Sverige – Egor Putilov

Det är inte första gången jag funderar på den kompakta medietystnad som det nya partiet Medborgerlig Samling har mötts med. Kontrasten med det journalistiska kollektivets entusiasm kring Feministiskt Initiativ som regelbundet bjöds in till SVT Opinion och andra populära talkshower samt får debattera mot etablerade riksdagspartier kan inte vara större. Medan mikropartiet F! får stoltsera sig med plats i opinionsundersökningar bredvid stora riksdagspartier lyser MED med sin frånvaro. Den uppseendeväckande avsaknaden av intresse kan givetvis förklaras bort med det vanliga gnället bland aktivister-journalister – ”det behövs knappast ett högerparti till”. Däremot är det oftast chefredaktörer och andra mediemagnater som bestämmer över dagordningen i mediehusen. Min slutsats är att denna nedtystningstaktik är en följd av att partiet uppfattas som ett hot mot etablissemanget.

Den så kallade Alliansen har misskrediterat sig totalt under regeringen Reinfeldt som bäddade för dagens katastrofala situation i Sverige. Att göra en helomsvängning nu och påstå att exempelvis Moderaterna har insett sin så kallade ”naivitet” och vänt sig tillbaka till rötterna kommer knappast att hjälpa att återskapa förtroendet – inget partiledarbyte i världen kan reparera den skada som Reinfeldt har åstadkommit Moderaterna. Det ser ut på liknande sätt för stora grupper av väljare även i KD och L. Deras nuvarande beteende med populistiska utspel och meningslösa förslag i syfte att vinna tillbaka väljarna är helt enkelt ovärdigt etablerade riksdagspartier. Väljarna kommer knappast att uppskatta att bli dumförklarade. Nej, inget är glömt och inget är förlåtet hur än Alliansens partistrateger önskade att så inte var fallet – och rasande siffror i opinionsundersökningar bara bekräftar den bilden.

Den här situationen gör att många alliansväljare – med undantag för migrationsextremister i Centerpartiet – känner sig politiskt hemlösa i dagens läge. Att rösta på SD blir inget alternativ för många tvekande väljare på grund av partiets historia och den fortsatta svartmålningen i media. Det blir helt enkelt för hög tröskel för människor som ser sig själva som hyggliga samhällsbyggare att rösta på något så djävulskt som SD – som det utmålas som av den förenade mediekartellen.

Den så kallade Alliansen har dock lyckats att sänka sitt förtroende så lågt att propagandan spelar en allt mindre roll för deras desperata väljare. En stor del av dem tvekar dock fortfarande. Att rösta på ett borgerligt parti som inte var med under de reinfeldtska åren skulle kunna vara ett alternativ för en stor del borgerliga väljare. Det är här Medborgerlig Samling kommer in i bilden.

Det är det enda partiet som föreslår det onämnbara – ett avskaffande av asylrätten som är en av grundpelarna för dagens globaliseringsmodell. Eftersom asylsystemet inte längre uppfyller sitt uttalade syfte borde det avskaffas och ersättas med ett annat system som är baserat på kvoter och därmed ger vanliga väljare en större möjlighet att påverka nivån på invandringen, menar partiet. Istället för att vara en ”ovillkorad mänsklig rättighet” blir asylinvandringen en demokratisk och politisk fråga och ett föremål för diskussioner, granskningar och förhandlingar i och med denna reform. Med andra ord vill MED slakta en av etablissemangets heligaste kor. Bara den punkten i sig är tillräckligt brottslig för att media skulle försöka förminska och motarbeta partiet.

Men inte nog med det. Med sin sakliga framtoning är MED på god väg att bli ett parti av vanliga arga medborgare som efter åratal av misskötsel av den delegerade makten som den politiska klassen har gjort sig skyldig till går in i politiken för att styra landet tillbaka på rätt spår.

Om Medborgerlig Samling ska få tillräckligt med medialt utrymme har de potential att i princip utradera Alliansen. Det ger en garanti på att medier kommer att fortsätta låtsas som om MED inte finns – om inte annat i förhoppningen att trötta ut partiet och dess företrädare.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 073-6101217

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

När jag korsar gränsen från Norge till Sverige – exempelvis från Trondheim till Jämtland – får jag ibland en öststatskänsla. Bukoliska vyer med välskötta torp och blomstrande småorter ersätts med fallfärdiga hus, nedlagda industrier, stängda affärer och igenvuxna åkrar. Det ser ut som Polen, Ukraina eller Ryssland. Enda livstecken utgörs – surrealistiskt nog – av migranter från Mellanöstern och Afrika som traskar längs vägkanter mot sina asylboenden.

Jag stannar för en stund i en av de många spontana loppisar som anordnas i helger i gårdar längs de större vägarna. I de loppisarna finns inte en tillstymmelse till finess som präglar tjusiga vintagebutiker i Vasastan eller på Södermalm i Stockholm. Det ligger 80-tals lampskärmar, falska kinesiska väggklockor av plast samt en del rostiga verktyg med inskription ”Made in Sweden” på de provisoriska borden. Det anspråkslösa urvalet andas snarare desperation än bjuder på en avslappnad shoppingrunda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA — En typisk gård i Norge

Jag pratar med Ingrid som äger gården. Hon är i 70-års ålder och bor ensam efter att hennes man gick bort för 5 år sedan:

-Vi hade tio stycken kor här förut men det blev för dyrt att transportera mjölk och vi blev tvungna att lägga ned.

Hon pekar på det igenvuxna fältet nedanför. Hennes gård har tydligen sett bättre dagar: ett billigt plåttak från Byggmax på boningshuset är genomrostat på flera platser, ett par dörrar hänger snett, den gamla färgen på fasaden släpper. Det är tydligt att den 70+ åriga kvinnan inte mäktar med den stora gården. Barnen som är utflyttade till storstäder kommer på besök allt mer sällan.

-Det finns inte mycket att göra här, bara vänta på döden, – säger hon skämtsamt, men ändå med ett visst allvar.

Hennes situation är typisk för många hushåll på Sveriges landsbygd – gamlingar som bara väntar på döden. Efter den kommer deras hus att säljas med alla möbler som dödsbo till ett vrakpris. Slit och släng, sälj och glöm. Livslusten finns inte längre i de här trakterna.

När jag kör genom Jämtlands ödemarker får jag en stark känsla av deja vu. Jag har redan sett allt detta en gång – i mitt gamla hemland. Rysslands landsbygd såg likadant ut efter den ekonomiska katastrofen på 90-talet. Sverige har dock inte genomgått någon större ekonomisk turbulens. Tvärtom matas vi regelbundet med nyheter om att den ekonomiska tillväxten är rekordhög. Vart går frukten av denna tillväxt då annars än till den ständigt ökande skuldsättningen av hushållen?

Gamla fotografier som är prydligt upplagda på Ingrids bord berättar om ett annat liv – samma gård med samma lilla samhälle ett stenkast bort bara för 10-15 år sedan, när Sverige fortfarande fungerade. En skola, en mataffär, högtider med den stora familjen på gården, lekande barn, korna. Inget särskilt men ändå ett värdigt liv. Etablissemangets älsklingsbarn – globaliseringen, fri handel, EU – har blivit apokalypsens riddare för den här lilla byn – och kanske för hela Sverige utanför storstäder. De här människornas enkla liv blev nedvärderade och förstörda.

Jag fortsätter min färd mot Stockholm. Trots alla försök att undvika hål i vägbanan studsar ändå bilen då och då. Vi kör förbi folktomma samhällen och nedlagda bensinmackar, genom en övergiven och ogästvänlig terräng som återigen blir naturmarker. Bilens radio brusar i bakgrunden. P1 sänder direkt från Almedalen i Visby. Jan Björklund pratar något om vilka regeringsalternativ som Liberalerna kommer att ställa sig bakom. Här i Jämtland låter deras röster som från en annan planet.