Europas fattigaste land får visumfrihet till EU – och snabba cash för vänsterliberaler

Dagen efter Macrons seger i franska valet annonserade EUs utrikeskommissioner Federica Mogherini att Ukraina inom en månad kommer att få visumfriheten till EU och däribland till Sverige. Tidpunkten för uttalandet är talande i sig – EU-kommissionen ville tydligen inte ge mer bränsle till Le Pens retorik om unionens katastrofala misslyckanden med migration och avskaffandet av nationsstater före valet och avvaktade Macrons seger.

Ukraina är Europas fattigaste land med BNP 2191 USD per person enligt IMF vilket motsvarar drygt 4% av BNP per capita i Sverige. Medellönen i Sverige är 20 gånger högre än den i Ukraina för att inte tala om en hög arbetslöshet utanför storstäderna.  Samtidigt befinner sig Ukraina i praktiken i krig med Ryssland. Att ge visumfriheten till EU till 45 miljoner medborgare av ett fattigt land i krig i unionens omedelbara närhet – ja, vad kan gå fel?

Missförstå mig inte – jag stödjer helhjärtat ukrainarnas kamp för sin självständighet och oberoende från imperialistiska Ryssland vilket jag har bevisat nog genom min rapportering från Majdantorget 2014. Faktum är att i dagsläget har Ukraina mycket starkare ekonomiska och kulturella band till Ryssland än till Europa – bland annat genom de många gästarbetare som jobbar i ryska storstäder. Att ge visumfriheten kan ge vissa utrikespolitiska poäng till EU – inte minst genom att rikta om flödet av arbetskraftsmigranter till Europa och bryta Ukrainas beroendeförhållande till Ryssland. Att visumfriheten för kortare turistresor kommer att missbrukas och användas istället som en inkörsport för svart arbetskraft är underförstått i Bryssel. Frågan är vad EU-kommissionen värderar högre –  förebyggandet av lönedumpning på den slutna europeiska arbetsmarknaden eller hjälp till Ukraina. Det går så klart att argumentera för att den kumulativa effekten av några miljoner ukrainska svartarbetare i Europa inte kommer att bli så stor i sig. Detta är en legitim ståndpunkt som tål en diskussion.

Däremot skulle jag vilja påstå att att ge visumfriheten till Ukraina samtidigt som det dysfunktionella asylsystemet fortsätter att existera kommer att ge katastrofala konsekvenser – inte minst för Sveriges del.  Men varför behöver det vara så?

Dem som har någon beröring med byggbranschen i Stockholm kunde märka av att antalet ukrainska svartarbetare på byggplatser runt om i huvudstaden ökade markant genom åren. Anledningen till det är att Polen sedan flera år tillbaka beviljade massvis med nationella visum – tidsbegränsade arbetstillstånd knutna just till Polen till ukrainska medborgare. Detta gjordes i samma syfte som införandet av visumfriheten nu.

Under 2015 till exempel beviljade Polen nästan en miljon sådana tillstånd till ukrainska medborgare. Det finns dock en väsentlig skillnad mot den nya, visumfria ordningen: dem som fick polska visum kunde inte ansöka om asyl någon annanstans förutom just Polen enligt Dublinförordningens regler. Att ta fingeravtryck var en del av ansökningsprocessen för att få ett arbetstillstånd  – därför var det omöjligt att kringgå denna regel genom att exempelvis bliv av med sina id-handlingar. Samtidigt finns det små incitament till att söka asyl i Polen – försvinnande små bidrag, blixtsnabb hantering och nästan 100%-säkert avslag.

I den nya situationen med visumfriheten ska en ukrainsk medborgare kunna ta ett direktflyg till Stockholm från exempelvis Kiev och söka asyl direkt på flygplatsen. Den berömda trögheten av svenska asylsystemet innebär att man kan vara laglig i Sverige i minst 1-2 år medan handläggningen med alla överklaganden pågår. Under denna tid kan man få Migrationsverkets bidrag som i sig är nästan 2 gånger högre än medellönen i Ukraina. Samtidigt ska man kunna jobba svart för att maximera sina inkomster.  Genom mina kontakter i den ukrainska diasporan i Stockholm vet jag att en del svenska ukrainare redan tittar på den möjligheten för att få hit sina anhöriga som inte omfattas av anhöriganknytningen.

Lite enkel matematik: föreställ er för en stund att ni bor i en fattig medelstor stad någonstans i Ukraina. Ni är antingen arbetslösa utan några inkomster alls eller sliter hårt för en medellön om drygt 1400 svenska kronor – i praktiken ännu lägre. Ett direktflyg från Kiev till Stockholm kostar endast 1000 kronor.

sc

När man väl har landat och ansökt om asyl på flygplatsen har man rätt till ett skattesubventionerat boende i Migrationsverkets regi. Bidragen börjar också ticka in direkt – från dagersättningen om drygt 2200 kronor per månad till diverse särskilda bidrag. Under tiden går det bra att jobba svart – ingen kontrollerar ju ändå. Vad skulle ni göra?

För Sveriges del innebär detta ett ännu högre tryck på det redan hårt ansträngda asylsystemet, lönedumpningen i en rad branscher vilket kommer att slå hårdast på inhemska arbetarklassen samt höjda skatter för att bekosta bidrag, boende samt handläggning av ogrundade asylansökningar. Ett sätt att dämpa det här problemet skulle kunna vara att upprätta en lista av säkra länder och sätta Ukraina på den för att omöjliggöra asylansökningar därifrån. Det går dock knappast att genomföra eftersom att sätta ett land i krig på säkra länders-listan skulle vara en oxymoron i sig och skulle ytterligare belysa asylsystemets förljugenhet. För att inte tala om att någon sådan lista inte finns och endast diskuteras som en möjlighet i Bryssel medan visumfriheten kommer att införas redan i början av juni.

Och nu till det roliga. Det går så klart att avfärda hela mitt resonemang som främlingsfientligt ordbajs och skrämselpropaganda.  Däremot är jag helt säker på att vi kommer att se en markant ökning av asylansökningar från ukrainska medborgare efter visumfrihetens införande. Jag är beredd att satsa 1000 kronor och slå vad med en valfri vänsterliberal om att detta kommer att ske. Om vänsterliberalernas världsbild överensstämmer med verkligheten blir det ju gratis pengar, eller hur? Det blir intressant att se om vänsterliberaler verkligen tror på sin världsbild och är beredda att riskera pengar för det. Anmälningar tas emot i kommentarsfältet nedan.

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Annonser

28000 eritreaner fick PUT i Sverige – på grund av en 15 år gammal landinformation

Asylsökande från Syrien har länge varit i centrum för medieuppmärksamheten och har kommit att associeras med den stora migrantvågen som kom till Europa i hösten 2015. Detta trots att de aldrig utgjorde en majoritet av asylmigranter. Det är dock inte svårt att förstå varför: det var helt enkelt lättare att sälja in ett narrativ om krigsflyktingar som flyr krig, död och tortyr när det handlar just om Syrien.

Den grupp som i stort sett förbisetts i mediebevakningen av migrantkrisen trots att den fick minst lika fördelaktig behandling som syrier är eritreaner. Sedan maj 2013 råder det ett verkställighetsförbud till Eritrea vilket innebär att eritreaner får uppehållstillstånd i Sverige per automatik. Inte nog med det: eritreanska medborgare är i praktiken undantagna från utvisning även i brottmål. Det senaste exemplet av detta kunde vi se i februari när en domstol har avslagit ett yrkande om utvisning för en eritrean dömd för en våldtäkt. Bakgrunden till den generösa särbehandlingen av just eritreaner brukar knappt ifrågasättas eller ens granskas i mainstreammedier: Eritrea är en hemsk diktatorisk regim. Det vet ju alla.

Migrationsverket borde dock ha lite tyngre grunder för sitt rättsliga ställningstagande om verkställighetsstopp till Eritrea. Och det har de – baserat på en 15 års gammal landinformation.  Migrationsverkets beslut ska – åtminstone i teori – stödja sig på en gedigen databas med landinformation. En stor del av den är offentlig och finns att tillgå på den här länken. I databasen ingår rapporter från olika källor som Migrationsverket bedömer som trovärdiga – bland annat från UNHCR, Amnesty, HRW, brittiska Home Office och skandinaviska systermyndigheter. Den högsta prio har dock Migrationsverkets egna landsrapporter som författas av LIFOS-enheten som består av så kallade landsanalytiker.

Landsanalytiker arbetar i princip som researchers. De ska resa till det land de ska undersöka, intervjua diverse människorättsaktivister och tjänstemän, undersöka exempelvis hur en diskriminerande lagstiftning tillämpas, vilka minoriteter finns där osv..  Sådana landsrapporter finns även för Eritrea. Problemet är dock att ingen landsanalytiker från Sverige har varit där i 10 år när automatiska uppehållstillstånd för eritreaner infördes.

När jag arbetade i Flen kom jag i kontakt med den person som författade den rapport om Eritrea som var senast vid tillfället och låg till grund för ställningstagandet. Bakgrunden till kontakten var att jag hade en sökande från Eritrea som var – enligt egen uppgift – nästan 70 år gammal. Eftersom det rättsliga ställningstagandet om PUT per automatik inte kom ut än övervägde jag ett avslag.

De allra flesta eritreaner söker asyl i Sverige på grund av militärplikt som för vissa kan vara oändlig. Den här uppgiften bestrids i vissa rapporter (som t.ex. i den senaste rapporten från Danmark) men Migrationsverket utgår ifrån att den är sann. Att desertera från militär tjänstgöring ses som landsförräderi och kan straffas med ett långt fängelsestraff. Även de rapporter som tog det lite i överkant uppgav att den övre åldersgränsen för värnplikten var 65 år. Detta betydde att min nästan 70år gammal sökande inte löpte någon risk att värvas till armén och att hans historia var med största sannolikhet en bluff antingen köpt av människosmugglare eller ”lånad” av en generös landsman.

Med anledning av detta kontaktade jag LIFOS-enheten i Norrköping för eventuell vägledning. Jag fick äran att personligen träffa den landsanalytiker som skrev rapporten om Eritrea. Hans svar på mina frågor var häpnadsväckande: det har visat sig att han aldrig satte sin fot i Eritrea ”på grund av säkerhetsrisker” trots att det finns ett fullt fungerande svenskt konsulat där. Istället besökte han ett flyktingläger i gränslandet Sudan där han intervjuade eritreaner som bodde där. Hans rapport baserades i stort sett på deras uppgifter vilka var diverse rykten i tredje hand samt omskrivningar av tidigare rapporter.

Som journalist vet jag att man aldrig ska lita endast på en sida i en civil konflikt – särskilt när den sidan får intrycket av att den kan vinna något på att överdriva eller till och med hitta på de faktiska omständigheterna. Den tanken fanns tydligen inte i LIFOS-enheten som på egen hand genom sina rapporter styrde hur många migranter skulle få asyl i Sverige. Landsanalytikerns råd till mig var att avvakta trots att mannen uppenbarligen hade ljugit ihop sin historia eftersom ”det där är känsligt”.

Några månader senare kom det rättsliga ställningstagandet ut som innebar bifall till alla eritreaner per automatik. LIFOS-enheten klubbade igenom den nya praxisen som stödde sig på ett enskilt exempel som var 15 år gammalt och användes i varenda landsrapport om Eritrea sedan dess. Exemplet handlade om en så kallat push-back utförd av Malta år 2002 när en grupp eritreanska medborgare anlände till ön, vägrade att söka asyl (antagligen för att kunna ta sig vidare norrut) och blev utvisade tillbaka direkt. Vissa uppgifter gjorde gällande att de kunde ha gripits vid hemkomsten. Enligt tolkningen av LIFOS-enheten betyder detta att själva faktum att man söker asyl i Sverige blir skyddsgrundande. Det behövs inte att köpa historier från människosmugglare numera – det räcker endast att söka asyl för att få asyl. Sedan ställningstagandet trädde i kraft fick över 28000 eritreanska medborgare uppehållstillstånd i Sverige – de flesta utan några grunder alls. Mer om det i mitt nästa inlägg.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Problem med kriminella georgier ökar – då lyfter EU visumkravet

Den 8e mars har det blivit klart att Georgien kommer att få visumfritt till EU och däribland till Sverige from den 28e mars. EU-kommissionen har länge drivit frågan trots ett kompakt motstånd från ett antal EU-länder. Anledningarna till motståndet är inte någon hemlighet: georgiska stöldligor har gjort sig kända över hela Europa, inte minst i Sverige som är en av deras favoritdestinationer. Så sent som förra veckan lyckades rättsväsendet att lagföra en kriminell gruppering bestående av georgiska medborgare. Alla fyra dömdes bland annat till utvisning och återreseförbud. Men hur lätt kommer det att bli att se till att återreseförbudet efterlevs nu efter att Georgien har fått den efterlängtade visumfriheten?

Problemet med brottslingar hemmahörande i Georgien har varit känt hos polisen och Migrationsverket sedan länge. Ett vanligt modus operandi för dem är att komma till Sverige, söka asyl, checka in på ett asylboende – och sedan förvandla det till ett hälericentral. Ett stort asylboende i Tjärna ängar i Borlänge är ökänt i det här sammanhanget: polisen ingriper där med jämna mellanrum på grund av just georgiska kriminella.

tjuv
Tjuvgömma på asylboendet. Foto: TTVideo

Andra asylsökande som bodde där vittnar om att i princip varje dag brukade personer inblandade i den brottsliga verksamheten att skicka hem stora förpackningar med stöldgods. Många var frånvarande från boendet under längre perioder. Förmodligen var det ute i landet på stöldturnéer. De boende som försökte att larma om problemet hotades och till och med misshandlades av gängen. Problemen med hitresta georgiska ligor tycks eskalera över tiden men istället för att sätta tryck på Georgien premierar EU landet med visumfriheten: därmed kommer det att bli ännu lättare att komma till Sverige för att begå brott.

Förutom problematiken med kriminella från Georgien fortsätter en strid ström av ogrundade asylansökningar från georgiska medborgare till Migrationsverket. Ifjol ansökte 737 georgier om asyl i Sverige. För de första 2 månaderna 2017 har antalet ansökningar från Georgien ökat med 9%. Det är omöjligt att säga hur stor del av dem egentligen är en täckmantel för brottslig verksamhet. Den pågående poliskrisen gör att resurser för att lagföra dessa kriminella blir än mer begränsade. Därför finns det ingen pålitlig statistik.  Georgiens BNP per capita för 2015 var 3491 USD enligt FN  vilket utgör drygt 7% av den svenska.

Beslutet om visumfriheten för georgiska medborgare verkar utgöra en del i ett mönster som EU-kommissionen följer genom åren i sin obegripliga strävan att rasera säkerheten för europeiska medborgare. Så sent som för ett år sedan lyftes visumkravet för Colombia – ett land som för närvarande befinner sig i ett krigsliknande tillstånd med paramilitära grupperingar, nästan obegränsad tillgång på vapen, en djupt rotad organiserad brottslighet, omfattande export av kokain osv.. Colombianska kidnapparligor är kända över hela Sydamerika. I Argentina som länge brottats med problemet jublade läsare i kommentarer när nyheten hade kommit ut:

”Nu kommer de alla att dra till Europa!”

Det går inte att säga att sydamerikanska kriminella ligor är okända för svenska polisen. Sedan 1990-talet är de ständigt närvarande i den svenska undre världen. Sydamerikanska ligor sysslar än så länge mest med inbrott i villor och lägenheter samt med narkotikasmuggling. Det kan tyckas att inom en snar framtid kommer Latinamerikas mest inkomstbringande brott – nämligen kidnappningar – att bli mycket mer vanligt i Sverige. Problemet med hitresta ligor från Sydamerika eskalerar. Men istället för att se över visumfriheten för andra latinamerikanska länder som plågas av korruption, fattigdom och myndigheternas bristande effektivitet har EU-kommissionen alltså lyft visumkravet för Colombia, Peru och Guatemala.

Precis som med Georgien motiverades beslutet med ett behov att utveckla internationella kontakter, främja turism och kulturutbyte. Den här motiveringen håller dock knappast eftersom även före de här besluten hade samtliga EU-länder ensidig visumfrihet till Colombia och Georgien. I det senare fallet var den visumfria perioden hela 365 dagar.

Medelklassen i de båda länderna som kan tänkas resa till EU för turism och har råd för det är försvinnande liten och har som regel inga problem med att få långa Schengenvisum.  Så frågan återstår – vilka resor exakt vill EU-kommissionen att underlätta: turistresor som skulle ändå ha skett, förflyttningar av kriminella, eller kanske införsel av svart arbetskraft för att i smyg spränga den reglerade arbetsmarknaden i EU och sänka lönerna för europeiska medborgare?

Vilka andra länder står på tur för ”kulturutbytet”? Blir det Turkiet som för ett internt krig mot kurderna, Europas fattigaste land Ukraina som dessutom befinner sig i krig med Ryssland, eller varför inte Pakistan, Indien eller Kina med 1,5 miljarder invånare?

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stödja gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Situationen på grekiska öar är kritisk – media mörkar

En vän som bor i Italien har nyligen kommit tillbaka från grekiska ön Lesbos där han arbetade som tolk åt EASO (Europeiska myndigheten för asylfrågor). Min vän är ursprungligen från Bangladesh men har bott i Italien i 10 år. Trots att migrantkrisen i Grekland har försvunnit från mediernas radar och det påstås att det har löst sig genom ett avtal med Turkiet fortsätter migranter att anlända till öarna – om än i mindre antal. En stor del av dessa kommer från Bangladesh därför är hans tjänster mycket efterfrågade. Det är dock inte hans första resa dit. Förra gången tillbringade han 2 månader på öarna i höstas. Han blev tvungen att återvända hem före kontraktets slut efter att han hade blivit skadad under ett av de många upploppen.

I höstas befann sig fler än 10 tusen migranter i överfulla läger på ön. Enligt honom fanns det endast 10 poliser på ön som inte ens försökte att ingripa. Migranterna ville till fastlandet för att fortsätta sin färd upp mot norra Europa och däribland Sverige. EU-kommissionen som blev skrämd av Brexit satte dock tryck på Grekland och tvingade landet att hålla alla nyankommande kvar på öarna för att undvika ”dålig tv” alltså en upprepning av fjolårets bilder av folkmassor som stormar tåg och marscherar på motorvägar. Tanken från EU var att kunna slussa migranterna i små grupper direkt till andra europeiska länder genom en så¨kallad omfördelningsmekanism som Sverige numera är en del av.

Frustrationen var dock så hög bland migranterna att varje arbetspass i lägren var förenat med livsfara. Då och då löpte migranterna amok och attackerade alla som såg ut som myndighetspersoner inklusive representanter från frivilliga organisationer. Därför har han valt att inte bära sitt passerkort synligt. Det hjälpte dock foga eftersom han blev attackerad två gånger tillsammans med andra. Attackerna var upploppsliknande med stenkastning och omfattande skadegörelse. Vid den andra attacken fick han en tung sten i bakhuvudet. Skadan var så allvarlig att han blev tvungen att avbryta sin tjänst och tillbringa flera dagar på ett sjukhus. Fortfarande lider han av minnesluckor och svår huvudvärk.

I nuläget är situationen på öarna inte bättre jämfört med hur det var i höstas. Trots kompakt tystnad i medier fortsätter migranternas ankomster med båtar vilket leder till att ön fylls på alltmer. Samtidigt hänger det halvfungerande avtalet med Turkiet på en skör lina som kan klippas av när som helst av den turkiska ledningen. Enligt uppgifter i medier väntar upp till 3 miljoner migranter i Turkiet på tillfället att åka in i Europa. Och då kommer vi att se en repris av hösten 2015 – fast i en större skala.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stödja gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Varför flyr asylsökande Italien?

I mina resor brukar jag träffa människor med bakgrund i olika yrken och samhällsklasser.  Under min senaste resa till Italien kom jag genom gemensamma bekanta i kontakt med en person som arbetar på ett asylboende i centrala Italien.  Många av mina tidigare klienter på Migrationsverket uppgav att Italien var ett helvete på jorden där något mottagningssystem inte fanns och man som asylsökande var hänvisad till gatan. Denna förklaring gavs nämligen som ett svar på frågan varför man först ansökte om asyl i Italien för att sedan bryta mot Dublinförordningen, ta sig till Sverige och söka asyl på nytt här. I många fall – särskilt när det gällde ensamkommande gick Migrationsverket med på det, stoppade överföringar till Italien och prövade asylskäl mot hemlandet i Sverige vilket oftast resulterade i ett bifall.

Därför var det självfallet mycket intressant för mig att träffa en person som arbetar med mottagningen av asylsökanden där. Det visade sig att mottagningssystemet i Italien är mycket likt sin svenska motsvarighet. När migranter anländer med båtar till Sicilien blir de registrerade och ska tilldelas en permanent boendeplats på ett av landets asylboenden inom ett dygn. Den här mannens boende var avsett för 60 asylsökanden som delar på rum – oftast 3-4 personer i varje, ungefär som i Sverige nuförtiden. De får gratis mat, hygienartiklar samt kläder efter säsongen. Utöver detta får man 2,5 euro per dygn som fickpengar vilket blir ungefär 70 euro per månad. Man har rätt till allt detta så länge man är med i asylprocessen.

Det som skiljer italienska och svenska systemen är att italienare verkar ha stenhårda regler som också måste följas. En av reglerna som ger fog till asylsökandens påståenden om bostadslöshet är att man förlorar sitt boende om man lämnar det utan lov för längre än 2 dygn i sträck. Då är det upp till myndigheterna att bestämma om man får komma tillbaka igen – vilket man oftast får efter första förseelse.

Under sin vistelse får asylsökande gratis undervisning i italienska. Det är dock långt ifrån tillräckligt, anser han:

-De flesta vet ju ingenting om vårt samhälle. De har ingen idé om vad t.ex. demokratin är. De är obildade, konservativa och religiösa. Det krävs så mycket mer än bara kurser i italienska om vi vill integrera dem på riktigt. I nuläget har de inte en enda chans att bli en del av Italien eller få ett jobb här. Detta gör att många börjar antingen jobba svart åt landsmän eller försörja sig på småbrott som narkotikahandel osv. efter att ha fått  uppehållstillståndet. Trots att jag personligen är glad över att de åtminstone får något jobb överhuvudtaget kan det knappast kallas för en lyckad integration.

De boende på hans anläggning kommer från ett flertal länder – det återfinns personer från Nigeria, Pakistan, Bangladesh, Irak, Iran och hela Västafrika där. Det som förenar dem är att de flesta har kommit till Italien via Libyen.  De reste till Libyen långt efter kriget hade börjat och påstår att de har jobbat där i några veckor tills de insett att det pågår ett krig där – och då bestämde de sig för att ta sig över Medelhavet till Europa.

-Regeringen i Bangladesh skrev under ett avtal med en av libyska regeringar och skickar sina medborgare för att jobba dit! Vilken av de regeringar som finns i Libyen har de skrivit avtalet med?! De kommer dit för att jobba och de vet inte ens att det är krig där! Detta är en skandal.

Han verkade vara väldigt upprörd över den bangladeshiska regeringens agerande. Min visavi hade starka vänsteråsikter så jag försökte inte ens ifrågasätta hans vrede. Det förefaller dock sannolikt att flykten till Europa var planerad från början: även om man är analfabet kan man lyssna på radio och tv-nyheter vilket många i Bangladesh också gör.  En annan självklarhet är att en illegal resa över Medelhavet med smugglare kostar mer än en flygbiljett från Libyen tillbaka till Bangladesh om motiveringen var att ta sig till säkerhet.

Nyligen har några personer som kommit via Turkiet först till Österrike flyttat in i boendet.

-Varför kom de till Italien för att söka asyl efter Österrike? – undrar jag.

-De säger att de gillar våra italienska fotbollslag, – skrattar han.

Jag frågade om jag får följa med honom till jobbet för att se boendet med egna ögon men fick ett bestämt ”nej”.

– Det har blivit mycket svårare säkerhetsmässigt på senare tid. Vi har en väldigt stor inflyttning i hela Italien just nu och det skapar en konkurrens med fattigare italienare för de knappa samhällsresurser som finns för att hjälpa de behövande. Numera får inga utomstående besöka våra boenden.

I och med att det har blivit svårare att resa norrut blev Italien det land som måste på något sätt ta hand om alla migranter ankommande från Libyen. Istället för att vara ett slussland som under hela 1990- och 2000-talet främst slussade migranter vidare till norra Europa och däribland till Sverige har Italien blivit ett mottagarland. Det återstår att se om landet som befinner sig i en djup ekonomisk kris ska kunna klara denna ”utmaning”.  Det som ger en indikation på opinionsläget i Italien är att ett relativt nytt parti vars ledare förespråkar begränsningen av invandringen – Femstjärnerörelsen – som bildades så sent som 2010 tar sig fram med stormsteg och har nyligen vunnit borgmästarval i Rom.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stödja gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare