Vem kontrollerar den norska gränsen egentligen?

I hösten 2015 kom över 5 tusen asylsökande migranter till Norge från Ryssland genom den enda gränsövergången i området. Vid en ny kris kan migranterna lätt nå Sverige genom Norrland. Jag begav mig till Storskog i Östra Finnmark för att se gränsen och reda ut vem som egentligen kontrollerar den norska gränsen mot Ryssland.

IMG_9248
Gränsstationen Storskog. Foto: Egor Putilov

Året 2015 blev ett uppvaknande för Norge på samma sätt som det blev det  för Sverige – inte många gånger i efterkrigstiden har norrmännen känt sig lika sårbara som när tusentals migranter använde Ryssland som ett transitland och situationen riskerade att spåra ur helt.  Vissa menar att det var en avsiktlig handling från Rysslands sida för att sätta tryck på landet och göra det mer samarbetsvilligt. Storskogs gränspolischef Stein Kristian Hansen som jag pratar med har dock en annan åsikt: på den tiden blev det mycket prat om kvotflyktingar som Norge har åtagit sig att ta emot från konfliktzoner. Enligt honom, har det på ett olyckligt sätt blandats ihop med Angela Merkels inbjudan till Europa riktad till migranter och uppfattats som att Norge också ”bjuder in”.

tt
Stein Kristian Hansen. Foto: Egor Putilov

Norge fick bukt med problemet ganska snabbt – genom att Ryssland började tillämpa ett tidigare gränsavtal och kontrollera Schengenvisum hos personer som skulle resa ut från landet mot Norge. Å sin sida byggde Norge ett staket som sträcker sig dock endast ett par hundra meter från gränsövergången.

IMG_9244
Gränsstaketet. Foto: Egor Putilov

-Räcker det verkligen för en gräns som är ungefär 200 km lång? – frågar jag Hansen.

Njä, så klart inte. Men det vore omöjligt att bygga en mur längs hela gränsen – och onödigt också. Ryssar har en bra koll på sin sida gränsen. Det finns massor av militära anläggningar och ubåtsbaser där. De ser till att ingen obehörig kommer in i området.

Men det innebär ju att Ryssland i praktiken kontrollerar den norska gränsen? Hur känns det?

Gränspolischefen svarar diplomatiskt:

-Det är en politisk fråga. Du får prata med dem i Oslo om det.

Det märks att han anstränger sig för att inte säga något som kan uppfattas som kontroversiellt av Ryssland. Han ser också till att jag inte fotar den ryska delen av övergången och inte heller vänder min kamera åt det hållet – det irriterar tydligen den ryska gränspolisen. Det är ett beteende som är lätt att förstå: en ansvarsfull gränspolischef vill knappast sabba relationer med det land som i praktiken delegerades ansvar för gränsskyddet.

Det låter lite bisarrt att ett NATO-land har lämnat över kontroll över sin gräns – en av de viktigaste delar av nationell säkerhet och suveränitet som överhuvudtaget finns – till ärkefienden Ryssland.  Men precis så är det: tack vare ett missriktat och dysfunktionellt asylsystem skapat med hjälp av Bryssels direktiv har vem som helst en ovillkorad rätt ”att söka skydd”. Eller i praktiken att komma till ett valfritt land i Europa utan några id-handlingar och registrera sig som asylsökande. I det här läget blir grannländer till Europa – oftast länder med bristande demokrati och en fientlig inställning mot väst som Turkiet eller Ryssland – gränsvakter åt europeiska stater.

Det är inte känt vad exakt Norge blev tvunget att kompromissa med för att få Ryssland att stoppa inflödet av migranter men faktum kvarstår – sedan början av 2016 kom inga fler asylsökanden den vägen. Samtidigt märks det att norrmän är mycket mer praktiskt lagda än svenskar: det hörs inga PK-certifierade floskler om allas ”rätt att söka skydd” eller om att det ”behövs att förbättra mottagningen” från chefen. Han är tydlig angående sin uppgift – och den är att skydda gränsen.

Det vore fel att påstå att Norge förlitar sig enbart på Ryssland i sin gränsbevakning. Under tiden utvecklar landet ett batteri av åtgärder som kan sättas in vid behov.

-Vad händer om Ryssland skulle bryta mot sin del av avtalet och börja släppa ut migranter igen?

-Det kommer de inte att göra, – han ler lite kryptiskt.

-Men om de mot förmodan skulle ändå göra det – vad ska ni göra då?

-Då kan vi stänga gränsen, – säger han utan att blinka.

Det han säger stämmer: Norge har antagit en ny lag som tillåter landet att göra avsteg från internationella konventioner vid ett massivt inflöde av migranter och helt sonika neka migranterna vid gränsen – trots internationella avtal och allt annat som enligt svenska etablissemanget utgör ett oöverkomligt hinder för denna åtgärd.  Hade Norge varit med i EU hade denna lag orsakat ett ramaskri med högljudda hot om Europadomstolen, sanktioner osv.. Som tur är är landet inte är med i unionen och därför har mer utrymme för att sörja för sina egna medborgare.

Jag kör upp mot Grense Jakobselv som ligger vid havet precis vid gränsen. Mobiltäckningen försvinner så småningom. Östra Finnmark är ett ogästvänligt och färgfattigt men samtidigt otroligt vackert landskap.

20170623_142725
Gränsområdet. Foto: Egor Putilov

Det är ett av få områden där ett NATO-land gränsar mot Ryssland fysiskt.  Diverse militära anläggningar syns lite överallt – spänningen mellan länderna är nästan påtaglig. Området har en historik av gränskonflikter. På 1820-talet när Norge var en del av Sverige bad den lokala guvernören svenska kungen Karl XIV Johan att postera en militärbåt i floddeltan för att stoppa ryska fiskare från att komma över till den norska sidan av gränsen. En tjänsteman i försvarsmakten kom dock på en lösning som får nog kallas typiskt svensk: istället för att skicka båten byggdes ett kapell vid gränsen i syfte att markera för ryska fiskare att här börjar Norge. Kapellet som öppnades år 1829 fick namnet Oscar IIs kapell för att hedra kronprinsen som föddes samma år. Det finns ingen information om idén blev lyckad och om fiskarna har förstått budskapet.

20170623_135327
Oscar IIs kapell. Några gravar är like gamla som kapellet. Foto: Egor Putilov

Till höger av vägen slingrar sig en å. På bägge sidor står gränsstolpar – på min sida moderna och lite plastaktiga norska svartgula och på den andra sidan rödgröna, gjorda av trä, med den ryska vapenskölden. Att stänga hela den 200 kilometer långa gränsen vid en ny migrantkris verkar inte vara en lätt uppgift. På vissa platser är floden endast 3-4 meter bred.  Ifall om någon skulle vilja komma över från Ryssland till Norge behöver man bara korsa floden.

20170623_141746
Gränsfloden. Foto: Egor Putilov

Jag hinner knappt tänka tanken, förrän en gränspatrull dyker upp. 2 beväpnade soldater med en hund går långsamt längs ån. Eldplatser med regntält i khakifärgen som ligger längs vägen med jämna mellanrum vittnar om att gränsen patrulleras ofta. Då och då ser jag skyltar om en dold kameraövervakning.

Det är faktiskt en konstig känsla att uppleva ett land som inte har övergivit sina kärnfunktioner. Får man kalla Norge landet som tar ansvar på riktigt istället för den nyorwellianska meningen som Stefan Löfven försöker att ge uttrycket? I varje fall känns det betryggande att det finns ett sådant land i Sveriges närhet.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Annonser

När Sverige checkar ut

När jag korsar gränsen från Norge till Sverige – exempelvis från Trondheim till Jämtland – får jag ibland en öststatskänsla. Bukoliska vyer med välskötta torp och blomstrande småorter ersätts med fallfärdiga hus, nedlagda industrier, stängda affärer och igenvuxna åkrar.  Det ser ut som Polen, Ukraina eller Ryssland. Enda livstecken utgörs – surrealistiskt nog – av migranter från Mellanöstern och Afrika som traskar längs vägkanter mot sina asylboenden.

Jag stannar för en stund i en av de många spontana loppisar som anordnas i helger i gårdar längs de större vägarna. I de loppisarna finns inte en tillstymmelse till finess som präglar tjusiga vintagebutiker i Vasastan eller på Södermalm i Stockholm. Det ligger 80-tals lampskärmar, falska kinesiska väggklockor av plast samt en del rostiga verktyg med inskription ”Made in Sweden” på de provisoriska borden. Det anspråkslösa urvalet andas snarare desperation än bjuder på en avslappnad shoppingrunda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
En typisk gård i Norge

Jag pratar med Ingrid som äger gården. Hon är i 70-års ålder och bor ensam efter att hennes man gick bort för 5 år sedan:

-Vi hade tio stycken kor här förut men det blev för dyrt att transportera mjölk och vi blev tvungna att lägga ned.

Hon pekar på det igenvuxna fältet nedanför. Hennes gård har tydligen sett bättre dagar: ett billigt plåttak från Byggmax på boningshuset är genomrostat på flera platser, ett par dörrar hänger snett, den gamla färgen på fasaden släpper. Det är tydligt att den 70+ åriga kvinnan inte mäktar med den stora gården. Barnen som är utflyttade till storstäder kommer på besök allt mer sällan.

-Det finns inte mycket att göra här, bara vänta på döden, – säger hon skämtsamt, men ändå med ett visst allvar.

Hennes situation är typisk för många hushåll på Sveriges landsbygd – gamlingar som bara väntar på döden. Efter den kommer deras hus att säljas med alla möbler som dödsbo till ett vrakpris. Slit och släng, sälj och glöm. Livslusten finns inte längre i de här trakterna.

gh
Nedlagd bensinmack

När jag kör genom Jämtlands ödemarker får jag en stark känsla av deja vu. Jag har redan sett allt detta en gång – i mitt gamla hemland. Rysslands landsbygd såg likadant ut efter den ekonomiska katastrofen på 90-talet. Sverige har dock inte genomgått någon större ekonomisk turbulens. Tvärtom matas vi regelbundet med nyheter om att den ekonomiska tillväxten är rekordhög. Vart går frukten av denna tillväxt då annars än till den ständigt ökande skuldsättningen av hushållen?

kulturbilder.wordpress.com

Gamla fotografier som är prydligt upplagda på Ingrids bord berättar om ett annat liv – samma gård med samma lilla samhälle ett stenkast bort bara för 10-15 år sedan, när Sverige fortfarande fungerade. En skola, en mataffär, högtider med den stora familjen på gården, lekande barn, korna. Inget särskilt men ändå ett värdigt liv.  Etablissemangets älsklingsbarn – globaliseringen, fri handel, EU – har blivit apokalypsens riddare för den här lilla byn – och kanske för hela Sverige utanför storstäder. De här människornas enkla liv blev nedvärderade och förstörda.

Jag fortsätter min färd mot Stockholm. Trots alla försök att undvika hål i vägbanan studsar ändå bilen då och då. Vi kör förbi folktomma samhällen och nedlagda bensinmackar, genom en övergiven och ogästvänlig terräng som återigen blir naturmarker.  Bilens radio brusar i bakgrunden. P1 sänder direkt från Almedalen i Visby. Jan Björklund pratar något om vilka regeringsalternativ som Liberalerna kommer att ställa sig bakom. Här i Jämtland låter deras röster som från en annan planet.

kulturbilder.wordpress.com

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Inbördeskriget i Sverige – del 2

Oberoende socialdemokratisk blogg Ledarsidan.nu har kritiserat mitt senaste inlägg ”Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig” i artikel ”Putilovs analys saknar verklighetsförankring” som uppmärksammar några svaga punkter i mitt resonemang. Som bloggen påpekade hoppade jag över flera steg i min analys – dels för att undvika långa onödiga utläggningar om ämnen som jag hoppades är självklara för de flesta, dels för att fokusera på den stora bilden. Därför vill jag ta tillfället i akt och bemöta den delen av inlägget som är saklig och relevant genom att fylla i de luckorna.

Det kan framstå i min analys att den främsta konfliktlinjen i det eventuella inbördeskriget i Sverige kommer att ligga mellan medborgargarden som bildas på landsbygden som svar på rättsstatens tillbakadragande och förortsgängen. Det är en felaktig uppfattning. I mitt inlägg ville jag bara nämna några av de frön som redan finns i det svenska samhället i nuläget och som – om tillfället ges – kan leda till en splittring och atomisering av Sverige. Bloggen påstår att det inte finns medborgargarden i ”den klassiska meningen” i landet. Men vad är den klassiska meningen då om tom polisen öppet erkänner deras existens och hänvisar brottsoffer till medborgargarden när deras egna resurser inte räcker?

Ledarsidan.nu har dock rätt i att påpeka att diverse militias kommer att bildas även på högerkanten som ett svar på tilltagande otrygghet och politisering av våldet i förorterna. Även detta fick vi en försmak av under 2015 när Sverige stod på randen till ett systemsammanbrott och Soldiers of Odin började dyka upp i allt fler städer. Så även denna process är inledd och det finns knappast några grunder till att tro att det inte kommer att ske igen – i en större skala – så snart det blir uppenbart för alla aktörer att situationen i Sverige blir instabil.

Valet 2018 kommer att bli en viktig vattendelare i den här processen. Sverigedemokraterna är på väg att bli Sveriges största parti. Ett valresultat på 26-30% är inte alls otänkbart. Om en ny överenskommelse liknande DÖ ska förhandlas fram av etablissemanget för att isolera SD kan det komma att leda till en radikalisering av en del av SDs kärnväljare. Det finns en gräns, till vilken man kan tumma på demokratin utan att få ödesdigra konsekvenser. Min bedömning är att Sverige ligger farligt nära denna gräns.

Efter denna röda linje kommer en del av väljare att tappa tilltro till den demokratiska processen. Följden blir att radikala våldsbejakande organisationer kan komma att få en mycket mer framträdande roll. Om etablissemanget blir alltför diktatoriskt i sina försök att behålla makten kommer en bred motståndsfront att bli ett faktum.

Ledarsidan.nu invänder även mot min tes att politiseringen av förorter kommer att leda till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Min uppfattning tillskrivs helt felaktigt min påstådda islamofobi. Samtidigt finns det undersökningar som tillstyrker att en stor andel av invandrade muslimer vill se en islamisk stat och leva enligt sharialagar. I Danmark och Storbritannien handlar det om cirka 40% muslimer. Det finns all anledning att tro att det förhåller sig på ett liknande sätt även i Sverige. Andelen radikala muslimer kan vara ännu högre här till följd av att den muslimska diasporan i Sverige består i stora delar av asylinvandrare med ursprung i länder med en lägre genomsnittlig utbildningsnivå jämfört med muslimer i Storbritannien.

Islam har anspråk på att vara en allomfattande världsbeskrivning. Denna beskrivning innefattar även hur staten, rättssystemet och politiken ska fungera. Att följa Quran och sträva efter att bo i en islamisk stat är en skyldighet för varje troende muslim. Att tro på att de inte kommer att rösta på det islamistiska alternativet om tillfället ges är minst sagt naivt. Det behöver inte vara just IS som ska representera den politiska islamismen i Sveriges riksdag – det finns gott om andra, mer rumsrena alternativ för det som till exempel det halvt legaliserade Muslimska Brödraskapet, Hizb ut-Tahrir eller något helt nytt som ”Sveriges muslimer” osv..

Historiskt sett brukade vänstergrupperingar att vara islamisternas hantlangare i inbördeskrigen i Mellanöstern. Det ser inte ut att det eventuella inbördeskriget i Sverige kommer att bli ett undantag. Redan  2011 försökte ett ytterlighetsparti på vänsterkanten som heter Rättvisepartiet Socialisterna att infiltrera förorter i Göteborg och Malmö med sin satsning Pantrarna – en militant organisation som skulle kämpa för förortsbornas rättigheter. Det slutade med att flera tungt kriminella från bl.a. Vårvädersligan tog ledande positioner i föreningen.

Även personer från den ökända föreningen Megafonen som misstänks ligga bakom Husbykravallerna 2013 som jag bevittnande och skrev ett reportage om har kopplingar till radikal vänstern. Vänsterns mytologi förenad med islamistisk fanatism och kriminellas förakt mot rättsstaten bildar en explosiv blandning som kan eskalera till ett fullbordat inbördeskrig. Det organiserade våldet i Husby är ett bevis på att denna utveckling kan ske snabbt och oförutsett samt på att faran är högst verklig. Vem tyckte inte att bilder från upploppen i Husby var obehagligt lika reportagebilder från konflikter i Mellanöstern?

husby

När jag nästan ville berömma Ledarsidan.nu för den sakliga och relevanta kritiken sänker de plötsligt nivån och påstår att jag ”antyder” i min text att ett inbördeskrig har en ”positiv inverkan”. Detta trots att jag tydligt påpekar att inbördeskriget i Libanon löste inga problem utan skapade nya. Själva syftet med alarmistiska prognoser är just att förebygga en farlig utveckling genom att syna den och beskriva för en bredare allmänhet.

Så nej, det är inte bara ”en enskild journalists olyckliga uttalande” som spär på polariseringen utan medvetna missförstånd av det slaget som själva bloggen bjuder på i sin kritik. Allt detta bevisar att problemet är större än enskilda personer och handlar i grunden om en attityd och en medveten ovilja att förstå. Det är sorgligt när strävan till konsensus och dialog som har gjort Sverige till ett framgångssamhälle byts ut mot etikettklistrande och infantila hatiska utspel mot inbillade fiender. Så ja, kanske har Ledarsidan.nu rätt. Det kanske är så att fred uppfattas som något självklart av alltför många i Sverige och det behövs ett krig för att man återigen ska inse fredens värde.

Mina inlägg är på inget sätt en uttömmande analys utan snarare en inbjudan till diskussion och utbyte av tankar. Ni är således välkomna att ställa frågor och skriva om egna reflektioner i ämnet i kommentarsfältet nedan.

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig?

Ett litet framgångsrikt land som plötsligt fick influx av ett stort antal kulturellt annorlunda migranter. Låter detta bekant? Ja, Libanon beskrevs som Schweiz av Mellanöstern och hade ett av de högsta BNP per capita i världen på 1950-talet. Landet utsattes dock för ett stort inflöde av palestinska flyktingar till följd av krig mellan arabstaterna och Israel. Man kan säga att globalisternas drömsamhälle med mångkultur och etnisk och kulturell rikedom var fullbordat i Libanon.

Föga förvånande gick något fel: de ökade motsättningarna har till slut utmynnat i ett inbördeskrig som pågick – officiellt – i 15 år (mellan 1975 och 1990) och resulterade i drygt 150 tusen döda.

Det finns en del likheter mellan Libanon och Sverige idag som gör det angeläget att titta närmare på den utveckling som har lett till inbördeskriget i Libanon. Den libanesiska statens svaghet ledde till att den kristna majoriteten som kände sig hotad av nyanlända och deras politiska krav började forma egna styrkor och militias. Det dröjde inte länge till att palestinska och muslimska organisationer började att förstärka sina egna trupper och skapa nya. Samtidigt uppmanade regeringen till ”enighet och försiktighet” medan polisen och armén i stort sett varit passiva för inte förarga någon av parterna.

Sverige är inte där än men bildandet av medborgargarden som svar på polisens tillbakadragande från landsbygden är redan inlett. Det är bara en tidsfråga när invandrargängen från förorter ska få en mer tydlig religiös och politisk profil. Många av så kallade (av SVT) ”IS-resenärer” rekryteras från denna miljö redan idag. Samtidigt fortsätter vänsterns identitetspolitik att odla hat mot Sverige och svenskar i förorter genom att beskylla individers egna brister eller styrkor på ras och ursprung.

Att döma av Alice Bah Kuhkes uttalande på politikerveckan i Järva om att förortsborna borde engagera sig mer i politiken försöker regeringen Löfven att påskynda denna utveckling. Det är extremt naivt att tycka att alla invandrare i förorterna kommer att engagera sig i ”arbetarrörelsen” eller ska vilja göra en karriär som fackpamp. Inte ens Bah Kuhke kan inte förstå det.  Alla uttalanden av denna typ uppmanar till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Hur länge till ska det ta tills IS politiska representation får mandat i Sveriges riksdag?

Ett civilkrig kan ske i en situation då parterna inte längre kan komma överens och alla möjligheter till det verkar uttömda. I takt med att det politiska och mediala etablissemanget spär på polariseringen och uppmanar till att ”bli av med mänskliga brunråttorna” driver nationalister och globalister allt längre ifrån varandra. Motparter har lärt varandras argument – som inte längre övertygar någon. När det ”demokratiska samtalet” inte längre fungerar medan någon vilja till försoning verkar saknas – vad blir nästa steg?

Uppkomsten av grupperingar som ska arbeta för politisk islam i Sverige kommer att förvärra situationen avsevärt. I det här fallet kommer någon dialog inte att vara möjlig per definition – för hur kan en kunskapslucka som inrymmer hela den europeiska historien från reformation till nutiden överbryggas? Hur kan det vara möjligt att föra ett jämlikt samtal med personer som tror på att en 1400 år gammal bok kan vara överlägsen fria människors vilja och intellekt? När motsättningarna inte längre går att lösa med ord – det är då inbördeskrigen börjar.

20170530_160100
Spår efter strider och enkla betongbunkrar syns fortfarande i centrala Beirut. Foto: Egor Putilov

Kriget har inte löst några problem i Libanon – trots att det avslutades officiellt för 27 år sedan fortsätter Libanon att vara ett krossat samhälle med enorma motsättningar, en svag skugga av det som det en gång har varit. Beirut som en gång i tiden kallades Paris av Mellanöstern påminner idag mer samtidigt om Kairo och om krigszoner – med nedbrunna hus, fasader med spår från kulor och granater samt tomter mitt i staden som gapar tomma till följd av krigets förstörelse. I Libanon eget Belfast – staden Tripoli i norr – utbröt sekteristiska våldet mellan sunnitiska militia och alawitiska styrkor så sent som för 3 år sedan. Många hus i staden bär fortfarande spår av strider.

20170605_120430
Huset står på gränsen mellan alawitiska och sunnitiska kvarter i Tripoli. Det besköts och blev utbränt under de senaste oroligheterna. Foto: Egor Putilov

Det blir nog rätt att säga att kriget inte avslutades 1990 utan gick över till en mer lågintensiv form. Kristna är inte längre en majoritet i landet och tenderar att stänga sig in i sina kvarter kring Beirut. Deras kommuner litar inte på polisen och anlitar privata säkerhetsbolag som kontrollerar misstänksamma personer i sina områden. De enorma ekonomiska klyftorna mellan välskötta och rika kristna kvarter som ser ut som vilken medelklassidyll i Europa som helst och urfattiga muslimska slumområden visar också på att kriget inte är över och bara väntar på att blossa upp igen.

Med uppkomsten av politisk islam riskerar Sverige att upprepa Libanons öde. Nyliberala ”hollow state” som drar sig tillbaka från allt fler geografiska områden lämnar ett stort spelplan för dem som är villiga att använda våld. Vänsterns professionella desinformatörer brukar reflexmässigt stämpla denna typ av analyser som ”domedagsprofetior”. Utan att hävda att min analys är träffsäker på något sätt vill jag rekommendera att läsa en debattartikel av en fd svensk kapten i FNs fredsbevarande styrkor i Libanon Anders Lugn ”Sverige på väg mot katastrof”. Artikeln publicerades av Aftonbladet för 9 år sedan – då tidningen fortfarande hade några inslag av riktig journalistik och förmågan att föra en rationell debatt – vilka verkar vara helt borta idag. Hans slutsats är att Sverige har alla sex förhållanden som skapade förutsättningar för Libanons undergång. Så är vi nu år 2017 9 år närmare en katastrof?

Green_Line,_Beirut_1982
Green line mellan Västra och Östra Beirut under civilkriget

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Regimmedia på offensiv med fejka nyheter

Det tog inte lång tid efter de första försiktiga försök som gjordes från polisens sida att faktiskt börja utföra sitt uppdrag och utvisa personer med avslag till deras hemländer tills regimmedia gick i stabsläge för att bilda opinion mot utvisningarna. Trots att det i själva verket handlar om ett dussintal personer utvisade till Afghanistan med tvång under både 2015 och 2016 pratas det flitigt om ”massutvisningar”. Enligt Kriminalvårdens uppgifter utvisades endast 20 afghaner med tvång under hela 2015. Detta hindrar dock inte Niklas Orrenius i DN att skriva att ”vi fortsätter att skicka tusentals människor mot deras vilja” till Afghanistan. När jag påpekar hans minst sagt kreativa användning av fakta  går han snabbt in i en försvarsställning. Av nedan följande twitter-konversation går att utläsa de vanligaste argumenten som så kallade journalister använder sig av när de blir påkomna med att skapa fejka nyheter:

twi1

twi2

twi3

Jag tycker att det är ganska tydligt att Orrenius jonglerar med fakta här i ett tydligt syfte att dramatisera utvisningarna och skapa en opinion emot dem.  Men det riktiga lågvattenmärket kom knappast förvånande från propagandacentralen Sveriges Radio. I en ren desperation grep Ekot efter minsta halmstrån igår när de publicerade nyheten om att en afghan som nyligen utvisats från Sverige dog i en bombexplosion i Kabul under följande rubrik ”Bekräftat: utvisad tonåring död i sprängdåd i Kabul”.  Nyheten rapporterades först av Expressen som använde hemsidan Blankspot som sin källa. Redan i Expressens rapportering framgick att nyheten var ett uppenbart fejk skapat av själva afghanen för att försvåra utvisningen av hans bror från Sverige. Hans namn fanns inte med på listan av döda och han ”hade inte ens befunnit sig” vid platsen för attentatet.  Notera även hur han kallas ”tonåring” trots att hans ålder skrevs upp till 19 av Migrationsverket efter en medicinsk åldersbedömning – vilket i praktiken innebär att han varken är 17 eller 19 utan mest troligt närmare 25 år gammal. Trots allt detta publicerar SR den uppenbart falska nyheten som omedelbart börjar användas av opinionsbildare som Anders Lindberg som ett argument mot utvisningarna:

twi4

Så småningom tog dock Human Rights Watch som användes av SR som källa tillbaka uppgifterna:

hr

SR blir därmed tvungna att avpublicera nyheten – utan någon förklaring eller ursäkt till läsarna. Dem som klickade på länken till nyheten som under en tid stod kvar bland annat på Omnis hemsida möttes av detta:

sr

Vid det här läget borde det bli självklart för varje tänkande medborgare att så kallade mainstreammedia sysslar med att skapa fejka nyheter och påverka opinion i en industriell skala – som de alternativa medierna inte ens kan drömma om. Tvärtom börjar just alternativa medier att bli enskilda medborgares verktyg för att syna medieetablissemangets lögner och desinformation.

Samtidigt skapas det i post-sanningens anda ett nytt organ som ska ”kartlägga falska nyheter”. Organets skapare gör ingen hemlighet av vem udden kommer att riktas mot: ”Mycket av syftet med falska nyheter är att underminera trovärdigheten hos media.”

Det nya sanningsministeriet kommer alltså att kartlägga just alternativa medier som granskar och synar falska nyheter hos traditionella medier. Det handlar med andra ord om en vanlig kartellbildning i syfte att strypa det fria ordet och begränsa pressfriheten.  Självklart kommer den nya verksamheten att finansieras med skattemedel: Fojo medieinstitut som står för den lever på generösa bidrag från bla SIDA och utbildningsdepartementet.

Det återstår att se om det kommer att höjas röster denna gång om att SR och DN är hot mot demokratin och säkerhetsrisker. Att döma av utvecklingen hittills är det inte troligt.  Sannolikt kommer avslöjanden om att DN och SR sysslar med fejka nyheter att förtigas och förminskas: de falska nyheterna har ju ändå gjort avtryck i debatten – och därmed har deras skapare uppfyllt sitt uppdrag…

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Var finns de riktiga flyktingarna?

Min motivation för att åka till Libanon föddes ur den skeva svenska debatten om asylsökanden i Sverige som utan någon närmare granskning presenteras som hjälpbehövande som flyr för sina liv.  Det handlar alltså om personer som är köpstarka nog för att bekosta en illegal resa till Sverige – en investering i storleksordningen på mellan 2,5 och 10 tusen euro. Det framstår märkligt att dessa personer får mycket mer hjälp än de flyktingar som bor i läger nära krigsområdet. Av någon anledning verkar dock svenska politiska etablissemanget och media varken se eller reagera på denna uppenbara orättvisa. Det heter nämligen ”vi ska inte ställa grupper mot varandra”. Jo, vi ska visst ställa grupper mot varandra – det kommer att ske oavsett de förment goda intentionerna om det handlar om en icke-oändlig resurs.

Sedan 2013 finansierar Sverige sina migrationskostnader med biståndsmedel. År 2014 uppgick andelen till 13% av biståndsbudgeten vilket är en av de högsta siffror inom OECD. I enkla termer finansieras välbeställda ”bättre framtids”-migranter tillhörande medelklassen i Sverige genom att dra ned på matransoner för de mest utsatta i krigens omedelbara närhet. I december samma år blev till exempel FNs World Food Program tvungen att minska mathjälp till syrier i Libanon på grund av problem med finansieringen. Sverige är eller – rättare sagt – var en av de större bidragsgivarna till WFP.

I mina inlägg brukar jag uppmärksamma personer som orättvist genom bedrägligt beteende får ett överflöde av gemensamma resurser – som till exempel den somaliska kvinnan som tog emot bidrag från tre länder samtidigt, falska flyktingar som genom domstol tvingar kommuner att betala för deras semester i hemlandet, 30- och 40-åriga ”ensamkommande barn” med mera. I det här inlägget vill jag berätta om dem som inte får något stöd från Sverige.

20170531_100832
Provisoriska vattentankar i ett flyktingläger i Bekaadalen. Foto: Egor Putilov

I nuläget närmar sig antalet syriska flyktingar i Libanon 2 miljoner – vilket utgör en tredjedel av befolkningen. Drygt en miljon av dem bor i undermåliga tältläger som ligger främst i Bekaadalen – vid den syriska gränsen. Det finna inga lagliga flyktingläger för syrier i Libanon. Lägren byggs på privat mark som hyrs ut av markägare – priset beror på de boendes förhandlingsskicklighet. Av den anledningen är lägren ganska små. I det första lägret som jag besökte bor cirka 160-200 människor fördelade på 23 stora tält. Varje tält betalar 600 dollar (cirka 5500 sek) per år till markägaren i hyra för den mark som tältet upptar. Utöver detta måste varje tält köpa minst 6 stora gasflaskor för uppvärmningen för att överleva vintern – vintrar i Libanon kan vara lika kalla som i Sverige. En sådan flaska kostar 100 dollar (cirka 850 sek).

Med andra ord blir det ganska stora kostnader men få intäkter. Varje syrisk flykting är berättigad 27 dollar per månad (cirka 240 sek) från UNHCR. Libanon är ett högkostnadsland där medellönen ligger på mellan 800 och 1200 dollar. 27 dollar är värda nästan ingenting här. Men även för att få detta lilla bidrag måste man kämpa och registrera sig hos UNHCR. FN-organet kan neka registreringen utan vidare vilket de också gör ganska ofta. Situationen blir inte bättre av att en stor del av syrier som bor i läger är bönder från landsbygden med låg utbildning och utan någon kunskap om hur man ska ta sig fram i den byråkratiska djungeln. I de lägren som jag besökte uppbär endast hälften av de boende denna typ av stöd. Utöver detta tillkommer sporadiska matleveranser: när något FN-organ får för sig att lasta av några säckar med mjöl eller burkar med tonfisk.  I övrigt kan syrierna inte räkna med någon hjälp. För att klara vardagen arbetar de flesta männen som byggarbetare i området.

Varje läger har en informell föreståndare – oftast den mest bildade personen som håller kontakt med libanesiska myndigheter. I det lägret som jag har besökt var det  Ahmad från Aleppo. Han jobbade som handläggare på en statlig myndighet vars kontor låg precis vid en av frontlinjer i staden. Trots strider fortsatte arbetet som vanligt på myndigheten men när en granat flög in och exploderade på hans våning för tredje gången fick han nog och kom hit.

20170531_102013
Ahmad samlar barnen för ett foto. Foto: Egor Putilov

Både tälten och den primitiva vattenförsörjningen ur en grävd brunn byggdes av flyktingarna själva.  Lägret ser förvånansvärt rent ut både utanför och inne i tälten – med tanke på situationen. Osökt tänker jag på de 30-åriga manliga ”flyktingbarnen” på svenska HVB-hem som vägrar att städa efter sig och kräver att personal ska göra det. Tälten har 2-3 rum, ett kök och ett badrum där man kan tvätta sig. De ser ut nästan som riktiga hus men det är ett bedrägligt intryck – det är ändå bara tält. När det blir minusgrader i vinter droppar kondensvatten från taket. De boende i tälten brukar tillbringa den kalla årstiden sittandes kring den enda värmekällan. Vintern 2015 har lägret brunnit ned på grund av ett stearinljus som användes för uppvärmning och ställdes för nära en tältvägg. Två barn 2 och 5 år gamla dog i branden… Men nu på sommaren ser allt nästan idylliskt ut.

20170531_105446
Sovrum i ett av tälten. Titta gärna även på videoklippet ovan. Foto: Egor Putilov
20170531_105355
”Kök”. Foto: Egor Putilov
20170531_105330
”Badrum”. Foto: Egor Putilov

Drygt 200 lägrets invånare måste dela på 4 toaletter – även de grävdes upp av flyktingarna själva. En av dem ligger endast 10 meter från vattenbrunnen vilket har lett till att avloppsvatten rinner in i brunnen vid regn.  På grund av detta var flera barn i lägret sjuka vid tiden för besöket. Någon skrev ironiskt UNICEF på dörren till den toaletten.

20170531_100823
UNICEF-toaletten. Foto: Egor Putilov
20170531_101828
Vattensystemet med grävd brunn. Foto: Egor Putilov

Enligt Ahmad kom tjänstemän från UNHCR när lägret byggdes 2014 och utlovade att organisationen skulle täcka anslutningsavgifter för el:

Ni får ansluta er till nätverket. Vi betalar alla kostnader, – sades det på mötet.

Sagt och gjort – syrierna fick el i sina tält. Kort efteråt kom representanter från det lokala elbolaget och krävde anslutningsavgifter på sammanlagt 3000 dollar. Det visade sig att UNHCR inte hade betalat någonting. Organisationens tjänstemän ville inte kännas vid sina löften och hänvisade till brist på pengar hos FN. Lägrets invånare blev tvungna att skrapa ihop denna summa själva och betala. Till och med nu 3 år senare är ”världssamfundets” svek ett hett samtalsämne här.

Jag pratar med Asma, en 25-årig kvinna från syriska Deraa. Hon gifte sig precis innan flykten till Libanon men ångrar detta djupt:

-Jag borde stanna i föräldrahemmet.

20170531_091925
Asma med svärmor. Foto: Egor Putilov

Jag frågar henne om var hon ser sig om 5 år. Hon skrattar:

-Ingenting kommer att förändras för mig varken om 5 år eller om 20. Vi kommer att vara här på samma plats och i samma situation. Det är nog Guds vilja. Vi må inte ha 3 måltider om dagen ibland men vi lever enkla liv, vi är trygga och tacksamma för det lilla vi har.

Det är ganska uppenbart att i den svenska debatten om flyktingar som förs av charlataner på falska premisser finns ingen plats för dem som faktiskt mest av alla har rätt till detta ord.  Det kan låta mysigt att debattera om att hjälp i närområdet är ”rasism” inifrån svenska redaktioners bekväma skrivhörnor. Här i Libanon framstår dock hyckleriet som det politiska etablissemanget och journalister i Sverige ägnar sig åt som gränslöst.

20170531_101024

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Enkla jobb och vad de egentligen innebär

Mantrat om så kallade enkla jobb som ska rädda Sverige undan konsekvenserna av den extrema invandringspolitiken hörs från både höger och vänster. Borgerlighetens dröm om ett billigt tjänstefolk förenas med socialdemokratiska utopin om ”svenska modellen” för alla i detta magiska kodord. Bägge sidor verkar dock ha en knapphändig förståelse av vad de enkla jobben egentligen innebär och vilka konsekvenser de kommer att föra med sig.

Knappast förvånande blir den närmaste referensen i denna kontext ett av världens fattigaste länder Egypten. Jag minns väl en intervju med en högt uppsatt egyptisk tjänsteman under en av mina resor till landet. Vi satt på hans kontor och drack te som serverades av en särskild anställd. På arabiska heter dem ahwajee – ”tepojkar” oavsett ålder. Den aktuella ”pojken” var i 50-års åldern.  Passande nog pratade vi om den skyhöga arbetslösheten och den egyptiska arbetsmarknaden.

-Den här mannen har arbetat med att servera te här i hela sitt liv. Varje myndighet i Egypten har en sådan person. Visst, vi kan köpa en kaffemaskin och ersätta honom – och det kommer att bli både billigare och bekvämare för alla då vi inte ska behöva leta efter honom i hela huset och väcka om han sover någonstans. Men… han försörjer hela sin familj på den minimala lönen som vi betalar honom. Om vi sparkar honom kommer han inte att kunna hitta ett nytt jobb. Du kan se samma mönster i överallt i Egypten.

-Betyder det att ni medvetet bromsar moderniseringen för att hålla folk sysselsatta?

-Ja, ungefär så är det.

10281077114_b95811d113_z
Smakprov på hur förslummade städer kan komma att se ut i mina egna bilder från Egypten. Foto: Egor Putilov

Tiden får utvisa om tepojkar ska dyka upp även på svenska myndigheter och kanslier. Det som däremot är klart är att Sverige på grund av den ohämmade asylinvandringen plötsligt står inför samma dilemma (jag behöver nog inte kalla det för ”utmaning”)  som Egypten – som förmodligen kommer att lösas med samma medel.

7283047036_756a018a79_h

Tepojkar må låta gulligt men den egentliga konsekvensen kommer att bli en inbromsning av den tekniska utveckligen som i en marknadsekonomi drivs just av länder med höga arbetskraftskostnader – som Sverige är eller har varit under en lång tid. Kostnaden av att anställa en människa är så hög att det blir billigare att uppfinna en maskin för att genomföra tunga och rutinmässiga arbetsmoment eller kanske ersätta människan helt. De höga lönekostnaderna har lett till att Sverige har en av västvärldens minsta andel av enkla jobb.

På det viset frias människa från ett tungt och repetativt arbete  och därmed kan utvecklas och arbeta mer kreativt. Den nya tekniken blir allt billigare och sprider sig så småningom även till länder med lägre arbetskraftskostnader – ungefär så här fungerar den tekniska progressen. Eller har fungerat hittils – för att med en armé av arbetslösa som av politiska skäl tvingas att genomföra meningslösa och onödiga arbetsuppgifter kommer detta incitament att försvinna.

7282968706_e0ae19fa77_b
En tunnelbanestation i Kairo. Rulltrappan är inte i bruk sedan länge. Foto: Egor Putilov

Vad vi kommer att se är att billig arbetskraft ska börja ersätta maskinarbete.  ”Enkla jobb” innebär en tillbakagång även på andra områden – som till exempel städer som kommer att förslummas betydelsefullt till följd av primitiva verkstäder och halvolagliga småbutiker som återigen ska kunna bli lönsamma tack vare lägre arbetskostnader. Istället för att köpa ett nytt par skor ska det bli billigare att reparera dem. Säkert en välkommen för miljöpartister utveckling med hållbara skor och återanvändning med kommer det att vara lika bra för ekonomin i stort och stadsbilden?

7283213000_b950d9083b_h

Den processen har redan inletts krypande: mobilbutiker som opererar i en gråzon där man kan köpa och sälja stulna mobiler, bilverkstäder där ingen kan svenska,  frisörsalonger där man kan klippa sig för 100 kronor utan kvitto är verkligheten redan idag. Den här trenden kommer att accelerera och eskalera sig.  Med nya, fattigare grupper av migranter som törstar efter framgång kommer den redan låga nivån av service,  lojalitet till svenska lagar och regler samt automatisering att sjunka ännu mer – man kan kalla det ”race to the bottom”. Även nya branscher kan komma att tas över av billig arbetskraft.

Å andra sidan kommer allt fler migranter att arbeta till ett kraftigt underpris eller till och med betala för att få arbeta – som det sker redan i dagsläget med omfattande fusket med arbetstillstånd.  Upplägget går ut på att migranter utnyttjas av sina landsmän och jobbar under slavliknande villkor med ett hopp att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige efter 4 år av sådant arbete. I vissa fall måste de även betala sina arbetsgivaravgifter själva.

Enkla jobb kommer oundvikligen leda till enkla bostäder enligt marknadens obönhörliga regler: slumområden som prismässigt är anpassade för låga löner kommer att bli ett vanligt inslag i stadsbilden. Än så länge försökte myndigheterna halvhjärtat att hålla tillbaka denna utveckling – exempelvis genom att riva Sörgenfri tiggarläger, avhysa migranter från olagliga bosättningar och så vidare. Med ett politiskt stöd åt enkla jobb kommer kåkstäder att etablera sig åtminstone i storstäderna med undermåliga bostäder, olovliga svartbyggen och misär som brukar följa med allt detta.  Man får då ge upp drömmen om passivhus, en grön omställning och hållbara städer.

Trots sin deklarerade vurm för progressen verkar den svenska politiska eliten ha lyckats med det motsatta – att vrida klockan tillbaka. Istället för en lysande framtid med elbilar, automatiserade hem och robotar kommer vi att se halvsunkiga städer, tillbakagång med tekniken och en etniskt präglad underklass av enkla arbetare. Allt politiskt prat om enkla jobb leder oss just i denna riktning.

7283185692_936e8f0de7_h
Kairos skyline. Foto: Egor Putilov

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare