Märklig medietystnad kring Medborgerlig Samling

Det är inte första gången jag funderar på den kompakta medietystnad som det nya partiet Medborgerlig Samling har mötts med. Kontrasten med det journalistiska kollektivets entusiasm kring Feministiskt Initiativ som regelbundet bjöds in till SVT Opinion och andra populära talkshower samt får debattera mot etablerade riksdagspartier kan inte vara större. Medan mikropartiet F! får stoltsera sig med plats i opinionsundersökningar bredvid stora riksdagspartier lyser MED med sin frånvaro.  Den uppseendeväckande avsaknaden av intresse kan givetvis förklaras bort med det vanliga gnället bland aktivister-journalister – ”det behövs knappast ett högerparti till”. Däremot är det oftast chefredaktörer och andra mediemagnater som bestämmer över dagordningen i mediehusen. Min slutsats är att denna nedtystningstaktik är en följd av att partiet uppfattas som ett hot mot etablissemanget.

Den så kallade Alliansen har misskrediterat sig totalt under regeringen Reinfeldt som bäddade  för dagens katastrofala situation i Sverige. Att göra en helomsvängning nu och påstå att exempelvis Moderaterna har insett sin så kallade ”naivitet” och vänt sig tillbaka till rötterna kommer knappast att hjälpa att återskapa förtroendet – inget partiledarbyte i världen kan reparera den skada som Reinfeldt har åstadkommit Moderaterna. Det ser ut på liknande sätt för stora grupper av väljare även i KD och L.  Deras nuvarande beteende med populistiska utspel och meningslösa förslag i syfte att vinna tillbaka väljarna är helt enkelt ovärdigt etablerade riksdagspartier. Väljarna kommer knappast att uppskatta att bli dumförklarade. Nej, inget är glömt och inget är förlåtet hur än Alliansens partistrateger önskade att så inte var fallet – och rasande siffror i opinionsundersökningar bara bekräftar den bilden.

Den här situationen gör att många alliansväljare – med undantag för migrationsextremister i Centerpartiet – känner sig politiskt hemlösa i dagens läge. Att rösta på SD blir inget alternativ för många tvekande väljare på grund av partiets historia och den fortsatta svartmålningen i media. Det blir helt enkelt för hög tröskel för människor som ser sig själva som hyggliga samhällsbyggare att rösta på något så djävulskt som SD – som det utmålas som av den förenade mediekartellen.

Den så kallade Alliansen har dock lyckats att sänka sitt förtroende så lågt att propagandan spelar en allt mindre roll för deras desperata väljare. En stor del av dem tvekar dock fortfarande. Att rösta på ett borgerligt parti som inte var med under de reinfeldtska åren skulle kunna vara ett alternativ för en stor del borgerliga väljare. Det är här Medborgerlig Samling kommer in i bilden.

Det är det enda partiet som föreslår det onämnbara – ett avskaffande av asylrätten som är en av grundpelarna för dagens globaliseringsmodell. Eftersom asylsystemet inte längre uppfyller sitt uttalade syfte borde det avskaffas och ersättas med ett annat system som är baserat på kvoter och därmed ger vanliga väljare en större möjlighet att påverka nivån på invandringen, menar partiet. Istället för att vara en ”ovillkorad mänsklig rättighet” blir asylinvandringen en demokratisk och politisk fråga och ett föremål för diskussioner, granskningar och förhandlingar i och med denna reform. Med andra ord vill MED slakta en av etablissemangets heligaste kor.  Bara den punkten i sig är tillräckligt brottslig för att media skulle försöka förminska och motarbeta partiet.

Men inte nog med det. Med sin sakliga framtoning är MED på god väg att bli ett parti av vanliga arga medborgare som efter åratal av misskötsel av den delegerade makten som den politiska klassen har gjort sig skyldig till går in i politiken för att styra landet tillbaka på rätt spår.

Om Medborgerlig Samling ska få tillräckligt med medialt utrymme har de potential att i princip utradera Alliansen. Det ger en garanti på att medier kommer att fortsätta låtsas som om MED inte finns – om inte annat i förhoppningen att trötta ut partiet och dess företrädare.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Annonser

Främmande makt

Jag älskar den militära jargongen och särskilt termen ”främmande makt” – för den är så tydlig, men ack så missvisande. Jag själv anklagades att vara en del av en främmande makt på grund av mitt ursprung och avslöjande berättelser om stora brister på Migrationsverket och public service. Samtidigt kallas halshuggande jihadister för ”svenska IS-resenärer”. Alltså personer som vill mörda oss är tydligen inte någon främmande makt utan ett alldeles inhemskt fenomen – de fick ju förmånen att kallas ”svenska” trots allt.  Att få kontroll över språket är livsviktigt för styrande eliter. Det är något som förutsetts redan av Orwell med hans profetiska koncept av ”newspeak”. För att avslöja newspeak ska man gå tillbaka i tiden och försöka att minnas vad orden egentligen betydde – i tiden före metadebatter, avskalat och enkelt.

Främmande makt är någon som vill oss illa – så enkelt är det. Att Sverige ska välja mellan att bli ett Brasilien och en framtid liknande MadMax-filmer är knappast någon nyhet längre. I princip alla diskussioner mellan politiska partier handlar i själva verket just om det – i vilken form avvecklingen av Sverige kommer att ske under de närmaste decennierna. Metamorfoser av en sådan dignitet sker vanligtvis till följd av ett långvarigt krig – med andra ord på grund av en främmande makts agerande. Endast någon som vill oss illa kunde fatta de beslut som har lett till dagens situation. Sverige börjar att sjunka ner i ett permanent oåterkalleligt kristillstånd. I det här läget blir frågan vilka som ska ställas till svars för detta allt mer relevant. Ska man gå så långt som till Östersjöns botten för att söka efter en främmande makts spår? Eller finns dem på närmare håll – nämligen i riksdagens och regeringens korridorer?

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

När #Transportgate blev #Löfvengate

Under presskonferensen tidigare idag serverades journalister och åskådare en uppenbart osannolik version av händelseförloppet med läckan på Transportstyrelsen. Grundbulten i den är tidpunkten för när statsministern fick veta om ”haveriet”. Enligt honom själv var det i januari 2017 alltså först när åklagaren väckte åtal mot Maria Ågren. Enligt Stefan Löfvens version visste dock både Ygeman och Hultqvist i över 1 år om läckan vid denna tidpunkt. Visste men kommunicerade inte vidare trots läckans omfattning? Samtidigt var SÄPOs tillsynsärende i frågan redan avslutat så omfattningen av läckan borde ha varit känd.

Det är uppenbart att något inte stämmer i den här versionen.  Det mest osannolika är att Löfven fick information om läckan så sent som i januari 2017. Självklart kan det finnas en liten chans för att regeringen och myndigheter har blivit så dysfunktionella att precis allting har slutat fungera. Det är dock långsökt – inte minst med tanke på hanteringen av frågan hos Transportstyrelsen själva där ansvariga och visselblåsare outtröttligt arbetade för att slå larm och stoppa läckan men hade blivit överkörda med hjälp av myndighetsledningens direktiv.

Samtidigt finns det starka poäng för statsministern för att ljuga i det här fallet. Ja, han underminerar folkets förtroende för och misstänkliggör hela den svenska statsapparaten men han räddar sig själv undan en misstroendeförklaring. Om min slutsats stämmer förklarar det även den märkliga tystnaden från statsministern under en vecka sedan skandalen började att rullas upp. Hans stab hade en hel vecka på sig för att kalla in den mest betrodda personalen tillbaka från semester och rensa ut alla handlingar i regeringskansliet och på myndigheter som kan bevisa att Löfven ljuger.

Det är dock ganska svårt att bli av med precis allt och sopa igen alla spår. Det måste finnas gallringsbeslut kvar, sms-meddelanden osv. osv.. Om denna regering hanterade säkerhetsklassad information på detta vårdslösa sätt är det inte alls uteslutet att de helt enkelt är inkapabla till att förstöra alla bevis. I det här fallet förutsätter jag att det fortsätter ett intensivt arbete med att gå igenom handlingarna och ”gallra” dem.

Nu är det ett race mot tiden med att få ut de handlingar som inte är gallrade än – den journalist som kan bevisa att Löfven ljuger kommer att skriva sig in i historien som den som fällde hans regering.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Vem kontrollerar den norska gränsen egentligen?

I hösten 2015 kom över 5 tusen asylsökande migranter till Norge från Ryssland genom den enda gränsövergången i området. Vid en ny kris kan migranterna lätt nå Sverige genom Norrland. Jag begav mig till Storskog i Östra Finnmark för att se gränsen och reda ut vem som egentligen kontrollerar den norska gränsen mot Ryssland.

IMG_9248
Gränsstationen Storskog. Foto: Egor Putilov

Året 2015 blev ett uppvaknande för Norge på samma sätt som det blev det  för Sverige – inte många gånger i efterkrigstiden har norrmännen känt sig lika sårbara som när tusentals migranter använde Ryssland som ett transitland och situationen riskerade att spåra ur helt.  Vissa menar att det var en avsiktlig handling från Rysslands sida för att sätta tryck på landet och göra det mer samarbetsvilligt. Storskogs gränspolischef Stein Kristian Hansen som jag pratar med har dock en annan åsikt: på den tiden blev det mycket prat om kvotflyktingar som Norge har åtagit sig att ta emot från konfliktzoner. Enligt honom, har det på ett olyckligt sätt blandats ihop med Angela Merkels inbjudan till Europa riktad till migranter och uppfattats som att Norge också ”bjuder in”.

tt
Stein Kristian Hansen. Foto: Egor Putilov

Norge fick bukt med problemet ganska snabbt – genom att Ryssland började tillämpa ett tidigare gränsavtal och kontrollera Schengenvisum hos personer som skulle resa ut från landet mot Norge. Å sin sida byggde Norge ett staket som sträcker sig dock endast ett par hundra meter från gränsövergången.

IMG_9244
Gränsstaketet. Foto: Egor Putilov

-Räcker det verkligen för en gräns som är ungefär 200 km lång? – frågar jag Hansen.

Njä, så klart inte. Men det vore omöjligt att bygga en mur längs hela gränsen – och onödigt också. Ryssar har en bra koll på sin sida gränsen. Det finns massor av militära anläggningar och ubåtsbaser där. De ser till att ingen obehörig kommer in i området.

Men det innebär ju att Ryssland i praktiken kontrollerar den norska gränsen? Hur känns det?

Gränspolischefen svarar diplomatiskt:

-Det är en politisk fråga. Du får prata med dem i Oslo om det.

Det märks att han anstränger sig för att inte säga något som kan uppfattas som kontroversiellt av Ryssland. Han ser också till att jag inte fotar den ryska delen av övergången och inte heller vänder min kamera åt det hållet – det irriterar tydligen den ryska gränspolisen. Det är ett beteende som är lätt att förstå: en ansvarsfull gränspolischef vill knappast sabba relationer med det land som i praktiken delegerades ansvar för gränsskyddet.

Det låter lite bisarrt att ett NATO-land har lämnat över kontroll över sin gräns – en av de viktigaste delar av nationell säkerhet och suveränitet som överhuvudtaget finns – till ärkefienden Ryssland.  Men precis så är det: tack vare ett missriktat och dysfunktionellt asylsystem skapat med hjälp av Bryssels direktiv har vem som helst en ovillkorad rätt ”att söka skydd”. Eller i praktiken att komma till ett valfritt land i Europa utan några id-handlingar och registrera sig som asylsökande. I det här läget blir grannländer till Europa – oftast länder med bristande demokrati och en fientlig inställning mot väst som Turkiet eller Ryssland – gränsvakter åt europeiska stater.

Det är inte känt vad exakt Norge blev tvunget att kompromissa med för att få Ryssland att stoppa inflödet av migranter men faktum kvarstår – sedan början av 2016 kom inga fler asylsökanden den vägen. Samtidigt märks det att norrmän är mycket mer praktiskt lagda än svenskar: det hörs inga PK-certifierade floskler om allas ”rätt att söka skydd” eller om att det ”behövs att förbättra mottagningen” från chefen. Han är tydlig angående sin uppgift – och den är att skydda gränsen.

Det vore fel att påstå att Norge förlitar sig enbart på Ryssland i sin gränsbevakning. Under tiden utvecklar landet ett batteri av åtgärder som kan sättas in vid behov.

-Vad händer om Ryssland skulle bryta mot sin del av avtalet och börja släppa ut migranter igen?

-Det kommer de inte att göra, – han ler lite kryptiskt.

-Men om de mot förmodan skulle ändå göra det – vad ska ni göra då?

-Då kan vi stänga gränsen, – säger han utan att blinka.

Det han säger stämmer: Norge har antagit en ny lag som tillåter landet att göra avsteg från internationella konventioner vid ett massivt inflöde av migranter och helt sonika neka migranterna vid gränsen – trots internationella avtal och allt annat som enligt svenska etablissemanget utgör ett oöverkomligt hinder för denna åtgärd.  Hade Norge varit med i EU hade denna lag orsakat ett ramaskri med högljudda hot om Europadomstolen, sanktioner osv.. Som tur är är landet inte är med i unionen och därför har mer utrymme för att sörja för sina egna medborgare.

Jag kör upp mot Grense Jakobselv som ligger vid havet precis vid gränsen. Mobiltäckningen försvinner så småningom. Östra Finnmark är ett ogästvänligt och färgfattigt men samtidigt otroligt vackert landskap.

20170623_142725
Gränsområdet. Foto: Egor Putilov

Det är ett av få områden där ett NATO-land gränsar mot Ryssland fysiskt.  Diverse militära anläggningar syns lite överallt – spänningen mellan länderna är nästan påtaglig. Området har en historik av gränskonflikter. På 1820-talet när Norge var en del av Sverige bad den lokala guvernören svenska kungen Karl XIV Johan att postera en militärbåt i floddeltan för att stoppa ryska fiskare från att komma över till den norska sidan av gränsen. En tjänsteman i försvarsmakten kom dock på en lösning som får nog kallas typiskt svensk: istället för att skicka båten byggdes ett kapell vid gränsen i syfte att markera för ryska fiskare att här börjar Norge. Kapellet som öppnades år 1829 fick namnet Oscar IIs kapell för att hedra kronprinsen som föddes samma år. Det finns ingen information om idén blev lyckad och om fiskarna har förstått budskapet.

20170623_135327
Oscar IIs kapell. Några gravar är like gamla som kapellet. Foto: Egor Putilov

Till höger av vägen slingrar sig en å. På bägge sidor står gränsstolpar – på min sida moderna och lite plastaktiga norska svartgula och på den andra sidan rödgröna, gjorda av trä, med den ryska vapenskölden. Att stänga hela den 200 kilometer långa gränsen vid en ny migrantkris verkar inte vara en lätt uppgift. På vissa platser är floden endast 3-4 meter bred.  Ifall om någon skulle vilja komma över från Ryssland till Norge behöver man bara korsa floden.

20170623_141746
Gränsfloden. Foto: Egor Putilov

Jag hinner knappt tänka tanken, förrän en gränspatrull dyker upp. 2 beväpnade soldater med en hund går långsamt längs ån. Eldplatser med regntält i khakifärgen som ligger längs vägen med jämna mellanrum vittnar om att gränsen patrulleras ofta. Då och då ser jag skyltar om en dold kameraövervakning.

Det är faktiskt en konstig känsla att uppleva ett land som inte har övergivit sina kärnfunktioner. Får man kalla Norge landet som tar ansvar på riktigt istället för den nyorwellianska meningen som Stefan Löfven försöker att ge uttrycket? I varje fall känns det betryggande att det finns ett sådant land i Sveriges närhet.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

När Sverige checkar ut

När jag korsar gränsen från Norge till Sverige – exempelvis från Trondheim till Jämtland – får jag ibland en öststatskänsla. Bukoliska vyer med välskötta torp och blomstrande småorter ersätts med fallfärdiga hus, nedlagda industrier, stängda affärer och igenvuxna åkrar.  Det ser ut som Polen, Ukraina eller Ryssland. Enda livstecken utgörs – surrealistiskt nog – av migranter från Mellanöstern och Afrika som traskar längs vägkanter mot sina asylboenden.

Jag stannar för en stund i en av de många spontana loppisar som anordnas i helger i gårdar längs de större vägarna. I de loppisarna finns inte en tillstymmelse till finess som präglar tjusiga vintagebutiker i Vasastan eller på Södermalm i Stockholm. Det ligger 80-tals lampskärmar, falska kinesiska väggklockor av plast samt en del rostiga verktyg med inskription ”Made in Sweden” på de provisoriska borden. Det anspråkslösa urvalet andas snarare desperation än bjuder på en avslappnad shoppingrunda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
En typisk gård i Norge

Jag pratar med Ingrid som äger gården. Hon är i 70-års ålder och bor ensam efter att hennes man gick bort för 5 år sedan:

-Vi hade tio stycken kor här förut men det blev för dyrt att transportera mjölk och vi blev tvungna att lägga ned.

Hon pekar på det igenvuxna fältet nedanför. Hennes gård har tydligen sett bättre dagar: ett billigt plåttak från Byggmax på boningshuset är genomrostat på flera platser, ett par dörrar hänger snett, den gamla färgen på fasaden släpper. Det är tydligt att den 70+ åriga kvinnan inte mäktar med den stora gården. Barnen som är utflyttade till storstäder kommer på besök allt mer sällan.

-Det finns inte mycket att göra här, bara vänta på döden, – säger hon skämtsamt, men ändå med ett visst allvar.

Hennes situation är typisk för många hushåll på Sveriges landsbygd – gamlingar som bara väntar på döden. Efter den kommer deras hus att säljas med alla möbler som dödsbo till ett vrakpris. Slit och släng, sälj och glöm. Livslusten finns inte längre i de här trakterna.

gh
Nedlagd bensinmack

När jag kör genom Jämtlands ödemarker får jag en stark känsla av deja vu. Jag har redan sett allt detta en gång – i mitt gamla hemland. Rysslands landsbygd såg likadant ut efter den ekonomiska katastrofen på 90-talet. Sverige har dock inte genomgått någon större ekonomisk turbulens. Tvärtom matas vi regelbundet med nyheter om att den ekonomiska tillväxten är rekordhög. Vart går frukten av denna tillväxt då annars än till den ständigt ökande skuldsättningen av hushållen?

kulturbilder.wordpress.com

Gamla fotografier som är prydligt upplagda på Ingrids bord berättar om ett annat liv – samma gård med samma lilla samhälle ett stenkast bort bara för 10-15 år sedan, när Sverige fortfarande fungerade. En skola, en mataffär, högtider med den stora familjen på gården, lekande barn, korna. Inget särskilt men ändå ett värdigt liv.  Etablissemangets älsklingsbarn – globaliseringen, fri handel, EU – har blivit apokalypsens riddare för den här lilla byn – och kanske för hela Sverige utanför storstäder. De här människornas enkla liv blev nedvärderade och förstörda.

Jag fortsätter min färd mot Stockholm. Trots alla försök att undvika hål i vägbanan studsar ändå bilen då och då. Vi kör förbi folktomma samhällen och nedlagda bensinmackar, genom en övergiven och ogästvänlig terräng som återigen blir naturmarker.  Bilens radio brusar i bakgrunden. P1 sänder direkt från Almedalen i Visby. Jan Björklund pratar något om vilka regeringsalternativ som Liberalerna kommer att ställa sig bakom. Här i Jämtland låter deras röster som från en annan planet.

kulturbilder.wordpress.com

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Inbördeskriget i Sverige – del 2

Oberoende socialdemokratisk blogg Ledarsidan.nu har kritiserat mitt senaste inlägg ”Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig” i artikel ”Putilovs analys saknar verklighetsförankring” som uppmärksammar några svaga punkter i mitt resonemang. Som bloggen påpekade hoppade jag över flera steg i min analys – dels för att undvika långa onödiga utläggningar om ämnen som jag hoppades är självklara för de flesta, dels för att fokusera på den stora bilden. Därför vill jag ta tillfället i akt och bemöta den delen av inlägget som är saklig och relevant genom att fylla i de luckorna.

Det kan framstå i min analys att den främsta konfliktlinjen i det eventuella inbördeskriget i Sverige kommer att ligga mellan medborgargarden som bildas på landsbygden som svar på rättsstatens tillbakadragande och förortsgängen. Det är en felaktig uppfattning. I mitt inlägg ville jag bara nämna några av de frön som redan finns i det svenska samhället i nuläget och som – om tillfället ges – kan leda till en splittring och atomisering av Sverige. Bloggen påstår att det inte finns medborgargarden i ”den klassiska meningen” i landet. Men vad är den klassiska meningen då om tom polisen öppet erkänner deras existens och hänvisar brottsoffer till medborgargarden när deras egna resurser inte räcker?

Ledarsidan.nu har dock rätt i att påpeka att diverse militias kommer att bildas även på högerkanten som ett svar på tilltagande otrygghet och politisering av våldet i förorterna. Även detta fick vi en försmak av under 2015 när Sverige stod på randen till ett systemsammanbrott och Soldiers of Odin började dyka upp i allt fler städer. Så även denna process är inledd och det finns knappast några grunder till att tro att det inte kommer att ske igen – i en större skala – så snart det blir uppenbart för alla aktörer att situationen i Sverige blir instabil.

Valet 2018 kommer att bli en viktig vattendelare i den här processen. Sverigedemokraterna är på väg att bli Sveriges största parti. Ett valresultat på 26-30% är inte alls otänkbart. Om en ny överenskommelse liknande DÖ ska förhandlas fram av etablissemanget för att isolera SD kan det komma att leda till en radikalisering av en del av SDs kärnväljare. Det finns en gräns, till vilken man kan tumma på demokratin utan att få ödesdigra konsekvenser. Min bedömning är att Sverige ligger farligt nära denna gräns.

Efter denna röda linje kommer en del av väljare att tappa tilltro till den demokratiska processen. Följden blir att radikala våldsbejakande organisationer kan komma att få en mycket mer framträdande roll. Om etablissemanget blir alltför diktatoriskt i sina försök att behålla makten kommer en bred motståndsfront att bli ett faktum.

Ledarsidan.nu invänder även mot min tes att politiseringen av förorter kommer att leda till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Min uppfattning tillskrivs helt felaktigt min påstådda islamofobi. Samtidigt finns det undersökningar som tillstyrker att en stor andel av invandrade muslimer vill se en islamisk stat och leva enligt sharialagar. I Danmark och Storbritannien handlar det om cirka 40% muslimer. Det finns all anledning att tro att det förhåller sig på ett liknande sätt även i Sverige. Andelen radikala muslimer kan vara ännu högre här till följd av att den muslimska diasporan i Sverige består i stora delar av asylinvandrare med ursprung i länder med en lägre genomsnittlig utbildningsnivå jämfört med muslimer i Storbritannien.

Islam har anspråk på att vara en allomfattande världsbeskrivning. Denna beskrivning innefattar även hur staten, rättssystemet och politiken ska fungera. Att följa Quran och sträva efter att bo i en islamisk stat är en skyldighet för varje troende muslim. Att tro på att de inte kommer att rösta på det islamistiska alternativet om tillfället ges är minst sagt naivt. Det behöver inte vara just IS som ska representera den politiska islamismen i Sveriges riksdag – det finns gott om andra, mer rumsrena alternativ för det som till exempel det halvt legaliserade Muslimska Brödraskapet, Hizb ut-Tahrir eller något helt nytt som ”Sveriges muslimer” osv..

Historiskt sett brukade vänstergrupperingar att vara islamisternas hantlangare i inbördeskrigen i Mellanöstern. Det ser inte ut att det eventuella inbördeskriget i Sverige kommer att bli ett undantag. Redan  2011 försökte ett ytterlighetsparti på vänsterkanten som heter Rättvisepartiet Socialisterna att infiltrera förorter i Göteborg och Malmö med sin satsning Pantrarna – en militant organisation som skulle kämpa för förortsbornas rättigheter. Det slutade med att flera tungt kriminella från bl.a. Vårvädersligan tog ledande positioner i föreningen.

Även personer från den ökända föreningen Megafonen som misstänks ligga bakom Husbykravallerna 2013 som jag bevittnande och skrev ett reportage om har kopplingar till radikal vänstern. Vänsterns mytologi förenad med islamistisk fanatism och kriminellas förakt mot rättsstaten bildar en explosiv blandning som kan eskalera till ett fullbordat inbördeskrig. Det organiserade våldet i Husby är ett bevis på att denna utveckling kan ske snabbt och oförutsett samt på att faran är högst verklig. Vem tyckte inte att bilder från upploppen i Husby var obehagligt lika reportagebilder från konflikter i Mellanöstern?

husby

När jag nästan ville berömma Ledarsidan.nu för den sakliga och relevanta kritiken sänker de plötsligt nivån och påstår att jag ”antyder” i min text att ett inbördeskrig har en ”positiv inverkan”. Detta trots att jag tydligt påpekar att inbördeskriget i Libanon löste inga problem utan skapade nya. Själva syftet med alarmistiska prognoser är just att förebygga en farlig utveckling genom att syna den och beskriva för en bredare allmänhet.

Så nej, det är inte bara ”en enskild journalists olyckliga uttalande” som spär på polariseringen utan medvetna missförstånd av det slaget som själva bloggen bjuder på i sin kritik. Allt detta bevisar att problemet är större än enskilda personer och handlar i grunden om en attityd och en medveten ovilja att förstå. Det är sorgligt när strävan till konsensus och dialog som har gjort Sverige till ett framgångssamhälle byts ut mot etikettklistrande och infantila hatiska utspel mot inbillade fiender. Så ja, kanske har Ledarsidan.nu rätt. Det kanske är så att fred uppfattas som något självklart av alltför många i Sverige och det behövs ett krig för att man återigen ska inse fredens värde.

Mina inlägg är på inget sätt en uttömmande analys utan snarare en inbjudan till diskussion och utbyte av tankar. Ni är således välkomna att ställa frågor och skriva om egna reflektioner i ämnet i kommentarsfältet nedan.

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig?

Ett litet framgångsrikt land som plötsligt fick influx av ett stort antal kulturellt annorlunda migranter. Låter detta bekant? Ja, Libanon beskrevs som Schweiz av Mellanöstern och hade ett av de högsta BNP per capita i världen på 1950-talet. Landet utsattes dock för ett stort inflöde av palestinska flyktingar till följd av krig mellan arabstaterna och Israel. Man kan säga att globalisternas drömsamhälle med mångkultur och etnisk och kulturell rikedom var fullbordat i Libanon.

Föga förvånande gick något fel: de ökade motsättningarna har till slut utmynnat i ett inbördeskrig som pågick – officiellt – i 15 år (mellan 1975 och 1990) och resulterade i drygt 150 tusen döda.

Det finns en del likheter mellan Libanon och Sverige idag som gör det angeläget att titta närmare på den utveckling som har lett till inbördeskriget i Libanon. Den libanesiska statens svaghet ledde till att den kristna majoriteten som kände sig hotad av nyanlända och deras politiska krav började forma egna styrkor och militias. Det dröjde inte länge till att palestinska och muslimska organisationer började att förstärka sina egna trupper och skapa nya. Samtidigt uppmanade regeringen till ”enighet och försiktighet” medan polisen och armén i stort sett varit passiva för inte förarga någon av parterna.

Sverige är inte där än men bildandet av medborgargarden som svar på polisens tillbakadragande från landsbygden är redan inlett. Det är bara en tidsfråga när invandrargängen från förorter ska få en mer tydlig religiös och politisk profil. Många av så kallade (av SVT) ”IS-resenärer” rekryteras från denna miljö redan idag. Samtidigt fortsätter vänsterns identitetspolitik att odla hat mot Sverige och svenskar i förorter genom att beskylla individers egna brister eller styrkor på ras och ursprung.

Att döma av Alice Bah Kuhkes uttalande på politikerveckan i Järva om att förortsborna borde engagera sig mer i politiken försöker regeringen Löfven att påskynda denna utveckling. Det är extremt naivt att tycka att alla invandrare i förorterna kommer att engagera sig i ”arbetarrörelsen” eller ska vilja göra en karriär som fackpamp. Inte ens Bah Kuhke kan inte förstå det.  Alla uttalanden av denna typ uppmanar till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Hur länge till ska det ta tills IS politiska representation får mandat i Sveriges riksdag?

Ett civilkrig kan ske i en situation då parterna inte längre kan komma överens och alla möjligheter till det verkar uttömda. I takt med att det politiska och mediala etablissemanget spär på polariseringen och uppmanar till att ”bli av med mänskliga brunråttorna” driver nationalister och globalister allt längre ifrån varandra. Motparter har lärt varandras argument – som inte längre övertygar någon. När det ”demokratiska samtalet” inte längre fungerar medan någon vilja till försoning verkar saknas – vad blir nästa steg?

Uppkomsten av grupperingar som ska arbeta för politisk islam i Sverige kommer att förvärra situationen avsevärt. I det här fallet kommer någon dialog inte att vara möjlig per definition – för hur kan en kunskapslucka som inrymmer hela den europeiska historien från reformation till nutiden överbryggas? Hur kan det vara möjligt att föra ett jämlikt samtal med personer som tror på att en 1400 år gammal bok kan vara överlägsen fria människors vilja och intellekt? När motsättningarna inte längre går att lösa med ord – det är då inbördeskrigen börjar.

20170530_160100
Spår efter strider och enkla betongbunkrar syns fortfarande i centrala Beirut. Foto: Egor Putilov

Kriget har inte löst några problem i Libanon – trots att det avslutades officiellt för 27 år sedan fortsätter Libanon att vara ett krossat samhälle med enorma motsättningar, en svag skugga av det som det en gång har varit. Beirut som en gång i tiden kallades Paris av Mellanöstern påminner idag mer samtidigt om Kairo och om krigszoner – med nedbrunna hus, fasader med spår från kulor och granater samt tomter mitt i staden som gapar tomma till följd av krigets förstörelse. I Libanon eget Belfast – staden Tripoli i norr – utbröt sekteristiska våldet mellan sunnitiska militia och alawitiska styrkor så sent som för 3 år sedan. Många hus i staden bär fortfarande spår av strider.

20170605_120430
Huset står på gränsen mellan alawitiska och sunnitiska kvarter i Tripoli. Det besköts och blev utbränt under de senaste oroligheterna. Foto: Egor Putilov

Det blir nog rätt att säga att kriget inte avslutades 1990 utan gick över till en mer lågintensiv form. Kristna är inte längre en majoritet i landet och tenderar att stänga sig in i sina kvarter kring Beirut. Deras kommuner litar inte på polisen och anlitar privata säkerhetsbolag som kontrollerar misstänksamma personer i sina områden. De enorma ekonomiska klyftorna mellan välskötta och rika kristna kvarter som ser ut som vilken medelklassidyll i Europa som helst och urfattiga muslimska slumområden visar också på att kriget inte är över och bara väntar på att blossa upp igen.

Med uppkomsten av politisk islam riskerar Sverige att upprepa Libanons öde. Nyliberala ”hollow state” som drar sig tillbaka från allt fler geografiska områden lämnar ett stort spelplan för dem som är villiga att använda våld. Vänsterns professionella desinformatörer brukar reflexmässigt stämpla denna typ av analyser som ”domedagsprofetior”. Utan att hävda att min analys är träffsäker på något sätt vill jag rekommendera att läsa en debattartikel av en fd svensk kapten i FNs fredsbevarande styrkor i Libanon Anders Lugn ”Sverige på väg mot katastrof”. Artikeln publicerades av Aftonbladet för 9 år sedan – då tidningen fortfarande hade några inslag av riktig journalistik och förmågan att föra en rationell debatt – vilka verkar vara helt borta idag. Hans slutsats är att Sverige har alla sex förhållanden som skapade förutsättningar för Libanons undergång. Så är vi nu år 2017 9 år närmare en katastrof?

Green_Line,_Beirut_1982
Green line mellan Västra och Östra Beirut under civilkriget

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare