asyl – Egor Putilov

Inbördeskriget i Sverige – del 2

Oberoende socialdemokratisk blogg Ledarsidan.nu har kritiserat mitt senaste inlägg ”Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig” i artikel ”Putilovs analys saknar verklighetsförankring” som uppmärksammar några svaga punkter i mitt resonemang. Som bloggen påpekade hoppade jag över flera steg i min analys – dels för att undvika långa onödiga utläggningar om ämnen som jag hoppades är självklara för de flesta, dels för att fokusera på den stora bilden. Därför vill jag ta tillfället i akt och bemöta den delen av inlägget som är saklig och relevant genom att fylla i de luckorna.

Det kan framstå i min analys att den främsta konfliktlinjen i det eventuella inbördeskriget i Sverige kommer att ligga mellan medborgargarden som bildas på landsbygden som svar på rättsstatens tillbakadragande och förortsgängen. Det är en felaktig uppfattning. I mitt inlägg ville jag bara nämna några av de frön som redan finns i det svenska samhället i nuläget och som – om tillfället ges – kan leda till en splittring och atomisering av Sverige. Bloggen påstår att det inte finns medborgargarden i ”den klassiska meningen” i landet. Men vad är den klassiska meningen då om tom polisen öppet erkänner deras existens och hänvisar brottsoffer till medborgargarden när deras egna resurser inte räcker?

Ledarsidan.nu har dock rätt i att påpeka att diverse militias kommer att bildas även på högerkanten som ett svar på tilltagande otrygghet och politisering av våldet i förorterna. Även detta fick vi en försmak av under 2015 när Sverige stod på randen till ett systemsammanbrott och Soldiers of Odin började dyka upp i allt fler städer. Så även denna process är inledd och det finns knappast några grunder till att tro att det inte kommer att ske igen – i en större skala – så snart det blir uppenbart för alla aktörer att situationen i Sverige blir instabil.

Valet 2018 kommer att bli en viktig vattendelare i den här processen. Sverigedemokraterna är på väg att bli Sveriges största parti. Ett valresultat på 26-30% är inte alls otänkbart. Om en ny överenskommelse liknande DÖ ska förhandlas fram av etablissemanget för att isolera SD kan det komma att leda till en radikalisering av en del av SDs kärnväljare. Det finns en gräns, till vilken man kan tumma på demokratin utan att få ödesdigra konsekvenser. Min bedömning är att Sverige ligger farligt nära denna gräns.

Efter denna röda linje kommer en del av väljare att tappa tilltro till den demokratiska processen. Följden blir att radikala våldsbejakande organisationer kan komma att få en mycket mer framträdande roll. Om etablissemanget blir alltför diktatoriskt i sina försök att behålla makten kommer en bred motståndsfront att bli ett faktum.

Ledarsidan.nu invänder även mot min tes att politiseringen av förorter kommer att leda till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Min uppfattning tillskrivs helt felaktigt min påstådda islamofobi. Samtidigt finns det undersökningar som tillstyrker att en stor andel av invandrade muslimer vill se en islamisk stat och leva enligt sharialagar. I Danmark och Storbritannien handlar det om cirka 40% muslimer. Det finns all anledning att tro att det förhåller sig på ett liknande sätt även i Sverige. Andelen radikala muslimer kan vara ännu högre här till följd av att den muslimska diasporan i Sverige består i stora delar av asylinvandrare med ursprung i länder med en lägre genomsnittlig utbildningsnivå jämfört med muslimer i Storbritannien.

Islam har anspråk på att vara en allomfattande världsbeskrivning. Denna beskrivning innefattar även hur staten, rättssystemet och politiken ska fungera. Att följa Quran och sträva efter att bo i en islamisk stat är en skyldighet för varje troende muslim. Att tro på att de inte kommer att rösta på det islamistiska alternativet om tillfället ges är minst sagt naivt. Det behöver inte vara just IS som ska representera den politiska islamismen i Sveriges riksdag – det finns gott om andra, mer rumsrena alternativ för det som till exempel det halvt legaliserade Muslimska Brödraskapet, Hizb ut-Tahrir eller något helt nytt som ”Sveriges muslimer” osv..

Historiskt sett brukade vänstergrupperingar att vara islamisternas hantlangare i inbördeskrigen i Mellanöstern. Det ser inte ut att det eventuella inbördeskriget i Sverige kommer att bli ett undantag. Redan 2011 försökte ett ytterlighetsparti på vänsterkanten som heter Rättvisepartiet Socialisterna att infiltrera förorter i Göteborg och Malmö med sin satsning Pantrarna – en militant organisation som skulle kämpa för förortsbornas rättigheter. Det slutade med att flera tungt kriminella från bl.a. Vårvädersligan tog ledande positioner i föreningen.

Även personer från den ökända föreningen Megafonen som misstänks ligga bakom Husbykravallerna 2013 som jag bevittnande och skrev ett reportage om har kopplingar till radikal vänstern. Vänsterns mytologi förenad med islamistisk fanatism och kriminellas förakt mot rättsstaten bildar en explosiv blandning som kan eskalera till ett fullbordat inbördeskrig. Det organiserade våldet i Husby är ett bevis på att denna utveckling kan ske snabbt och oförutsett samt på att faran är högst verklig. Vem tyckte inte att bilder från upploppen i Husby var obehagligt lika reportagebilder från konflikter i Mellanöstern?

När jag nästan ville berömma Ledarsidan.nu för den sakliga och relevanta kritiken sänker de plötsligt nivån och påstår att jag ”antyder” i min text att ett inbördeskrig har en ”positiv inverkan”. Detta trots att jag tydligt påpekar att inbördeskriget i Libanon löste inga problem utan skapade nya. Själva syftet med alarmistiska prognoser är just att förebygga en farlig utveckling genom att syna den och beskriva för en bredare allmänhet.

Så nej, det är inte bara ”en enskild journalists olyckliga uttalande” som spär på polariseringen utan medvetna missförstånd av det slaget som själva bloggen bjuder på i sin kritik. Allt detta bevisar att problemet är större än enskilda personer och handlar i grunden om en attityd och en medveten ovilja att förstå. Det är sorgligt när strävan till konsensus och dialog som har gjort Sverige till ett framgångssamhälle byts ut mot etikettklistrande och infantila hatiska utspel mot inbillade fiender. Så ja, kanske har Ledarsidan.nu rätt. Det kanske är så att fred uppfattas som något självklart av alltför många i Sverige och det behövs ett krig för att man återigen ska inse fredens värde.

Mina inlägg är på inget sätt en uttömmande analys utan snarare en inbjudan till diskussion och utbyte av tankar. Ni är således välkomna att ställa frågor och skriva om egna reflektioner i ämnet i kommentarsfältet nedan.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 073-6101217

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Enkla jobb och vad de egentligen innebär

Mantrat om så kallade enkla jobb som ska rädda Sverige undan konsekvenserna av den extrema invandringspolitiken hörs från både höger och vänster. Borgerlighetens dröm om ett billigt tjänstefolk förenas med socialdemokratiska utopin om ”svenska modellen” för alla i detta magiska kodord. Bägge sidor verkar dock ha en knapphändig förståelse av vad de enkla jobben egentligen innebär och vilka konsekvenser de kommer att föra med sig.

Knappast förvånande blir den närmaste referensen i denna kontext ett av världens fattigaste länder Egypten. Jag minns väl en intervju med en högt uppsatt egyptisk tjänsteman under en av mina resor till landet. Vi satt på hans kontor och drack te som serverades av en särskild anställd. På arabiska heter dem ahwajee – ”tepojkar” oavsett ålder. Den aktuella ”pojken” var i 50-års åldern. Passande nog pratade vi om den skyhöga arbetslösheten och den egyptiska arbetsmarknaden.

-Den här mannen har arbetat med att servera te här i hela sitt liv. Varje myndighet i Egypten har en sådan person. Visst, vi kan köpa en kaffemaskin och ersätta honom – och det kommer att bli både billigare och bekvämare för alla då vi inte ska behöva leta efter honom i hela huset och väcka om han sover någonstans. Men… han försörjer hela sin familj på den minimala lönen som vi betalar honom. Om vi sparkar honom kommer han inte att kunna hitta ett nytt jobb. Du kan se samma mönster i överallt i Egypten.

-Betyder det att ni medvetet bromsar moderniseringen för att hålla folk sysselsatta?

-Ja, ungefär så är det.

10281077114_b95811d113_z — Smakprov på hur förslummade städer kan komma att se ut i mina egna bilder från Egypten. Foto: Egor Putilov

Tiden får utvisa om tepojkar ska dyka upp även på svenska myndigheter och kanslier. Det som däremot är klart är att Sverige på grund av den ohämmade asylinvandringen plötsligt står inför samma dilemma (jag behöver nog inte kalla det för ”utmaning”) som Egypten – som förmodligen kommer att lösas med samma medel.

Tepojkar må låta gulligt men den egentliga konsekvensen kommer att bli en inbromsning av den tekniska utveckligen som i en marknadsekonomi drivs just av länder med höga arbetskraftskostnader – som Sverige är eller har varit under en lång tid. Kostnaden av att anställa en människa är så hög att det blir billigare att uppfinna en maskin för att genomföra tunga och rutinmässiga arbetsmoment eller kanske ersätta människan helt. De höga lönekostnaderna har lett till att Sverige har en av västvärldens minsta andel av enkla jobb.

På det viset frias människa från ett tungt och repetativt arbete och därmed kan utvecklas och arbeta mer kreativt. Den nya tekniken blir allt billigare och sprider sig så småningom även till länder med lägre arbetskraftskostnader – ungefär så här fungerar den tekniska progressen. Eller har fungerat hittils – för att med en armé av arbetslösa som av politiska skäl tvingas att genomföra meningslösa och onödiga arbetsuppgifter kommer detta incitament att försvinna.

7282968706_e0ae19fa77_b — En tunnelbanestation i Kairo. Rulltrappan är inte i bruk sedan länge. Foto: Egor Putilov

Vad vi kommer att se är att billig arbetskraft ska börja ersätta maskinarbete. ”Enkla jobb” innebär en tillbakagång även på andra områden – som till exempel städer som kommer att förslummas betydelsefullt till följd av primitiva verkstäder och halvolagliga småbutiker som återigen ska kunna bli lönsamma tack vare lägre arbetskostnader. Istället för att köpa ett par nya skor kommer det att bli billigare att reparera dem. Säkert en välkommen för miljöpartister utveckling med hållbara skor och återanvändning med kommer det att vara lika bra för ekonomin i stort och stadsbilden?

Den processen har redan inletts krypande: mobilbutiker som opererar i en gråzon där man kan köpa och sälja stulna mobiler, bilverkstäder där ingen kan svenska, frisörsalonger där man kan klippa sig för 100 kronor utan kvitto är verkligheten redan idag. Den här trenden kommer att accelerera och eskalera. Med nya, fattigare grupper av migranter som törstar efter framgång kommer den redan låga nivån av service, lojalitet till svenska lagar och regler samt automatisering att sjunka ännu mer – man kan kalla det ”race to the bottom”. Även nya branscher kan komma att tas över av billig arbetskraft.

Å andra sidan kommer allt fler migranter att arbeta till ett kraftigt underpris eller till och med betala för att få arbeta – som det sker redan i dagsläget med omfattande fusket med arbetstillstånd. Upplägget går ut på att migranter utnyttjas av sina landsmän och jobbar under slavliknande villkor med ett hopp att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige efter 4 år av sådant arbete. I vissa fall måste de även betala sina arbetsgivaravgifter själva.

Enkla jobb kommer oundvikligen leda till enkla bostäder enligt marknadens obönhörliga regler: slumområden som är anpassade prismässigt för låga löner kommer att bli ett vanligt inslag i stadsbilden. Än så länge försökte myndigheterna halvhjärtat att hålla tillbaka denna utveckling – exempelvis genom att riva Sörgenfri tiggarläger, avhysa migranter från olagliga bosättningar och så vidare. Med ett politiskt stöd åt enkla jobb kommer kåkstäder att etablera sig åtminstone i storstäderna med undermåliga bostäder, olovliga svartbyggen och misär som brukar följa med allt detta. Man får då ge upp drömmen om passivhus, en grön omställning och hållbara städer.

Trots sin deklarerade vurm för progressen verkar den svenska politiska eliten ha lyckats med det motsatta – att vrida klockan tillbaka. Istället för en lysande framtid med elbilar, automatiserade hem och robotar kommer vi att se halvsunkiga städer, tillbakagång med tekniken och en etniskt präglad underklass av enkla arbetare. Allt politiskt prat om enkla jobb leder oss just i denna riktning.

7283185692_936e8f0de7_h — Kairos skyline. Foto: Egor Putilov

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Gränskontroll som inte finns

I diskussionen kring gränskontrollen vid Sveriges södra gräns mot Danmark förutsätts att den yttre gränsen – mot länder utanför EU – är stängd. Den utgångspunkten tas för givet utan närmare granskning. Men stämmer verkligen detta?

Jag flyger ofta med Turkish airlines och då går rutten oundvikligen via deras knutpunkt i Istanbul. Därför åker jag mellan Stockholm och Istanbul ganska regelbundet. Eftersom Turkish trafikerar stora delar av Afrika och hela Mellanöstern blir flygbolaget ett naturligt val för många migranter med ursprung därifrån.

Att komma till incheckningen på denna resa kan rekommenderas till varje person som är nyfiken på människa och samhället i stort. Det är en uppsjö av mänskliga typer och karaktärer, livsberättelser och personliga draman: förutom några få vanliga turister kan man se människosmugglare som kommer tillbaka med vändande plan efter en lyckad leverans, andragenerations invandrare som för första gången i sitt liv besöker sitt gamla hemland, nyblivna flyktingar med färska uppehållstillstånd som åker tillbaka till Syrien genom Libanon för att slippa syriska stämpel i sina främlingspass, utvisningsärenden från Migrationsverket – och en och annan som ser ut som jihadist på väg att ansluta sig till IS.

Det brukar vara en konstig stämning i kön till incheckningsdisken: vissa bläddrar i sina olika id-handlingar för att välja den som passar bäst denna gång medan andra hoppas på att inte fastna i en utresekontroll vid gränsen. För någon vecka sedan genomförde Kronofogden en lyckad insats på flygplatsen tillsammans med polisen: personer som skulle resa kontrollerades mot Kronofogdens register. Ägodelar på de personer som fick träff som de hade på sig vid tillfället – som dyra klockor, guldsmycken, kontanter osv. – blev utmätta direkt. En av huvudpunkterna för insatsen blev just flyget till Istanbul.

Ett flyg i omvänd riktning – från Istanbul till Stockholm – brukar i sin tur användas som en inkörsport för illegala migranter. I princip varje dag dyker några passagerare från det flyget upp vid passkontrollen och ansöker om asyl. Det vanligaste tillvägagångssättet är att använda så kallade ”look-a-like”-pass – alltså ett riktigt pass på en person som utseendemässigt liknar den som ska använda passet. Oftast utfärdas dessa pass till före detta landsmän av människosmugglare och klienter som har hunnit att bli svenska medborgare. Sedan ”tappas de bort” för en belöning som varierar mellan 5 och 10 tusen kronor. Passets ägare väntar några dagar med att anmäla förlusten tills den migrant som beställde passet har passerat gränsen.

Detta är människosmuggling deluxe eftersom oftast brukar sådana resor gå smidigt till. Samtidigt slipper migranter att åka båt över Medelhavet till Grekland och fastna där i flera månader. Därför är priset också högt.

Turkish airlines såsom andra flygbolag kan tvingas betala höga sanktionsavgifter om det framkommer att migranter har kunnat komma till Sverige utan inresetillstånd till följd av deras oaktsamhet enligt bestämmelser om transportörsansvaret – som bland annat Annie Lööf ville ta bort. Dessvärre verkar det dock som att Centerpartiet med Lööf i spetsen slår i öppna dörrar: så som systemet är uppbyggt idag är det inte svårt för flygbolagen att slippa undan kraven. Nedan erbjuder jag ett verkligt exempel på hur denna typ av människosmuggling fungerar i praktiken som jag själv bevittnade.

Vid avresor till Europa brukar flera anställda från flygbolaget stå vid gate och kontrollera pass – just för att upptäcka ”look-a-like”. Denna gång var det en grupp på fyra personer med svenska pass. Inte nog med att de inte pratade ett ord svenska – vilket i sig kanske inte är så märkligt för svenska medborgare nuförtiden. De kunde inte heller svara vilka deras namn i passen var, vilken stad i Sverige de kommer ifrån eller vilket år de föddes. De har uppenbarligen inte gjort sin hemläxa med att lära sig sina nya personuppgifter.

Det står ett telefonnummer i alla svenska pass som berörda tjänstemän föreslås att ringa till för att kontrollera passets äkthet. Om ni tror att det är någon slags ”hotline” som bemannas dygnet runt för just sådana förfrågningar – det borde ju, åtminstone teoretiskt sett, ligga i Sveriges bästa intresse att inte släppa in personer med falska/ogiltiga pass på sitt territorium – så har ni fel. Numret är 11414 alltså det gemensamma numret till polismyndighetens växel där väntetiden brukar ligga på runt en halv timme. Ibland går det inte att ens ställa sig i telefonkön där på grund av för många väntande samtal. Det är uppenbart att incheckningspersonal som har ett hundratal passagerare som ska snabbkontrolleras på några minuter inte har någon möjlighet att vänta i en halv timme för att äntligen få prata med en växeltelefonist som – kanske – ska koppla samtalet till rätt avdelning inom polisen.

Personalen på flygplatsen gjorde dock ett ärligt försök och ringde även till svenska ambassaden i Ankara. Någon hotline finns inte där heller – särskilt kl. 8.00 på en lördagsmorgon. I motsats till detta brukar exempelvis personal från franska migrationsmyndigheten personligen stå vid gaten vid avgångar från vissa afrikanska länder till Frankrike för att kontrollera både passets och inresetillståndets giltighet.

I den aktuella situationen hade personalen inte kunnat nå varken polisen eller ambassaden. Flygbolaget har därmed fullgjort sin skyldighet att kontrollera resehandlingar och lät de här personerna stiga ombord. Jag måste säga att det var en nervkittlande resa – med tanke på att ingen visste vilka de var och vilka intentioner de hade.

Väl framme i Stockholm följde jag sällskapet till passkontrollen och ställde mig precis före dem i kön. När min tur kom sa jag till passkontrollanten i luckan att det hade uppstått en situation vid avresan i Istanbul och han kanske borde kontrollera personerna bakom mig lite nogrannare.

–Jaså. Varför det? –han höjde ironiskt på ena ögonbrynet.

Jag berättade kort vad som hade hänt i Istanbul och fick försäkran om att han skulle titta närmare på dem och ställa lite frågor. Han lät dock inte särskilt övertygande så jag väntade utanför glasdörren för att se vad som kommer att ske. Som jag misstänkte släppte han in alla fyra till Sverige utan att ställa en enda fråga.

Vid den tiden hade jag arbetat på Migrationsverket under en tid och var medveten om förekomsten av politiska aktivister i svenska myndigheter. Därför blev hans till synes obegripliga reaktion inte någon överraskning för mig. Jag skyndade mig fram till tullfiltret där en enda tjänsteman stod och tittade lite hjälplöst på människoflödet framför honom. Tullaren lyssnade på mina uppgifter utan ett uns av ironi eller misstro och agerade direkt när vi fick syn på en av personerna. Mycket riktigt visade det sig snabbt att passet inte var hans. Hans sällskap har dock splittrats någonstans mellan passkontrollen och tullfiltret så det gick att stoppa endast honom. För att inte tala om att att stoppa fyra personer på samma gång var kanske en oöverkomlig uppgift för en ensam tulltjänsteman. Tullaren larmade polisen på flygplatsen med signalement på de andra tre enligt min beskrivning men enligt den information som jag fick senare när jag försökte att följa upp ärendet hittades de aldrig. Man får anta att de lyckades att slinka sig in i Sverige och anslöt sig till en armé av namn- och identitetslösa asylsökare och svartarbetare. Man kan också gissa att någon kartläggning av deras identitet kan bli aktuellt först om någon av dem begår ett terrordåd – men knappast före.

Så hade Annie Lööf rätt trots allt?

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Europas fattigaste land får visumfrihet till EU – och snabba cash för vänsterliberaler

Dagen efter Macrons seger i franska valet annonserade EUs utrikeskommissioner Federica Mogherini att Ukraina inom en månad kommer att få visumfriheten till EU och däribland till Sverige. Tidpunkten för uttalandet är talande i sig – EU-kommissionen ville tydligen inte ge mer bränsle till Le Pens retorik om unionens katastrofala misslyckanden med migration och avskaffandet av nationsstater före valet och avvaktade Macrons seger.

Ukraina är Europas fattigaste land med BNP 2191 USD per person enligt IMF vilket motsvarar drygt 4% av BNP per capita i Sverige. Medellönen i Sverige är 20 gånger högre än den i Ukraina för att inte tala om en hög arbetslöshet utanför storstäderna. Samtidigt befinner sig Ukraina i praktiken i krig med Ryssland. Att ge visumfriheten till EU till 45 miljoner medborgare av ett fattigt land i krig i unionens omedelbara närhet – ja, vad kan gå fel?

Missförstå mig inte – jag stödjer helhjärtat ukrainarnas kamp för sin självständighet och oberoende från imperialistiska Ryssland vilket jag har bevisat nog genom min rapportering från Majdantorget 2014. Faktum är att i dagsläget har Ukraina mycket starkare ekonomiska och kulturella band till Ryssland än till Europa – bland annat genom de många gästarbetare som jobbar i ryska storstäder. Att ge visumfriheten kan ge vissa utrikespolitiska poäng till EU – inte minst genom att rikta om flödet av arbetskraftsmigranter till Europa och bryta Ukrainas beroendeförhållande till Ryssland. Att visumfriheten för kortare turistresor kommer att missbrukas och användas istället som en inkörsport för svart arbetskraft är underförstått i Bryssel. Frågan är vad EU-kommissionen värderar högre – förebyggandet av lönedumpning på den slutna europeiska arbetsmarknaden eller hjälp till Ukraina. Det går så klart att argumentera för att den kumulativa effekten av några miljoner ukrainska svartarbetare i Europa inte kommer att bli så stor i sig. Detta är en legitim ståndpunkt som tål en diskussion.

Däremot skulle jag vilja påstå att att ge visumfriheten till Ukraina samtidigt som det dysfunktionella asylsystemet fortsätter att existera kommer att ge katastrofala konsekvenser – inte minst för Sveriges del. Men varför behöver det vara så?

Dem som har någon beröring med byggbranschen i Stockholm kunde märka av att antalet ukrainska svartarbetare på byggplatser runt om i huvudstaden ökade markant genom åren. Anledningen till det är att Polen sedan flera år tillbaka beviljade massvis med nationella visum – tidsbegränsade arbetstillstånd knutna just till Polen till ukrainska medborgare. Detta gjordes i samma syfte som införandet av visumfriheten nu.

Under 2015 till exempel beviljade Polen nästan en miljon sådana tillstånd till ukrainska medborgare. Det finns dock en väsentlig skillnad mot den nya, visumfria ordningen: dem som fick polska visum kunde inte ansöka om asyl någon annanstans förutom just Polen enligt Dublinförordningens regler. Att ta fingeravtryck var en del av ansökningsprocessen för att få ett arbetstillstånd – därför var det omöjligt att kringgå denna regel genom att exempelvis bliv av med sina id-handlingar. Samtidigt finns det små incitament till att söka asyl i Polen – försvinnande små bidrag, blixtsnabb hantering och nästan 100%-säkert avslag.

I den nya situationen med visumfriheten ska en ukrainsk medborgare kunna ta ett direktflyg till Stockholm från exempelvis Kiev och söka asyl direkt på flygplatsen. Den berömda trögheten av svenska asylsystemet innebär att man kan vara laglig i Sverige i minst 1-2 år medan handläggningen med alla överklaganden pågår. Under denna tid kan man få Migrationsverkets bidrag som i sig är nästan 2 gånger högre än medellönen i Ukraina. Samtidigt ska man kunna jobba svart för att maximera sina inkomster. Genom mina kontakter i den ukrainska diasporan i Stockholm vet jag att en del svenska ukrainare redan tittar på den möjligheten för att få hit sina anhöriga som inte omfattas av anhöriganknytningen.

Lite enkel matematik: föreställ er för en stund att ni bor i en fattig medelstor stad någonstans i Ukraina. Ni är antingen arbetslösa utan några inkomster alls eller sliter hårt för en medellön om drygt 1400 svenska kronor – i praktiken ännu lägre. Ett direktflyg från Kiev till Stockholm kostar endast 1000 kronor.

När man väl har landat och ansökt om asyl på flygplatsen har man rätt till ett skattesubventionerat boende i Migrationsverkets regi. Bidragen börjar också ticka in direkt – från dagersättningen om drygt 2200 kronor per månad till diverse särskilda bidrag. Under tiden går det bra att jobba svart – ingen kontrollerar ju ändå. Vad skulle ni göra?

För Sveriges del innebär detta ett ännu högre tryck på det redan hårt ansträngda asylsystemet, lönedumpningen i en rad branscher vilket kommer att slå hårdast på inhemska arbetarklassen samt höjda skatter för att bekosta bidrag, boende samt handläggning av ogrundade asylansökningar. Ett sätt att dämpa det här problemet skulle kunna vara att upprätta en lista av säkra länder och sätta Ukraina på den för att omöjliggöra asylansökningar därifrån. Det går dock knappast att genomföra eftersom att sätta ett land i krig på säkra länders-listan skulle vara en oxymoron i sig och skulle ytterligare belysa asylsystemets förljugenhet. För att inte tala om att någon sådan lista inte finns och endast diskuteras som en möjlighet i Bryssel medan visumfriheten kommer att införas redan i början av juni.

Och nu till det roliga. Det går så klart att avfärda hela mitt resonemang som främlingsfientligt ordbajs och skrämselpropaganda. Däremot är jag helt säker på att vi kommer att se en markant ökning av asylansökningar från ukrainska medborgare efter visumfrihetens införande. Jag är beredd att satsa 1000 kronor och slå vad med en valfri vänsterliberal om att detta kommer att ske. Om vänsterliberalernas världsbild överensstämmer med verkligheten blir det ju gratis pengar, eller hur? Det blir intressant att se om vänsterliberaler verkligen tror på sin världsbild och är beredda att riskera pengar för det. Anmälningar tas emot i kommentarsfältet nedan.

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Tickande bomber i Sveriges förorter

En stor del av svenskar som jag dagligen kommer i kontakt med verkar inte förstå bakgrunden till det Sverigehat som frodas i förorterna. ”Vi gav dem asyl, svenska pass, betalar för deras uppehälle och ändå hatar de oss, kastar sten på ambulanser och bränner skolor,” – så här brukar det låta lite förenklat. Det verkar vara en gåta som förbryllar många i Sverige: oavsett den så kallade relativa fattigdomen har ju de flesta migranterna fått det oändligt mycket bättre här än exempelvis i hemlandet Somalia. Så varför hatar de oss? – frågar de sig.

I det här inlägget försöker jag att ge svar på den frågan samt förklara varför läget i Sverige inte kommer att bli bättre om några år utan mycket sämre. Som journalist och invandrare själv har jag ett brett kontaktnät bland Stockholms olika diasporor och invandrare – från så kallade nyanlända som just har kommit till Sverige till dem som är födda här men ändå känner sig utanför det svenska samhället. Under mina resor till flyktingläger i Grekland och i andra länder skaffade jag mig inblick i vilka krafter driver de migranter som kommer hit.

Jag kommer väl ihåg Samir från Afghanistan som jag träffade 2011 i mottagningscentret Fylakio vid den grekisk-turkiska gränsen. Han hade just korsat gränsfloden illegalt och var nästan galen av lycka över att hans långa resa till Europa hade kommit till slut. Det hoppades han på i alla fall. Han ville åka till Sverige och svarade så här på min fråga om hur han ser sitt liv om några 5-10 år:

-Jag ska ha ett svenskt pass, ska bo i ett eget hus, ha en blond fru och åka på varje konsert av Shakira! – utbrast han.

sam — Samir visar sina favorita klipp i Grekland/ Foto EP

Han drog fram en gamebox Sony PSP och började visa för mig Shakiras videoklipp som var fulla med dyra bilar, rika välklädda européer, påkostade hus och glada fester – som om han ville övertyga mig. Det var så här han föreställde sig livet i Sverige – den diffusa drömmen om en bättre framtid som driver miljontals unga män från Asien och Afrika till Europa. Han var en av många i migrantströmmen och var typisk även i andra avseenden: i 25 års åldern, med ursprung i en medelklassfamilj, gick en 2-3 års utbildning i en moskéskola samt pratade lite engelska. Tyvärr vet jag inte hur hans liv utvecklades efter att vi hade träffats för 6 år sedan men med de förutsättningarna är det knappast troligt att han lyckades att fullfölja sina drömmar.

Även migranter som hade mycket bättre förutsättningar än Samir inte fick den framtid de drömde om i Sverige. Många kan nog hålla med om att Sverige inte är ett lätt land att integreras i. Det är långt ifrån den ”melting pot” som den styrande eliten försöker att framställa det som. Enligt en forskning börjar infödda svenskar att flytta från ett bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare når 3-4%. Jag lägger ingen värdering i det eftersom jag tror att det är den som invandrar som har skyldigheten att integreras och ta till sig det nya landets regler och kulturkoder. Samtidigt bär svenska politiker en stor del av ansvaret för att ha delat ut löften som ingen kan uppfylla.

Att Sverige aldrig har varit ett invandringsland hjälper foga till att integrera migranter – särskilt om viljan och/eller förmågan till det saknas även från den andra sidan. Migranternas största ursprungsländer som Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia, Eritrea har aldrig varit några ”melting pots” heller. I sina hemländer lever de i täta konstellationer som bildas utifrån klan, religion- eller stamtillhörighet. Lojaliteten inom grupperna byggs ofta på övertygelsen om den egna gruppens överlägsenhet gentemot andra, konkurrerande grupper. Att vara främling i ett sådant sammanhang är snarare ett skäl att se personen som en fiende än att omfamna den och försöka etablera en ömsesidigt berikande relation enligt den svenska kulturvänsterns regelbok.

Därmed saknas begreppet ”integration” i språket. Man förstår inte konceptet med att försöka acceptera och tolerera andra kulturer eller – ännu värre – integreras själv.

Och så kommer de här människorna till Sverige med helt orealistiska förväntningar som inte kommer att infrias. Föreställ er i deras skor: de kommer för att erövra världen, skryta på facebook om sin nya lyxbil, posta bilder med sina svenska vänner – men istället hamnar de i ett invandrargetto med 89% av utomeuropeiska invandrare som Rinkeby. Enligt RUTs rapport som gjorts på beställning av riksdagsledamot Staffan Danielsson har endast 25% av asylmigranter ett heltidsjobb efter 8 år i Sverige. Om vi räknar med att de flesta ensamstående män som utgör den absoluta majoriteten av asylsökande kommer till Sverige i 25-28års ålder blir de omkring 35 år gamla efter 8 år här.

Det blir dags för att göra ett bokslut. Istället för ett eget hus med pool och Shakiras konserter fortsätter de flesta att bo i en sunkig lägenhet i ett av miljonprogramsområden på ett minimalt socialbidrag. De pratar halvknagglig svenska som inte räcker till för att få ett jobb eller skapa ett förhållande. Deras umgängeskrets består i princip endast av deras landsmän med få undantag. Deras enda kontaktyta med det svenska samhället är besök till kommunens socialkontor och eventuellt andra myndigheter. Och då är deras bästa år redan förbi – vid 35 anses man i u-länder halvgammal.

Förr eller senare börjar man inse att det inte gick så bra med flytten till Sverige. 8-10 år har gått och man är varken rik eller lycklig. Det finns inget att skriva hem om i sina ”svenska brev” (motsvarigheten till svenskarnas ”amerikabrev” på 1800-talet). Vid det här laget finns två alternativ: antingen kan man börja beskylla sig själv och sina brister som orsaken till att det gick som det gick. Eller så kan man skylla allt på samhället man bor i. Det är inte lätt att ta ansvar för sina misstag – särskilt dem som inte går att åtgärda i efterhand – eftersom då tvingas man att göra upp med sig själv på något sätt: genom en smärtsam personlighetsförändring, en depression eller självskadebeteende. Därför brukar en klassisk psykologisk mekanism att slå in vid sådana situationer – allt är någon annans fel.

Att beskylla det svenska samhället och svenskarna i allmänhet blir inte svårt: man känner ju dem inte därför kan de lätt avhumaniseras utan att man komprometterar någon del av sin världsbild. Det blir ännu enklare för troende muslimer. Där är allt redan serverat – alla svenskar är ju otrogna, infidel. Lägg till det det ”rasistiska” narrativet: alla svenskar är dessutom rasister. Nu finns det en uppsjö av ursäkter för att känna en väl berättigad vrede mot Sverige. ”Rasistiska infidel som har sabbat mitt liv”.

Dagens attacker mot ambulanser och polisbilar begås oftast av andragenerationsinvandrare som ändå är någorlunda integrerade och har tagit till sig åtminstone en liten del av den humanism och mjukhet som präglar det svenska skolprogrammet. Begrunda vad som kommer att ske om 6-8 år när de 160 tusen vuxna asylmigranter som kom 2015 ska börja söka utlopp för sin frustration.

Swish: 073-6101217

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Interna strider på Migrationsverket leder till asylsystemets kollaps

I ett tidigare inlägg avslöjade jag att Migrationsverket beviljade uppehållstillstånd till cirka 28 tusen eriatreanska medborgare (med anhöriga inräknade) på grund av en 15 år gammal landinformation. Vid tidpunkten för den rättsliga kommentaren som banade vägen för automatiska PUT för eritreaner har Migrationsverkets landanalytiker inte besökt Eritrea i 10 år. 2 år senare – i mitten av 2015 – åker dock ett team från LIFOS-enheten till landet och författar en landrapport som kommer ut senare samma år.

Gräddfilen för eritreanska asylsökande i det svenska asylsystemet beror till en stor del på en uppfattning att det är omöjligt att utvisa någon till Eritrea samt att den som utvisas riskerar skyddsgrundande behandling. Den 15 år gamla landinformationen ligger i grunden för denna uppfattning. Därför var en fact-finding resa till Eritrea så viktigt för Migrationsverket och i slutändan både för det svenska och eritreanska samhället om man tar hänsyn till långtgående negativa konsekvenser av denna typ av invandringen. Och beträffande just den biten är rapporten ovanligt torr och tydlig:

”Landinfo drar slutsatsen att det inte finns ett aktuellt empiriskt underlag för att säga att en asylansökan i sig föranleder en reaktion från eritreanska myndigheter.”

Flera källor gör gällande att de asylsökande och migranter som ändå utvisas till Eritrea inte blir utsatta för övergrepp förutsatt att de betalade tvåprocentsskatten av sina bidrag till en eritreansk ambassad under sin vistelse i utlandet. Den senast tillkomna rapporten från danska motsvarigheten till Migrationsverket bekräftar denna bild. Man kan tycka att Migrationsverkets egen rapport borde ligga till grund för ett nytt rättsligt ställningstagande gällande Eritrea där ovannämnda uppgifter inkluderas och den tidigare hållningen i frågan om återvändande ändras.

Mycket riktigt ger Migrationsverket ut ett nytt rättsligt ställningstagande om Eritrea som ska handleda enskilda handläggare i eritreanska ärenden sommaren 2016. I inledningen skriver myndighetens rättsenhet just det som borde förväntas – att Migrationsverkets landrapport ligger till grund för ställningstagandet.

Hänvisningen till rapporten återfinns även i stycket ”Bakgrund”. Än så länge ser allt bra ut:

Däremot när det kommer till de konkreta asylgrunderna börjar konstigheter att ske. I raka motsatsen till de faktiska omständigheterna och de empiriska uppgifter som Migrationsverkets egna LIFOS-enhet har lyckats att komma fram till skriver rättsenheten följande:

” En eritrean som i samband med prövningen av skyddsbehov gjort sannolikt att den eritreanska regimen känner till att han eller hon ansökt om asyl i Sverige, riskerar förföljelse p.g.a. (tillskriven) politisk uppfattning vid ett återvändande. Vid denna bedömning ska beaktas att Eritrea bedriver en omfattande underrättelseverksamhet i utlandet. En sådan person ska alltså anses vara flykting.

Tvångsvisa verkställigheter av eritreaner som fått avslag på ansökningar om asyl får mot ovan angiven bakgrund inte ske.”

Rättsenheten som nämligen ska tolka landinformation utifrån rättsläge kör i praktiken över landanalytikernas uppfattning och etablerar ett slags ”alternativa fakta” i sitt ställningstagande. Jag vill också påminna att detta rättsliga ställningstagande är en obligatorisk rättskälla för hundratals asylhandläggare runt om i Sverige som beviljar asyl just på grund av felaktiga uppgifter som rättsenheten har lyckats att få in. På det sättet fortsätter myten om att utvisade asylsökande från Eritrea blir utsatta för övergrepp som baseras på en 15 år gammal information att leva vidare.

Att Migrationsverket befinner sig i ett tillstånd av ett nästintill obeskrivligt kaos är knappast någon nyhet längre. Men att det skulle vara så illa att olika enheter motarbetar varandra och att enskilda anställda för in falska eller hårt vinklade uppgifter utifrån sina politiska preferenser i en bisarr kafkiansk karusell är något som utmärker sig till och med för Migrationsverkets ”normala” tillstånd.

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

”Flyktingar” åker hem på semester för skattepengar – Migrationsverket reagerar inte

Många läsare av mitt föregående inlägg om migranter från Eritrea har påpekat att en skyddsstatus förfaller om man åker till det land som man sökte skydd ifrån – och det med all rätta. Enligt 4 kap 5§ Utlänningslagen ”En flykting upphör att vara flykting om han eller hon

av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare”.

Det är tveksamt även ur en moralisk synpunkt – att återvända till det land som man har flytt ifrån undan påstått krig, död och tortyr direkt efter att man fått asyl innebär att man har ljugit i sin asylansökan . Det är nog inte mycket som provocerar mer i asylhanteringen än hemresor. Därför kan man förvänta sig att Migrationsverket ska reagera kraftfullt när sådana här missförhållanden kommer upp till ytan.

Till min förvåning har jag dock upptäckt under den tiden som jag arbetade på Migrationsverket att ingenting händer. Problemen verkar finnas i flera led – alltså inte enbart inom Migrationsverket utan även hos gränspolisen som fram tills nyligen inte rapporterade alls om misstänkta hemresor som om det vore i sin ordning när chartrade flygplan överfulla med nyblivna flyktingar åker i skytteltrafik till deras ursprungsländer. I en nyhetsnotis från 2011 lovar gränspolisen i Skåne att ”börja tipsa” Migrationsverket om hemresande flyktingar vilket egentligen var deras arbetsuppgift från början. Det är oklart vad som menas med tips här eftersom det som skulle ha gjorts är att resehandlingar inklusive boardingpass, id-handlingar, eventuella bevis på vistelsen i hemlandet skulle beslagtas och skickas vidare till Migrationsverket. Dock så sent som 2013 var det ytterst sällan att det kom in några tips från svenska gränspolisen.

Det går inte att säga att det var särskilt svårt att få fast de här personerna – det stod ju i deras temporära resedokument och främlingspass att handlingen inte gäller för resor till deras hemland. Den enda gränspolismyndigheten i hela EU som dock fortsatte att göra sitt jobb var den tyska. Regelbundet skickar de omhändertagna dokument och förhörsmaterial som gäller ”flyktingar” med svenska uppehållstillstånd som vanligtvis stoppas på väg tillbaka från sina hemländer när de gör en mellanlandning i Tyskland. Enligt den gällande rutinen skickas de här handlingarna till den asylprövningsenhet som har fattat beslut om att bevilja asyl till personen för en eventuell återkallelse av skyddsstatus och uppehållstillstånd.

Väl på den berörda enheten läggs handlingarna dock in i en dossier utan att någonting sker. Av en händelse hittade jag just sådana bortglömda handlingar i ett eritreanskt ärende som var kopplat till ett annat ärende som låg på mitt bord. Den sökande i ”mitt” ärende uppgav nämligen att den personen var hens släkting och främsta kontaktperson i Sverige därför ville jag titta på om det fanns information om släktskapet.

När jag bläddrade i dossiern såg jag ett tjockt kuvert från den tyska polisen som ingen har tagit sig an. Av handlingarna framkom att personen var stoppad på väg tillbaka från Eritrea till Sverige vid en mellanlandning i Tyskland för ett halvt år sedan. Provocerande nog reste hon dit direkt efter att hon fått asyl i Sverige och ett främlingspass med en notis ”gäller inte för resor till Eritrea”. Tyska polisen har gjort sitt jobb: bevisningen mot kvinnan var omfattande.

Det fanns ett boardingpass med stämpel från Eritrea, utskrifter av flygbiljetter, till och med bussbiljetter från Asmara. I förhöret uppgav hon först att hon reste tillbaka därför att hennes föräldrar blev sjuka, sedan ändrade historien till att hennes föräldrar ”greps och torterades”, sedan ändrade igen till att hon själv hade gripits och torterats på flygplatsen vid ankomsten, suttit i ett fängelse i 2 månader och sedan lyckats att ”rymma”. Hon kunde inte ge någon förklaring på hur det kom sig att hon hade lyckats att rymma vid exakt samma tidpunkt som hennes resa tillbaka till Sverige som hade bokats för flera månader innan. Hon kunde inte heller förklara hur hon passerade gränskontrollen i Asmara vid utresan eller varför hon hade bussbiljetter om hon satt fängslad. Med andra ord var bevisningen tillräcklig för att kalla in kvinnan till en muntlig utredning och återkalla hennes uppehållstillstånd direkt. Om det inte fanns ett men…

3 månader innan dess hade Migrationsverket stoppat alla utvisningar till Eritrea på grund av en 15 år gammal landinformation. Jag skrev mer om det i ett tidigare inlägg. Detta gjorde det omöjligt att återkalla hennes uppehållstillstånd eftersom det ändå inte skulle gå att utvisa henne – trots ett bevisat brott mot Utlänningslagens bestämmelser. Där finns det kanske en förklaring till varför gränspolisen struntar i att rapportera hemresor till Migrationsverket – för att det inte spelar någon roll.

För att adda insult to injury bekostas dessa semesterresor oftast av skattepengar genom kommunala socialtjänster. I ett uppmärksammat mål från 2011 överklagade en ”flykting” kommunens avslag på hans ansökan om finansiering till hans resa till hemlandet. ”Flyktingen” vann målet mot kommunen.

Det bör tilläggas att inte heller socialtjänster tipsar Migrationsverket om hemresande ”flyktingar” – på grund av sekretessregler.

Skattefinansierade hemresor av så kallade flyktingar är ytterligare ett bevis på hur dysfunktionellt och missriktat det svenska asylsystemet har blivit. Det är visserligen bisarrt när berörda myndigheter och tjänstemän vet allt detta men väljer att fortsätta blunda och låtsas som att asyl är till för dem som flyr krig, död och tortyr och att svenska asylregler ”räddar liv”. Ingenting kan vara mer fel.

Swish: 073-6101217

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Om förvarstagande av asylsökande

Frågan om förvarstagande av asylsökande med avslag har åter blivit aktuell i kölvatten av terrordådet på Drottninggatan. Flera politiska partier kräver att asylsökande tas i förvar i högre utsträckning än idag och föreslår lagändringar på området. Det som få verkar dock känna till är att redan i dagsläget ger Utlänningslagen en möjlighet att ta i förvar asylsökande med avslag som kan antas avvika från verkställigheten av sitt beslut. Tröskeln för förvarsbeslutet som den är formulerad i lagen ligger ganska lågt.

10 kap. 1 § andra stycket Utlänningslagen säger följande i frågan:

”En utlänning som har fyllt 18 år får också tas i förvar om

det är nödvändigt för att en utredning om utlänningens rätt att stanna i Sverige ska kunna genomföras,
det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas enligt 8 kap. 2, 3, 6, 8, 9 eller 10 § eller 11 § första stycket, eller
det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning.

Beslut om förvar av en utlänning enligt andra stycket 2 eller 3 får meddelas endast om det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten. Lag (2014:198).”

Enligt praxis ska en risk anses föreligga i fall när en asylsökande exempelvis har uppgett under en asylutredning att hen inte kommer att återvända hem även om den får ett avslag på sin asylansökan, om personen tidigare avvek eller på annat sätt höll sig undan myndigheterna osv..

Däremot om man tittar på hur den här lagnormen tillämpas i praktiken av Migrationsverket visar det sig att den i princip är satt ur spel. Jag vill illustrera situationen denna situation med ett exempel ur verkligheten. Under min tid som asylhandläggare i Flen fick jag ett ärende som ingen ville ta sig an – en ny ansökan efter preskribering med ”sur place” skäl. Översatt från juridiska språket betyder det att en asylsökande som fick ett avslag på sin ansökan väntade i 4 år tills dennes beslut preskriberats och ansökte på nytt – denna gång med helt nya skäl som har uppkommit som resultat av den sökandens verksamhet i Sverige. Vanligtvis brukar de plötsligt bli politiskt aktiva, delta i demonstrationer, skriva regimkritiskt på Facebook osv. – allt för att de nya skälen skulle räcka vid nästa ansökan. Av någon anledning är detta tillvägagångssätt särskilt ofta förekommande hos asylsökande från Iran. Det finns till och med en förening i Stockholm som i princip helt består av asylsökande som väntar på preskribering och försöker att skapa sur place skäl under tiden.

Sådana ärenden brukar vara tidskrävande och komplicerade vilket är anledningen till varför handläggare på Migrationsverket försöker att undvika dem – glöm inte att den så kallade individuella lönesättningen helt beror på antal avverkade ärenden. I mitt fall var det en iranier som vid första ansökan inte hade uppgivit några asylskäl alls. Han sa istället följande:

– Jag vill inte ljuga och hitta på politiska asylskäl. Jag ska vara ärlig – jag sökte asyl därför att jag vill bo i Sverige. Alla har rätt att bo var de vill så jag vill stanna här.

Dessvärre förklarade han inte vidare av vilken anledning han valde att söka just asyl och erhålla Migrationsverkets bidrag istället för att söka arbete eller försöka att komma in på ett universitet vilket var gratis för utomeuropeiska studenter på den tiden. Föga förvånande fick han inget gehör hos Migrationsverket och blev nekad asyl. Trots ett lagakraftvunnet beslut höll han sig kvar i Sverige, bombarderade verket med ansökningar om verkställighetshinder, periodvis avvek och även blev inblandad i brottsligheten.

Hans nya sur place skäl räckte inte för ett uppehållstillstånd. Dessutom var risken påtaglig att han både skulle avvika och återfalla i brottsligheten. Därför var det angeläget att tillämpa bestämmelsen ovan i det här fallet.

Rent praktiskt ska bestämmelsen fungera den på följande sätt: när den sökande kallas in till Migrationsverket för delgivning av sitt beslut tas den i förvar direkt på platsen av polisen som på det sättet utför Migrationsverkets begäran om handräckning och transporterar den till ett förvar. Givetvis står rätten att överklaga Migrationsverkets beslut kvar men i de här fallen går alla överklaganden före i kön och blir klara inom ett par månader. Därefter verkställs utvisningsbeslutet.

Det låter som ett effektivt system för att snabbt verkställa utvisningsbeslut för exempelvis kriminella asylsökanden eller dem som har kopplingar till terrorgrupper. I verkligheten har dock bestämmelsen slutat fungera för flera år sedan.

När jag skrev asylbeslutet för iraniern klart tog det stopp – ingen beslutsfattare ville sätta sin signatur under ett asylbeslut med förvarstagande. Förklaring som jag har fått var: ”Vi gör inte så här längre. De kommer ju att ringa oss från Stockholm.” Så det blev inget förvarsbeslut för den här mannen trots att det fanns stöd för det i lagen. Jag vet inte vad den här mannen gör idag, om han fortsätter uppehålla sig i landet som så kallad ”papperslös” eller om fler människor i Sverige tog skada av honom till följd av denna oförmåga att fullfölja Utlänningslagen – därför att någon kan ”ringa från Stockholm”.

Jag kan tänka mig att tankarna gick på liknande sätt även i fallen med den eritrean som högg ihjäl två personer på IKEA och med den uzbekiske terroristen. I båda fallen verkar det föreligga en omfattande historik av lagöverträdelser, larmsignaler och indikationer på att personer kan utgöra en samhällsfara. Trots allt detta har de aldrig satts i förvar vilket hade besparat de oskyldiga liv.

Fenomenet med hämndaktioner av asylsökande som får ett avslagsbeslut är inte unikt för Sverige. T.ex. år 2013 mördade en asylsökande från Södra Sudan tre personer på en buss i Norge som hämnd för ett avvisningsbeslut. Problematiken i Sverige kommer att förvärras i takt med åtstramningar inom asyl, färre bifall och – inte minst – på grund av det stora antalet asylsökande som Sverige har tagit emot. Är det inte dags för Migrationsverket att se över sin praxis och utarbeta tydliga kriterier för förvarstagande som stöd för asylhandläggare för att förhindra att fler liv går förlorade?

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

SVT:s redaktör stoppade artikel om IS-terrorister bland asylsökande – ville ha ”konkret case” av terrorbrott

Enligt uppgifter i media är terroristen som utfört dådet i fredags en asylsökande från Uzbekistan. Det är precis vad jag har slagit larm om redan för 1,5 år sedan i augusti 2015. För första gången försökte jag då att ta del i den offentliga debatten om migration i egenskap av förre detta asylhandläggare.

Frågan var otroligt infekterad och jag stod inför ett val: att låta bli, fortsätta min långsamma men säkra karriär som frilansjournalist, spela med och låtsas som om ingenting händer, – eller berätta det jag visste om hur asylsystemet (inte) fungerade. Min första debattartikel skulle handla om obefintliga kontroller av IS-terrorister som smög in till Sverige med migrantströmmen samt om behovet av screeningsrutiner för nya asylsökande för att skydda landet från terrorangrepp. Jag ansåg att de här uppgifterna var så pass viktiga att de måste nå allmänheten – annars hade jag känt mig medskyldig till ett eventuellt terrordåd och människors död. Det vore i sådant fall oförlåtligt: jag visste ju – men teg.

Det var mot denna bakgrund som jag skrev en artikel som handlade om att det är väldigt lätt för IS-terrorister att komma till Sverige som asylsökande eftersom Migrationsverket som förväntades hitta dem saknade både resurser, kompetens och förståelsen för uppdraget. Tvärtom – istället för att lägga mer kraft just på sökanden från Syrien och andra riskländer begränsade Migrationsverket utredningar på syriska asylsökanden till 1,5 timmar jämfört med vanliga 2,5 timmar samt satt in de mest oerfarna och nyrekryterade handläggare på dem eftersom syriska ärenden ansågs vara enkla.

I artikeln som kan läsas på denna länk skrev jag bland annat följande: ” ”De väntar bara på order. Du får se”, sa en människosmugglare om IS-krigare som han skickar till Europa i intervjun med Buzzfeed. Sverige har länge varit relativt förskonat från terrordåd. Dock finns det inga garantier att så kommer att vara fallet även i framtiden. I en värld med allt öppnare gränser bör myndigheterna hänga med i utvecklingen. Om inget görs och det snabbt kan Migrationsverkets slapphet stå Sverige dyrt.”

Uppgifterna var inte kända allmänt men hade en stor vikt just för att förebygga ett terrordåd. Därför var det självklart för mig att de måste publiceras – särskilt eftersom de kom från en före detta asylhandläggare med insyn i Migrationsverkets verksamhet.

Jag fick dock en kall dusch när jag mejlade min artikel till SVT Opinions dåvarande huvudredaktör Terje Carlsson. Carlsson var allmänt ifrågasättande och menade att mina påståenden inte belagts tillräckligt i artikeln. Han krävde att artikeln skulle skrivas om helt. Som jag förstår nu var förhoppningen att jag helt enkelt skulle ge upp. Dock gick jag med på det och skrev om artikeln – 2 gånger – för att få med alla hans synpunkter som dykt upp på nytt efter varje version och urholka texten ännu mer. Detta för att få igenom det viktigaste budskapet: Sverige måste skapa ett fungerande system för screening av asylsökande – om man vill undvika terrordåd.

Efter andra gången fick Carlsson tydligen slut på motargument och skrev att de avstår från publicering därför att artikeln ”misstänkliggör flyktingar”. Jag vill påminna att vid det läget har det redan funnits omfattande bevis på att Islamiska staten smugglade in sina terrorister till Europa i migrantströmmen. I sitt svar formulerade han sig minst sagt märkligt: han ville ha ett ”konkret case” av asylsökande som begår terrordåd (se skärmdumpar av mejlkorrespondensen längre ner). Med andra ord verkar det som att Terje Carlsson ville att ett terrordåd skulle ske och människor skulle dö för att ens diskutera en debattartikel i ämnet.

Jag måste erkänna att jag tappade ansiktet lite grand i den här mejlväxlingen. I mitt sista mejl till Carlsson skrev jag att om ett större terrordåd skulle ske i Sverige kommer han att bli medskyldig. Det var nog inte så professionellt av mig att skriva så här men det är just det det egentligen handlar om. Hur många artiklar, reportage och uppgifter från visselblåsare har Terje Carlsson och sådana som honom stoppat på politiska grunder under sina yrkesliv? Hur hade Sverige sett ut idag om dessa personer inte hade lagt en våt filt över debatten? Hade fredagens terrordåd kunnat ske om tillkortakommanden i säkerhetsrutiner diskuterats öppet och åtgärdats i tid?

Förmodligen tack vare sin trogna tjänst i åsiktskorridorens namn blev Carlsson nyligen belönad med en chefredaktörsposition i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Branschtidningen Resume gratulerade honom i en prydlig artikel: ”Han ska nu ansvara för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars nyutgåva utkommer i samband med årets bokmässa i Göteborg, med skribenter som Hans Blix, Alexandra Pascalidou, Per Jönsson och Bengt Göransson.”

Terje Carlsson och hans meningsfränder kommer troligen att hoppa mellan olika välavlönade positioner i samhällets yttersta toppskick även framöver. De har gått vidare med sina liv. Tyvärr kan man inte säga det om människor som har dött på Drottninggatan i fredags.

Carlssons svar på den omarbetade artikeln och efterföljande mejlväxling (sista mejlen längst ned):

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Migrationsverkets bidrag går till diktatur – för att ”flyktingar” ska kunna åka hem på ”semester”

Den ohämmade asylinvandringen riskerar att förvandla Sverige till ett land med långvarig politisk, ekonomisk och social instabilitet. Förespråkare av en storskalig asylinvandring menar dock att det är värt det eftersom de här människorna ”flyr krig, död och tortyr”. Det skulle kanske vara värt det om det verkligen handlade om att rädda människors liv. Asylförespråkarnas största problem är dock att det inte stämmer.

Asylinvandringen från Eritrea är ett tydligt exempel på det. Under en tid i Flen blev vår asylprövningsenhet översvämmad med många eritreanska ärenden. Eritreanska sökanden som vi fick träffa såg ganska likadana ut: unga män mellan 20 och 25, välskötta, välklädda och smått arroganta. Av min erfarenhet av att bo och resa i u-länder kunde jag med en viss säkerhet säga att de här personerna tillhörde eritreanska medelklassen – troligast den övre delen av den.

Flera av dem berättade liknande historier med många väldigt specifika detaljer. Historierna var som tagna från Migrationsverkets landinformation som verket generöst tillgängliggjort för alla inklusive människosmugglare. De här historierna var så specifika att sannolikheten att de skulle upprepas i exakt samma händelseföljd var lika med noll. Mina misstankar förstärktes efter att ingen av dem kunde svara på följdfrågor. Det verkade som att de hade lärt de historier som lata människosmugglare kopierade direkt från Migrationsverkets databas men inte kunde sätta dem i någon kontext – varken tidsmässig, social eller geografisk.

asmar — *Eritreas huvudstad Asmara: härifrån många av ”flyktingarna” kommer*

Det blev ännu mer absurt när det kom fram att flera av sökanden hade betalat in en skatt till eritreanska ambassaden i Stockholm från sina bidrag som Migrationsverket betalar ut till asylsökanden för att kunna besöka sitt hemland efter att de fått PUT. Svenska skattebetalare har alltså finansierat den diktatoriska regimen i Eritrea som i sin tur fick direkta ekonomiska incitament för att fortsätta förtrycka, generera ett högt antal migranter och dessutom se till att det rapporteras om övergrepp i internationella medier. Sålunda fungerar Migrationsverket och den eritreanska regimen i ett bisarrt samspel där bägge sidor är beroende av varandra.

Indrivningen av tvångsskatten är en företeelse som är känd sedan åtminstone 10 åt tillbaka. Ingenting har gjorts under den tiden för att stoppa överföringen av våra skattemedel till den eritreanska diktaturen.

*Eritreas president Afwerki är glad över pengaregnet från Sverige*

För de enskilda asylärendena betyder inbetalningen av ”skatten” att sökanden hade en löpande kontakt med den stat som de samtidigt sökte skydd ifrån i syfte att missbruka sin eventuella skyddsstatus och besöka sitt hemland på ”semester” – också den betald av kommunens socialtjänst. I nästa inlägg kommer jag att berätta mer ingående om hemresor. Bara en av de ovannämnda omständigheterna skulle räcka för ett avslag. Alla eritreaner fick dock stanna – på grund av en 15 år gammal landinformation som jag har skrivit om i föregående inlägg.

En eritreansk journalist var för ett par år sedan på spåret om varför det ”flyr” så många eritreaner till Sverige i en debattartikel. Han kom fram till att de gör det därför att de helt enkelt kan. ”Avsaknaden av framtidstro” istället för krig, död och tortyr uppges som orsaken till ”flykten”. I en landrapport om Eritrea författad av den danska motsvarigheten till Migrationsverket slås också fast att de som flyr landet för att slippa värnplikt saknar asylskäl samt att situationen med mänskliga rättigheter i landet har förbättrats.

Eritreanska medelklassen ser det slappa asylsystemet i Sverige som en möjlighet att flytta till Europa, höja sin levnadsstandard och uppfylla diffusa drömmar om en bättre framtid som i sin tur är formade av globala medier och konsumtionsstandard satta av dem. Det är det som tvingar många eritreanska ungdomar att ta den farliga vägen genom Saharaöknen och Medelhavet. Sverige som lovar dem en livstidsförsörjning och inte mindre än att bli en del av ”första världen” är egentligen medskyldigt till de tusentals döden i Medelhavet.

Så mycket har godhetsnarkomanerna uppnått. Att rasera sitt land för att rädda människoliv är en sak. Att göra det för att övre medelklassen i ett annat land skulle få det ännu bättre på bekostnad av sänkt bistånd till världens fattigaste och behövande är en annan.

Så nej, asylinvandringen handlar inte om att rädda liv. Den handlar i själva verket om att släcka dem, kära asylaktivister…

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare: