Min motivation för att åka till Libanon föddes ur den skeva svenska debatten om asylsökanden i Sverige som utan någon närmare granskning presenteras som hjälpbehövande som flyr för sina liv. Det handlar alltså om personer som är köpstarka nog för att bekosta en illegal resa till Sverige – en investering i storleksordningen på mellan 2,5 och 10 tusen euro. Det framstår märkligt att dessa personer får mycket mer hjälp än de flyktingar som bor i läger nära krigsområdet. Av någon anledning verkar dock svenska politiska etablissemanget och media varken se eller reagera på denna uppenbara orättvisa. Det heter nämligen ”vi ska inte ställa grupper mot varandra”. Jo, vi ska visst ställa grupper mot varandra – det kommer att ske oavsett de förment goda intentionerna om det handlar om en icke-oändlig resurs.
Sedan 2013 finansierar Sverige sina migrationskostnader med biståndsmedel. År 2014 uppgick andelen till 13% av biståndsbudgeten vilket är en av de högsta siffror inom OECD. I enkla termer finansieras välbeställda ”bättre framtids”-migranter tillhörande medelklassen i Sverige genom att dra ned på matransoner för de mest utsatta i krigens omedelbara närhet. I december samma år blev till exempel FNs World Food Program tvungen att minska mathjälp till syrier i Libanon på grund av problem med finansieringen. Sverige är eller – rättare sagt – var en av de större bidragsgivarna till WFP.
I mina inlägg brukar jag uppmärksamma personer som orättvist genom bedrägligt beteende får ett överflöde av gemensamma resurser – som till exempel den somaliska kvinnan som tog emot bidrag från tre länder samtidigt, falska flyktingar som genom domstol tvingar kommuner att betala för deras semester i hemlandet, 30- och 40-åriga ”ensamkommande barn” med mera. I det här inlägget vill jag berätta om dem som inte får något stöd från Sverige.
I nuläget närmar sig antalet syriska flyktingar i Libanon 2 miljoner – vilket utgör en tredjedel av befolkningen. Drygt en miljon av dem bor i undermåliga tältläger som ligger främst i Bekaadalen – vid den syriska gränsen. Det finna inga lagliga flyktingläger för syrier i Libanon. Lägren byggs på privat mark som hyrs ut av markägare – priset beror på de boendes förhandlingsskicklighet. Av den anledningen är lägren ganska små. I det första lägret som jag besökte bor cirka 160-200 människor fördelade på 23 stora tält. Varje tält betalar 600 dollar (cirka 5500 sek) per år till markägaren i hyra för den mark som tältet upptar. Utöver detta måste varje tält köpa minst 6 stora gasflaskor för uppvärmningen för att överleva vintern – vintrar i Libanon kan vara lika kalla som i Sverige. En sådan flaska kostar 100 dollar (cirka 850 sek).
Med andra ord blir det ganska stora kostnader men få intäkter. Varje syrisk flykting är berättigad 27 dollar per månad (cirka 240 sek) från UNHCR. Libanon är ett högkostnadsland där medellönen ligger på mellan 800 och 1200 dollar. 27 dollar är värda nästan ingenting här. Men även för att få detta lilla bidrag måste man kämpa och registrera sig hos UNHCR. FN-organet kan neka registreringen utan vidare vilket de också gör ganska ofta. Situationen blir inte bättre av att en stor del av syrier som bor i läger är bönder från landsbygden med låg utbildning och utan någon kunskap om hur man ska ta sig fram i den byråkratiska djungeln. I de lägren som jag besökte uppbär endast hälften av de boende denna typ av stöd. Utöver detta tillkommer sporadiska matleveranser: när något FN-organ får för sig att lasta av några säckar med mjöl eller burkar med tonfisk. I övrigt kan syrierna inte räkna med någon hjälp. För att klara vardagen arbetar de flesta männen som byggarbetare i området.
Varje läger har en informell föreståndare – oftast den mest bildade personen som håller kontakt med libanesiska myndigheter. I det lägret som jag har besökt var det Ahmad från Aleppo. Han jobbade som handläggare på en statlig myndighet vars kontor låg precis vid en av frontlinjer i staden. Trots strider fortsatte arbetet som vanligt på myndigheten men när en granat flög in och exploderade på hans våning för tredje gången fick han nog och kom hit.
Både tälten och den primitiva vattenförsörjningen ur en grävd brunn byggdes av flyktingarna själva. Lägret ser förvånansvärt rent ut både utanför och inne i tälten – med tanke på situationen. Osökt tänker jag på de 30-åriga manliga ”flyktingbarnen” på svenska HVB-hem som vägrar att städa efter sig och kräver att personal ska göra det. Tälten har 2-3 rum, ett kök och ett badrum där man kan tvätta sig. De ser ut nästan som riktiga hus men det är ett bedrägligt intryck – det är ändå bara tält. När det blir minusgrader i vinter droppar kondensvatten från taket. De boende i tälten brukar tillbringa den kalla årstiden sittandes kring den enda värmekällan. Vintern 2015 har lägret brunnit ned på grund av ett stearinljus som användes för uppvärmning och ställdes för nära en tältvägg. Två barn 2 och 5 år gamla dog i branden… Men nu på sommaren ser allt nästan idylliskt ut.
Drygt 200 lägrets invånare måste dela på 4 toaletter – även de grävdes upp av flyktingarna själva. En av dem ligger endast 10 meter från vattenbrunnen vilket har lett till att avloppsvatten rinner in i brunnen vid regn. På grund av detta var flera barn i lägret sjuka vid tiden för besöket. Någon skrev ironiskt UNICEF på dörren till den toaletten.
Enligt Ahmad kom tjänstemän från UNHCR när lägret byggdes 2014 och utlovade att organisationen skulle täcka anslutningsavgifter för el:
–Ni får ansluta er till nätverket. Vi betalar alla kostnader, – sades det på mötet.
Sagt och gjort – syrierna fick el i sina tält. Kort efteråt kom representanter från det lokala elbolaget och krävde anslutningsavgifter på sammanlagt 3000 dollar. Det visade sig att UNHCR inte hade betalat någonting. Organisationens tjänstemän ville inte kännas vid sina löften och hänvisade till brist på pengar hos FN. Lägrets invånare blev tvungna att skrapa ihop denna summa själva och betala. Till och med nu 3 år senare är ”världssamfundets” svek ett hett samtalsämne här.
Jag pratar med Asma, en 25-årig kvinna från syriska Deraa. Hon gifte sig precis innan flykten till Libanon men ångrar detta djupt:
-Jag borde stanna i föräldrahemmet.
Jag frågar henne om var hon ser sig om 5 år. Hon skrattar:
-Ingenting kommer att förändras för mig varken om 5 år eller om 20. Vi kommer att vara här på samma plats och i samma situation. Det är nog Guds vilja. Vi må inte ha 3 måltider om dagen ibland men vi lever enkla liv, vi är trygga och tacksamma för det lilla vi har.
Det är ganska uppenbart att i den svenska debatten om flyktingar som förs av charlataner på falska premisser finns ingen plats för dem som faktiskt mest av alla har rätt till detta ord. Det kan låta mysigt att debattera om att hjälp i närområdet är ”rasism” inifrån svenska redaktioners bekväma skrivhörnor. Här i Libanon framstår dock hyckleriet som det politiska etablissemanget och journalister i Sverige ägnar sig åt som gränslöst.
Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!
Swish: 070-4396358
Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)
Donera valfritt belopp med kort via Paypal:
Bli månadsgivare:
Egor Putilov 