I hösten 2015 kom över 5 tusen asylsökande migranter till Norge från Ryssland genom den enda gränsövergången i området. Vid en ny kris kan migranterna lätt nå Sverige genom Norrland. Jag begav mig till Storskog i Östra Finnmark för att se gränsen och reda ut vem som egentligen kontrollerar den norska gränsen mot Ryssland.
Året 2015 blev ett uppvaknande för Norge på samma sätt som det blev det för Sverige – inte många gånger i efterkrigstiden har norrmännen känt sig lika sårbara som när tusentals migranter använde Ryssland som ett transitland och situationen riskerade att spåra ur helt. Vissa menar att det var en avsiktlig handling från Rysslands sida för att sätta tryck på landet och göra det mer samarbetsvilligt. Storskogs gränspolischef Stein Kristian Hansen som jag pratar med har dock en annan åsikt: på den tiden blev det mycket prat om kvotflyktingar som Norge har åtagit sig att ta emot från konfliktzoner. Enligt honom, har det på ett olyckligt sätt blandats ihop med Angela Merkels inbjudan till Europa riktad till migranter och uppfattats som att Norge också ”bjuder in”.
Norge fick bukt med problemet ganska snabbt – genom att Ryssland började tillämpa ett tidigare gränsavtal och kontrollera Schengenvisum hos personer som skulle resa ut från landet mot Norge. Å sin sida byggde Norge ett staket som sträcker sig dock endast ett par hundra meter från gränsövergången.
-Räcker det verkligen för en gräns som är ungefär 200 km lång? – frågar jag Hansen.
–Njä, så klart inte. Men det vore omöjligt att bygga en mur längs hela gränsen – och onödigt också. Ryssar har en bra koll på sin sida gränsen. Det finns massor av militära anläggningar och ubåtsbaser där. De ser till att ingen obehörig kommer in i området.
–Men det innebär ju att Ryssland i praktiken kontrollerar den norska gränsen? Hur känns det?
Gränspolischefen svarar diplomatiskt:
-Det är en politisk fråga. Du får prata med dem i Oslo om det.
Det märks att han anstränger sig för att inte säga något som kan uppfattas som kontroversiellt av Ryssland. Han ser också till att jag inte fotar den ryska delen av övergången och inte heller vänder min kamera åt det hållet – det irriterar tydligen den ryska gränspolisen. Det är ett beteende som är lätt att förstå: en ansvarsfull gränspolischef vill knappast sabba relationer med det land som i praktiken delegerades ansvar för gränsskyddet.
Det låter lite bisarrt att ett NATO-land har lämnat över kontroll över sin gräns – en av de viktigaste delar av nationell säkerhet och suveränitet som överhuvudtaget finns – till ärkefienden Ryssland. Men precis så är det: tack vare ett missriktat och dysfunktionellt asylsystem skapat med hjälp av Bryssels direktiv har vem som helst en ovillkorad rätt ”att söka skydd”. Eller i praktiken att komma till ett valfritt land i Europa utan några id-handlingar och registrera sig som asylsökande. I det här läget blir grannländer till Europa – oftast länder med bristande demokrati och en fientlig inställning mot väst som Turkiet eller Ryssland – gränsvakter åt europeiska stater.
Det är inte känt vad exakt Norge blev tvunget att kompromissa med för att få Ryssland att stoppa inflödet av migranter men faktum kvarstår – sedan början av 2016 kom inga fler asylsökanden den vägen. Samtidigt märks det att norrmän är mycket mer praktiskt lagda än svenskar: det hörs inga PK-certifierade floskler om allas ”rätt att söka skydd” eller om att det ”behövs att förbättra mottagningen” från chefen. Han är tydlig angående sin uppgift – och den är att skydda gränsen.
Det vore fel att påstå att Norge förlitar sig enbart på Ryssland i sin gränsbevakning. Under tiden utvecklar landet ett batteri av åtgärder som kan sättas in vid behov.
-Vad händer om Ryssland skulle bryta mot sin del av avtalet och börja släppa ut migranter igen?
-Det kommer de inte att göra, – han ler lite kryptiskt.
-Men om de mot förmodan skulle ändå göra det – vad ska ni göra då?
-Då kan vi stänga gränsen, – säger han utan att blinka.
Det han säger stämmer: Norge har antagit en ny lag som tillåter landet att göra avsteg från internationella konventioner vid ett massivt inflöde av migranter och helt sonika neka migranterna vid gränsen – trots internationella avtal och allt annat som enligt svenska etablissemanget utgör ett oöverkomligt hinder för denna åtgärd. Hade Norge varit med i EU hade denna lag orsakat ett ramaskri med högljudda hot om Europadomstolen, sanktioner osv.. Som tur är är landet inte är med i unionen och därför har mer utrymme för att sörja för sina egna medborgare.
Jag kör upp mot Grense Jakobselv som ligger vid havet precis vid gränsen. Mobiltäckningen försvinner så småningom. Östra Finnmark är ett ogästvänligt och färgfattigt men samtidigt otroligt vackert landskap.
Det är ett av få områden där ett NATO-land gränsar mot Ryssland fysiskt. Diverse militära anläggningar syns lite överallt – spänningen mellan länderna är nästan påtaglig. Området har en historik av gränskonflikter. På 1820-talet när Norge var en del av Sverige bad den lokala guvernören svenska kungen Karl XIV Johan att postera en militärbåt i floddeltan för att stoppa ryska fiskare från att komma över till den norska sidan av gränsen. En tjänsteman i försvarsmakten kom dock på en lösning som får nog kallas typiskt svensk: istället för att skicka båten byggdes ett kapell vid gränsen i syfte att markera för ryska fiskare att här börjar Norge. Kapellet som öppnades år 1829 fick namnet Oscar IIs kapell för att hedra kronprinsen som föddes samma år. Det finns ingen information om idén blev lyckad och om fiskarna har förstått budskapet.
Till höger av vägen slingrar sig en å. På bägge sidor står gränsstolpar – på min sida moderna och lite plastaktiga norska svartgula och på den andra sidan rödgröna, gjorda av trä, med den ryska vapenskölden. Att stänga hela den 200 kilometer långa gränsen vid en ny migrantkris verkar inte vara en lätt uppgift. På vissa platser är floden endast 3-4 meter bred. Ifall om någon skulle vilja komma över från Ryssland till Norge behöver man bara korsa floden.
Jag hinner knappt tänka tanken, förrän en gränspatrull dyker upp. 2 beväpnade soldater med en hund går långsamt längs ån. Eldplatser med regntält i khakifärgen som ligger längs vägen med jämna mellanrum vittnar om att gränsen patrulleras ofta. Då och då ser jag skyltar om en dold kameraövervakning.
Det är faktiskt en konstig känsla att uppleva ett land som inte har övergivit sina kärnfunktioner. Får man kalla Norge landet som tar ansvar på riktigt istället för den nyorwellianska meningen som Stefan Löfven försöker att ge uttrycket? I varje fall känns det betryggande att det finns ett sådant land i Sveriges närhet.
Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!
Swish: 070-4396358
Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)
Donera valfritt belopp med kort via Paypal:
Bli månadsgivare:
Egor Putilov 