Om spioner

Det har blivit mer eller mindre kutym av främst Centerpartiet att anklaga mig för att vara rysk spion. ”Ryssen ska inte släppas in i riksdagens korridorer”, – sades det i onsdags av Annie Lööf som syftade på mig som är född i Ryssland.

Oaktat frågan om hon hade kunnat säga samma sak om någon annan etnicitet, förefaller jag vara en sällsynt opassande figur för denna roll. Under alla mina år som journalist granskade jag regimen i Ryssland kompromisslöst och kritiskt vilket till slut har lett till negativa personliga konsekvenser för mig.

Redan 2012 rapporterade jag från Syrien där jag blivit gripen av Assads styrkor när jag bevakade en oppositionell demonstration vilket blev en riksnyhet i Sverige.  Efter att ha blivit frisläppt var jag med på en annan demonstration som Assads polis angrep med vapen. Det var en tung upplevelse att se människor dödas framför mina ögon. Det blev dock ännu värre när polisen började slå in dörrar i lägenheter och genomsöka hela byggnaden som jag gömt mig i i jakt på en utländsk journalist som tog bilder på massakern – nämligen på mig. Efter att ha kommit tillbaka från Syrien hade jag mardrömmar i flera veckor.

damascus3Demonstrationen började som en begravning av aktivister som dödades dagen innan

damascusMen så snart folkmassan började ropa ut ”Bort med Assad!” öppnade polisen eld mot folket

damascus2I några timmar sökte polisen och Assads milis shabikha igenom portar och tak i området i jakt på demonstranter. De som hittats dödades med knivar direkt på gatan – som den här mannen

Efter resan skrev jag flera artiklar både på ryska och på svenska vilka blev ett av de första oberoende vittnesmålen om den syriska regimens övergrepp mot sitt folk.   Bilderna från denna massaker publicerades bland annat av Expressen. Mina artiklar från Syrien på ryska fick en stor spridning genom sociala medier just i Ryssland där befolkningen matades med statlig propaganda om att Kreml stödjer en ”legitim regering mot utländska terrorister”.  Det här korta inlägget som sammanfattar mina erfarenheter i Syrien gick viral och översattes av läsare bland annat till spanska, arabiska och hebreiska.

Därefter rapporterade jag från Majdan i Kiev för flera veckor för nättidningen Snob där jag återigen riskerade livet för att bryta genom den informationsbubbla om händelserna i Ukraina som ryska statliga medier skapade på hemmaplan.

majdan2Barrikadnaja gata på Majdan när motståndet var som värst. Fler bilder här

majdan4
Majdan-revolutionen pågick även utanför Kiev med vägspärrar och medborgargarden på motorvägar och i största städer. Fler bilder här

majdan3Dagen när Janukovitj lämnade makten och flydde till Ryssland. Fler bilder här

I hösten 2014 skrev jag en grävande artikel för tidningen Arbetaren om vilka osynliga mekanismer som driver och styr rysk propaganda – en artikel som kostade mig dyrt eftersom jag blev ett hatobjekt för en del av Putin-vänliga vänster i Sverige som finns representerade i diverse mikropartier på vänstra ytterkanten.

I mars 2015 publicerade Aftonbladet mitt avslöjande om att Vänsterpartiet betalade partibistånd till pro-ryska separatister i Ukraina. Innan publiceringen granskade redaktionen fakta självklart – därför ligger de artiklarna kvar trots den senaste tidens hatkampanj just från Aftonbladet.

Föga förvånande påkallade detta avslöjande ingen större uppmärksamhet – trots att det är det hårdaste beviset än så länge på kopplingar av ett svenskt riksdagsparti till Putins regim. Dock fick Vänsterpartiet göra offentliga avbön och justera sin kurs till en mer Kreml-kritisk linje vilket jag skulle nog räkna som min förtjänst.

I juni ifjol publicerar jag en ny artikel för Arbetaren som avslöjar ryska propagandans försök att vinna ungdomar på hemmaplan.

Den senaste artikeln gick ut i SvD för mindre än ett år sedan. I det avslöjandet berättade jag om hur svenska Kinnevik tillsammans med Putins ”plånbok” Kovaltjuk styrde rysk statlig propaganda och bidrog till att kväva fria medier i ryska regioner.  Detta är bara ett urval. Sammanlagt skrev jag tiotals granskande artiklar både på ryska och på svenska om Ryssland och Putin.

svd

Därför är det förolämpande när Centerpartiet med medlöpare försöker nu att vifta bort hela min journalistiska gärning och anklaga mig för att vara det som jag kämpade emot i hela mitt liv. Hade jag velat ”nästla mig in i maktens korridorer” vilket jag anklagas för hade jag istället pumpat ut debattartiklar om att den svenska asylmottagningen fungerar som aldrig förr, att det visst finns enskilda problem men på det stora hela fungerar systemet tillfredsställande, att de allra flesta ensamkommande utan tvekan är barn – det kan väl förekomma en och annan vuxen men problemet är kraftigt överdrivet.

Jag hade kunnat skriva sådana artiklar varje vecka. Med den tyngd som min tidigare erfarenhet som asylhandläggare ger hade jag kunnat bli en flitig debattör i migrationsfrågor och till slut hade jag kunnat hamna på … ja, varför inte på Centerpartiets riksdagskansli? Då hade min privata ekonomi eller användandet av en journalistisk pseudonym aldrig problematiserats.

Dock tror jag (dumt nog) på att sanningen vinner till slut. Under min uppväxt i krisande Ryssland på 90-talet såg jag hur mitt land förvandlades till ett helvete – med kriminella gäng, otillräckligt och korrumperat rättsväsende, upplösningen av sociala strukturer och samhällsviktiga funktioner, försvinnande tillit osv osv.  Då var jag för liten för att försöka stoppa detta och kunde endast hjälplöst titta på den storskaliga upplösningen.

När jag i dagens Sverige ser samma tecken som jag känner igen från 90-talets Ryssland kan jag inte ljuga och vill inte göra det – inte ens för karriärens skull. Den lärdom som jag fick med mig från mitt gamla hemland är att det inte går att tiga ihjäl problem. Det går visst att tysta ned enskilda journalister och dissidenter. Det går att förfölja dem, förstöra deras liv och även döda dem. Men det funkar aldrig att lösa problem med hjälp av lögner, hyckleri och propaganda. Det är något som Annie Lööf borde ta till sig.

Hat och hatare

Trots att mediedrevet mot mig har nått så gigantiska och överdrivna proportioner att jag nu har vant mig vid mycket blev jag faktiskt illa berörd av Tove Lifvendahls artikel om mig med den talande rubriken ”Vem är Egor Putilov?” I min naivitet trodde jag att SvD och i synnerhet Lifvendahl var mer återhållsamma och rationella än så. Trots den till synes förutsättningslöst ställd fråga som bjuder in till en replik blev min replik refuserad – på samma sätt som mina kommentarer även tidigare gång på gång refuserats av andra medier (mer om det längre ner i texten). Därför publicerar jag den här.

Artikeln börjar med att Lifvendahl tar upp en intervju med mig i Medierna på P1. Det är ett bra exempel på hur medier ger mig ”utrymme” för att bemöta anklagelserna. När jag kontaktades av Erik Olov Petterson, reporter på Medierna, utlovades jag utrymme för framföra mina bästa argument. Jag fick även veta av Erik Olov Petterson att Medierna produceras av ett externt bolag och därför är publicistiskt oberoende från SR. ”Vi är fria att granska dem,” – lät det i konversationen.

Vi träffades och pratade i över en timme. Av detta kom bara lite över en minut in i programmet – däribland ett inklippt ”nej” på frågan om jag hade berättat för Ekot om att jag var ”politiskt aktiv i Sverigedemokraterna” under en intervju. Mitt fullständiga svar klipptes av för att lämna intrycket av att jag ljuger. I denna minut ingick även en hostattack och en begäran att stänga av bandspelaren när Petterson ställde den frågan som inte var överenskommen innan. I reportaget gjorde han sitt yttersta för att upprepa att det var jag som stod bakom den fejkade debattartikeln i Aftonbladet – trots den totala avsaknaden av bevis. Syftet var tydligen att pröva igen att en lögn som blir upprepad tillräckligt många gånger blir en etablerad sanning.

En osanning som numera är anmäld till JK för förtal (en omständighet som tydligen inte var viktigt för medierna att förmedla) byggs sedan på med långtgående spekulationer och antaganden.

Lifvendahl spekulerar även om att jag hade olika identiteter och saknar ”en fastställd identitet” vilket är en direkt lögn eftersom både polisen, Säkerhetspolisen och alla mina arbetsgivare känner till min identitet. En journalistisk pseudonym som jag använder sedan 2010 som mitt offentliga namn på grund av en hotbild och skyddade personuppgiften kan knappast kallas för ”falsk identitet”. Det låter även märkligt att kalla alias på en personlig profil på sociala nätverk för ”identiteter”.

Samma tillvägagångssätt som numera används av SvD – nämligen att inte låta bemöta anklagelserna och kommentera – användes även i Ekots stora ”avslöjande” om en gammal fastighetsaffär. Mina mejlsvar som jag uttryckligen bad citera oavkortat klipptes bort – särskilt de uppgifter som betydligt skulle ha avdramatiserat ”avslöjandet”. Det gäller bland annat att SÄPO hade kontrollerat mig innan anställningen på riksdagskansliet och inte haft några synpunkter – och inte minst den ”skumma” fastighetsaffären.

Att säljaren ville ha en snabb affär inom ett par dagar på grund av ekonomiska problem mitt i semestertiden med hjälp av en fullmakt gjorde att det inte gick att genomföra den genom en mäklare utan det blev en direkt försäljning till den som kunde betala den begärda köpeskillingen. Efter att genom en mellanhand ha fått veta om försäljningen slog jag till. Jag hade den handpenning som begärdes på mitt konto som jag sparade ihop som egen insats just för att köpa ett hus. Genom att låna upp resterande pengar kunde jag avsluta affären. Dock var det för dyrt med flera kortsiktiga lån därför sökte jag ett bostadslån hos flera banker men fick nej – så till slut blev jag tvungen att sälja huset med vinst. Svårare än så är det inte.

Vinsten blev i och för sig inte 6 miljoner som det skrivs utan drygt 4,5 eftersom resten gick till staten i reaskatten – så ironiskt nog blev staten vinnaren i ”den största skandalen”.  Om det hade handlat om en ”transaktion” av något slag tror någon att en husaffär med skyldigheten att betala nästa 1,5 miljoner i skatt vore den bästa lösningen? För övrigt tycker jag att en privat persons fastighetsaffärer och ekonomi inte har något allmänt intresse – varken när jag var anställd på ett partikansli eller nu.

Det är precis vad jag hade skrivit till Ekot men dessa svar citerades inte. Jag fick även ett nej på min begäran att få kommentera uppgifterna i en direktsändning trots att det vore  relevant med tanke på att ”avslöjandet” toppade nyheter på P1 under hela fredagen. Partiskheten hos Ekot är knappast förvånande: de hade högst personliga motiv för att underminera mig och desavouera mina tidigare avslöjanden som gäller inte minst censur på Sveriges radio.

print

Sedan korsrefererade andra tidningar i sina artiklar till Ekot vilket fick det hela framstå som en etablerad sanning. Nu till måndagen kom Centerpartiets talesman med det skamliga uttalandet om att jag vore ”det allvarligaste säkerhetshotet mot Riksdagen” på grund av en hårt vinklad nyhet i Ekot.  Notera alltså skillnaden – i fredags lät det från en expert att jag ”kan” vara en säkerhetsrisk eftersom en fastighetsaffär ”kan” vara problematisk. På måndag var det redan ett ”faktum” som många ledarsidor hoppade på.

Samtidigt har Expressen avpublicerat mina tidigare journalistiska texter trots att de var medvetna från början av vårt samarbete om att jag skriver under en journalistisk pseudonym.

Det känns lite som att alla spärrar har släppt och numera kan man förfölja oliktänkande utan några begränsningar. Det för mina tankar till mitt gamla hemlands historia.

Under Stalins repressalier på 1930-talet i Sovjetunionen var tillvägagångssättet för att eliminera dissidenter liknande i hög grad. Även ordvalet påminner om den tiden. Tidningen ”Pravda” brukade komma ut med en löpsedel där statens fiender hängdes ut med bild och namn. De anklagades för att vara just desinformatörer och utländska spioner som målmedvetet arbetade för att underminera den socialistiska revolutionens framgångar och arbetarnas förtroende till partiet och regeringen – utan några bevis förstås.

Sådana ”avslöjanden” brukade trigga igång en mobb som jublade och krävde att de anklagade skulle utredas, dömas och straffas. Det var i princip en avrättning som effektivt förstörde de utpekades trovärdighet. Samtidigt klipptes personernas gamla texter bort från tidningar och böcker i biblioteken landet runt. Även fotografier retuscherades för att helt sudda ut alla deras spår i historien. Låter det bekant?

print2.jpg

I modern tid blir nog den närmaste motsvarigheten till en sådan förföljelse hur islamiska diktaturer i Mellanöstern som Saudiarabien brukar behandla ateister. Liknelsen är knappast slumpmässig: migration har i det närmaste blivit Sveriges statliga religion som inte får ifrågasättas eller kritiseras. Då jag vågade att beröra migrationismen och dem som dyrkar migrationen har jag omedelbart blivit en heretiker. För sådana finns tydligen inga lagar eller pressetiska regler.

Jag förstår att både Aftonbladet och SR anser sig ha personliga motiv för att använda sin makt för att förfölja mig. Det är tydligt om man analyserar att det är just dessa två medier som jobbade hårt för att dra det ett varv till. Som till exempel igår när Ekot gick ut med en krigsrubrik ”Riksdagen samlas för att diskutera Putilovaffären” när det egentligen gällde ett rutinmöte av gruppledare med talmannen. En fråga som gnager i mig dock är varför det inte finns en enda journalist i hela media-Sverige som har mod att ifrågasätta det orimliga i denna förföljelse? Är det vad yttrande- och pressfriheten egentligen är värt?

Vem är troll egentligen?

Det har nu gått tre dagar sedan Aftonbladet publicerade sitt märkliga ”avslöjande” om mig. Trots högljudda krav från både höger och vänster har tidningen inte presenterat några bevis för sina påståenden. Det som gäller den mest kontroversiella biten – nämligen om att jag skulle ha varit bakom en anonym debattartikel som Aftonbladet råkade publicera – beskrivs milt uttryckt undvikande ordalag: att ett mejl ”kan” kopplas till mig ”i andra sammanhang”. Anklagelser består av spekulationer skickligt konstruerade för att vara öppet för tolkning.

Är det inte lite för tunt för att trampa på pressetiken, olagligt outa en hotad kollega med skyddad identitet med namn och bild och därmed dra på sig en rättsprocess? Som rutinerad journalist hade jag utvecklat grundbulten i storyn och lagt fram alla bevis direkt. Dock är Aftonbladet märkligt tyst. Den relevanta frågan som många kanske ställer sig är varför tidningen gjorde  denna skamliga uthängning trots att de inte hade tillräckligt tunga bevis.

Min gissning är att frestelsen blev helt enkelt för stor. För en tid sedan inledde identitetsvänstern och diverse liberaler som anslöt sig till dessa en opinionsbildning som skulle förklara bort den strida strömmen av negativa nyheter och information som har uppkommit till följd av den havererade asylpolitiken. Det var då man kom på ett lysande narrativ – att koppla en djupt rotad misstänksamhet mot den historiska ärkefienden samman med dem som kritiserar makten och – inte minst – migrationspolitiken. Numera skulle allt samhällskritiskt kunna stämplas som Kreml-propaganda styrd av Kreml-troll. Vissa gick så långt att de påstod att begreppet ”systemkollaps” som använts flitigt av flera borgerliga debattörer var myntat av Ryssland för att splittra det svenska samhället och att någon egentlig systemkollaps inte finns. Detta alltså trots 10 tusen asylsökande per vecka den hösten och en pågående kollaps i välfärden och rättsvårdande myndigheter som inte gått obemärkt förbi de flesta.

Sverigedemokraterna hade en viktig roll i detta narrativ då de skulle dras in som Putin-agenter och femtekolonnare. Dock – utan några belägg vilket var det största problemet. Med ljus och lykta sökte man efter något som skulle belägga narrativet: åsiktstexter var bra men man kan inte överleva länge på att upprepa samma budskap om Kreml-troll utan några bevis.

Det var då jag kom in i bilden: en anställd på Sverigedemokraternas kansli med ryskt ursprung och skyddad identitet, eller med andra ord: en passande syndabock för ändamålet. Jag måste säga att valet av syndabocken var nästan perfekt för ”agendasättande journalistik” – ryssar är ju skyldiga per definition på grund av sitt ursprung. Det är där antirasister kan uttrycka sin oförblommerad rasism utan att bli ifrågasatta. Vem skulle bry sig om en ryss – även om han är svensk enligt passet och enligt samma människors definition av svenskar? Skyddad identitet gav det hela en mystisk hemlighetsfull stämning där man kan fritt insinuera om ”flera identiteter” samt en omöjlighet att kontrollera tidningens påståenden genom offentliga register.

Det som saknades var en grundbult i storyn som skulle göra den till en riktig storsäljare. Och plötsligt får man den – i form av den fejkade artikeln av ”Tobias Lagerfeldt”. Om något är för bra för att vara sant är det mest sannolikt inte det.

Som journalist råkade jag att bli ovänner med stora grupper på vänsterkanten. Senast blev jag ett hatobjekt för hela Vänsterpartiet i mars 2015 i samband med ett avslöjande om att Vänsterpartiet slussar svenskt bistånd till pro-ryssar i östra Ukraina. Ironiskt nog publicerades artikeln av samma Aftonbladet och skrevs tillsammans med samma Lisa Röstlund som står bakom den här artikeln.

Vi kommer nog aldrig att få veta om detta var en planerad medveten provokation av vänsterkretsar för att skapa ett narrativ där Aftonbladet valt att ignorera det som inte stämde eller om några i redaktionen med vänsterkopplingar var delaktiga i det – inte minst därför att tidningen varken visar sina bevis eller ger några förklaringar till det. Men trots de tunna eller kanske till och med saknade bevisen var storyn helt enkelt för bra.

Därför har man aktivt valt att ignorera de fakta som inte passade in i bilden av ett Kreml-troll som sprider propaganda för SD: exempelvis mina regimkritiska artiklar om Ryssland där jag bland annat skrivit om Putins propagandakrig med anledning av Ukraina och där jag pekat på vissa konkreta exempel av detta, däribland på Aftonbladets egen kulturredaktion.  Tidningen har valt att bortse från andra omständigheter såsom en gedigen bakgrund som journalist, en hotbild som uppkommit just på grund av min rapportering om Ryssland, kortvarigheten av min anställning på Sverigedemokraternas kansli och mycket annat. Inte en slump att Isobel Hadley-Kamptz som var en av dem som lanserade och driver narrativet om omfattande Kreml-propaganda om systemkollaps jublade i sin tweet med tydliga anspelningar på mitt ursprung:

izobel.jpg

Att skapa bevis för ett narrativ om att systemkollapsen inte finns och att allt är propaganda väger tyngre än en enskild journalists privatliv och säkerhet, framtida fällningar i PO och rättsliga instanser osv.. En fällning resulterar ju i en kort notis på tidningens sista sida i varje fall medan myten om att Sverigedemokraterna använder sig av ett ryskt troll för att skapa propaganda om systemkollaps kommer att leva kvar. Frågan kvarstår dock – blev vi alla just utsatta för det som Aftonbladet anklagade mig för att göra – en massiv desinformation och propagandakampanj?

”Rysk desinformatör” eller obekväm sanningssägare?

När jag började skriva mina debattinlägg om migrationen med avslöjanden om Migrationsverket, Sveriges Radio osv. visste jag att det kommer att kosta mig personligen. I en demokratur är det av ytterst vikt att sanningssägare och visselblåsare straffas offentligt – för att skrämma alla andra som kanske tvekar till tystnad. Då var det dags för en offentlig avrättning som min före detta kollega Lisa Röstlund på Aftonbladet genomförde. Tidningen gick över alla möjliga pressetiska regler – inte minst därför att Aftonbladet fick för sig att det var jag som skrev en anonym debattartikel som de publicerade i augusti.

Var det ett missförstånd eller en avsiktlig provokation från deras sida är svårt att säga. Det som är uppenbart är att jag är en passande syndabock: mitt ursprung från Ryssland gör att Lena Mellin direkt kopplar mig till Putin och Kremls propagandaverksamhet. Kallades det inte ”att dra alla över en kam” när man misstänkliggörs på grund av sitt ursprung? Eller vänta, var det inte SD som anklagades för att göra just detta?

I denna tråd på Flashback framgår att Lisa Röstlund är mycket mån om att skydda ursprung på kriminella – om det gäller rätt etnicitet förstås.

Aftonbladet kör på med sina anklagelser trots att jag skrev regimkritiska texter om Ryssland och blev tvungen att sluta skriva på ryska just på grund av regimkritiken. Det ironiska är att en av de senaste artiklarna publicerades just av Aftonbladet. Men ursprunget väger tydligen tyngre för sådana exemplariska antirasister som Lena Mellin och Lisa Röstlund. Och nej, jag skrev inte debattartikeln i fråga. Men trots detta måste jag säga att jag beundrar ”Tobias Lagerfeldt” och vad han gjorde.

Han har lyckats att belysa debattredaktionernas partiskhet som lägger en våt filt över debatten i Sverige. Jag minns när jag i våras kontaktade Aftonbladet med en artikel som publicerades till slut på min blogg och som handlade om Sveriges Radios vänstervinkling och hur jag blivit sparkad från SR – därför att jag skrev flera debattartiklar som fd asylhandläggare före anställningen där.

Trots att ämnet var högst relevant och jag hade en inspelning av samtalet med chefer fick jag till svar att ”det är mycket i pipeline just nu” och att jag får vända mig till någon annan. Däremot publicerar man gärna en uppenbart falsk artikel med ett extremt vänsterbudskap.  En bättre illustration av Aftonbladets misslyckande med att hålla sig opartiska på debattsidan behöver man knappt ha.

Jag har skyddad identitet på grund en hotbild som journalist sedan flera år tillbaka – just på grund av min kritiska rapportering om Ryssland. Det är det som förklarar att jag varit ”hemlig” om man använder Aftonbladets terminologi. Deras publicistiska beslut att hänga ut mig med bild och namn, även namnet är sekretesskyddat, saknar nog motstycke i svensk media. Är det inte märkligt att till och med ursprung på mördare och våldtäktsmän, för att inte tala om namn,  mörkas av Aftonbladet medan en hotad journalist hängs ut med bild och namn?

Detta beslut kan innebära en livsfara för mig och långtgående personliga konsekvenser – bland annat ska jag behöva flytta.  Jag använde min journalistiska pseudonym Egor Putilov sedan jag började skriva som journalist 2010 – det är en nödvändighet för en frilansare som rapporterar från krigszoner som t.ex. Syrien. Att skriva under sitt namn kan innebära en skillnad mellan liv och död där – som när jag blev gripen i Damaskus 2012 av Assadsstyrkor. Det första muhabarats officerare gjorde var att googla mitt namn och vad jag skrev. Det är en verklighet som är svårt att förstå för en som sysslar med offentliga bestraffningar inifrån Aftonbladets bekväma redaktion.

Det är inte roligt att bli jagad av den största tidningen i demokraturen. Lisa Röstlund fick tag på en hemlig adress där jag bor. Hon kan inte möjligtvis ha gjort det på ett lagligt sätt eftersom endast polisen har tillgång till den informationen. Därför handlar det förmodligen om dataintrång. Hembesök är det traditionella vapnet av medierna i Sverige för att skrämma sina meningsmotståndare till tystnad. Det är inte svårt att skrämma en person som lever med en hotbild genom att plötsligt dyka upp vid dennes bostad som skulle ha varit skyddad och ringa på – för det är precis vad Lisa Röstlund har gjort. Här kan ni se en skärmdump från en övervakningskamera som visar hur Röstlund står utanför min lägenhet med en fotograf som är redo att ta den klassiska bilden på Den Anonyma Näthataren – i dörren, i foppatofflor, överrumplad och oförberedd.

Min personliga blogg där jag delar av med mig mina erfarenheter från Migrationsverket och medier har inget att göra med mina arbetsuppgifter på Sverigedemokraternas kansli där jag blivit erbjuden en anställning för några månader sedan. Jag skriver i den på min fritid och utanför min tjänst. Denna artikel är ett försök att underminera min trovärdighet och tvinga att sluta skriva.

Traditionen att tysta och straffa sanningssägare är väl bekant för mig från Ryssland. Dock anser jag att de uppgifter och erfarenheter som jag sitter på är så pass viktiga för allmänheten att ta del av att jag kommer att fortsätta skriva. Samtidigt kommer jag att stämma Aftonbladet för förtal och röjning av skyddad identitet – åtminstone för att få upprättelse i rätten.

Barn och ”barn”

Frågan om så kallade ensamkommande flyktingbarn som kallas BUV (barn utan vårdnadshavare) på myndighetsspråk har länge varit infekterad. Detta är inte förvånansvärt då det gäller ett av de mest uppenbara bedrägerierna inom asyl som är förenat med stora samhällskostnader. Att hanteringen av ensamkommande har blivit ett hån mot allt det sunda och rationalistiska hjälper föga att upprätthålla allmänhetens tilltro till samhällsinstitutioner. De som följer denna blogg vet redan att jag de första sex månaderna på Migrationsverket arbetade med just denna kategori av asylsökande.

Enligt LEAN-modellen jobbar man på verket i team som har olika arbetsuppgifter. Vårt team hette barnteamet och arbetade med frågor rörande ensamkommande. Handläggare med andra arbetsuppgifter på enheten brukade tycka synd om oss eftersom vi i princip varje dag fick genomlida fullkomligt absurda situationer som är dock ganska beskrivande för det generella läget på asylområdet.

barn3

Till exempel som barnhandläggare hade vi leksaksbilar och dockor på rummen. Det kändes föga passande när det kom ”barn” in i rummet som var både gråhåriga och såg äldre ut än alla andra närvarande inklusive god man och advokat. Vid ett par tillfällen blev det ännu värre då dessa uppenbart vuxna män i 35-års åldern faktiskt hade börjat leka med bilarna.

Det är oklart för mig huruvida detta redskap bara var rekvisita för att övertyga en vilsen besökare i att vi hade att göra med riktiga barn eller ett resultat av ledningens totala avsaknad av kontakt med verkligheten men under mina sex månader hade jag inga sökande som skulle ha haft ett behov av leksaksbilarna och dockorna.

barn5

Trots det uppenbara var vi som handläggare tvungna att delta i bisarra spektakel som dagligen utspelade sig på våra kontor och behandla dessa personer som barn. Att en myndighetsperson låtsas som om allting går som det ska hade säkert en lugnande och disciplinerande effekt på gode män och andra deltagare som var mindre inskolade. Dock kunde en och annan god man ibland dela av med sig sina bekymmer lite subtilt genom att reflekterande säga något i stil med:

– Jaa, han ser väl lite äldre ut men å andra sidan ser alla mina sökande från Afghanistan äldre ut så det måste vara nog vara så med alla afghaner.

Vi brukade nicka instämmande och fortsätta med våra meningslösa ”utredningar” som bestod i stort sätt av att skriva ”vet ej” och ”kommer inte ihåg” som svar på alla våra frågor.

Det brukar ibland påstås att alla ensamkommande egentligen är vuxna. Det kan jag inte bekräfta. Däremot av de påstått underåriga som jag träffade personligen (cirka 80-90 sökanden) för olika samtal var 50-60 % inom spannet 20-30 år enligt min uppskattning. Tio till femton procent tillhörde den mest provocerande kategorin av ”barn” – mellan 30 och 40 år gamla. Resten kan definieras som ungdomar och gränsfall – mellan 16 och 20 år. Några riktiga barn – minderåriga under 14 år – hade vi bara några enstaka fall. De förekom så sällan att det var en snackis på fikapauser.

Problemet med falska barn har varit känt sedan åtminstone 2005. Från det året började kurvan av antalet ensamkommande peka uppåt år efter år tills den sköt spikrakt i höjden i hösten 2015. Antalet ensamkommande nådde då hisnande 36 tusen och regeringen blev tvungen att dra i nödbromsen genom att införa id-kontroller för att stoppa i första hand just afghaner som regelmässigt saknade några id-handlingar och uppgav sig vara barn.

Den största delen av regeringens migrationslån på 35 miljarder går åt att bekosta just ensamkommandes uppehälle. Det är till och med bekvämt att räkna det totala beloppet: ungefär en miljon per person och år är vad ensamkommande kostar. Genom att multiplicera en miljon gånger 36 tusen hamnar vi någonstans vid lånebeloppet på 35 miljarder. Kostnaden motsvarar nästan den för det svenska försvaret.

barn4

Det är provocerande att lejonparten av Migrationsverkets budget går till den kategori som till en stor del består av fuskare och bedragare. Det märker inte bara svenskar som till exempel träffar 35-åriga ”barn” på skolbänken bredvid riktiga ungdomar utan även vanliga asylsökande som anser att det är orättvist att personer som blåljuger om sin identitet får bekväma rymliga boenden, personal dygnet runt, fritidsaktiviteter och i slutändan PUT medan de som uppgav sin riktiga ålder får dela ett litet rum med flera andra sökanden och kan få ett avslag i slutändan.

Trots att problemet har varit känt sedan länge gjorde Migrationsverket i princip ingenting för att bygga upp fungerande ålderskontroller. Sedan 2012 bedrev myndigheten långdragna förhandlingar med Socialstyrelsen. Istället för att skapa ett effektivt och kapacitetsstarkt system kom de två myndigheterna slutligen fram till att ålderskontrollerna skulle bli ännu krångligare och svårare att genomföra genom att lägga en länk till – en pediatriker som skulle ha det sista ordet. Detta gjordes i rättssäkerhetens namn.

Föga förvånande slutade det in en bilkrasch direkt efter lanseringen när pediatrikerna bara tillstyrkte den uppgivna åldern även i fall med de mest uppenbara vuxna och vägrade att skicka underlag till Migrationsverket. Sedan dess stoppades ålderkontrollerna helt. Nu kräver regeringen förgäves gång på gång sedan ett år tillbaka att återuppta kontrollerna ”så snart som möjligt”. Eftersom samma personer inom Migrationsverket som sänkte systemet innan jobbar även med det nya uppdraget är det inte svårt att föreställa sig vilket resultat de kommer att uppnå.

Trots att Migrationsverket under 2012-2013 utförde ålderstester i enstaka fall gick det mindre bra även när det till och med var medicinskt bevisat att personen i fråga varit vuxen. Vid ett tillfälle skrev Migrationsverket upp åldern för två män från Marocko. I vanlig ordning gick informationen till den kommun i vilken de varit placerade som sedan skulle meddela personerna att de måste lämna HVB-hemmet och flytta till ett asylboende för vuxna. De två marockanerna ogillade beskedet och barrikaderade sig i sina rum. Istället för att tillkalla polisen och vräka dem från boendet samt anmäla fuskarna för bedrägeri, bidragsbrott och oredligt förfarande beslutade socialtjänsten i kommunen egenhändigt att förlänga deras placering på HVB-hemmet i två månader till. Motiveringen löd så här:

 – De ska nog lugna ner sig så småningom. De behöver lite lugn och ro nu efter beskedet. Vi är inte sådana som tillkallar polisen varje gång!

Alla andra på det aktuella HVB-hemmet fick en tydlig illustration i hur man som asylsökande handskas med svenska myndigheter. Det bör tilläggas att kommunens beslut om den fortsatta placeringen kostade statskassan cirka åttio tusen kronor per månad och ”barn”.

Det är också viktigt att nämna att de allra flesta av falska barn som jag träffade fick PUT. Migrationsverket stoltserar sig med att 88% av ”ensamkommande flyktingbarn” får stanna i Sverige trots avsaknaden av ålderskontroller.

barn6

Jag brukar vara återhållsam med att uttrycka egna åsikter i mina inlägg för att inte bli alltför spekulativ utan endast hålla mig till fakta och mina empiriska erfarenheter. Däremot skulle jag vilja göra ett undantag här. Det är djupt tragiskt när ett helt samhälle uppfostras i att se vuxna män som barn och förneka verkligheten. Det är tragiskt för alla inblandade – de lärare och elever som måste dela klassrum med vuxna män som leker barn, socialtjänstassistenter och annan personal som de kommer i kontakt med, tv-tittare som ser vuxna män i reportage presenteras som barn, och inte minst – för de här personerna själva. Den mentala och moraliska korruption detta innebär underminerar grundstenar i det västerländska samhället – ett klart, rationellt och kritiskt tänkande. Ängsligheten kring det här problemet som bidrog till att ingenting gjordes på mer än tio år kan inte rättfärdigas.

Lagens hårda grepp

Hur blev det så att förorterna fortsätter att sjunka i en oändlig spiral av våld, kriminalitet och kaos trots alla polissatsningar? Varför griper polisen nästan aldrig någon vid stenkastning? Stämmer det att det inte går att tillkalla polisen vid vardagsbrott om man bor i Rinkeby och Tensta? De här frågorna har gnagt i mig länge. Därför blev jag glad när jag fick ett tillfälle att följa polisens arbete och bevittna hur polisen bygger en dialog med invånarna i Järvafältet på nära håll – inifrån en polisbuss under en patrullrunda i området en fredagsnatt.

Jag fick följa med dem som tidigare kallades för närpolisen och som svarar för att ”skapa trygghet” i området. I vanliga fall brukar de inte svara på larm från länskommunikationscentralen men vid vissa tillfällen kan de åka på pågående händelser ifall de befinner sig närmast till platsen eller på grund av resursbrist hos utryckningspolisen.

Under en fredagsnatt finns det endast åtta poliser som täcker hela Järvaområdet inklusive Rinkeby, Tensta, Husby och Kista. Dessa fördelas på två polisbussar – det är nämligen endast bussar som får användas i utsatta områden därför att biltillverkarna inte lyckades fixa ett speciellt härdat glas för att skydda poliser mot stenkastare i rutor på vanliga polisbilar.

– Jag fick glassplitter i ansiktet i en vanlig polisbil en gång. Det var inte någon rolig upplevelse – delade en av poliserna med sig.

De båda polispatrullerna utgår ifrån samma polisstation som upptar två våningar i ett anonymt höghus i Solna. Det finns inga skyltar på byggnaden som skulle föra tanken till att en polisstation ligger där. Jag kan inte låta bli att tänka på att polisen fortsätter sin strategi att ”inte provocera” med sin närvaro, resultaten av vilken jag beskrev i mitt förra inlägg.

Jag förses med en skyddsväst vilket är rutin för alla poliser och dem som åker med i Järva varpå patrullen kör ut. Klockan är tolv. Nattens uppgift är att hålla koll efter misstänkta fordon och ”skapa trygghet” i området. Polisen ska nämligen markera sin närvaro med att köra runt. I övrigt är det i princip fri jakt.

Bussen navigerar försiktigt på mörka gator, kör genom parker och lekplatser. På vägen kontrolleras några bilar som vi möter. Deras registreringsnummer knappas in manuellt i ett system som visar om bilen är efterlyst, obesiktad eller oförsäkrad. Den manuella hanteringen behövs därför att ANPR som kontrollerar regplåtar automatiskt fortfarande är ett ”pilotprojekt”. Detta pågick i flera år och endast ett fåtal polisbilar har fått systemet trots att det visat sig fungera väldigt bra både utomlands och på de få bilar som är försedda med det i Sverige. Särskilt uppmärksamhet riktas mot bilar som är registrerade någon annanstans men rör sig i Järva så här sent.

– De kan vara stulna men inte anmälda än, – förklarar en av poliserna.

Vi gör några varv runt Rinkeby tills vi kommer till Rinkeby torg. Plötsligt befinner vi oss mitt i en folkmassa. Det är uteslutande unga killar och män med invandrarbakgrund som hänger på torget. Vissa gömmer sig undan regn under centrumets överhängande tak medan andra står mitt på torget. Det är konstigt att se så mycket folk klockan ett på natten efter folktomma gator längre bort från centrumet. Stämningen är långt ifrån festlig utan snarare hotfull.  Polisbussen möts med spända blickar. Somliga gömmer något hastigt.

– Det är i praktiken en öppen narkotikaförsäljning här dygnet runt, – kommenterar föraren.

Jag frågar varför vi kör vidare då utan att ens stanna till.

– Men vi har ju uppgiften att skapa trygghet, – säger en av poliserna som om det förklarade någonting.

Jag kan bara föreställa mig hur otryggt det kan kännas för sena resenärer att gå hem från tunnelbanan genom ett torg som är fullt av gäng som säljer droger. Ur en tyckares perspektiv vore det enormt tryggskapande om polisen faktiskt stod där på torget, störde narkotikaförsäljningen och försäkrade att inga som kommer hem efter en utekväll i stan blir rånade eller misshandlade. En vän till mig som bor just i Rinkeby berättade hur mycket han räds varje gång han går hem sent på natten och måste gå genom det här torget. Hans största önskan är att avsluta sin sjuksköterskeutbildning och börja jobba för att ha råd med egen lägenhet och flytta från området.

Men istället kör vi vidare genom tomma gator och återvändsgränder. Det är spöregn och det är därför det är så lite folk ute. Snart möter vi den andra patrullen på en avskild bensinmack. Där snackar de ihop sig för att dra igång en insats mot ett garage som är en känd plats för narkotikaförsäljning. De två bussarna skulle blockera både ingångar.

– Du ska sitta här inne och aldrig, ALDRIG kliva ur bussen, – får jag som instruktion.

Jag föreställer mig ett snabbt polisingripande med poliser som hoppar ur bussarna och visar lagens hårda grepp – ungefär som i filmer. Insatsen blir dock betydligt mer lågmäld än jag hade tänkt mig. Bussen stannar vid en av ingångarna och tre polisen kliver långsamt ut. Föraren stannar kvar för att vakta bilen och se till att däcken inte blir sönderskurna. Inne i garaget syns 15-20 killar med tatueringar och en viss typ av kroppsspråk som brukar sätta igång varningsklockorna om man träffar sådana ute på stan. Poliserna promenerar in i garaget men kommer snart tillbaka.

– Det är en skåpbil där som är efterlyst… anmäld som stulen av en hyrbilsfirma. I bilen ligger två mopeder som inte är anmälda men de är säkert stulna med.

– Hur vet ni det?

– Jo, vi hittar ju något här varje natt.

Det visar sig att garaget används av ett gäng både som en drogförsäljningsplats och som ett hälericentral. Poliserna bedömer att det inte är farligt att stå kvar där än så länge – stenkastarna brukar komma när polisen hittar något som har värde för dem såsom vapen eller narkotika. Stulna bilar har inget värde.

– De kommer att stjäla en ny bil imorgon. Finns ju inga straff för det…, – säger en av poliserna uppgivet.

Enligt dem är straffen så låga att det inte ens är värt det att gripa någon. Man drar på sig en fyra timmars lång avrapportering men förövaren får samhällstjänst eller böter på sin höjd.

– De böterna samlas ju på hög i Kronofogden. Ingen kommer att betala dem. Det blir bara en massa tid för oss med det här.

När poliserna kom in i garaget sprang två av killarna ut från bilen. Det visar sig att de gömde bilnycklarna och bilen behöver bärgas till polisstationen. Jag hör en dialog emellan poliserna:

– Har du sett vilka som satt inne i bilen?

– Ja, det var den där Ahmad.

– Ska vi misstänkta honom (gripa som misstänkt för bilstöld/olovligt förfogande – anm.)?

– Ska vi? Njää… det är sent nu.

Att vänta på bärgningsbilen kommer att ta en stund och poliserna går in i garaget igen. Föraren är kvar och börjar snacka med några av personer som flockas runt bilen. Det är svårt att förstå om de är fientligt inställda mot oss men det är synligt att flera av dem är påverkade. De är onaturligt utåtagerande och agiterade. Det är också klart att deras humör kan ändras på ett ögonblick.

– Hur är läget Biggie?, – ropar föraren ut med en vänlig min till en person som är så kraftigt byggd att hans alias blir självtalande.

– Jo, allt bra, – svarar Biggie lite motvilligt.

– Du, Mohammed, varför skrev du på Instagram häromdagen att du ska knulla min syster?, frågar han en annan – en smal kille i 25-års ålder som är helt svettig och har förstorade pupiller.

Han rör sig skakigt mot bussen. Han kan inte se mig bakom polisbussens nedtonade rutor men jag ser tydligt varje drag av hans ansikte samt ett ärr som korsar pannan.

– Vaddå?? Kollar du min Instagram?, skriker han upprört.

– Jag skrev ingenting, tillägger han bestämt.

– Då har vi inget agg mot varandra, konkluderar polisen.

Polismannen fortsätter att småprata med killarna i några minuter till – tills det hörs ett tutande bakom bussen. Det är en bil med tonade rutor och sidospeglar som gått av men klistrades tillbaka med lite tejp. Inne sitter tre män med guldkedjor runt halsen och tatueringar. Om jag skulle behöva beskriva dem med ett ord skulle ordet bli ”yrkeskriminella”. De utstrålade den informella makten som står över demokratin och lagar i denna del av Sverige – makten att döda och benåda, som Johanna Karlsson har skrivit så bra om i Expressen. Att de hade en högre status i den informella hierarkin än undersåtar i garaget blev tydligt även av hur de andra personerna tittade eller undvek att titta på dem. Polismannen backar lydigt så att de kan passera och ställer sedan bilen tillbaka vid infarten. Det blir flera omgångar fram och tillbaka. Men när några minuter senare nästa bil kommer tröttnar poliserna och bestämmer sig för att kolla parkeringstillstånd på de bilar som vill in. Garaget är ju endast för dem med tillstånd. Då tillstånd saknas vägrar föraren att flytta bussen.

– Hallå brorsa!

En av de påtända killarna från gatan öppnar polisbussens dörr och försöker att ta sig in i bilen som om det vore något självklart.

– Nej, nej, protesterar polisen i bilen. – Du kan inte kliva in… Jag har ju folk här.

Han pekar på mig som en ursäkt till varför det inte är tillåtet för utomstående att ta sig in i en polisbil.

– Varför tar ni inte in dem för eget bruk? Bara för att markera… De är ju uppenbart påverkade – undrar jag.

– Njää… – säger polismannen. – Straffen är för låga ju. Det blir inget för dem medan vi ska sitta och avrapportera i timmar.

Det är tydligt för mig att killarna testar gränserna. När någon reaktion från polisen på mannens försök att ta sig in i bussen uteblir kommer nästa steg: det dunsar plötsligt i bussens baksida – en av killarna sparkade eller slog i bussen. Polismannen bakom ratten reagerar inte då heller. Jag får inte se vart detta slutar eftersom jag får byta buss för att åka med den andra patrullen som cirklade runt garaget för att hålla koll.

Rinkeby och Tensta är byggda på ett olyckligt sätt för polisen, som setts som framgång under miljonprogrammets år, eftersom man lyckades att separera fotgängare och trafiken genom att sänka de mest trafikerade genomfartslederna och bygga broar för gående över dem. Dock hade stadsplanerare inte tagit hänsyn till att bara några decennier senare skulle broarna användas för att kasta sten på polisen och andra samhällsaktörer.

När vi svängde in på en av de gatorna märkte jag att en större grupp samlades vid en bro nära garaget.

– Det kommer att dunsa lite nu men oroa dig inte – stenarna kommer inte krossa rutor, lugnar mig en av poliserna.

Han ökar farten när vi passerar gruppen. Denna gång klarar vi oss dock utan stenkastning. Efter några varv kring garaget kommer bärgningsbilen. Det visar sig att en tredje patrull – från utryckningspolisen – stod hela tiden på en innegård bakom höghusen för att förebygga stenkastning.

– Varför är det så sällan ni faktiskt griper någon för stenkastning?

– Jaa, det är ju svårt det där. De är maskerade… Och så springer de också. När vi har en helikopter med så kan vi eventuellt gripa någon. Men straffen är låga ju. Och i varje fall kan vi inte göra mycket med sådana resurser. Sammanlagt jobbar bara 30 poliser med Järva. För att vända utvecklingen behöver vi bli minst 100 stycken till.

Hela operationen med att bärga bort en stulen bil från ett garage i Rinkeby tog två timmar och höll tre polispatruller med fyra poliser i varje patrull upptagna under denna tid. Ingen är gripen eller misstänkt.

När bärgningsbilen åker iväg börjar poliserna diskutera vad de ska göra:

– Vart ska vi nu då? Vad är klockan?

– Det är halv tre. Ska vi tillbaka till stationen?

– Njää, det är för tidigt ju.

– Jag ska på semester nästa vecka och måste skriva lite.

– Då så. Då åker vi hem.

Hela kortegen bestående av tre polispatruller lämnar området och åker till sina polisstationer. Trygghetsskapandet i Järva är avslutat för dagen.

Husbykravallernas osynliga offer

Kravallerna i Husby var den hetaste nyheten i Sverige under hela maj 2013. Mitt jobb som frilansjournalist som jag försökte kombinera (mest på helger) med arbete på Migrationsverket tvingade mig ut på en resa till Husby för att se händelseförloppet med mina egna ögon. Jag och en vän till mig som är fotograf tog en varm lördagskväll min Saab som var så pass rostig och gammal att det skulle bli uppenbart för ungdomar i området att den inte var någon civil polisbil. Det hoppades vi på i alla fall. Som det visade sig senare spelade det ingen roll.

När vi körde in på området blev vi slagna av hur tomt det var på gatorna. Jag kände igen samma slags onaturlig tomhet som hade rått i krigsområden i Syrien eller under revolutioner i centrala delar av Kairo och Kiev. Inga bilar, förbipasserande eller bussar syntes till. Och inga poliser heller… Med tanke på alla krigsrubriker i medierna var det märkligt att polisen lyste med sin frånvaro. Vi körde genom området i jakt på något avvikande. Vid en korsning dunsade det plötsligt så högt på bilen att jag förlorade hörseln i några minuter. I den stunden var jag helt övertygad i att vi blev beskjutna. Men så här låter det faktiskt när man blir utsatt för stenkastning. Med tinnitus i öronen gasade jag på och lämnade den farliga korsningen bakom oss. Jag trodde att vi fått några rutor i bilen krossade men mot förmodan höll den gamla Saaben måttet: förutom mindre sprickor och repor på glaset blev det inga skador.

Vi körde vidare till Rinkeby torg vid tunnelbanan. Där var det mycket folk: en stor och orolig folkmassa på 100-200 personer beväpnade med påkar, hammare och stenar samlades utanför tunnelbaneentrén. Ryktet gick att ett gäng nazister skulle anlända till Rinkeby för att ”lära invandrare en läxa” så det var därför de här ungdomarna samlades. Det hördes högljudda röster och skrik. Några av personer viftade med sina tillhyggen. Inte heller där var polisen närvarande.

Det kändes läskigt att krypa ur bilens (mest hypotetiska) säkerhet och närma oss den påtända mobben. Den etniska aspekten var påtaglig där att döma av hotfulla budskap mot ”svennejävlar” som utropades av olika personer i folkmassan. Vad jag kunde se var vi enda personer på hela torget som kunde till utseende förväxlas med etniska svenskar. Som journalist fick jag komma i kontakt med beväpnade människor med oklara intentioner som i princip kunde avrätta mig på plats om de ville så både i Syrien och i Ukraina. Dock i Stockholm 2013 kändes det speciellt: på något konstigt sätt kändes det farligare än i Syrien. Det var klart för mig att situationen var helt utom kontroll för någon. Den här mobben saknade några ledare eller strukturer som annars brukar komma upp av sig själva tack vare en självorganisering vid andra tillfällen. Den ville ha ”action” så det enda som fattades var någon att rikta sitt vrede emot. Därför var det ännu mer obegripligt varför polisen inte var på plats. I det här läget hade det varit oklokt av oss att närma oss samlingen och riskera att bli utlämnade till mobbens godtycke. Vi stannade kvar i bilen och observerade.

Efter en kvart har mobben lyckats att hitta sitt offer. En etnisk svensk som bodde i området kom från tunnelbanan. Om vi pratar om unga svenskar så brukar endast norrlänningar som precis har flyttat till Stockholm och står längst ner i Stockholms bostadsdjungel bo i Järvaområdet under en kort tid tills de hittar ett boende i ett annat område. Som det visade sig var det just ett sådant fall. Det var nog uppenbart för alla inklusive mobben att han inte var något hot och än mindre en nazist: han var ensam och skrek förgäves att han bodde där. Det bet inte på mobben som attackerade honom med sina tillhyggen. Killen blev allvarligt misshandlad och fick sin skalle krossad med hammare. Han hamnade på intensiven och det var ett under att han överlevde. Händelsen beskrevs endast av Expressen som en kort nyhetsnotis ( http://www.expressen.se/nyheter/slogs-i-huvudet-med-hammare/ ).

Vi satt inne i bilen och såg tumultet på avstånd, helt hjälplösa och arga på oss själva för att vi inte kunde göra något annat för att hjälpa honom än att ringa polisen. På 112 fick vi besked att polisen ”rör sig i området”.

På väg ut från Rinkeby såg vi var polisen gömde sig: på lugna gator långt från centrumet stod tiotals piketbussar parkerade i rad. Inne satt kravallutrustade poliser med hjälmar och batonger som behövdes så mycket på en annan plats. Detta var hur polisledningens direktiv att ”inte provocera ungdomarna” efterlevdes. Polisen har lämnat ett helt bostadsområde med alla dess invånare utan skydd mitt under pågående kravaller. Tusentals boende i området blev utelämnade till den kriminella mobbens diskretion. Och ja, det fanns konkreta offer för det med namn och ansikten – som den där killen eller många fler som fick sina bilar förstörda. Hade polisen varit närvarande på Rinkeby torg denna kväll hade den här misshandeln inte skett. Lag och ordning existerade i Järva då lika lite som i Mogadishu eller i Aleppo.

Jag var alltid nyfiken på hur de vanliga poliserna som lyder order uppifrån känner. Tycker de att de gör ett bra jobb? Hur orkar de att fortsätta med vetskapen att deras agerande (eller snarare avsaknaden av sådant) leder till att människor skadas och dödas? Exakt 3 år efter vårt besök till Husby fick jag följa med en vanlig polispatrull under en fredagsnatt i Rinkeby/Tensta och se området utifrån deras perspektiv. Läs om det i mitt nästa inlägg !