Asylsökande från Syrien har länge varit i centrum för medieuppmärksamheten och har kommit att associeras med den stora migrantvågen som kom till Europa i hösten 2015. Detta trots att de aldrig utgjorde en majoritet av asylmigranter. Det är dock inte svårt att förstå varför: det var helt enkelt lättare att sälja in ett narrativ om krigsflyktingar som flyr krig, död och tortyr när det handlar just om Syrien.
Den grupp som i stort sett förbisetts i mediebevakningen av migrantkrisen trots att den fick minst lika fördelaktig behandling som syrier är eritreaner. Sedan maj 2013 råder det ett verkställighetsförbud till Eritrea vilket innebär att eritreaner får uppehållstillstånd i Sverige per automatik. Inte nog med det: eritreanska medborgare är i praktiken undantagna från utvisning även i brottmål. Det senaste exemplet av detta kunde vi se i februari när en domstol har avslagit ett yrkande om utvisning för en eritrean dömd för en våldtäkt. Bakgrunden till den generösa särbehandlingen av just eritreaner brukar knappt ifrågasättas eller ens granskas i mainstreammedier: Eritrea är en hemsk diktatorisk regim. Det vet ju alla.
Migrationsverket borde dock ha lite tyngre grunder för sitt rättsliga ställningstagande om verkställighetsstopp till Eritrea. Och det har de – baserat på en 15 års gammal landinformation. Migrationsverkets beslut ska – åtminstone i teori – stödja sig på en gedigen databas med landinformation. En stor del av den är offentlig och finns att tillgå på den här länken. I databasen ingår rapporter från olika källor som Migrationsverket bedömer som trovärdiga – bland annat från UNHCR, Amnesty, HRW, brittiska Home Office och skandinaviska systermyndigheter. Den högsta prio har dock Migrationsverkets egna landsrapporter som författas av LIFOS-enheten som består av så kallade landsanalytiker.
Landsanalytiker arbetar i princip som researchers. De ska resa till det land de ska undersöka, intervjua diverse människorättsaktivister och tjänstemän, undersöka exempelvis hur en diskriminerande lagstiftning tillämpas, vilka minoriteter finns där osv.. Sådana landsrapporter finns även för Eritrea. Problemet är dock att ingen landsanalytiker från Sverige har varit där i 10 år när automatiska uppehållstillstånd för eritreaner infördes.
När jag arbetade i Flen kom jag i kontakt med den person som författade den rapport om Eritrea som var senast vid tillfället och låg till grund för ställningstagandet. Bakgrunden till kontakten var att jag hade en sökande från Eritrea som var – enligt egen uppgift – nästan 70 år gammal. Eftersom det rättsliga ställningstagandet om PUT per automatik inte kom ut än övervägde jag ett avslag.
De allra flesta eritreaner söker asyl i Sverige på grund av militärplikt som för vissa kan vara oändlig. Den här uppgiften bestrids i vissa rapporter (som t.ex. i den senaste rapporten från Danmark) men Migrationsverket utgår ifrån att den är sann. Att desertera från militär tjänstgöring ses som landsförräderi och kan straffas med ett långt fängelsestraff. Även de rapporter som tog det lite i överkant uppgav att den övre åldersgränsen för värnplikten var 65 år. Detta betydde att min nästan 70år gammal sökande inte löpte någon risk att värvas till armén och att hans historia var med största sannolikhet en bluff antingen köpt av människosmugglare eller ”lånad” av en generös landsman.
Med anledning av detta kontaktade jag LIFOS-enheten i Norrköping för eventuell vägledning. Jag fick äran att personligen träffa den landsanalytiker som skrev rapporten om Eritrea. Hans svar på mina frågor var häpnadsväckande: det har visat sig att han aldrig satte sin fot i Eritrea ”på grund av säkerhetsrisker” trots att det finns ett fullt fungerande svenskt konsulat där. Istället besökte han ett flyktingläger i gränslandet Sudan där han intervjuade eritreaner som bodde där. Hans rapport baserades i stort sett på deras uppgifter vilka var diverse rykten i tredje hand samt omskrivningar av tidigare rapporter.
Som journalist vet jag att man aldrig ska lita endast på en sida i en civil konflikt – särskilt när den sidan får intrycket av att den kan vinna något på att överdriva eller till och med hitta på de faktiska omständigheterna. Den tanken fanns tydligen inte i LIFOS-enheten som på egen hand genom sina rapporter styrde hur många migranter skulle få asyl i Sverige. Landsanalytikerns råd till mig var att avvakta trots att mannen uppenbarligen hade ljugit ihop sin historia eftersom ”det där är känsligt”.
Några månader senare kom det rättsliga ställningstagandet ut som innebar bifall till alla eritreaner per automatik. LIFOS-enheten klubbade igenom den nya praxisen som stödde sig på ett enskilt exempel som var 15 år gammalt och användes i varenda landsrapport om Eritrea sedan dess. Exemplet handlade om en så kallat push-back utförd av Malta år 2002 när en grupp eritreanska medborgare anlände till ön, vägrade att söka asyl (antagligen för att kunna ta sig vidare norrut) och blev utvisade tillbaka direkt. Vissa uppgifter gjorde gällande att de kunde ha gripits vid hemkomsten. Enligt tolkningen av LIFOS-enheten betyder detta att själva faktum att man söker asyl i Sverige blir skyddsgrundande. Det behövs inte att köpa historier från människosmugglare numera – det räcker endast att söka asyl för att få asyl. Sedan ställningstagandet trädde i kraft fick över 28000 eritreanska medborgare uppehållstillstånd i Sverige – de flesta utan några grunder alls. Mer om det i mitt nästa inlägg.
Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!
Swish: 070-4396358
Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)
Donera valfritt belopp med kort via Paypal:
Bli månadsgivare:
Egor Putilov 
Hej! Efter 40 års ålder är en soldat bara till besvär i en militärmakt. Så glöm att eritrianer skulle bli gråhåriga soldater! Det är bara officerare som blir kvar efter 40 års ålder och de åker ut när de fyllt 50 år.
Vänlig hälsning
Helene Balsberg
GillaGilla