Kategori: putilovgate

Mitt under den så kallade Putilovaffären i höstas initierade tidningen Aftonbladet kontakt med ryska säkerhetstjänsten för att tysta mig. Aftonbladet genom sin anställd Lisa Röstlund, 37 år, har kopplat min nuvarande svenska identitet som är skyddad till mitt ryska namn och därmed röjt min identitet igen – denna gång för ryska FSB. Skärmdumpen ovan är ett bevis på att Aftonbladet var informatörer åt ryska säkerhetstjänsten.

Förevändningen för Aftonbladets kontakt med FSB har varit deras önskan att ”kontrollera” mitt examensbevis från ett ryskt statligt universitet där jag pluggade juridik långt innan jag flyttade till Sverige. Examensbeviset hade för övrigt kontrollerats och bedömts som likvärdigt svensk juristexamen av Högskoleverket för länge sedan så denna bortförklaring förefaller vara väldigt tunn.

37-åriga Röstlund är en erfaren journalist som länge arbetade med granskningar (inklusive tillsammans med undertecknad) men som på senare tid har kvalificerat sig alltmer som propagandist. Hennes gedigna erfarenhet lämnar knappast något utrymme för att tvivla på att hon varit fullt införstådd med vad hon gjorde. Så kallade ”avdelningar för internationellt samarbete” på ryska statliga universitet har länge varit en täckmantel för KGB och senare FSBs anställda som både samlade information, skötte ”internationella kontakter” och höll koll på regimkritiker inom student- och lärarkåren. Så har det varit i sovjettiden – och så är det även i dagsläget vilket flera internationella granskningar visar. Bland annat berättar artikeln ”What the FSB is doing in Russian universities” om en FSBs överste som ledde säkerhetstjänstens verksamhet på Moskvas statliga universitet och som officiellt hade en position som biträdande rektor för just internationellt samarbete.

Trots allt detta mejlar Röstlund direkt till den internationella avdelningen av mitt gamla universitet i Ryssland med en svårbegripligt formulerad begäran om att ”verify the diploma”. Som det brukar vara i sådana fall börjar en ”Elena” på andra sidan att fiska efter mer information genom att kräva någon fullmakt – vilken hon också får med vändande mejl. I mejlet sammankopplar Röstlund mitt gamla ryska namn som fanns i ryska register med min nuvarande svenska identitet som nämligen är skyddad just på grund av mina skriverier om bland annat Ryssland (se skärmdumpen ovan).

I kopian på mejlet sätter hon mig för att ytterligare skrämma mig och visa att Aftonbladet numera är i kontakt med Ryssland. För att rättfärdiga detta ljuger hon i mejlet om att jag skulle vara med på att utfärda en fullmakt till Aftonbladet.  Hotet var uppenbart – Aftonbladet hade ju tidigare gjort ett hembesök hos mig på en skyddad adress som de förmodligen fick genom dataintrång:

Lisa Röstlund tillsammans med en fotograf redo att ta den klassiska bilden på Den Anonyma Näthataren utanför min lägenhet

Det är troligt att det egentliga syftet med den här kontakten har varit att informera ryska säkerhetstjänster om min nuvarande identitet och antyda att exempelvis min familj som bor kvar i Ryssland kan råka illa ut ifall jag fortsätter att skriva.

Direkt efter att jag har fått den här kopian skrev jag ett mejl till Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén – alltså den som för närvarande är under utredning för uthängningen av min identitet i hennes tidning:

Dessvärre fick jag inget svar från henne. Dock är detta mejl ett viktigt bevis på att Aftonbladets högsta ledning visste om kontakterna med ryska säkerhetstjänster. Jag fick endast ett begränsat inblick i hur Aftonbladets så kallade grävande journalistik i själva verket fungerar men många frågor återstår:

• Var min uthängning från början regisserad i samarbete med Ryssland?
• Hur omfattande var/är kontakten mellan Aftonbladet och ryska säkerhetstjänster?
• Vilka fler på Aftonbladets nyhetsredaktion är inblandade?
• Vilken annan information om regimkritiker, journalister och politiskt aktiva har Aftonbladets så kallade ”journalister” förmedlat till FSB?
• Får Aftonbladet ses nu som en aktör som agerar i en främmande makts intressen?

De här frågorna kräver en noggrann utredning.

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

Det blir nog dags att summera den så kallade ”Putilovaffären”: Sveriges mediala elit har gått till det yttersta för att tysta ned och eliminera en obekväm journalist. Aftonbladets redaktion har inte stannat inför att bryta pressetiska regler och begå ett grovt brott som de utreds för just nu. Det är för övrigt lite ironiskt och även symptomatiskt att det enda brottet i den så kallade ”Putilovaffären” har begåtts av samma människor som säger sig försvara de etiska och moraliska principerna.

Partiernas spinndoktorer och pr-konsulter – så kallade ”mediestrateger” – hoppade på tåget och försökte att sänka SD genom att få sina partiledare att offentligt använda den typen av retorik som de mest insnöade nynazisterna skulle dra sig för att använda: nämligen kräva att en hel folkgrupp ska brännmärkas och ”inte släppas in i riksdagens korridorer”.  Men trots ihärdiga försök att smeta SD med Putin och Ryssland blev det ett pinsamt nederlag för etablissemanget – partiets stöd bland väljarna blev bara större i de flesta mätningna sedan september.

Anledningarna till detta lär vara samma som till ”Trumpchocken” som har drabbat den svenska politiska och mediala eliten efter valet: de personer som har till sin arbetsuppgift att känna av väljarnas attityder och bekymmer väljer istället sin egen ekokammare som en enda referenspunkt. Det som anses hemskt och overkligt på Södermalm är dock långt ifrån detta någonstans i Vännäs eller i Karlstad. Istället för att exempelvis provköra sitt budskap i fokusgrupper anlitar partierna självutnämnda ”mediestrateger” som är övertygade i att ”allt är narrativ”. Det senaste exemplet av detta kunde vi beskåda i mitten av november när moderaternas kommunikatörer gjorde ett desperat och osmakligt försök att vara tuffa, uppkäftiga och flörta med yngre väljare.  Alla vet hur det har slutat.

Man kan tycka att plantskolor i politiska partiers ungdomsförbund borde ha lett till en proffessionalisering av politiken, en tuffare konkurrens och i slutändan till en vinst för väljarna och demokratin. Dock har den förväntade effekten uteblivit. Istället har de unga politikerna växt upp i tron i att de är satta att styra folket, att det är dem som är ”the chosen ones”. Att vara cyniska och relativisera sanningen kan se coolt ut på ett sommarläger hos ett ungdomsförbund. Det funkar dock sällan bra i det verkliga livet. Till slut har de etablerade partierna med sina odlade medietränade partiledare blivit en motsats till kungen Midas – allt de rör sig vid förvandlas till bajs och blir toxiskt. Vad de än gör klingar budskapet falskt. Och det är den främsta anledningen till att SD kommer att fortsätta växa.

Personligen tycker jag att det är oerhört pinsamt att kommunikationschefer och mediestrateger som (egentligen) styr de etablerade partierna och deras toppskikt har sämre kontakt med verkligheten och förståelse för väljarna än en invandrare som har kommit till Sverige för 9 år sedan. Denna avsaknad av kontakt och förakt mot folket är inte bara pinsam utan direkt samhällsfarlig eftersom i det toppstyrda svenska partisystemet är det vanligtvis partiledarna med en liten klick kring sig som styr sina partier.  De enda som står över partiledarna i en sådan konstellation är deras pr-konsulter och mediestrateger.  ”Putilovaffären” var inte ett undantag.

Dock fick jag mycket mer hat från medierna än vad som var motiverat till och med för en person som varit anställd på SD:s kansli. Det finns en förklaring till detta. Det var viktigt för ägarna av mediehus och chefredaktörer att statuera ett exempel: om en journalist ”byter sida” kommer den att straffas hårt. Denna person ska försvinna som journalist och få sina försörjningsmöjligheter förstörda för all framtid. Den lilla klicken som styr svenska medier känner att marken skakar under deras fötter. Ett missnöje gror hos många vanliga reportrar som varje dag bevittnar konsekvenser av den systemkollaps som den politiska och mediala eliten har utsatt Sverige för.

Det var tydligt för mig att många av mina kollegor kände sig inte riktigt bekväma med ”den agendasättande journalistiken” i spåren av denna kris och funderade på att hoppa av propagandamaskinen. Därför var det så viktigt att sudda ut mig som journalist, avpublicera mina gamla artiklar och reportage och visa vad som kommer att hända en som väljer sanningen framför ”narrativ” – att man inte stannat inför att begå grova övertramp mot pressetiken och tom regelrätta brott. Det har lyckats i den mening att jag aldrig igen ska kunna få några uppdrag från propagandamedier. Men att fortsätta arbeta som journalist?

Jag publicerade uppgifter som var viktiga för allmänheten att ta del av både om medierna och om Migrationsverket och blev straffad för det.  Trots ihärdiga försök har dock medierna inte lyckats hitta några oegentligheter eller osanningar i mina inlägg och artiklar. Samtidigt har man bekräftat att jag verkligen arbetade både på Migrationsverket och på Sveriges radio – det får jag räkna till det lilla positiva i deras förföljningskampanj.

I tiden när mainstreammedierna blir en del av maktapparaten och sviker sitt uppdrag att rapportera konsekvensneutralt ser jag ett stort behov av gammaldags högkvalitativ granskande journalistik som är finansierad av medborgare – det vill säga public service fast på riktigt. Därför vädjar jag till er som gillade mina texter och tycker att det är viktigt att jag fortsätter arbeta med begäran att stödja mig som journalist. Min förhoppning är att kunna fortsätta bevaka migrationspolitiken, göra reportage som har koppling till den brinnande migrantkrisen, berätta mer om mina tidigare erfarenheter som asylhandläggare och journalist.  Jag kan också lova spännande granskningar och avslöjanden.

Medieetablissemanget ville göra ett exempel av mig. De vill se en bruten sjukskriven människa som har fallit i glömska. Men går det att statuera ett annat exempel och visa att mediemagnaternas makt är begränsad? På senare tid har man sett flera exempel på hur folket förkastade propagandan till de fina salongernas förskräckelse.  Jag hoppas att kunna fortsätta arbeta som frilansjournalist och behöver er hjälp för det.

Era bidrag är viktiga för att försvara det fria ordet och den oberoende journalistiken – och de är knappt någon välgörenhet utan en investering i framtiden. Vilka ska granska dem som begränsar våra medborgerliga rättigheter, underminerar grundläggande samhällsinstitutioner och försöker att rulla tillbaka demokratin? Med varje dag blir svaret allt tydligare: ingen, om inte oberoende journalister och dissidenter som får sitt stöd direkt från folket. Såval små som stora bidrag uppskattas högt!

Swisha: 070-4396358

Konto: 4051 20 96933 (clearingnr är de fyra första siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare:

 

Det har blivit mer eller mindre kutym av främst Centerpartiet att anklaga mig för att vara rysk spion. ”Ryssen ska inte släppas in i riksdagens korridorer”, – sades det i onsdags av Annie Lööf som syftade på mig.

Oaktat frågan om hon hade kunnat säga samma sak om någon annan etnicitet, förefaller jag vara en sällsynt opassande figur för denna roll. Under alla mina år som journalist granskade jag regimen i Ryssland kompromisslöst och kritiskt vilket till slut har lett till negativa personliga konsekvenser för mig.

Redan 2012 rapporterade jag från Syrien där jag blivit gripen av Assads styrkor när jag bevakade en oppositionell demonstration vilket blev en riksnyhet i Sverige.  Efter att ha blivit frisläppt var jag med på en annan demonstration som Assads polis angrep med vapen. Det var en tung upplevelse att se människor dödas framför mina ögon. Det blev dock ännu värre när polisen började slå in dörrar i lägenheter och genomsöka hela byggnaden som jag gömt mig i i jakt på en utländsk journalist som tog bilder på massakern – nämligen på mig. Efter att ha kommit tillbaka från Syrien hade jag mardrömmar i flera veckor.

Demonstrationen började som en begravning av aktivister som dödades dagen innan

Men så snart folkmassan började ropa ut ”Bort med Assad!” öppnade polisen eld mot folket

I några timmar sökte polisen och Assads milis shabikha igenom portar och tak i området i jakt på demonstranter. De som hittats dödades med knivar direkt på gatan – som den här mannen

Efter resan skrev jag flera artiklar både på ryska och på svenska vilka blev ett av de första oberoende vittnesmålen om den syriska regimens övergrepp mot sitt folk.   Bilderna från denna massaker publicerades bland annat av Expressen. Mina artiklar från Syrien på ryska fick en stor spridning genom sociala medier just i Ryssland där befolkningen matades med statlig propaganda om att Kreml stödjer en ”legitim regering mot utländska terrorister”.  Det här korta inlägget som sammanfattar mina erfarenheter i Syrien gick viral och översattes av läsare bland annat till spanska, arabiska och hebreiska.

Därefter rapporterade jag från Majdan i Kiev för flera veckor för nättidningen Snob där jag återigen riskerade livet för att bryta genom den informationsbubbla om händelserna i Ukraina som ryska statliga medier skapade på hemmaplan.

Barrikadnaja gata på Majdan när motståndet var som värst. Fler bilder här

Majdan-revolutionen pågick även utanför Kiev med vägspärrar och medborgargarden på motorvägar och i största städer. Fler bilder här

Dagen när Janukovitj lämnade makten och flydde till Ryssland. Fler bilder här

I hösten 2014 skrev jag en grävande artikel för tidningen Arbetaren om vilka osynliga mekanismer som driver och styr rysk propaganda – en artikel som kostade mig dyrt eftersom jag blev ett hatobjekt för en del av Putin-vänliga vänster i Sverige som finns representerade i diverse mikropartier på vänstra ytterkanten.

I mars 2015 publicerade Aftonbladet mitt avslöjande om att Vänsterpartiet betalade partibistånd till pro-ryska separatister i Ukraina. Innan publiceringen granskade redaktionen fakta självklart – därför ligger de artiklarna kvar trots den senaste tidens hatkampanj just från Aftonbladet.

Föga förvånande påkallade detta avslöjande ingen större uppmärksamhet – trots att det är det hårdaste beviset än så länge på kopplingar av ett svenskt riksdagsparti till Putins regim. Dock fick Vänsterpartiet göra offentliga avbön och justera sin kurs till en mer Kreml-kritisk linje vilket jag skulle nog räkna som min förtjänst.

I juni ifjol publicerar jag en ny artikel för Arbetaren som avslöjar ryska propagandans försök att vinna ungdomar på hemmaplan.

Den senaste artikeln gick ut i SvD för mindre än ett år sedan. I det avslöjandet berättade jag om hur svenska Kinnevik tillsammans med Putins ”plånbok” Kovaltjuk styrde rysk statlig propaganda och bidrog till att kväva fria medier i ryska regioner.  Detta är bara ett urval. Sammanlagt skrev jag tiotals granskande artiklar både på ryska och på svenska om Ryssland och Putin.

Därför är det förolämpande när Centerpartiet med medlöpare försöker nu att vifta bort hela min journalistiska gärning och anklaga mig för att vara det som jag kämpade emot i hela mitt liv. Hade jag velat ”nästla mig in i maktens korridorer” vilket jag anklagas för hade jag istället pumpat ut debattartiklar om att den svenska asylmottagningen fungerar som aldrig förr, att det visst finns enskilda problem men på det stora hela fungerar systemet tillfredsställande, att de allra flesta ensamkommande utan tvekan är barn – det kan väl förekomma en och annan vuxen men problemet är kraftigt överdrivet.

Jag hade kunnat skriva sådana artiklar varje vecka. Med den tyngd som min tidigare erfarenhet som asylhandläggare ger hade jag kunnat bli en flitig debattör i migrationsfrågor och till slut hade jag kunnat hamna på … ja, varför inte på Centerpartiets riksdagskansli? Då hade min privata ekonomi eller användandet av en journalistisk pseudonym aldrig problematiserats.

Dock tror jag (dumt nog) på att sanningen vinner till slut. Under min uppväxt i krisande Ryssland på 90-talet såg jag hur mitt land förvandlades till ett helvete – med kriminella gäng, otillräckligt och korrumperat rättsväsende, upplösningen av sociala strukturer och samhällsviktiga funktioner, försvinnande tillit osv osv.  Då var jag för liten för att försöka stoppa detta och kunde endast hjälplöst titta på den storskaliga upplösningen.

När jag i dagens Sverige ser samma tecken som jag känner igen från 90-talets Ryssland kan jag inte ljuga och vill inte göra det – inte ens för karriärens skull. Den lärdom som jag fick med mig från mitt gamla hemland är att det inte går att tiga ihjäl problem. Det går visst att tysta ned enskilda journalister och dissidenter. Det går att förfölja dem, förstöra deras liv och även döda dem. Men det funkar aldrig att lösa problem med hjälp av lögner, hyckleri och propaganda. Det är något som Annie Lööf borde ta till sig.

Trots att mediedrevet mot mig har nått så gigantiska och överdrivna proportioner att jag nu har vant mig vid mycket blev jag faktiskt illa berörd av Tove Lifvendahls artikel om mig med den talande rubriken ”Vem är Egor Putilov?” I min naivitet trodde jag att SvD och i synnerhet Lifvendahl var mer återhållsamma och rationella än så. Trots den till synes förutsättningslöst ställd fråga som bjuder in till en replik blev min replik refuserad – på samma sätt som mina kommentarer även tidigare gång på gång refuserats av andra medier (mer om det längre ner i texten). Därför publicerar jag den här.

Artikeln börjar med att Lifvendahl tar upp en intervju med mig i Medierna på P1. Det är ett bra exempel på hur medier ger mig ”utrymme” för att bemöta anklagelserna. När jag kontaktades av Erik Olov Petterson, reporter på Medierna, utlovades jag utrymme för framföra mina bästa argument. Jag fick även veta av Erik Olov Petterson att Medierna produceras av ett externt bolag och därför är publicistiskt oberoende från SR. ”Vi är fria att granska dem,” – lät det i konversationen.

Vi träffades och pratade i över en timme. Av detta kom bara lite över en minut in i programmet – däribland ett inklippt ”nej” på frågan om jag hade berättat för Ekot om att jag var ”politiskt aktiv i Sverigedemokraterna” under en intervju. Mitt fullständiga svar klipptes av för att lämna intrycket av att jag ljuger. I denna minut ingick även en hostattack och en begäran att stänga av bandspelaren när Petterson ställde den frågan som inte var överenskommen innan. I reportaget gjorde han sitt yttersta för att upprepa att det var jag som stod bakom den fejkade debattartikeln i Aftonbladet – trots den totala avsaknaden av bevis. Syftet var tydligen att pröva igen att en lögn som blir upprepad tillräckligt många gånger blir en etablerad sanning.

En osanning som numera är anmäld till JK för förtal (en omständighet som tydligen inte var viktigt för medierna att förmedla) byggs sedan på med långtgående spekulationer och antaganden.

Lifvendahl spekulerar även om att jag hade olika identiteter och saknar ”en fastställd identitet” vilket är en direkt lögn eftersom både polisen, Säkerhetspolisen och alla mina arbetsgivare känner till min identitet. En journalistisk pseudonym som jag använder sedan 2010 som mitt offentliga namn på grund av en hotbild och skyddade personuppgiften kan knappast kallas för ”falsk identitet”. Det låter även märkligt att kalla alias på en personlig profil på sociala nätverk för ”identiteter”.

Samma tillvägagångssätt som numera används av SvD – nämligen att inte låta bemöta anklagelserna och kommentera – användes även i Ekots stora ”avslöjande” om en gammal fastighetsaffär. Mina mejlsvar som jag uttryckligen bad citera oavkortat klipptes bort – särskilt de uppgifter som betydligt skulle ha avdramatiserat ”avslöjandet”. Det gäller bland annat att SÄPO hade kontrollerat mig innan anställningen på riksdagskansliet och inte haft några synpunkter – och inte minst den ”skumma” fastighetsaffären.

Att säljaren ville ha en snabb affär inom ett par dagar på grund av ekonomiska problem mitt i semestertiden med hjälp av en fullmakt gjorde att det inte gick att genomföra den genom en mäklare utan det blev en direkt försäljning till den som kunde betala den begärda köpeskillingen. Efter att genom en mellanhand ha fått veta om försäljningen slog jag till. Jag hade den handpenning som begärdes på mitt konto som jag sparade ihop som egen insats just för att köpa ett hus. Genom att låna upp resterande pengar kunde jag avsluta affären. Dock var det för dyrt med flera kortsiktiga lån därför sökte jag ett bostadslån hos flera banker men fick nej – så till slut blev jag tvungen att sälja huset med vinst. Svårare än så är det inte.

Vinsten blev i och för sig inte 6 miljoner som det skrivs utan drygt 4,5 eftersom resten gick till staten i reaskatten – så ironiskt nog blev staten vinnaren i ”den största skandalen”.  Om det hade handlat om en ”transaktion” av något slag tror någon att en husaffär med skyldigheten att betala nästa 1,5 miljoner i skatt vore den bästa lösningen? För övrigt tycker jag att en privat persons fastighetsaffärer och ekonomi inte har något allmänt intresse – varken när jag var anställd på ett partikansli eller nu.

Det är precis vad jag hade skrivit till Ekot men dessa svar citerades inte. Jag fick även ett nej på min begäran att få kommentera uppgifterna i en direktsändning trots att det vore  relevant med tanke på att ”avslöjandet” toppade nyheter på P1 under hela fredagen. Partiskheten hos Ekot är knappast förvånande: de hade högst personliga motiv för att underminera mig och desavouera mina tidigare avslöjanden som gäller inte minst censur på Sveriges radio.

Sedan korsrefererade andra tidningar i sina artiklar till Ekot vilket fick det hela framstå som en etablerad sanning. Nu till måndagen kom Centerpartiets talesman med det skamliga uttalandet om att jag vore ”det allvarligaste säkerhetshotet mot Riksdagen” på grund av en hårt vinklad nyhet i Ekot.  Notera alltså skillnaden – i fredags lät det från en expert att jag ”kan” vara en säkerhetsrisk eftersom en fastighetsaffär ”kan” vara problematisk. På måndag var det redan ett ”faktum” som många ledarsidor hoppade på.

Samtidigt har Expressen avpublicerat mina tidigare journalistiska texter trots att de var medvetna från början av vårt samarbete om att jag skriver under en journalistisk pseudonym.

Det känns lite som att alla spärrar har släppt och numera kan man förfölja oliktänkande utan några begränsningar. Det för mina tankar till mitt gamla hemlands historia.

Under Stalins repressalier på 1930-talet i Sovjetunionen var tillvägagångssättet för att eliminera dissidenter liknande i hög grad. Även ordvalet påminner om den tiden. Tidningen ”Pravda” brukade komma ut med en löpsedel där statens fiender hängdes ut med bild och namn. De anklagades för att vara just desinformatörer och utländska spioner som målmedvetet arbetade för att underminera den socialistiska revolutionens framgångar och arbetarnas förtroende till partiet och regeringen – utan några bevis förstås.

Sådana ”avslöjanden” brukade trigga igång en mobb som jublade och krävde att de anklagade skulle utredas, dömas och straffas. Det var i princip en avrättning som effektivt förstörde de utpekades trovärdighet. Samtidigt klipptes personernas gamla texter bort från tidningar och böcker i biblioteken landet runt. Även fotografier retuscherades för att helt sudda ut alla deras spår i historien. Låter det bekant?

I modern tid blir nog den närmaste motsvarigheten till en sådan förföljelse hur islamiska diktaturer i Mellanöstern som Saudiarabien brukar behandla ateister. Liknelsen är knappast slumpmässig: migration har i det närmaste blivit Sveriges statliga religion som inte får ifrågasättas eller kritiseras. Då jag vågade att beröra migrationismen och dem som dyrkar migrationen har jag omedelbart blivit en heretiker. För sådana finns tydligen inga lagar eller pressetiska regler.

Jag förstår att både Aftonbladet och SR anser sig ha personliga motiv för att använda sin makt för att förfölja mig. Det är tydligt om man analyserar att det är just dessa två medier som jobbade hårt för att dra det ett varv till. Som till exempel igår när Ekot gick ut med en krigsrubrik ”Riksdagen samlas för att diskutera Putilovaffären” när det egentligen gällde ett rutinmöte av gruppledare med talmannen. En fråga som gnager i mig dock är varför det inte finns en enda journalist i hela media-Sverige som har mod att ifrågasätta det orimliga i denna förföljelse? Är det vad yttrande- och pressfriheten egentligen är värt?

Det har nu gått tre dagar sedan Aftonbladet publicerade sitt märkliga ”avslöjande” om mig. Trots högljudda krav från både höger och vänster har tidningen inte presenterat några bevis för sina påståenden. Det som gäller den mest kontroversiella biten – nämligen om att jag skulle ha varit bakom en anonym debattartikel som Aftonbladet råkade publicera – beskrivs milt uttryckt undvikande ordalag: att ett mejl ”kan” kopplas till mig ”i andra sammanhang”. Anklagelser består av spekulationer skickligt konstruerade för att vara öppet för tolkning.

Är det inte lite för tunt för att trampa på pressetiken, olagligt outa en hotad kollega med skyddad identitet med namn och bild och därmed dra på sig en rättsprocess? Som rutinerad journalist hade jag utvecklat grundbulten i storyn och lagt fram alla bevis direkt. Dock är Aftonbladet märkligt tyst. Den relevanta frågan som många kanske ställer sig är varför tidningen gjorde  denna skamliga uthängning trots att de inte hade tillräckligt tunga bevis.

Min gissning är att frestelsen blev helt enkelt för stor. För en tid sedan inledde identitetsvänstern och diverse liberaler som anslöt sig till dessa en opinionsbildning som skulle förklara bort den strida strömmen av negativa nyheter och information som har uppkommit till följd av den havererade asylpolitiken. Det var då man kom på ett lysande narrativ – att koppla en djupt rotad misstänksamhet mot den historiska ärkefienden samman med dem som kritiserar makten och – inte minst – migrationspolitiken. Numera skulle allt samhällskritiskt kunna stämplas som Kreml-propaganda styrd av Kreml-troll. Vissa gick så långt att de påstod att begreppet ”systemkollaps” som använts flitigt av flera borgerliga debattörer var myntat av Ryssland för att splittra det svenska samhället och att någon egentlig systemkollaps inte finns. Detta alltså trots 10 tusen asylsökande per vecka den hösten och en pågående kollaps i välfärden och rättsvårdande myndigheter som inte gått obemärkt förbi de flesta.

Sverigedemokraterna hade en viktig roll i detta narrativ då de skulle dras in som Putin-agenter och femtekolonnare. Dock – utan några belägg vilket var det största problemet. Med ljus och lykta sökte man efter något som skulle belägga narrativet: åsiktstexter var bra men man kan inte överleva länge på att upprepa samma budskap om Kreml-troll utan några bevis.

Det var då jag kom in i bilden: en anställd på Sverigedemokraternas kansli med ryskt ursprung och skyddad identitet, eller med andra ord: en passande syndabock för ändamålet. Jag måste säga att valet av syndabocken var nästan perfekt för ”agendasättande journalistik” – ryssar är ju skyldiga per definition på grund av sitt ursprung. Det är där antirasister kan uttrycka sin oförblommerad rasism utan att bli ifrågasatta. Vem skulle bry sig om en ryss – även om han är svensk enligt passet och enligt samma människors definition av svenskar? Skyddad identitet gav det hela en mystisk hemlighetsfull stämning där man kan fritt insinuera om ”flera identiteter” samt en omöjlighet att kontrollera tidningens påståenden genom offentliga register.

Det som saknades var en grundbult i storyn som skulle göra den till en riktig storsäljare. Och plötsligt får man den – i form av den fejkade artikeln av ”Tobias Lagerfeldt”. Om något är för bra för att vara sant är det mest sannolikt inte det.

Som journalist råkade jag att bli ovänner med stora grupper på vänsterkanten. Senast blev jag ett hatobjekt för hela Vänsterpartiet i mars 2015 i samband med ett avslöjande om att Vänsterpartiet slussar svenskt bistånd till pro-ryssar i östra Ukraina. Ironiskt nog publicerades artikeln av samma Aftonbladet och skrevs tillsammans med samma Lisa Röstlund som står bakom den här artikeln.

Vi kommer nog aldrig att få veta om detta var en planerad medveten provokation av vänsterkretsar för att skapa ett narrativ där Aftonbladet valt att ignorera det som inte stämde eller om några i redaktionen med vänsterkopplingar var delaktiga i det – inte minst därför att tidningen varken visar sina bevis eller ger några förklaringar till det. Men trots de tunna eller kanske till och med saknade bevisen var storyn helt enkelt för bra.

Därför har man aktivt valt att ignorera de fakta som inte passade in i bilden av ett Kreml-troll som sprider propaganda för SD: exempelvis mina regimkritiska artiklar om Ryssland där jag bland annat skrivit om Putins propagandakrig med anledning av Ukraina och där jag pekat på vissa konkreta exempel av detta, däribland på Aftonbladets egen kulturredaktion.  Tidningen har valt att bortse från andra omständigheter såsom en gedigen bakgrund som journalist, en hotbild som uppkommit just på grund av min rapportering om Ryssland, kortvarigheten av min anställning på Sverigedemokraternas kansli och mycket annat. Inte en slump att Isobel Hadley-Kamptz som var en av dem som lanserade och driver narrativet om omfattande Kreml-propaganda om systemkollaps jublade i sin tweet med tydliga anspelningar på mitt ursprung:

Att skapa bevis för ett narrativ om att systemkollapsen inte finns och att allt är propaganda väger tyngre än en enskild journalists privatliv och säkerhet, framtida fällningar i PO och rättsliga instanser osv.. En fällning resulterar ju i en kort notis på tidningens sista sida i varje fall medan myten om att Sverigedemokraterna använder sig av ett ryskt troll för att skapa propaganda om systemkollaps kommer att leva kvar. Frågan kvarstår dock – blev vi alla just utsatta för det som Aftonbladet anklagade mig för att göra – en massiv desinformation och propagandakampanj?

När jag började skriva mina debattinlägg om migrationen med avslöjanden om Migrationsverket, Sveriges Radio osv. visste jag att det kommer att kosta mig personligen. I en demokratur är det av ytterst vikt att sanningssägare och visselblåsare straffas offentligt – för att skrämma alla andra som kanske tvekar till tystnad. Då var det dags för en offentlig avrättning som min före detta kollega Lisa Röstlund på Aftonbladet genomförde. Tidningen gick över alla möjliga pressetiska regler – inte minst därför att Aftonbladet fick för sig att det var jag som skrev en anonym debattartikel som de publicerade i augusti.

Var det ett missförstånd eller en avsiktlig provokation från deras sida är svårt att säga. Det som är uppenbart är att jag är en passande syndabock: mitt ursprung från Ryssland gör att Lena Mellin direkt kopplar mig till Putin och Kremls propagandaverksamhet. Kallades det inte ”att dra alla över en kam” när man misstänkliggörs på grund av sitt ursprung? Eller vänta, var det inte SD som anklagades för att göra just detta?

I denna tråd på Flashback framgår att Lisa Röstlund är mycket mån om att skydda ursprung på kriminella – om det gäller rätt etnicitet förstås.

Aftonbladet kör på med sina anklagelser trots att jag skrev regimkritiska texter om Ryssland och blev tvungen att sluta skriva på ryska just på grund av regimkritiken. Det ironiska är att en av de senaste artiklarna publicerades just av Aftonbladet. Men ursprunget väger tydligen tyngre för sådana exemplariska antirasister som Lena Mellin och Lisa Röstlund. Och nej, jag skrev inte debattartikeln i fråga. Men trots detta måste jag säga att jag beundrar ”Tobias Lagerfeldt” och vad han gjorde.

Han har lyckats att belysa debattredaktionernas partiskhet som lägger en våt filt över debatten i Sverige. Jag minns när jag i våras kontaktade Aftonbladet med en artikel som publicerades till slut på min blogg och som handlade om Sveriges Radios vänstervinkling och hur jag blivit sparkad från SR – därför att jag skrev flera debattartiklar som fd asylhandläggare före anställningen där.

Trots att ämnet var högst relevant och jag hade en inspelning av samtalet med chefer fick jag till svar att ”det är mycket i pipeline just nu” och att jag får vända mig till någon annan. Däremot publicerar man gärna en uppenbart falsk artikel med ett extremt vänsterbudskap.  En bättre illustration av Aftonbladets misslyckande med att hålla sig opartiska på debattsidan behöver man knappt ha.

Jag har skyddad identitet på grund en hotbild som journalist sedan flera år tillbaka – just på grund av min kritiska rapportering om Ryssland. Det är det som förklarar att jag varit ”hemlig” om man använder Aftonbladets terminologi. Deras publicistiska beslut att hänga ut mig med bild och namn, även namnet är sekretesskyddat, saknar nog motstycke i svensk media. Är det inte märkligt att till och med ursprung på mördare och våldtäktsmän, för att inte tala om namn,  mörkas av Aftonbladet medan en hotad journalist hängs ut med bild och namn?

Detta beslut kan innebära en livsfara för mig och långtgående personliga konsekvenser – bland annat ska jag behöva flytta.  Jag använde min journalistiska pseudonym Egor Putilov sedan jag började skriva som journalist 2010 – det är en nödvändighet för en frilansare som rapporterar från krigszoner som t.ex. Syrien. Att skriva under sitt namn kan innebära en skillnad mellan liv och död där – som när jag blev gripen i Damaskus 2012 av Assadsstyrkor. Det första muhabarats officerare gjorde var att googla mitt namn och vad jag skrev. Det är en verklighet som är svårt att förstå för en som sysslar med offentliga bestraffningar inifrån Aftonbladets bekväma redaktion.

Det är inte roligt att bli jagad av den största tidningen i demokraturen. Lisa Röstlund fick tag på en hemlig adress där jag bor. Hon kan inte möjligtvis ha gjort det på ett lagligt sätt eftersom endast polisen har tillgång till den informationen. Därför handlar det förmodligen om dataintrång. Hembesök är det traditionella vapnet av medierna i Sverige för att skrämma sina meningsmotståndare till tystnad. Det är inte svårt att skrämma en person som lever med en hotbild genom att plötsligt dyka upp vid dennes bostad som skulle ha varit skyddad och ringa på – för det är precis vad Lisa Röstlund har gjort. Här kan ni se en skärmdump från en övervakningskamera som visar hur Röstlund står utanför min lägenhet med en fotograf som är redo att ta den klassiska bilden på Den Anonyma Näthataren – i dörren, i foppatofflor, överrumplad och oförberedd.

Min personliga blogg där jag delar av med mig mina erfarenheter från Migrationsverket och medier har inget att göra med mina arbetsuppgifter på Sverigedemokraternas kansli där jag blivit erbjuden en anställning för några månader sedan. Jag skriver i den på min fritid och utanför min tjänst. Denna artikel är ett försök att underminera min trovärdighet och tvinga att sluta skriva.

Traditionen att tysta och straffa sanningssägare är väl bekant för mig från Ryssland. Dock anser jag att de uppgifter och erfarenheter som jag sitter på är så pass viktiga för allmänheten att ta del av att jag kommer att fortsätta skriva. Samtidigt kommer jag att stämma Aftonbladet för förtal och röjning av skyddad identitet – åtminstone för att få upprättelse i rätten.