle nog räkna som min förtjänst.

I juni ifjol publicerar jag en ny artikel för Arbetaren som avslöjar ryska propagandans försök att vinna ungdomar på hemmaplan.

Den senaste artikeln gick ut i SvD för mindre än ett år sedan. I det avslöjandet berättade jag om hur svenska Kinnevik tillsammans med Putins ”plånbok” Kovaltjuk styrde rysk statlig propaganda och bidrog till att kväva fria medier i ryska regioner. Detta är bara ett urval. Sammanlagt skrev jag tiotals granskande artiklar både på ryska och på svenska om Ryssland och Putin.

Därför är det förolämpande när Centerpartiet med medlöpare försöker nu att vifta bort hela min journalistiska gärning och anklaga mig för att vara det som jag kämpade emot i hela mitt liv. Hade jag velat ”nästla mig in i maktens korridorer” vilket jag anklagas för hade jag istället pumpat ut debattartiklar om att den svenska asylmottagningen fungerar som aldrig förr, att det visst finns enskilda problem men på det stora hela fungerar systemet tillfredsställande, att de allra flesta ensamkommande utan tvekan är barn – det kan väl förekomma en och annan vuxen men problemet är kraftigt överdrivet.

Jag hade kunnat skriva sådana artiklar varje vecka. Med den tyngd som min tidigare erfarenhet som asylhandläggare ger hade jag kunnat bli en flitig debattör i migrationsfrågor och till slut hade jag kunnat hamna på … ja, varför inte på Centerpartiets riksdagskansli? Då hade min privata ekonomi eller användandet av en journalistisk pseudonym aldrig problematiserats.

Dock tror jag (dumt nog) på att sanningen vinner till slut. Under min uppväxt i krisande Ryssland på 90-talet såg jag hur mitt land förvandlades till ett helvete – med kriminella gäng, otillräckligt och korrumperat rättsväsende, upplösningen av sociala strukturer och samhällsviktiga funktioner, försvinnande tillit osv osv. Då var jag för liten för att försöka stoppa detta och kunde endast hjälplöst titta på den storskaliga upplösningen.

När jag i dagens Sverige ser samma tecken som jag känner igen från 90-talets Ryssland kan jag inte ljuga och vill inte göra det – inte ens för karriärens skull. Den lärdom som jag fick med mig från mitt gamla hemland är att det inte går att tiga ihjäl problem. Det går visst att tysta ned enskilda journalister och dissidenter. Det går att förfölja dem, förstöra deras liv och även döda dem. Men det funkar aldrig att lösa problem med hjälp av lögner, hyckleri och propaganda. Det är något som Annie Lööf borde ta till sig.

Hat och hatare

Trots att mediedrevet mot mig har nått så gigantiska och överdrivna proportioner att jag nu har vant mig vid mycket blev jag faktiskt illa berörd av Tove Lifvendahls artikel om mig med den talande rubriken ”Vem är Egor Putilov?” I min naivitet trodde jag att SvD och i synnerhet Lifvendahl var mer återhållsamma och rationella än så. Trots den till synes förutsättningslöst ställd fråga som bjuder in till en replik blev min replik refuserad – på samma sätt som mina kommentarer även tidigare gång på gång refuserats av andra medier (mer om det längre ner i texten). Därför publicerar jag den här.

Artikeln börjar med att Lifvendahl tar upp en intervju med mig i Medierna på P1. Det är ett bra exempel på hur medier ger mig ”utrymme” för att bemöta anklagelserna. När jag kontaktades av Erik Olov Petterson, reporter på Medierna, utlovades jag utrymme för framföra mina bästa argument. Jag fick även veta av Erik Olov Petterson att Medierna produceras av ett externt bolag och därför är publicistiskt oberoende från SR. ”Vi är fria att granska dem,” – lät det i konversationen.

Vi träffades och pratade i över en timme. Av detta kom bara lite över en minut in i programmet – däribland ett inklippt ”nej” på frågan om jag hade berättat för Ekot om att jag var ”politiskt aktiv i Sverigedemokraterna” under en intervju. Mitt fullständiga svar klipptes av för att lämna intrycket av att jag ljuger. I denna minut ingick även en hostattack och en begäran att stänga av bandspelaren när Petterson ställde den frågan som inte var överenskommen innan. I reportaget gjorde han sitt yttersta för att upprepa att det var jag som stod bakom den fejkade debattartikeln i Aftonbladet – trots den totala avsaknaden av bevis. Syftet var tydligen att pröva igen att en lögn som blir upprepad tillräckligt många gånger blir en etablerad sanning.

En osanning som numera är anmäld till JK för förtal (en omständighet som tydligen inte var viktigt för medierna att förmedla) byggs sedan på med långtgående spekulationer och antaganden.

Lifvendahl spekulerar även om att jag hade olika identiteter och saknar ”en fastställd identitet” vilket är en direkt lögn eftersom både polisen, Säkerhetspolisen och alla mina arbetsgivare känner till min identitet. En journalistisk pseudonym som jag använder sedan 2010 som mitt offentliga namn på grund av en hotbild och skyddade personuppgiften kan knappast kallas för ”falsk identitet”. Det låter även märkligt att kalla alias på en personlig profil på sociala nätverk för ”identiteter”.

Samma tillvägagångssätt som numera används av SvD – nämligen att inte låta bemöta anklagelserna och kommentera – användes även i Ekots stora ”avslöjande” om en gammal fastighetsaffär. Mina mejlsvar som jag uttryckligen bad citera oavkortat klipptes bort – särskilt de uppgifter som betydligt skulle ha avdramatiserat ”avslöjandet”. Det gäller bland annat att SÄPO hade kontrollerat mig innan anställningen på riksdagskansliet och inte haft några synpunkter – och inte minst den ”skumma” fastighetsaffären.

Att säljaren ville ha en snabb affär inom ett par dagar på grund av ekonomiska problem mitt i semestertiden med hjälp av en fullmakt gjorde att det inte gick att genomföra den genom en mäklare utan det blev en direkt försäljning till den som kunde betala den begärda köpeskillingen. Efter att genom en mellanhand ha fått veta om försäljningen slog jag till. Jag hade den handpenning som begärdes på mitt konto som jag sparade ihop som egen insats just för att köpa ett hus. Genom att låna upp resterande pengar kunde jag avsluta affären. Dock var det för dyrt med flera kortsiktiga lån därför sökte jag ett bostadslån hos flera banker men fick nej – så till slut blev jag tvungen att sälja huset med vinst. Svårare än så är det inte.

Vinsten blev i och för sig inte 6 miljoner som det skrivs utan drygt 4,5 eftersom resten gick till staten i reaskatten – så ironiskt nog blev staten vinnaren i ”den största skandalen”. Om det hade handlat om en ”transaktion” av något slag tror någon att en husaffär med skyldigheten att betala nästa 1,5 miljoner i skatt vore den bästa lösningen? För övrigt tycker jag att en privat persons fastighetsaffärer och ekonomi inte har något allmänt intresse – varken när jag var anställd på ett partikansli eller nu.

Det är precis vad jag hade skrivit till Ekot men dessa svar citerades inte. Jag fick även ett nej på min begäran att få kommentera uppgifterna i en direktsändning trots att det vore relevant med tanke på att ”avslöjandet” toppade nyheter på P1 under hela fredagen. Partiskheten hos Ekot är knappast förvånande: de hade högst personliga motiv för att underminera mig och desavouera mina tidigare avslöjanden som gäller inte minst censur på Sveriges radio.

Sedan korsrefererade andra tidningar i sina artiklar till Ekot vilket fick det hela framstå som en etablerad sanning. Nu till måndagen kom Centerpartiets talesman med det skamliga uttalandet om att jag vore ”det allvarligaste säkerhetshotet mot Riksdagen” på grund av en hårt vinklad nyhet i Ekot. Notera alltså skillnaden – i fredags lät det från en expert att jag ”kan” vara en säkerhetsrisk eftersom en fastighetsaffär ”kan” vara problematisk. På måndag var det redan ett ”faktum” som många ledarsidor hoppade på.

Samtidigt har Expressen avpublicerat mina tidigare journalistiska texter trots att de var medvetna från början av vårt samarbete om att jag skriver under en journalistisk pseudonym.

Det känns lite som att alla spärrar har släppt och numera kan man förfölja oliktänkande utan några begränsningar. Det för mina tankar till mitt gamla hemlands historia.

Under Stalins repressalier på 1930-talet i Sovjetunionen var tillvägagångssättet för att eliminera dissidenter liknande i hög grad. Även ordvalet påminner om den tiden. Tidningen ”Pravda” brukade komma ut med en löpsedel där statens fiender hängdes ut med bild och namn. De anklagades för att vara just desinformatörer och utländska spioner som målmedvetet arbetade för att underminera den socialistiska revolutionens framgångar och arbetarnas förtroende till partiet och regeringen – utan några bevis förstås.

Sådana ”avslöjanden” brukade trigga igång en mobb som jublade och krävde att de anklagade skulle utredas, dömas och straffas. Det var i princip en avrättning som effektivt förstörde de utpekades trovärdighet. Samtidigt klipptes personernas gamla texter bort från tidningar och böcker i biblioteken landet runt. Även fotografier retuscherades för att helt sudda ut alla deras spår i historien. Låter det bekant?

I modern tid blir nog den närmaste motsvarigheten till en sådan förföljelse hur islamiska diktaturer i Mellanöstern som Saudiarabien brukar behandla ateister. Liknelsen är knappast slumpmässig: migration har i det närmaste blivit Sveriges statliga religion som inte får ifrågasättas eller kritiseras. Då jag vågade att beröra migrationismen och dem som dyrkar migrationen har jag omedelbart blivit en heretiker. För sådana finns tydligen inga lagar eller pressetiska regler.

Jag förstår att både Aftonbladet och SR anser sig ha personliga motiv för att använda sin makt för att förfölja mig. Det är tydligt om man analyserar att det är just dessa två medier som jobbade hårt för att dra det ett varv till. Som till exempel igår när Ekot gick ut med en krigsrubrik ”Riksdagen samlas för att diskutera Putilovaffären” när det egentligen gällde ett rutinmöte av gruppledare med talmannen. En fråga som gnager i mig dock är varför det inte finns en enda journalist i hela media-Sverige som har mod att ifrågasätta det orimliga i denna förföljelse? Är det vad yttrande- och pressfriheten egentligen är värt?