Varför flyr asylsökande Italien?

I mina resor brukar jag träffa människor med bakgrund i olika yrken och samhällsklasser.  Under min senaste resa till Italien kom jag genom gemensamma bekanta i kontakt med en person som arbetar på ett asylboende i centrala Italien.  Många av mina tidigare klienter på Migrationsverket uppgav att Italien var ett helvete på jorden där något mottagningssystem inte fanns och man som asylsökande var hänvisad till gatan. Denna förklaring gavs nämligen som ett svar på frågan varför man först ansökte om asyl i Italien för att sedan bryta mot Dublinförordningen, ta sig till Sverige och söka asyl på nytt här. I många fall – särskilt när det gällde ensamkommande gick Migrationsverket med på det, stoppade överföringar till Italien och prövade asylskäl mot hemlandet i Sverige vilket oftast resulterade i ett bifall.

Därför var det självfallet mycket intressant för mig att träffa en person som arbetar med mottagningen av asylsökanden där. Det visade sig att mottagningssystemet i Italien är mycket likt sin svenska motsvarighet. När migranter anländer med båtar till Sicilien blir de registrerade och ska tilldelas en permanent boendeplats på ett av landets asylboenden inom ett dygn. Den här mannens boende var avsett för 60 asylsökanden som delar på rum – oftast 3-4 personer i varje, ungefär som i Sverige nuförtiden. De får gratis mat, hygienartiklar samt kläder efter säsongen. Utöver detta får man 2,5 euro per dygn som fickpengar vilket blir ungefär 70 euro per månad. Man har rätt till allt detta så länge man är med i asylprocessen.

Det som skiljer italienska och svenska systemen är att italienare verkar ha stenhårda regler som också måste följas. En av reglerna som ger fog till asylsökandens påståenden om bostadslöshet är att man förlorar sitt boende om man lämnar det utan lov för längre än 2 dygn i sträck. Då är det upp till myndigheterna att bestämma om man får komma tillbaka igen – vilket man oftast får efter första förseelse.

Under sin vistelse får asylsökande gratis undervisning i italienska. Det är dock långt ifrån tillräckligt, anser han:

-De flesta vet ju ingenting om vårt samhälle. De har ingen idé om vad t.ex. demokratin är. De är obildade, konservativa och religiösa. Det krävs så mycket mer än bara kurser i italienska om vi vill integrera dem på riktigt. I nuläget har de inte en enda chans att bli en del av Italien eller få ett jobb här. Detta gör att många börjar antingen jobba svart åt landsmän eller försörja sig på småbrott som narkotikahandel osv. efter att ha fått  uppehållstillståndet. Trots att jag personligen är glad över att de åtminstone får något jobb överhuvudtaget kan det knappast kallas för en lyckad integration.

De boende på hans anläggning kommer från ett flertal länder – det återfinns personer från Nigeria, Pakistan, Bangladesh, Irak, Iran och hela Västafrika där. Det som förenar dem är att de flesta har kommit till Italien via Libyen.  De reste till Libyen långt efter kriget hade börjat och påstår att de har jobbat där i några veckor tills de insett att det pågår ett krig där – och då bestämde de sig för att ta sig över Medelhavet till Europa.

-Regeringen i Bangladesh skrev under ett avtal med en av libyska regeringar och skickar sina medborgare för att jobba dit! Vilken av de regeringar som finns i Libyen har de skrivit avtalet med?! De kommer dit för att jobba och de vet inte ens att det är krig där! Detta är en skandal.

Han verkade vara väldigt upprörd över den bangladeshiska regeringens agerande. Min visavi hade starka vänsteråsikter så jag försökte inte ens ifrågasätta hans vrede. Det förefaller dock sannolikt att flykten till Europa var planerad från början: även om man är analfabet kan man lyssna på radio och tv-nyheter vilket många i Bangladesh också gör.  En annan självklarhet är att en illegal resa över Medelhavet med smugglare kostar mer än en flygbiljett från Libyen tillbaka till Bangladesh om motiveringen var att ta sig till säkerhet.

Nyligen har några personer som kommit via Turkiet först till Österrike flyttat in i boendet.

-Varför kom de till Italien för att söka asyl efter Österrike? – undrar jag.

-De säger att de gillar våra italienska fotbollslag, – skrattar han.

Jag frågade om jag får följa med honom till jobbet för att se boendet med egna ögon men fick ett bestämt ”nej”.

– Det har blivit mycket svårare säkerhetsmässigt på senare tid. Vi har en väldigt stor inflyttning i hela Italien just nu och det skapar en konkurrens med fattigare italienare för de knappa samhällsresurser som finns för att hjälpa de behövande. Numera får inga utomstående besöka våra boenden.

I och med att det har blivit svårare att resa norrut blev Italien det land som måste på något sätt ta hand om alla migranter ankommande från Libyen. Istället för att vara ett slussland som under hela 1990- och 2000-talet främst slussade migranter vidare till norra Europa och däribland till Sverige har Italien blivit ett mottagarland. Det återstår att se om landet som befinner sig i en djup ekonomisk kris ska kunna klara denna ”utmaning”.  Det som ger en indikation på opinionsläget i Italien är att ett relativt nytt parti vars ledare förespråkar begränsningen av invandringen – Femstjärnerörelsen – som bildades så sent som 2010 tar sig fram med stormsteg och har nyligen vunnit borgmästarval i Rom.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stödja gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Författare: Egor Putilov

Jag började arbeta på Migrationsverket i november 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015. Jag jobbar även som frilansjournalist sedan 2010. Mitt fokus ligger på Mellanöstern, postsovjetiska republiker och migration. Bland mina uppdragsgivare var Aftonbladet, Expressen, SvD, Arbetaren och andra tidningar samt Sveriges radio. Som journalist rapporterade jag om arabiska våren från Syrien och Egypten, om Majdan och från östra Ukraina, samt från andra oroshärdar. Visa alla inlägg av Egor Putilov