Gränskontroll som inte finns

I diskussionen kring gränskontrollen vid Sveriges södra gräns mot Danmark förutsätts att den yttre gränsen – mot länder utanför EU – är stängd. Den utgångspunkten tas för givet utan närmare granskning. Men stämmer verkligen detta?

Jag flyger ofta med Turkish airlines och då går rutten oundvikligen via deras knutpunkt i Istanbul. Därför åker jag mellan Stockholm och Istanbul ganska regelbundet. Eftersom Turkish trafikerar stora delar av Afrika och hela Mellanöstern blir flygbolaget ett naturligt val för många migranter med ursprung därifrån.

Att komma till incheckningen på denna resa kan rekommenderas till varje person som är nyfiken på människa och samhället i stort. Det är en uppsjö av mänskliga typer och karaktärer, livsberättelser och personliga draman: förutom några få vanliga turister kan man se människosmugglare som kommer tillbaka med vändande plan efter en lyckad leverans, andragenerations invandrare som för första gången i sitt liv besöker sitt gamla hemland, nyblivna flyktingar med färska uppehållstillstånd som åker tillbaka till Syrien genom Libanon för att slippa syriska stämpel i sina främlingspass, utvisningsärenden från Migrationsverket – och en och annan som ser ut som jihadist på väg att ansluta sig till IS.

Det brukar vara en konstig stämning i kön till incheckningsdisken: vissa bläddrar i sina olika id-handlingar för att välja den som passar bäst denna gång medan andra hoppas på att inte fastna i en utresekontroll vid gränsen. För någon vecka sedan genomförde Kronofogden en lyckad insats på flygplatsen tillsammans med polisen: personer som skulle resa kontrollerades mot Kronofogdens register. Ägodelar på de personer som fick träff som de hade på sig vid tillfället – som dyra klockor, guldsmycken, kontanter osv. – blev utmätta direkt. En av huvudpunkterna för insatsen blev just flyget till Istanbul.

Ett flyg i omvänd riktning – från Istanbul till Stockholm – brukar i sin tur användas som en inkörsport för illegala migranter. I princip varje dag dyker några passagerare från det flyget upp vid passkontrollen och ansöker om asyl. Det vanligaste tillvägagångssättet är att använda så kallade ”look-a-like”-pass – alltså ett riktigt pass på en person som utseendemässigt liknar den som ska använda passet. Oftast utfärdas dessa pass till före detta landsmän av människosmugglare och klienter som har hunnit att bli svenska medborgare. Sedan ”tappas de bort” för en belöning som varierar mellan 5 och 10 tusen kronor. Passets ägare väntar några dagar med att anmäla förlusten tills den migrant som beställde passet har passerat gränsen.

Detta är människosmuggling deluxe eftersom oftast brukar sådana resor gå smidigt till. Samtidigt slipper migranter att åka båt över Medelhavet till Grekland och fastna där i flera månader. Därför är priset också högt.

Turkish airlines såsom andra flygbolag kan tvingas betala höga sanktionsavgifter om det framkommer att migranter har kunnat komma till Sverige utan inresetillstånd till följd av deras oaktsamhet enligt bestämmelser om transportörsansvaret – som bland annat Annie Lööf ville ta bort.  Dessvärre verkar det dock som att Centerpartiet med Lööf i spetsen slår i öppna dörrar: så som systemet är uppbyggt idag är det inte svårt för flygbolagen att slippa undan kraven. Nedan erbjuder jag ett verkligt exempel på hur denna typ av människosmuggling fungerar i praktiken som jag själv bevittnade.

Vid avresor till Europa brukar flera anställda från flygbolaget stå vid gate och kontrollera pass – just för att upptäcka ”look-a-like”. Denna gång var det en grupp på fyra personer med svenska pass. Inte nog med att de inte pratade ett ord svenska – vilket i sig kanske inte är så märkligt för svenska medborgare nuförtiden. De kunde inte heller svara vilka deras namn i passen var, vilken stad i Sverige de kommer ifrån eller vilket år de föddes. De har uppenbarligen inte gjort sin hemläxa med att lära sig sina nya personuppgifter.

Det står ett telefonnummer i alla svenska pass som berörda tjänstemän föreslås att ringa till för att kontrollera passets äkthet. Om ni tror att det är någon slags ”hotline” som bemannas dygnet runt för just sådana förfrågningar – det borde ju, åtminstone teoretiskt sett, ligga i Sveriges bästa intresse att inte släppa in personer med falska/ogiltiga pass på sitt territorium – så har ni fel. Numret är 11414 alltså det gemensamma numret till polismyndighetens växel där väntetiden brukar ligga på runt en halv timme. Ibland går det inte att ens ställa sig i telefonkön där på grund av för många väntande samtal. Det är uppenbart att incheckningspersonal som har ett hundratal passagerare som ska snabbkontrolleras på några minuter inte har någon möjlighet att vänta i en halv timme för att äntligen få prata med en växeltelefonist som – kanske – ska koppla samtalet till rätt avdelning inom polisen.

Personalen på flygplatsen gjorde dock ett ärligt försök och ringde även till svenska ambassaden i Ankara. Någon hotline finns inte där heller – särskilt kl. 8.00 på en lördagsmorgon. I motsats till detta brukar exempelvis personal från franska migrationsmyndigheten personligen stå vid gaten vid avgångar från vissa afrikanska länder till Frankrike för att kontrollera både passets och inresetillståndets giltighet.

I den aktuella situationen hade personalen inte kunnat nå varken polisen eller ambassaden. Flygbolaget har därmed fullgjort sin skyldighet att kontrollera resehandlingar och lät de här personerna stiga ombord. Jag måste säga att det var en nervkittlande resa – med tanke på att ingen visste vilka de var och vilka intentioner de hade.

Väl framme i Stockholm följde jag sällskapet till passkontrollen och ställde mig precis före dem i kön. När min tur kom sa jag till passkontrollanten i luckan att det hade uppstått en situation vid avresan i Istanbul och han kanske borde kontrollera personerna bakom mig lite nogrannare.

Jaså. Varför det? –han höjde ironiskt på ena ögonbrynet.

Jag berättade kort vad som hade hänt i Istanbul och fick försäkran om att han skulle titta närmare på dem och ställa lite frågor.  Han lät dock inte särskilt övertygande så jag väntade utanför glasdörren för att se vad som kommer att ske. Som jag misstänkte släppte han in alla fyra till Sverige utan att ställa en enda fråga.

Vid den tiden hade jag arbetat på Migrationsverket under en tid och var medveten om förekomsten av politiska aktivister i svenska myndigheter. Därför blev hans till synes obegripliga reaktion inte någon överraskning för mig. Jag skyndade mig fram till tullfiltret där en enda tjänsteman stod  och tittade lite hjälplöst på människoflödet framför honom. Tullaren lyssnade på mina uppgifter utan ett uns av ironi eller misstro och agerade direkt när vi fick syn på en av personerna. Mycket riktigt visade det sig snabbt att passet inte var hans.  Hans sällskap har dock splittrats någonstans mellan passkontrollen och tullfiltret så det gick att stoppa endast honom. För att inte tala om att att stoppa fyra personer på samma gång var kanske en oöverkomlig uppgift för en ensam tulltjänsteman.  Tullaren larmade polisen på flygplatsen med signalement på de andra tre enligt min beskrivning men enligt den information som jag fick senare när jag försökte att följa upp ärendet hittades de aldrig.  Man får anta att de lyckades att slinka sig in i Sverige och anslöt sig till en armé av namn- och identitetslösa asylsökare och svartarbetare.  Man kan också gissa att någon kartläggning av deras identitet kan bli aktuellt först om någon av dem begår ett terrordåd – men knappast före.

Så hade Annie Lööf rätt trots allt?

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Annonser

Sverige-2030

Många svenskar är oroliga för sin och sina barns framtid – och det med all rätta. Den svenska politiska eliten har i decennier målmedvetet arbetat för att återskapa ett klassamhälle i Sverige i de mest bisarra former – som i Sydafrika eller Brasilien. Att plantera in hundratusentals människor från världens minst utvecklade länder till ett av de mest avancerade länderna i Väst kunde knappt leda till något annat resultat – inte ens de naivaste av politikerna inte kunde inse detta. Jag hoppas att en dag kommer en sanningskommission att utreda vilka beslut som har lett till dagens situation och vem har fattat dem bakom stängda dörrar. Än så länge får vi infinna oss i den nya situationen och leva med konsekvenserna av den förda politiken.

För de allra flesta handlar oron snarare om en diffus rädsla för att utvecklingen i Sverige går åt fel håll än om något konkret. De flesta svenskarna har ingen direkt erfarenhet av att leva i ett starkt segregerat klassamhälle med enorma klyftor och ett pågående lågintensivt klasskrig. Man behöver dock titta inte längre än till Brasilien för att föreställa sig Sveriges framtid kring år 2030 när konsekvenserna av nuvarande massinvandring ska slå in fullt ut.

Favelor i Brasilien kom till som ett resultat av en storskalig intern migration av främst svarta befolkningen från fattiga nordöstra delarna av landet till rikare städer i söder. Ingen tror nog längre på att modulkvarter för nyanlända migranter som byggs överallt i Sverige är en temporär lösning. Som man vet av Brasiliens erfarenhet, när favelorna väl har etablerat sig är det väldigt svårt att bli av med dem.

uvell

Så hur kommer det att bli att leva som svensk medelklass år 2030? Följ med på en spännande tidsresa till Sveriges framtid.

Men du… du kommer inte att vara i säkerhet någonstans här. Du är för vit och har gröna ögon – du skulle kunna tillhöra brasilianska medelklassen, – säger min brasilianska vän till mig.

Vi kör från hans hemstad Sao Paulo till Rio. Han är ganska lik mig till utseendet – och han blev rånad elva gånger under sitt liv.

-Det är den första gången som brukar lämna djupast trauma, – berättar han.

Då var han elva. Han åkte buss ensam på väg till sin skola. I Brasilien brukar lokala bussar ha öppna fönster under sommar för att hålla temperaturen i kabinen på en någorlunda acceptabel nivå. När en annan buss stannade bredvid vid en korsning mötte han blicken av en kille som satt vid ett fönster där. Plötsligt drog han upp en pistol och riktade den mot min vän. Han krävde pengar men vännen blev helt paralyserad av rädsla och chock och kunde inte ens svara något. Det retade upp angriparen som hoppade ur sin buss och, viftande med pistolen, försökte att ta sig in i den buss som min vän satt i. Föraren såg dock vapnet, rivstartade och körde iväg.

-Han kunde bara skjuta mig på plats. Sånt händer ju varje dag över hela Brasilien.

Han har blivit luttrad efter de många rånen: han gör inget motstånd vid nya angrepp, har en billigare mobil och en mindre summa pengar för att ge bort och hoppas på att rånare inte hittar hans riktiga mobil som han gömmer i en dold ficka under bältet.

Medan vi kör vidare får jag en ordentlig genomgång av säkerhetsrutiner av honom. Att överleva i Brasilien som medelklass kräver vissa ansträngningar. Man ska aldrig någonsin ta ut en mobil på gatan: för att svara på ett samtal eller titta på google maps ska man först hitta en lämplig butik eller café där man kan stå under tiden man pratar. Man ska aldrig gå ensam efter mörkrets inbrott. Att gå ut kräver en noggrann planering. Ibland är det värt det att stiga av 2 tunnelbanestationer längre från destinationen bara för att man kan ta en taxi direkt från uppgången där utan att behöva korsa gatan vilket kan vara förenat med fara. I mörker gäller det att förflytta sig med taxi från punkt till punkt.

Samtidigt finns det även vissa områden där man inte bör vistas alls. Ett farligt område är ett brett begrepp som påverkas av tid och ibland kan omfatta hela innerstaden som i Sao Paulo. Efter kl. 18 när kontorsfolk har lämnat sina torn i centrala staden tas den över av Cracolandia – flera tusen missbrukare som bor på gatan och försörjer sig på brott:

cracolandia-1

Namnet kommer från drogen crack. Under dagen hålls de av polisens avspärrningar inom några kvarter men kl. 18 när avspärrningarna lyfts tar de över resten av innerstaden.

cracolandia-edit

Gruppen som i Sverige kallas ”gatubarn” med ursprunget från Nordafrika kan mycket väl utvecklas till Stockholms motsvarighet av Cracolandia.

Den privata bilen kan tänkas vara den enda räddningen men någon säkerhet finns inte där heller. För det första är det inte rekommenderat att lita på gps för att inte råka köra genom ett farligt område. Just detta har nyligen hänt en italiensk mc-förare som sköts ihjäl av ett gäng. Det är ett måste att alltid hålla koll på omgivningen och vara extra vaksam över mopeder och motorcyklar. Att installera skottsäkra rutor är en bransch med stark tillväxt i Brasilien just nu. Föraren ska aldrig stanna kvar i bilen när man har parkerat eller stanna bilen utanför välbevakade bensinmackar. Det visste inte en amerikansk turist som vågade stanna just på den motorvägen som vi körde på för att ta kort på ett vackert landskap – med livet som insats.

På natten ska man noga överväga om man vill stanna för rött ljus. Valet står i princip mellan att riskera att dö i ett bilkapningsförsök eller i en trafikolycka – den andra föraren från en korsande väg vill ju inte utsättas för brott heller. I Rio går motorvägar i tunnlar genom de berömda kullarna – det är just där favelorna ligger. Ibland brukar gängen stoppa trafiken genom att tända upp däck inne i tunnlar. När trafiken väl har stannat springer flera hundra personer med macheter och pistoler nerför kullarna, slår ut rutor på bilar och tar värdesaker, mobiler, pengar osv.. Sådana koordinerade massrån kallas ”arrastao” på portugisiska.

-Du ska inte tro att det är så pass farligt i Rio, – säger till mig en kvinna som har överlevt just en sådan attack.

– Det har hänt mig endast en gång. Det blev plötsligt ett stopp i trafiken… Och sedan ser jag den stora mobben springa. Jag hann bara tänka: ”Nej, nej!” Jag krympte i förarsätet. De tog en bil framför mig och en bakom men inte min. Jag hörde skott och hur människor skrek. Senare på kvällen fick jag veta på nyheterna att en person sköts ihjäl under denna attack.

För att förebygga sådana attacker på den nybyggda motorvägen från flygplatsen till Rio inför Olympiska spel byggdes en särskild polisstation alldeles intill vars enda uppgift var just att bevaka motorvägen. Behöver kanske Trafikverket i Sverige fundera ett varv till och börja planera för en polisstation vid Förbifarten Stockholm redan nu?

favela

Otryggheten i Brasilien är total och hittar sitt uttryck i höga staket med el- och taggtråd som omringar i princip varenda byggnad. De flesta offentliga platser, parker och torg har tagits över av missbrukare och hemlösa. Gäng av kriminella gatubarn – några så unga som 7-8 år gamla – beväpnade med knivar och ibland även pistoler härjar runt i jakten på ett lämpligt offer. En olustig tanke – vad ska jag göra ifall jag blir angripen av ett 8 år gammalt barn med en kniv?

Kostnaderna för att upprätthålla begränsade fickor av säkerhet är enorma: varje flerfamiljshus har åtminstone en vakt dygnet runt, flera slussar och kamerabevakning. Medan säkerheten för medelklassen inte finns – de får helt enkelt acceptera att de är ett lagligt byte för gäng från närliggande favelor – har övre medelklassen och överklassen lyckats skapa en eller två trygga zoner, som Leblon i Rio. Tack vare en massiv närvaro av tungt beväpnade vakter händer ”småbrott” som rånmord, personrån och bilkapningar relativt sällan där. I de välbärgade områdena inriktar sig gängen istället på kidnappningar som kan ge en mycket bättre utdelning. Många unga brasilianer vill inget hellre än att lämna sitt land för gott på grund av den totala osäkerheten.

1310AF71

Man kan undra vad polisen gör. Jo, det finns så kallade dödsskvadroner som består av militär polis och i princip har licens att döda. En gång råkade jag köra bakom deras bil tillsammans med min vän. När de öppnade dörrar i sin bil på glänt utan att stanna blev han fullständigt panikslagen och krävde att jag skulle stoppa bilen omedelbart.

-De kan ha fått något för sig! De kan döda oss direkt.

Trots sådana situationer stödjer han och många andra brasilier dödsskvadroner som utför snabba ingripanden i favelor med avrättningar av misstänkta. Det är det enda sättet att hålla brottsligheten i schack, enligt dem, trots att razzior genomförs med varierande utfall: till exempel för ett par år sedan sköt gängen ned en polishelikopter i Rio som höll på att beskjuta dem från luften.

favel

Samtidigt märks det att polisen lyser med sin frånvaro på städers gator. Någon utredningskapacitet finns i princip inte längre eftersom antalet mord och andra grova brott är gravt överstiger polisens möjligheter att utreda.

-Det enda de gör är de registrerar mord. Någon chans att få ett mord uppklarat eller ens utrett får endast fall uppmärksammade i medier.

Inför Olympiska spel gjordes ett halvhjärtat försök att upprätta en dialog med gängen i favelor med hjälp av särskilda ”pacificeringspoliser”. Det låter väldigt likt svenska försöket med dialogpoliser. Och som i Sverige slutade försöket med ett fiasko. Till slut drog staten sig tillbaka från favelor och lämnade dem helt åt kriminella gäng som hade bildat en alternativ maktstruktur i de områdena. Kriminella blev favelornas poliser, domare och bödlar. Det finns uppgifter om att gängen till och med samlar in skatter från befolkningen för användningen av el och vatten som stjäls genom illegala utgreningar i stadens ledningar.

post
Polisens postering i en av favelorna

På det politiska planet brukar de nyliberala regeringarna att gömma sig bakom en vänsterliberal retorik i ett igenkännande mönster och lova bättre säkerhet inför varje val medan situationen blir alltmer desperat.

När jag kom tillbaka från Brasilien och gick ut från flygplatsterminalen i Arlanda greps jag av en svårbeskrivlig känsla av frihet. Den ständigt närvarande spänning som hade tyngt hela min resa i Brasilien plötsligt släppte. Jag kunde surfa på min mobil, gå fritt på gatan vart än jag ville utan att behöva ständigt skanna av omgivningen och söka efter farotecken, sitta hur länge jag ville i min bil, och ja… stanna på rött! Jag kände mig otroligt privilegierad därför att jag får bo i Sverige i en relativ säkerhet och kan glömma Brasilien som en mardröm. Men hur länge till?

Etablissemanget fortsätter att bygga ut den redan stora etniskt präglade underklassen med nya migranter. Det är ingen hemlighet längre att de flesta av dem aldrig kommer att kunna integreras eller ens få ett jobb i Sverige. Trots alla klyftor har Brasiliens fattiga och rika en gemensam nationell identitet, kultur, religion och mycket annat. De delar högtider, firar tillsammans på karnevalen, pratar samma språk, tittar på samma tv-serier.

Läget i Sverige är mycket mer problematiskt. Stora delar av den nya underklassen har värderingar som är direkt motsatta de svenska, bygger på en religiös indoktrinering, en helt annan livserfarenhet och kulturell bakgrund. Vi har sett exempel på det enorma Sverigehatet i förorterna som kommer från invandrare som kom till Sverige under 1990-talet. De är betydligt mer integrerade och bildade än dem som började komma under det senaste decenniet. Enligt Migrationsverkets prognoser kommer underklassen att fyllas på med en halv miljon människor de närmaste 5 åren. Den här underklassen kommer inte att vara snäll…

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Problem med kriminella georgier ökar – då lyfter EU visumkravet

Den 8e mars har det blivit klart att Georgien kommer att få visumfritt till EU och däribland till Sverige from den 28e mars. EU-kommissionen har länge drivit frågan trots ett kompakt motstånd från ett antal EU-länder. Anledningarna till motståndet är inte någon hemlighet: georgiska stöldligor har gjort sig kända över hela Europa, inte minst i Sverige som är en av deras favoritdestinationer. Så sent som förra veckan lyckades rättsväsendet att lagföra en kriminell gruppering bestående av georgiska medborgare. Alla fyra dömdes bland annat till utvisning och återreseförbud. Men hur lätt kommer det att bli att se till att återreseförbudet efterlevs nu efter att Georgien har fått den efterlängtade visumfriheten?

Problemet med brottslingar hemmahörande i Georgien har varit känt hos polisen och Migrationsverket sedan länge. Ett vanligt modus operandi för dem är att komma till Sverige, söka asyl, checka in på ett asylboende – och sedan förvandla det till ett hälericentral. Ett stort asylboende i Tjärna ängar i Borlänge är ökänt i det här sammanhanget: polisen ingriper där med jämna mellanrum på grund av just georgiska kriminella.

tjuv
Tjuvgömma på asylboendet. Foto: TTVideo

Andra asylsökande som bodde där vittnar om att i princip varje dag brukade personer inblandade i den brottsliga verksamheten att skicka hem stora förpackningar med stöldgods. Många var frånvarande från boendet under längre perioder. Förmodligen var det ute i landet på stöldturnéer. De boende som försökte att larma om problemet hotades och till och med misshandlades av gängen. Problemen med hitresta georgiska ligor tycks eskalera över tiden men istället för att sätta tryck på Georgien premierar EU landet med visumfriheten: därmed kommer det att bli ännu lättare att komma till Sverige för att begå brott.

Förutom problematiken med kriminella från Georgien fortsätter en strid ström av ogrundade asylansökningar från georgiska medborgare till Migrationsverket. Ifjol ansökte 737 georgier om asyl i Sverige. För de första 2 månaderna 2017 har antalet ansökningar från Georgien ökat med 9%. Det är omöjligt att säga hur stor del av dem egentligen är en täckmantel för brottslig verksamhet. Den pågående poliskrisen gör att resurser för att lagföra dessa kriminella blir än mer begränsade. Därför finns det ingen pålitlig statistik.  Georgiens BNP per capita för 2015 var 3491 USD enligt FN  vilket utgör drygt 7% av den svenska.

Beslutet om visumfriheten för georgiska medborgare verkar utgöra en del i ett mönster som EU-kommissionen följer genom åren i sin obegripliga strävan att rasera säkerheten för europeiska medborgare. Så sent som för ett år sedan lyftes visumkravet för Colombia – ett land som för närvarande befinner sig i ett krigsliknande tillstånd med paramilitära grupperingar, nästan obegränsad tillgång på vapen, en djupt rotad organiserad brottslighet, omfattande export av kokain osv.. Colombianska kidnapparligor är kända över hela Sydamerika. I Argentina som länge brottats med problemet jublade läsare i kommentarer när nyheten hade kommit ut:

”Nu kommer de alla att dra till Europa!”

Det går inte att säga att sydamerikanska kriminella ligor är okända för svenska polisen. Sedan 1990-talet är de ständigt närvarande i den svenska undre världen. Sydamerikanska ligor sysslar än så länge mest med inbrott i villor och lägenheter samt med narkotikasmuggling. Det kan tyckas att inom en snar framtid kommer Latinamerikas mest inkomstbringande brott – nämligen kidnappningar – att bli mycket mer vanligt i Sverige. Problemet med hitresta ligor från Sydamerika eskalerar. Men istället för att se över visumfriheten för andra latinamerikanska länder som plågas av korruption, fattigdom och myndigheternas bristande effektivitet har EU-kommissionen alltså lyft visumkravet för Colombia, Peru och Guatemala.

Precis som med Georgien motiverades beslutet med ett behov att utveckla internationella kontakter, främja turism och kulturutbyte. Den här motiveringen håller dock knappast eftersom även före de här besluten hade samtliga EU-länder ensidig visumfrihet till Colombia och Georgien. I det senare fallet var den visumfria perioden hela 365 dagar.

Medelklassen i de båda länderna som kan tänkas resa till EU för turism och har råd för det är försvinnande liten och har som regel inga problem med att få långa Schengenvisum.  Så frågan återstår – vilka resor exakt vill EU-kommissionen att underlätta: turistresor som skulle ändå ha skett, förflyttningar av kriminella, eller kanske införsel av svart arbetskraft för att i smyg spränga den reglerade arbetsmarknaden i EU och sänka lönerna för europeiska medborgare?

Vilka andra länder står på tur för ”kulturutbytet”? Blir det Turkiet som för ett internt krig mot kurderna, Europas fattigaste land Ukraina som dessutom befinner sig i krig med Ryssland, eller varför inte Pakistan, Indien eller Kina med 1,5 miljarder invånare?

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stödja gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Lagens hårda grepp

Hur blev det så att förorterna fortsätter att sjunka i en oändlig spiral av våld, kriminalitet och kaos trots alla polissatsningar? Varför griper polisen nästan aldrig någon vid stenkastning? Stämmer det att det inte går att tillkalla polisen vid vardagsbrott om man bor i Rinkeby och Tensta? De här frågorna har gnagt i mig länge. Därför blev jag glad när jag fick ett tillfälle att följa polisens arbete och bevittna hur polisen bygger en dialog med invånarna i Järvafältet på nära håll – inifrån en polisbuss under en patrullrunda i området en fredagsnatt.

Jag fick följa med dem som tidigare kallades för närpolisen och som svarar för att ”skapa trygghet” i området. I vanliga fall brukar de inte svara på larm från länskommunikationscentralen men vid vissa tillfällen kan de åka på pågående händelser ifall de befinner sig närmast till platsen eller på grund av resursbrist hos utryckningspolisen.

Under en fredagsnatt finns det endast åtta poliser som täcker hela Järvaområdet inklusive Rinkeby, Tensta, Husby och Kista. Dessa fördelas på två polisbussar – det är nämligen endast bussar som får användas i utsatta områden därför att biltillverkarna inte lyckades fixa ett speciellt härdat glas för att skydda poliser mot stenkastare i rutor på vanliga polisbilar.

– Jag fick glassplitter i ansiktet i en vanlig polisbil en gång. Det var inte någon rolig upplevelse – delade en av poliserna med sig.

De båda polispatrullerna utgår ifrån samma polisstation som upptar två våningar i ett anonymt höghus i Solna. Det finns inga skyltar på byggnaden som skulle föra tanken till att en polisstation ligger där. Jag kan inte låta bli att tänka på att polisen fortsätter sin strategi att ”inte provocera” med sin närvaro, resultaten av vilken jag beskrev i mitt förra inlägg.

Jag förses med en skyddsväst vilket är rutin för alla poliser och dem som åker med i Järva varpå patrullen kör ut. Klockan är tolv. Nattens uppgift är att hålla koll efter misstänkta fordon och ”skapa trygghet” i området. Polisen ska nämligen markera sin närvaro med att köra runt. I övrigt är det i princip fri jakt.

Bussen navigerar försiktigt på mörka gator, kör genom parker och lekplatser. På vägen kontrolleras några bilar som vi möter. Deras registreringsnummer knappas in manuellt i ett system som visar om bilen är efterlyst, obesiktad eller oförsäkrad. Den manuella hanteringen behövs därför att ANPR som kontrollerar regplåtar automatiskt fortfarande är ett ”pilotprojekt”. Detta pågick i flera år och endast ett fåtal polisbilar har fått systemet trots att det visat sig fungera väldigt bra både utomlands och på de få bilar som är försedda med det i Sverige. Särskilt uppmärksamhet riktas mot bilar som är registrerade någon annanstans men rör sig i Järva så här sent.

– De kan vara stulna men inte anmälda än, – förklarar en av poliserna.

Vi gör några varv runt Rinkeby tills vi kommer till Rinkeby torg. Plötsligt befinner vi oss mitt i en folkmassa. Det är uteslutande unga killar och män med invandrarbakgrund som hänger på torget. Vissa gömmer sig undan regn under centrumets överhängande tak medan andra står mitt på torget. Det är konstigt att se så mycket folk klockan ett på natten efter folktomma gator längre bort från centrumet. Stämningen är långt ifrån festlig utan snarare hotfull.  Polisbussen möts med spända blickar. Somliga gömmer något hastigt.

– Det är i praktiken en öppen narkotikaförsäljning här dygnet runt, – kommenterar föraren.

Jag frågar varför vi kör vidare då utan att ens stanna till.

– Men vi har ju uppgiften att skapa trygghet, – säger en av poliserna som om det förklarade någonting.

Jag kan bara föreställa mig hur otryggt det kan kännas för sena resenärer att gå hem från tunnelbanan genom ett torg som är fullt av gäng som säljer droger. Ur en tyckares perspektiv vore det enormt tryggskapande om polisen faktiskt stod där på torget, störde narkotikaförsäljningen och försäkrade att inga som kommer hem efter en utekväll i stan blir rånade eller misshandlade. En vän till mig som bor just i Rinkeby berättade hur mycket han räds varje gång han går hem sent på natten och måste gå genom det här torget. Hans största önskan är att avsluta sin sjuksköterskeutbildning och börja jobba för att ha råd med egen lägenhet och flytta från området.

Men istället kör vi vidare genom tomma gator och återvändsgränder. Det är spöregn och det är därför det är så lite folk ute. Snart möter vi den andra patrullen på en avskild bensinmack. Där snackar de ihop sig för att dra igång en insats mot ett garage som är en känd plats för narkotikaförsäljning. De två bussarna skulle blockera både ingångar.

– Du ska sitta här inne och aldrig, ALDRIG kliva ur bussen, – får jag som instruktion.

Jag föreställer mig ett snabbt polisingripande med poliser som hoppar ur bussarna och visar lagens hårda grepp – ungefär som i filmer. Insatsen blir dock betydligt mer lågmäld än jag hade tänkt mig. Bussen stannar vid en av ingångarna och tre polisen kliver långsamt ut. Föraren stannar kvar för att vakta bilen och se till att däcken inte blir sönderskurna. Inne i garaget syns 15-20 killar med tatueringar och en viss typ av kroppsspråk som brukar sätta igång varningsklockorna om man träffar sådana ute på stan. Poliserna promenerar in i garaget men kommer snart tillbaka.

– Det är en skåpbil där som är efterlyst… anmäld som stulen av en hyrbilsfirma. I bilen ligger två mopeder som inte är anmälda men de är säkert stulna med.

– Hur vet ni det?

– Jo, vi hittar ju något här varje natt.

Det visar sig att garaget används av ett gäng både som en drogförsäljningsplats och som ett hälericentral. Poliserna bedömer att det inte är farligt att stå kvar där än så länge – stenkastarna brukar komma när polisen hittar något som har värde för dem såsom vapen eller narkotika. Stulna bilar har inget värde.

– De kommer att stjäla en ny bil imorgon. Finns ju inga straff för det…, – säger en av poliserna uppgivet.

Enligt dem är straffen så låga att det inte ens är värt det att gripa någon. Man drar på sig en fyra timmars lång avrapportering men förövaren får samhällstjänst eller böter på sin höjd.

– De böterna samlas ju på hög i Kronofogden. Ingen kommer att betala dem. Det blir bara en massa tid för oss med det här.

När poliserna kom in i garaget sprang två av killarna ut från bilen. Det visar sig att de gömde bilnycklarna och bilen behöver bärgas till polisstationen. Jag hör en dialog emellan poliserna:

– Har du sett vilka som satt inne i bilen?

– Ja, det var den där Ahmad.

– Ska vi misstänkta honom (gripa som misstänkt för bilstöld/olovligt förfogande – anm.)?

– Ska vi? Njää… det är sent nu.

Att vänta på bärgningsbilen kommer att ta en stund och poliserna går in i garaget igen. Föraren är kvar och börjar snacka med några av personer som flockas runt bilen. Det är svårt att förstå om de är fientligt inställda mot oss men det är synligt att flera av dem är påverkade. De är onaturligt utåtagerande och agiterade. Det är också klart att deras humör kan ändras på ett ögonblick.

– Hur är läget Biggie?, – ropar föraren ut med en vänlig min till en person som är så kraftigt byggd att hans alias blir självtalande.

– Jo, allt bra, – svarar Biggie lite motvilligt.

– Du, Mohammed, varför skrev du på Instagram häromdagen att du ska knulla min syster?, frågar han en annan – en smal kille i 25-års ålder som är helt svettig och har förstorade pupiller.

Han rör sig skakigt mot bussen. Han kan inte se mig bakom polisbussens nedtonade rutor men jag ser tydligt varje drag av hans ansikte samt ett ärr som korsar pannan.

– Vaddå?? Kollar du min Instagram?, skriker han upprört.

– Jag skrev ingenting, tillägger han bestämt.

– Då har vi inget agg mot varandra, konkluderar polisen.

Polismannen fortsätter att småprata med killarna i några minuter till – tills det hörs ett tutande bakom bussen. Det är en bil med tonade rutor och sidospeglar som gått av men klistrades tillbaka med lite tejp. Inne sitter tre män med guldkedjor runt halsen och tatueringar. Om jag skulle behöva beskriva dem med ett ord skulle ordet bli ”yrkeskriminella”. De utstrålade den informella makten som står över demokratin och lagar i denna del av Sverige – makten att döda och benåda, som Johanna Karlsson har skrivit så bra om i Expressen. Att de hade en högre status i den informella hierarkin än undersåtar i garaget blev tydligt även av hur de andra personerna tittade eller undvek att titta på dem. Polismannen backar lydigt så att de kan passera och ställer sedan bilen tillbaka vid infarten. Det blir flera omgångar fram och tillbaka. Men när några minuter senare nästa bil kommer tröttnar poliserna och bestämmer sig för att kolla parkeringstillstånd på de bilar som vill in. Garaget är ju endast för dem med tillstånd. Då tillstånd saknas vägrar föraren att flytta bussen.

– Hallå brorsa!

En av de påtända killarna från gatan öppnar polisbussens dörr och försöker att ta sig in i bilen som om det vore något självklart.

– Nej, nej, protesterar polisen i bilen. – Du kan inte kliva in… Jag har ju folk här.

Han pekar på mig som en ursäkt till varför det inte är tillåtet för utomstående att ta sig in i en polisbil.

– Varför tar ni inte in dem för eget bruk? Bara för att markera… De är ju uppenbart påverkade – undrar jag.

– Njää… – säger polismannen. – Straffen är för låga ju. Det blir inget för dem medan vi ska sitta och avrapportera i timmar.

Det är tydligt för mig att killarna testar gränserna. När någon reaktion från polisen på mannens försök att ta sig in i bussen uteblir kommer nästa steg: det dunsar plötsligt i bussens baksida – en av killarna sparkade eller slog i bussen. Polismannen bakom ratten reagerar inte då heller. Jag får inte se vart detta slutar eftersom jag får byta buss för att åka med den andra patrullen som cirklade runt garaget för att hålla koll.

Rinkeby och Tensta är byggda på ett olyckligt sätt för polisen, som setts som framgång under miljonprogrammets år, eftersom man lyckades att separera fotgängare och trafiken genom att sänka de mest trafikerade genomfartslederna och bygga broar för gående över dem. Dock hade stadsplanerare inte tagit hänsyn till att bara några decennier senare skulle broarna användas för att kasta sten på polisen och andra samhällsaktörer.

När vi svängde in på en av de gatorna märkte jag att en större grupp samlades vid en bro nära garaget.

– Det kommer att dunsa lite nu men oroa dig inte – stenarna kommer inte krossa rutor, lugnar mig en av poliserna.

Han ökar farten när vi passerar gruppen. Denna gång klarar vi oss dock utan stenkastning. Efter några varv kring garaget kommer bärgningsbilen. Det visar sig att en tredje patrull – från utryckningspolisen – stod hela tiden på en innegård bakom höghusen för att förebygga stenkastning.

– Varför är det så sällan ni faktiskt griper någon för stenkastning?

– Jaa, det är ju svårt det där. De är maskerade… Och så springer de också. När vi har en helikopter med så kan vi eventuellt gripa någon. Men straffen är låga ju. Och i varje fall kan vi inte göra mycket med sådana resurser. Sammanlagt jobbar bara 30 poliser med Järva. För att vända utvecklingen behöver vi bli minst 100 stycken till.

Hela operationen med att bärga bort en stulen bil från ett garage i Rinkeby tog två timmar och höll tre polispatruller med fyra poliser i varje patrull upptagna under denna tid. Ingen är gripen eller misstänkt.

När bärgningsbilen åker iväg börjar poliserna diskutera vad de ska göra:

– Vart ska vi nu då? Vad är klockan?

– Det är halv tre. Ska vi tillbaka till stationen?

– Njää, det är för tidigt ju.

– Jag ska på semester nästa vecka och måste skriva lite.

– Då så. Då åker vi hem.

Hela kortegen bestående av tre polispatruller lämnar området och åker till sina polisstationer. Trygghetsskapandet i Järva är avslutat för dagen.

Husbykravallernas osynliga offer

Kravallerna i Husby var den hetaste nyheten i Sverige under hela maj 2013. Mitt jobb som frilansjournalist som jag försökte kombinera (mest på helger) med arbete på Migrationsverket tvingade mig ut på en resa till Husby för att se händelseförloppet med mina egna ögon. Jag och en vän till mig som är fotograf tog en varm lördagskväll min Saab som var så pass rostig och gammal att det skulle bli uppenbart för ungdomar i området att den inte var någon civil polisbil. Det hoppades vi på i alla fall. Som det visade sig senare spelade det ingen roll.

När vi körde in på området blev vi slagna av hur tomt det var på gatorna. Jag kände igen samma slags onaturlig tomhet som hade rått i krigsområden i Syrien eller under revolutioner i centrala delar av Kairo och Kiev. Inga bilar, förbipasserande eller bussar syntes till. Och inga poliser heller… Med tanke på alla krigsrubriker i medierna var det märkligt att polisen lyste med sin frånvaro. Vi körde genom området i jakt på något avvikande. Vid en korsning dunsade det plötsligt så högt på bilen att jag förlorade hörseln i några minuter. I den stunden var jag helt övertygad i att vi blev beskjutna. Men så här låter det faktiskt när man blir utsatt för stenkastning. Med tinnitus i öronen gasade jag på och lämnade den farliga korsningen bakom oss. Jag trodde att vi fått några rutor i bilen krossade men mot förmodan höll den gamla Saaben måttet: förutom mindre sprickor och repor på glaset blev det inga skador.

Vi körde vidare till Rinkeby torg vid tunnelbanan. Där var det mycket folk: en stor och orolig folkmassa på 100-200 personer beväpnade med påkar, hammare och stenar samlades utanför tunnelbaneentrén. Ryktet gick att ett gäng nazister skulle anlända till Rinkeby för att ”lära invandrare en läxa” så det var därför de här ungdomarna samlades. Det hördes högljudda röster och skrik. Några av personer viftade med sina tillhyggen. Inte heller där var polisen närvarande.

Det kändes läskigt att krypa ur bilens (mest hypotetiska) säkerhet och närma oss den påtända mobben. Den etniska aspekten var påtaglig där att döma av hotfulla budskap mot ”svennejävlar” som utropades av olika personer i folkmassan. Vad jag kunde se var vi enda personer på hela torget som kunde till utseende förväxlas med etniska svenskar. Som journalist fick jag komma i kontakt med beväpnade människor med oklara intentioner som i princip kunde avrätta mig på plats om de ville så både i Syrien och i Ukraina. Dock i Stockholm 2013 kändes det speciellt: på något konstigt sätt kändes det farligare än i Syrien. Det var klart för mig att situationen var helt utom kontroll för någon. Den här mobben saknade några ledare eller strukturer som annars brukar komma upp av sig själva tack vare en självorganisering vid andra tillfällen. Den ville ha ”action” så det enda som fattades var någon att rikta sitt vrede emot. Därför var det ännu mer obegripligt varför polisen inte var på plats. I det här läget hade det varit oklokt av oss att närma oss samlingen och riskera att bli utlämnade till mobbens godtycke. Vi stannade kvar i bilen och observerade.

Efter en kvart har mobben lyckats att hitta sitt offer. En etnisk svensk som bodde i området kom från tunnelbanan. Om vi pratar om unga svenskar så brukar endast norrlänningar som precis har flyttat till Stockholm och står längst ner i Stockholms bostadsdjungel bo i Järvaområdet under en kort tid tills de hittar ett boende i ett annat område. Som det visade sig var det just ett sådant fall. Det var nog uppenbart för alla inklusive mobben att han inte var något hot och än mindre en nazist: han var ensam och skrek förgäves att han bodde där. Det bet inte på mobben som attackerade honom med sina tillhyggen. Killen blev allvarligt misshandlad och fick sin skalle krossad med hammare. Han hamnade på intensiven och det var ett under att han överlevde. Händelsen beskrevs endast av Expressen som en kort nyhetsnotis ( http://www.expressen.se/nyheter/slogs-i-huvudet-med-hammare/ ).

Vi satt inne i bilen och såg tumultet på avstånd, helt hjälplösa och arga på oss själva för att vi inte kunde göra något annat för att hjälpa honom än att ringa polisen. På 112 fick vi besked att polisen ”rör sig i området”.

På väg ut från Rinkeby såg vi var polisen gömde sig: på lugna gator långt från centrumet stod tiotals piketbussar parkerade i rad. Inne satt kravallutrustade poliser med hjälmar och batonger som behövdes så mycket på en annan plats. Detta var hur polisledningens direktiv att ”inte provocera ungdomarna” efterlevdes. Polisen har lämnat ett helt bostadsområde med alla dess invånare utan skydd mitt under pågående kravaller. Tusentals boende i området blev utelämnade till den kriminella mobbens diskretion. Och ja, det fanns konkreta offer för det med namn och ansikten – som den där killen eller många fler som fick sina bilar förstörda. Hade polisen varit närvarande på Rinkeby torg denna kväll hade den här misshandeln inte skett. Lag och ordning existerade i Järva då lika lite som i Mogadishu eller i Aleppo.

Jag var alltid nyfiken på hur de vanliga poliserna som lyder order uppifrån känner. Tycker de att de gör ett bra jobb? Hur orkar de att fortsätta med vetskapen att deras agerande (eller snarare avsaknaden av sådant) leder till att människor skadas och dödas? Exakt 3 år efter vårt besök till Husby fick jag följa med en vanlig polispatrull under en fredagsnatt i Rinkeby/Tensta och se området utifrån deras perspektiv. Läs om det i mitt nästa inlägg !