Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig?

Ett litet framgångsrikt land som plötsligt fick influx av ett stort antal kulturellt annorlunda migranter. Låter detta bekant? Ja, Libanon beskrevs som Schweiz av Mellanöstern och hade ett av de högsta BNP per capita i världen på 1950-talet. Landet utsattes dock för ett stort inflöde av palestinska flyktingar till följd av krig mellan arabstaterna och Israel. Man kan säga att globalisternas drömsamhälle med mångkultur och etnisk och kulturell rikedom var fullbordat i Libanon.

Föga förvånande gick något fel: de ökade motsättningarna har till slut utmynnat i ett inbördeskrig som pågick – officiellt – i 15 år (mellan 1975 och 1990) och resulterade i drygt 150 tusen döda.

Det finns en del likheter mellan Libanon och Sverige idag som gör det angeläget att titta närmare på den utveckling som har lett till inbördeskriget i Libanon. Den libanesiska statens svaghet ledde till att den kristna majoriteten som kände sig hotad av nyanlända och deras politiska krav började forma egna styrkor och militias. Det dröjde inte länge till att palestinska och muslimska organisationer började att förstärka sina egna trupper och skapa nya. Samtidigt uppmanade regeringen till ”enighet och försiktighet” medan polisen och armén i stort sett varit passiva för inte förarga någon av parterna.

Sverige är inte där än men bildandet av medborgargarden som svar på polisens tillbakadragande från landsbygden är redan inlett. Det är bara en tidsfråga när invandrargängen från förorter ska få en mer tydlig religiös och politisk profil. Många av så kallade (av SVT) ”IS-resenärer” rekryteras från denna miljö redan idag. Samtidigt fortsätter vänsterns identitetspolitik att odla hat mot Sverige och svenskar i förorter genom att beskylla individers egna brister eller styrkor på ras och ursprung.

Att döma av Alice Bah Kuhkes uttalande på politikerveckan i Järva om att förortsborna borde engagera sig mer i politiken försöker regeringen Löfven att påskynda denna utveckling. Det är extremt naivt att tycka att alla invandrare i förorterna kommer att engagera sig i ”arbetarrörelsen” eller ska vilja göra en karriär som fackpamp. Inte ens Bah Kuhke kan inte förstå det.  Alla uttalanden av denna typ uppmanar till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Hur länge till ska det ta tills IS politiska representation får mandat i Sveriges riksdag?

Ett civilkrig kan ske i en situation då parterna inte längre kan komma överens och alla möjligheter till det verkar uttömda. I takt med att det politiska och mediala etablissemanget spär på polariseringen och uppmanar till att ”bli av med mänskliga brunråttorna” driver nationalister och globalister allt längre ifrån varandra. Motparter har lärt varandras argument – som inte längre övertygar någon. När det ”demokratiska samtalet” inte längre fungerar medan någon vilja till försoning verkar saknas – vad blir nästa steg?

Uppkomsten av grupperingar som ska arbeta för politisk islam i Sverige kommer att förvärra situationen avsevärt. I det här fallet kommer någon dialog inte att vara möjlig per definition – för hur kan en kunskapslucka som inrymmer hela den europeiska historien från reformation till nutiden överbryggas? Hur kan det vara möjligt att föra ett jämlikt samtal med personer som tror på att en 1400 år gammal bok kan vara överlägsen fria människors vilja och intellekt? När motsättningarna inte längre går att lösa med ord – det är då inbördeskrigen börjar.

20170530_160100
Spår efter strider och enkla betongbunkrar syns fortfarande i centrala Beirut. Foto: Egor Putilov

Kriget har inte löst några problem i Libanon – trots att det avslutades officiellt för 27 år sedan fortsätter Libanon att vara ett krossat samhälle med enorma motsättningar, en svag skugga av det som det en gång har varit. Beirut som en gång i tiden kallades Paris av Mellanöstern påminner idag mer samtidigt om Kairo och om krigszoner – med nedbrunna hus, fasader med spår från kulor och granater samt tomter mitt i staden som gapar tomma till följd av krigets förstörelse. I Libanon eget Belfast – staden Tripoli i norr – utbröt sekteristiska våldet mellan sunnitiska militia och alawitiska styrkor så sent som för 3 år sedan. Många hus i staden bär fortfarande spår av strider.

20170605_120430
Huset står på gränsen mellan alawitiska och sunnitiska kvarter i Tripoli. Det besköts och blev utbränt under de senaste oroligheterna. Foto: Egor Putilov

Det blir nog rätt att säga att kriget inte avslutades 1990 utan gick över till en mer lågintensiv form. Kristna är inte längre en majoritet i landet och tenderar att stänga sig in i sina kvarter kring Beirut. Deras kommuner litar inte på polisen och anlitar privata säkerhetsbolag som kontrollerar misstänksamma personer i sina områden. De enorma ekonomiska klyftorna mellan välskötta och rika kristna kvarter som ser ut som vilken medelklassidyll i Europa som helst och urfattiga muslimska slumområden visar också på att kriget inte är över och bara väntar på att blossa upp igen.

Med uppkomsten av politisk islam riskerar Sverige att upprepa Libanons öde. Nyliberala ”hollow state” som drar sig tillbaka från allt fler geografiska områden lämnar ett stort spelplan för dem som är villiga att använda våld. Vänsterns professionella desinformatörer brukar reflexmässigt stämpla denna typ av analyser som ”domedagsprofetior”. Utan att hävda att min analys är träffsäker på något sätt vill jag rekommendera att läsa en debattartikel av en fd svensk kapten i FNs fredsbevarande styrkor i Libanon Anders Lugn ”Sverige på väg mot katastrof”. Artikeln publicerades av Aftonbladet för 9 år sedan – då tidningen fortfarande hade några inslag av riktig journalistik och förmågan att föra en rationell debatt – vilka verkar vara helt borta idag. Hans slutsats är att Sverige har alla sex förhållanden som skapade förutsättningar för Libanons undergång. Så är vi nu år 2017 9 år närmare en katastrof?

Green_Line,_Beirut_1982
Green line mellan Västra och Östra Beirut under civilkriget

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Annonser

Regimmedia på offensiv med fejka nyheter

Det tog inte lång tid efter de första försiktiga försök som gjordes från polisens sida att faktiskt börja utföra sitt uppdrag och utvisa personer med avslag till deras hemländer tills regimmedia gick i stabsläge för att bilda opinion mot utvisningarna. Trots att det i själva verket handlar om ett dussintal personer utvisade till Afghanistan med tvång under både 2015 och 2016 pratas det flitigt om ”massutvisningar”. Enligt Kriminalvårdens uppgifter utvisades endast 20 afghaner med tvång under hela 2015. Detta hindrar dock inte Niklas Orrenius i DN att skriva att ”vi fortsätter att skicka tusentals människor mot deras vilja” till Afghanistan. När jag påpekar hans minst sagt kreativa användning av fakta  går han snabbt in i en försvarsställning. Av nedan följande twitter-konversation går att utläsa de vanligaste argumenten som så kallade journalister använder sig av när de blir påkomna med att skapa fejka nyheter:

twi1

twi2

twi3

Jag tycker att det är ganska tydligt att Orrenius jonglerar med fakta här i ett tydligt syfte att dramatisera utvisningarna och skapa en opinion emot dem.  Men det riktiga lågvattenmärket kom knappast förvånande från propagandacentralen Sveriges Radio. I en ren desperation grep Ekot efter minsta halmstrån igår när de publicerade nyheten om att en afghan som nyligen utvisats från Sverige dog i en bombexplosion i Kabul under följande rubrik ”Bekräftat: utvisad tonåring död i sprängdåd i Kabul”.  Nyheten rapporterades först av Expressen som använde hemsidan Blankspot som sin källa. Redan i Expressens rapportering framgick att nyheten var ett uppenbart fejk skapat av själva afghanen för att försvåra utvisningen av hans bror från Sverige. Hans namn fanns inte med på listan av döda och han ”hade inte ens befunnit sig” vid platsen för attentatet.  Notera även hur han kallas ”tonåring” trots att hans ålder skrevs upp till 19 av Migrationsverket efter en medicinsk åldersbedömning – vilket i praktiken innebär att han varken är 17 eller 19 utan mest troligt närmare 25 år gammal. Trots allt detta publicerar SR den uppenbart falska nyheten som omedelbart börjar användas av opinionsbildare som Anders Lindberg som ett argument mot utvisningarna:

twi4

Så småningom tog dock Human Rights Watch som användes av SR som källa tillbaka uppgifterna:

hr

SR blir därmed tvungna att avpublicera nyheten – utan någon förklaring eller ursäkt till läsarna. Dem som klickade på länken till nyheten som under en tid stod kvar bland annat på Omnis hemsida möttes av detta:

sr

Vid det här läget borde det bli självklart för varje tänkande medborgare att så kallade mainstreammedia sysslar med att skapa fejka nyheter och påverka opinion i en industriell skala – som de alternativa medierna inte ens kan drömma om. Tvärtom börjar just alternativa medier att bli enskilda medborgares verktyg för att syna medieetablissemangets lögner och desinformation.

Samtidigt skapas det i post-sanningens anda ett nytt organ som ska ”kartlägga falska nyheter”. Organets skapare gör ingen hemlighet av vem udden kommer att riktas mot: ”Mycket av syftet med falska nyheter är att underminera trovärdigheten hos media.”

Det nya sanningsministeriet kommer alltså att kartlägga just alternativa medier som granskar och synar falska nyheter hos traditionella medier. Det handlar med andra ord om en vanlig kartellbildning i syfte att strypa det fria ordet och begränsa pressfriheten.  Självklart kommer den nya verksamheten att finansieras med skattemedel: Fojo medieinstitut som står för den lever på generösa bidrag från bla SIDA och utbildningsdepartementet.

Det återstår att se om det kommer att höjas röster denna gång om att SR och DN är hot mot demokratin och säkerhetsrisker. Att döma av utvecklingen hittills är det inte troligt.  Sannolikt kommer avslöjanden om att DN och SR sysslar med fejka nyheter att förtigas och förminskas: de falska nyheterna har ju ändå gjort avtryck i debatten – och därmed har deras skapare uppfyllt sitt uppdrag…

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Var finns de riktiga flyktingarna?

Min motivation för att åka till Libanon föddes ur den skeva svenska debatten om asylsökanden i Sverige som utan någon närmare granskning presenteras som hjälpbehövande som flyr för sina liv.  Det handlar alltså om personer som är köpstarka nog för att bekosta en illegal resa till Sverige – en investering i storleksordningen på mellan 2,5 och 10 tusen euro. Det framstår märkligt att dessa personer får mycket mer hjälp än de flyktingar som bor i läger nära krigsområdet. Av någon anledning verkar dock svenska politiska etablissemanget och media varken se eller reagera på denna uppenbara orättvisa. Det heter nämligen ”vi ska inte ställa grupper mot varandra”. Jo, vi ska visst ställa grupper mot varandra – det kommer att ske oavsett de förment goda intentionerna om det handlar om en icke-oändlig resurs.

Sedan 2013 finansierar Sverige sina migrationskostnader med biståndsmedel. År 2014 uppgick andelen till 13% av biståndsbudgeten vilket är en av de högsta siffror inom OECD. I enkla termer finansieras välbeställda ”bättre framtids”-migranter tillhörande medelklassen i Sverige genom att dra ned på matransoner för de mest utsatta i krigens omedelbara närhet. I december samma år blev till exempel FNs World Food Program tvungen att minska mathjälp till syrier i Libanon på grund av problem med finansieringen. Sverige är eller – rättare sagt – var en av de större bidragsgivarna till WFP.

I mina inlägg brukar jag uppmärksamma personer som orättvist genom bedrägligt beteende får ett överflöde av gemensamma resurser – som till exempel den somaliska kvinnan som tog emot bidrag från tre länder samtidigt, falska flyktingar som genom domstol tvingar kommuner att betala för deras semester i hemlandet, 30- och 40-åriga ”ensamkommande barn” med mera. I det här inlägget vill jag berätta om dem som inte får något stöd från Sverige.

20170531_100832
Provisoriska vattentankar i ett flyktingläger i Bekaadalen. Foto: Egor Putilov

I nuläget närmar sig antalet syriska flyktingar i Libanon 2 miljoner – vilket utgör en tredjedel av befolkningen. Drygt en miljon av dem bor i undermåliga tältläger som ligger främst i Bekaadalen – vid den syriska gränsen. Det finna inga lagliga flyktingläger för syrier i Libanon. Lägren byggs på privat mark som hyrs ut av markägare – priset beror på de boendes förhandlingsskicklighet. Av den anledningen är lägren ganska små. I det första lägret som jag besökte bor cirka 160-200 människor fördelade på 23 stora tält. Varje tält betalar 600 dollar (cirka 5500 sek) per år till markägaren i hyra för den mark som tältet upptar. Utöver detta måste varje tält köpa minst 6 stora gasflaskor för uppvärmningen för att överleva vintern – vintrar i Libanon kan vara lika kalla som i Sverige. En sådan flaska kostar 100 dollar (cirka 850 sek).

Med andra ord blir det ganska stora kostnader men få intäkter. Varje syrisk flykting är berättigad 27 dollar per månad (cirka 240 sek) från UNHCR. Libanon är ett högkostnadsland där medellönen ligger på mellan 800 och 1200 dollar. 27 dollar är värda nästan ingenting här. Men även för att få detta lilla bidrag måste man kämpa och registrera sig hos UNHCR. FN-organet kan neka registreringen utan vidare vilket de också gör ganska ofta. Situationen blir inte bättre av att en stor del av syrier som bor i läger är bönder från landsbygden med låg utbildning och utan någon kunskap om hur man ska ta sig fram i den byråkratiska djungeln. I de lägren som jag besökte uppbär endast hälften av de boende denna typ av stöd. Utöver detta tillkommer sporadiska matleveranser: när något FN-organ får för sig att lasta av några säckar med mjöl eller burkar med tonfisk.  I övrigt kan syrierna inte räkna med någon hjälp. För att klara vardagen arbetar de flesta männen som byggarbetare i området.

Varje läger har en informell föreståndare – oftast den mest bildade personen som håller kontakt med libanesiska myndigheter. I det lägret som jag har besökt var det  Ahmad från Aleppo. Han jobbade som handläggare på en statlig myndighet vars kontor låg precis vid en av frontlinjer i staden. Trots strider fortsatte arbetet som vanligt på myndigheten men när en granat flög in och exploderade på hans våning för tredje gången fick han nog och kom hit.

20170531_102013
Ahmad samlar barnen för ett foto. Foto: Egor Putilov

Både tälten och den primitiva vattenförsörjningen ur en grävd brunn byggdes av flyktingarna själva.  Lägret ser förvånansvärt rent ut både utanför och inne i tälten – med tanke på situationen. Osökt tänker jag på de 30-åriga manliga ”flyktingbarnen” på svenska HVB-hem som vägrar att städa efter sig och kräver att personal ska göra det. Tälten har 2-3 rum, ett kök och ett badrum där man kan tvätta sig. De ser ut nästan som riktiga hus men det är ett bedrägligt intryck – det är ändå bara tält. När det blir minusgrader i vinter droppar kondensvatten från taket. De boende i tälten brukar tillbringa den kalla årstiden sittandes kring den enda värmekällan. Vintern 2015 har lägret brunnit ned på grund av ett stearinljus som användes för uppvärmning och ställdes för nära en tältvägg. Två barn 2 och 5 år gamla dog i branden… Men nu på sommaren ser allt nästan idylliskt ut.

20170531_105446
Sovrum i ett av tälten. Titta gärna även på videoklippet ovan. Foto: Egor Putilov
20170531_105355
”Kök”. Foto: Egor Putilov
20170531_105330
”Badrum”. Foto: Egor Putilov

Drygt 200 lägrets invånare måste dela på 4 toaletter – även de grävdes upp av flyktingarna själva. En av dem ligger endast 10 meter från vattenbrunnen vilket har lett till att avloppsvatten rinner in i brunnen vid regn.  På grund av detta var flera barn i lägret sjuka vid tiden för besöket. Någon skrev ironiskt UNICEF på dörren till den toaletten.

20170531_100823
UNICEF-toaletten. Foto: Egor Putilov
20170531_101828
Vattensystemet med grävd brunn. Foto: Egor Putilov

Enligt Ahmad kom tjänstemän från UNHCR när lägret byggdes 2014 och utlovade att organisationen skulle täcka anslutningsavgifter för el:

Ni får ansluta er till nätverket. Vi betalar alla kostnader, – sades det på mötet.

Sagt och gjort – syrierna fick el i sina tält. Kort efteråt kom representanter från det lokala elbolaget och krävde anslutningsavgifter på sammanlagt 3000 dollar. Det visade sig att UNHCR inte hade betalat någonting. Organisationens tjänstemän ville inte kännas vid sina löften och hänvisade till brist på pengar hos FN. Lägrets invånare blev tvungna att skrapa ihop denna summa själva och betala. Till och med nu 3 år senare är ”världssamfundets” svek ett hett samtalsämne här.

Jag pratar med Asma, en 25-årig kvinna från syriska Deraa. Hon gifte sig precis innan flykten till Libanon men ångrar detta djupt:

-Jag borde stanna i föräldrahemmet.

20170531_091925
Asma med svärmor. Foto: Egor Putilov

Jag frågar henne om var hon ser sig om 5 år. Hon skrattar:

-Ingenting kommer att förändras för mig varken om 5 år eller om 20. Vi kommer att vara här på samma plats och i samma situation. Det är nog Guds vilja. Vi må inte ha 3 måltider om dagen ibland men vi lever enkla liv, vi är trygga och tacksamma för det lilla vi har.

Det är ganska uppenbart att i den svenska debatten om flyktingar som förs av charlataner på falska premisser finns ingen plats för dem som faktiskt mest av alla har rätt till detta ord.  Det kan låta mysigt att debattera om att hjälp i närområdet är ”rasism” inifrån svenska redaktioners bekväma skrivhörnor. Här i Libanon framstår dock hyckleriet som det politiska etablissemanget och journalister i Sverige ägnar sig åt som gränslöst.

20170531_101024

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Enkla jobb och vad de egentligen innebär

Mantrat om så kallade enkla jobb som ska rädda Sverige undan konsekvenserna av den extrema invandringspolitiken hörs från både höger och vänster. Borgerlighetens dröm om ett billigt tjänstefolk förenas med socialdemokratiska utopin om ”svenska modellen” för alla i detta magiska kodord. Bägge sidor verkar dock ha en knapphändig förståelse av vad de enkla jobben egentligen innebär och vilka konsekvenser de kommer att föra med sig.

Knappast förvånande blir den närmaste referensen i denna kontext ett av världens fattigaste länder Egypten. Jag minns väl en intervju med en högt uppsatt egyptisk tjänsteman under en av mina resor till landet. Vi satt på hans kontor och drack te som serverades av en särskild anställd. På arabiska heter dem ahwajee – ”tepojkar” oavsett ålder. Den aktuella ”pojken” var i 50-års åldern.  Passande nog pratade vi om den skyhöga arbetslösheten och den egyptiska arbetsmarknaden.

-Den här mannen har arbetat med att servera te här i hela sitt liv. Varje myndighet i Egypten har en sådan person. Visst, vi kan köpa en kaffemaskin och ersätta honom – och det kommer att bli både billigare och bekvämare för alla då vi inte ska behöva leta efter honom i hela huset och väcka om han sover någonstans. Men… han försörjer hela sin familj på den minimala lönen som vi betalar honom. Om vi sparkar honom kommer han inte att kunna hitta ett nytt jobb. Du kan se samma mönster i överallt i Egypten.

-Betyder det att ni medvetet bromsar moderniseringen för att hålla folk sysselsatta?

-Ja, ungefär så är det.

10281077114_b95811d113_z
Smakprov på hur förslummade städer kan komma att se ut i mina egna bilder från Egypten. Foto: Egor Putilov

Tiden får utvisa om tepojkar ska dyka upp även på svenska myndigheter och kanslier. Det som däremot är klart är att Sverige på grund av den ohämmade asylinvandringen plötsligt står inför samma dilemma (jag behöver nog inte kalla det för ”utmaning”)  som Egypten – som förmodligen kommer att lösas med samma medel.

7283047036_756a018a79_h

Tepojkar må låta gulligt men den egentliga konsekvensen kommer att bli en inbromsning av den tekniska utveckligen som i en marknadsekonomi drivs just av länder med höga arbetskraftskostnader – som Sverige är eller har varit under en lång tid. Kostnaden av att anställa en människa är så hög att det blir billigare att uppfinna en maskin för att genomföra tunga och rutinmässiga arbetsmoment eller kanske ersätta människan helt. De höga lönekostnaderna har lett till att Sverige har en av västvärldens minsta andel av enkla jobb.

På det viset frias människa från ett tungt och repetativt arbete  och därmed kan utvecklas och arbeta mer kreativt. Den nya tekniken blir allt billigare och sprider sig så småningom även till länder med lägre arbetskraftskostnader – ungefär så här fungerar den tekniska progressen. Eller har fungerat hittils – för att med en armé av arbetslösa som av politiska skäl tvingas att genomföra meningslösa och onödiga arbetsuppgifter kommer detta incitament att försvinna.

7282968706_e0ae19fa77_b
En tunnelbanestation i Kairo. Rulltrappan är inte i bruk sedan länge. Foto: Egor Putilov

Vad vi kommer att se är att billig arbetskraft ska börja ersätta maskinarbete.  ”Enkla jobb” innebär en tillbakagång även på andra områden – som till exempel städer som kommer att förslummas betydelsefullt till följd av primitiva verkstäder och halvolagliga småbutiker som återigen ska kunna bli lönsamma tack vare lägre arbetskostnader. Istället för att köpa ett nytt par skor ska det bli billigare att reparera dem. Säkert en välkommen för miljöpartister utveckling med hållbara skor och återanvändning med kommer det att vara lika bra för ekonomin i stort och stadsbilden?

7283213000_b950d9083b_h

Den processen har redan inletts krypande: mobilbutiker som opererar i en gråzon där man kan köpa och sälja stulna mobiler, bilverkstäder där ingen kan svenska,  frisörsalonger där man kan klippa sig för 100 kronor utan kvitto är verkligheten redan idag. Den här trenden kommer att accelerera och eskalera sig.  Med nya, fattigare grupper av migranter som törstar efter framgång kommer den redan låga nivån av service,  lojalitet till svenska lagar och regler samt automatisering att sjunka ännu mer – man kan kalla det ”race to the bottom”. Även nya branscher kan komma att tas över av billig arbetskraft.

Å andra sidan kommer allt fler migranter att arbeta till ett kraftigt underpris eller till och med betala för att få arbeta – som det sker redan i dagsläget med omfattande fusket med arbetstillstånd.  Upplägget går ut på att migranter utnyttjas av sina landsmän och jobbar under slavliknande villkor med ett hopp att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige efter 4 år av sådant arbete. I vissa fall måste de även betala sina arbetsgivaravgifter själva.

Enkla jobb kommer oundvikligen leda till enkla bostäder enligt marknadens obönhörliga regler: slumområden som prismässigt är anpassade för låga löner kommer att bli ett vanligt inslag i stadsbilden. Än så länge försökte myndigheterna halvhjärtat att hålla tillbaka denna utveckling – exempelvis genom att riva Sörgenfri tiggarläger, avhysa migranter från olagliga bosättningar och så vidare. Med ett politiskt stöd åt enkla jobb kommer kåkstäder att etablera sig åtminstone i storstäderna med undermåliga bostäder, olovliga svartbyggen och misär som brukar följa med allt detta.  Man får då ge upp drömmen om passivhus, en grön omställning och hållbara städer.

Trots sin deklarerade vurm för progressen verkar den svenska politiska eliten ha lyckats med det motsatta – att vrida klockan tillbaka. Istället för en lysande framtid med elbilar, automatiserade hem och robotar kommer vi att se halvsunkiga städer, tillbakagång med tekniken och en etniskt präglad underklass av enkla arbetare. Allt politiskt prat om enkla jobb leder oss just i denna riktning.

7283185692_936e8f0de7_h
Kairos skyline. Foto: Egor Putilov

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Gränskontroll som inte finns

I diskussionen kring gränskontrollen vid Sveriges södra gräns mot Danmark förutsätts att den yttre gränsen – mot länder utanför EU – är stängd. Den utgångspunkten tas för givet utan närmare granskning. Men stämmer verkligen detta?

Jag flyger ofta med Turkish airlines och då går rutten oundvikligen via deras knutpunkt i Istanbul. Därför åker jag mellan Stockholm och Istanbul ganska regelbundet. Eftersom Turkish trafikerar stora delar av Afrika och hela Mellanöstern blir flygbolaget ett naturligt val för många migranter med ursprung därifrån.

Att komma till incheckningen på denna resa kan rekommenderas till varje person som är nyfiken på människa och samhället i stort. Det är en uppsjö av mänskliga typer och karaktärer, livsberättelser och personliga draman: förutom några få vanliga turister kan man se människosmugglare som kommer tillbaka med vändande plan efter en lyckad leverans, andragenerations invandrare som för första gången i sitt liv besöker sitt gamla hemland, nyblivna flyktingar med färska uppehållstillstånd som åker tillbaka till Syrien genom Libanon för att slippa syriska stämpel i sina främlingspass, utvisningsärenden från Migrationsverket – och en och annan som ser ut som jihadist på väg att ansluta sig till IS.

Det brukar vara en konstig stämning i kön till incheckningsdisken: vissa bläddrar i sina olika id-handlingar för att välja den som passar bäst denna gång medan andra hoppas på att inte fastna i en utresekontroll vid gränsen. För någon vecka sedan genomförde Kronofogden en lyckad insats på flygplatsen tillsammans med polisen: personer som skulle resa kontrollerades mot Kronofogdens register. Ägodelar på de personer som fick träff som de hade på sig vid tillfället – som dyra klockor, guldsmycken, kontanter osv. – blev utmätta direkt. En av huvudpunkterna för insatsen blev just flyget till Istanbul.

Ett flyg i omvänd riktning – från Istanbul till Stockholm – brukar i sin tur användas som en inkörsport för illegala migranter. I princip varje dag dyker några passagerare från det flyget upp vid passkontrollen och ansöker om asyl. Det vanligaste tillvägagångssättet är att använda så kallade ”look-a-like”-pass – alltså ett riktigt pass på en person som utseendemässigt liknar den som ska använda passet. Oftast utfärdas dessa pass till före detta landsmän av människosmugglare och klienter som har hunnit att bli svenska medborgare. Sedan ”tappas de bort” för en belöning som varierar mellan 5 och 10 tusen kronor. Passets ägare väntar några dagar med att anmäla förlusten tills den migrant som beställde passet har passerat gränsen.

Detta är människosmuggling deluxe eftersom oftast brukar sådana resor gå smidigt till. Samtidigt slipper migranter att åka båt över Medelhavet till Grekland och fastna där i flera månader. Därför är priset också högt.

Turkish airlines såsom andra flygbolag kan tvingas betala höga sanktionsavgifter om det framkommer att migranter har kunnat komma till Sverige utan inresetillstånd till följd av deras oaktsamhet enligt bestämmelser om transportörsansvaret – som bland annat Annie Lööf ville ta bort.  Dessvärre verkar det dock som att Centerpartiet med Lööf i spetsen slår i öppna dörrar: så som systemet är uppbyggt idag är det inte svårt för flygbolagen att slippa undan kraven. Nedan erbjuder jag ett verkligt exempel på hur denna typ av människosmuggling fungerar i praktiken som jag själv bevittnade.

Vid avresor till Europa brukar flera anställda från flygbolaget stå vid gate och kontrollera pass – just för att upptäcka ”look-a-like”. Denna gång var det en grupp på fyra personer med svenska pass. Inte nog med att de inte pratade ett ord svenska – vilket i sig kanske inte är så märkligt för svenska medborgare nuförtiden. De kunde inte heller svara vilka deras namn i passen var, vilken stad i Sverige de kommer ifrån eller vilket år de föddes. De har uppenbarligen inte gjort sin hemläxa med att lära sig sina nya personuppgifter.

Det står ett telefonnummer i alla svenska pass som berörda tjänstemän föreslås att ringa till för att kontrollera passets äkthet. Om ni tror att det är någon slags ”hotline” som bemannas dygnet runt för just sådana förfrågningar – det borde ju, åtminstone teoretiskt sett, ligga i Sveriges bästa intresse att inte släppa in personer med falska/ogiltiga pass på sitt territorium – så har ni fel. Numret är 11414 alltså det gemensamma numret till polismyndighetens växel där väntetiden brukar ligga på runt en halv timme. Ibland går det inte att ens ställa sig i telefonkön där på grund av för många väntande samtal. Det är uppenbart att incheckningspersonal som har ett hundratal passagerare som ska snabbkontrolleras på några minuter inte har någon möjlighet att vänta i en halv timme för att äntligen få prata med en växeltelefonist som – kanske – ska koppla samtalet till rätt avdelning inom polisen.

Personalen på flygplatsen gjorde dock ett ärligt försök och ringde även till svenska ambassaden i Ankara. Någon hotline finns inte där heller – särskilt kl. 8.00 på en lördagsmorgon. I motsats till detta brukar exempelvis personal från franska migrationsmyndigheten personligen stå vid gaten vid avgångar från vissa afrikanska länder till Frankrike för att kontrollera både passets och inresetillståndets giltighet.

I den aktuella situationen hade personalen inte kunnat nå varken polisen eller ambassaden. Flygbolaget har därmed fullgjort sin skyldighet att kontrollera resehandlingar och lät de här personerna stiga ombord. Jag måste säga att det var en nervkittlande resa – med tanke på att ingen visste vilka de var och vilka intentioner de hade.

Väl framme i Stockholm följde jag sällskapet till passkontrollen och ställde mig precis före dem i kön. När min tur kom sa jag till passkontrollanten i luckan att det hade uppstått en situation vid avresan i Istanbul och han kanske borde kontrollera personerna bakom mig lite nogrannare.

Jaså. Varför det? –han höjde ironiskt på ena ögonbrynet.

Jag berättade kort vad som hade hänt i Istanbul och fick försäkran om att han skulle titta närmare på dem och ställa lite frågor.  Han lät dock inte särskilt övertygande så jag väntade utanför glasdörren för att se vad som kommer att ske. Som jag misstänkte släppte han in alla fyra till Sverige utan att ställa en enda fråga.

Vid den tiden hade jag arbetat på Migrationsverket under en tid och var medveten om förekomsten av politiska aktivister i svenska myndigheter. Därför blev hans till synes obegripliga reaktion inte någon överraskning för mig. Jag skyndade mig fram till tullfiltret där en enda tjänsteman stod  och tittade lite hjälplöst på människoflödet framför honom. Tullaren lyssnade på mina uppgifter utan ett uns av ironi eller misstro och agerade direkt när vi fick syn på en av personerna. Mycket riktigt visade det sig snabbt att passet inte var hans.  Hans sällskap har dock splittrats någonstans mellan passkontrollen och tullfiltret så det gick att stoppa endast honom. För att inte tala om att att stoppa fyra personer på samma gång var kanske en oöverkomlig uppgift för en ensam tulltjänsteman.  Tullaren larmade polisen på flygplatsen med signalement på de andra tre enligt min beskrivning men enligt den information som jag fick senare när jag försökte att följa upp ärendet hittades de aldrig.  Man får anta att de lyckades att slinka sig in i Sverige och anslöt sig till en armé av namn- och identitetslösa asylsökare och svartarbetare.  Man kan också gissa att någon kartläggning av deras identitet kan bli aktuellt först om någon av dem begår ett terrordåd – men knappast före.

Så hade Annie Lööf rätt trots allt?

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Europas fattigaste land får visumfrihet till EU – och snabba cash för vänsterliberaler

Dagen efter Macrons seger i franska valet annonserade EUs utrikeskommissioner Federica Mogherini att Ukraina inom en månad kommer att få visumfriheten till EU och däribland till Sverige. Tidpunkten för uttalandet är talande i sig – EU-kommissionen ville tydligen inte ge mer bränsle till Le Pens retorik om unionens katastrofala misslyckanden med migration och avskaffandet av nationsstater före valet och avvaktade Macrons seger.

Ukraina är Europas fattigaste land med BNP 2191 USD per person enligt IMF vilket motsvarar drygt 4% av BNP per capita i Sverige. Medellönen i Sverige är 20 gånger högre än den i Ukraina för att inte tala om en hög arbetslöshet utanför storstäderna.  Samtidigt befinner sig Ukraina i praktiken i krig med Ryssland. Att ge visumfriheten till EU till 45 miljoner medborgare av ett fattigt land i krig i unionens omedelbara närhet – ja, vad kan gå fel?

Missförstå mig inte – jag stödjer helhjärtat ukrainarnas kamp för sin självständighet och oberoende från imperialistiska Ryssland vilket jag har bevisat nog genom min rapportering från Majdantorget 2014. Faktum är att i dagsläget har Ukraina mycket starkare ekonomiska och kulturella band till Ryssland än till Europa – bland annat genom de många gästarbetare som jobbar i ryska storstäder. Att ge visumfriheten kan ge vissa utrikespolitiska poäng till EU – inte minst genom att rikta om flödet av arbetskraftsmigranter till Europa och bryta Ukrainas beroendeförhållande till Ryssland. Att visumfriheten för kortare turistresor kommer att missbrukas och användas istället som en inkörsport för svart arbetskraft är underförstått i Bryssel. Frågan är vad EU-kommissionen värderar högre –  förebyggandet av lönedumpning på den slutna europeiska arbetsmarknaden eller hjälp till Ukraina. Det går så klart att argumentera för att den kumulativa effekten av några miljoner ukrainska svartarbetare i Europa inte kommer att bli så stor i sig. Detta är en legitim ståndpunkt som tål en diskussion.

Däremot skulle jag vilja påstå att att ge visumfriheten till Ukraina samtidigt som det dysfunktionella asylsystemet fortsätter att existera kommer att ge katastrofala konsekvenser – inte minst för Sveriges del.  Men varför behöver det vara så?

Dem som har någon beröring med byggbranschen i Stockholm kunde märka av att antalet ukrainska svartarbetare på byggplatser runt om i huvudstaden ökade markant genom åren. Anledningen till det är att Polen sedan flera år tillbaka beviljade massvis med nationella visum – tidsbegränsade arbetstillstånd knutna just till Polen till ukrainska medborgare. Detta gjordes i samma syfte som införandet av visumfriheten nu.

Under 2015 till exempel beviljade Polen nästan en miljon sådana tillstånd till ukrainska medborgare. Det finns dock en väsentlig skillnad mot den nya, visumfria ordningen: dem som fick polska visum kunde inte ansöka om asyl någon annanstans förutom just Polen enligt Dublinförordningens regler. Att ta fingeravtryck var en del av ansökningsprocessen för att få ett arbetstillstånd  – därför var det omöjligt att kringgå denna regel genom att exempelvis bliv av med sina id-handlingar. Samtidigt finns det små incitament till att söka asyl i Polen – försvinnande små bidrag, blixtsnabb hantering och nästan 100%-säkert avslag.

I den nya situationen med visumfriheten ska en ukrainsk medborgare kunna ta ett direktflyg till Stockholm från exempelvis Kiev och söka asyl direkt på flygplatsen. Den berömda trögheten av svenska asylsystemet innebär att man kan vara laglig i Sverige i minst 1-2 år medan handläggningen med alla överklaganden pågår. Under denna tid kan man få Migrationsverkets bidrag som i sig är nästan 2 gånger högre än medellönen i Ukraina. Samtidigt ska man kunna jobba svart för att maximera sina inkomster.  Genom mina kontakter i den ukrainska diasporan i Stockholm vet jag att en del svenska ukrainare redan tittar på den möjligheten för att få hit sina anhöriga som inte omfattas av anhöriganknytningen.

Lite enkel matematik: föreställ er för en stund att ni bor i en fattig medelstor stad någonstans i Ukraina. Ni är antingen arbetslösa utan några inkomster alls eller sliter hårt för en medellön om drygt 1400 svenska kronor – i praktiken ännu lägre. Ett direktflyg från Kiev till Stockholm kostar endast 1000 kronor.

sc

När man väl har landat och ansökt om asyl på flygplatsen har man rätt till ett skattesubventionerat boende i Migrationsverkets regi. Bidragen börjar också ticka in direkt – från dagersättningen om drygt 2200 kronor per månad till diverse särskilda bidrag. Under tiden går det bra att jobba svart – ingen kontrollerar ju ändå. Vad skulle ni göra?

För Sveriges del innebär detta ett ännu högre tryck på det redan hårt ansträngda asylsystemet, lönedumpningen i en rad branscher vilket kommer att slå hårdast på inhemska arbetarklassen samt höjda skatter för att bekosta bidrag, boende samt handläggning av ogrundade asylansökningar. Ett sätt att dämpa det här problemet skulle kunna vara att upprätta en lista av säkra länder och sätta Ukraina på den för att omöjliggöra asylansökningar därifrån. Det går dock knappast att genomföra eftersom att sätta ett land i krig på säkra länders-listan skulle vara en oxymoron i sig och skulle ytterligare belysa asylsystemets förljugenhet. För att inte tala om att någon sådan lista inte finns och endast diskuteras som en möjlighet i Bryssel medan visumfriheten kommer att införas redan i början av juni.

Och nu till det roliga. Det går så klart att avfärda hela mitt resonemang som främlingsfientligt ordbajs och skrämselpropaganda.  Däremot är jag helt säker på att vi kommer att se en markant ökning av asylansökningar från ukrainska medborgare efter visumfrihetens införande. Jag är beredd att satsa 1000 kronor och slå vad med en valfri vänsterliberal om att detta kommer att ske. Om vänsterliberalernas världsbild överensstämmer med verkligheten blir det ju gratis pengar, eller hur? Det blir intressant att se om vänsterliberaler verkligen tror på sin världsbild och är beredda att riskera pengar för det. Anmälningar tas emot i kommentarsfältet nedan.

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Offentlighetsprincipen satt ur spel – så kallade journalister tysta

Offentlighetsprincipen är ett flagskepp och en av grundpelarna av svensk demokrati. Den transparans som den ger har under en lång tid säkerställt att Sverige hade en relativt låg nivå av korruption jämfört med andra länder.  Så är dock inte fallet längre eftersom i januari 2014 kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att ”e-postmeddelanden utan ärendeanknytning som skickats mellan tjänstemän inom en  myndighet anses inte vara allmänna handlingar”.  Detta innebär att i princip all intern kommunikation mellan tjänstemän på myndigheter stannar inom en och samma myndighet numera inte är tillgänglig för medier och allmänheten. Staten behöver inte ens göra en sekretessprövning av sådana handlingar eftersom de anses vara arbetsmaterial per automatik.

Det är svårt att överskatta betydelsen av detta beslut: en stor del av avslöjanden om korruption och maktmissbruk på svenska myndigheter blev möjliga just genom granskningar av myndigheternas interna e-postmeddelanden. Till exempel de händelser som jag berättade om i Dagens Media i december 2015 och som handlade om att Utrikesdepartementet hade  satt tryck på en egyptisk tidning för att censurera en artikeln om korruption på svenska ambassaden i Kairo i efterhand samt hade konspirerat för att begränsa tillgång till information för mig som journalist. Den här uppseendeväckande historian kan läsas i sin helhet på Dagens Medias hemsida.

Uppgifterna som jag grundade min artikel på kom just från interna mejl som lämnades ut medan domen från förvaltningsdomstolen inte har slagit till fullt ut än. I dagsläget skulle det vara omöjligt. Möjligheten att få insyn i myndigheternas dolda maskineri är viktigt för både forskare, medier och allmänheten. Att kunna spåra upp hela beslutskedja behövs för att öka förståelsen kring hur staten fungerar och identifiera tillkortakommanden och misstag. Den möjligheten var utmärkande för den svenska demokratin.

Därför kommer domstolens avgörande att ha enorma följder för hela den svenska offentligheten, förvaltningen, medier och det politiska systemet.  Man skulle kunna förvänta sig krigsrubriker från den antagligen fria pressen som kan förväntas slåss för sin rätt att granska staten. Men… något ramaskri uteblev.  Eller – rättare sagt: ingen har rapporterat någonting alls om domen. I vintern 2014 var det andra, tydligen mycket viktigare ämnen som engagerade den svenska journalistkåren: som till exempel en nyhet om att prinsessan Madeleine fick en dotter, förtal och förföljelse av docent Jim Olsson som råkade kommentera på en icke-godkänd nyhetssida samt en mängd sedvanliga pseudodebatter som gällde oanade efterverkningar av identitetspolitiken.

Det dröjde till mars tills en kort nyhetsnotis om domen passerade obemärkt förbi i branschtidningen Journalisten. Ingen har märkt något eller ville påbörja någon debatt kring nyheten. Den svenska journalistkårens feghet är i det närmaste exempellös: att spinna fejka nyheter och icke-debatter, ”granska” och hänga ut enskilda privatpersoner förefaller vara mycket viktigare än att diskutera hur rimligt det är att en av demokratins grundpelare sätts ur spel. Journalister i Ryssland och andra icke-demokratiska länder avstår från att granska makten på grund av rädsla för repressalier samt censur. Det är groteskt när påstått fria svenska journalister uppvisar samma beteende – av egen fri vilja.

mv

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare