Husbykravallernas osynliga offer

Kravallerna i Husby var den hetaste nyheten i Sverige under hela maj 2013. Mitt jobb som frilansjournalist som jag försökte kombinera (mest på helger) med arbete på Migrationsverket tvingade mig ut på en resa till Husby för att se händelseförloppet med mina egna ögon. Jag och en vän till mig som är fotograf tog en varm lördagskväll min Saab som var så pass rostig och gammal att det skulle bli uppenbart för ungdomar i området att den inte var någon civil polisbil. Det hoppades vi på i alla fall. Som det visade sig senare spelade det ingen roll.

När vi körde in på området blev vi slagna av hur tomt det var på gatorna. Jag kände igen samma slags onaturlig tomhet som hade rått i krigsområden i Syrien eller under revolutioner i centrala delar av Kairo och Kiev. Inga bilar, förbipasserande eller bussar syntes till. Och inga poliser heller… Med tanke på alla krigsrubriker i medierna var det märkligt att polisen lyste med sin frånvaro. Vi körde genom området i jakt på något avvikande. Vid en korsning dunsade det plötsligt så högt på bilen att jag förlorade hörseln i några minuter. I den stunden var jag helt övertygad i att vi blev beskjutna. Men så här låter det faktiskt när man blir utsatt för stenkastning. Med tinnitus i öronen gasade jag på och lämnade den farliga korsningen bakom oss. Jag trodde att vi fått några rutor i bilen krossade men mot förmodan höll den gamla Saaben måttet: förutom mindre sprickor och repor på glaset blev det inga skador.

Vi körde vidare till Rinkeby torg vid tunnelbanan. Där var det mycket folk: en stor och orolig folkmassa på 100-200 personer beväpnade med påkar, hammare och stenar samlades utanför tunnelbaneentrén. Ryktet gick att ett gäng nazister skulle anlända till Rinkeby för att ”lära invandrare en läxa” så det var därför de här ungdomarna samlades. Det hördes högljudda röster och skrik. Några av personer viftade med sina tillhyggen. Inte heller där var polisen närvarande.

Det kändes läskigt att krypa ur bilens (mest hypotetiska) säkerhet och närma oss den påtända mobben. Den etniska aspekten var påtaglig där att döma av hotfulla budskap mot ”svennejävlar” som utropades av olika personer i folkmassan. Vad jag kunde se var vi enda personer på hela torget som kunde till utseende förväxlas med etniska svenskar. Som journalist fick jag komma i kontakt med beväpnade människor med oklara intentioner som i princip kunde avrätta mig på plats om de ville så både i Syrien och i Ukraina. Dock i Stockholm 2013 kändes det speciellt: på något konstigt sätt kändes det farligare än i Syrien. Det var klart för mig att situationen var helt utom kontroll för någon. Den här mobben saknade några ledare eller strukturer som annars brukar komma upp av sig själva tack vare en självorganisering vid andra tillfällen. Den ville ha ”action” så det enda som fattades var någon att rikta sitt vrede emot. Därför var det ännu mer obegripligt varför polisen inte var på plats. I det här läget hade det varit oklokt av oss att närma oss samlingen och riskera att bli utlämnade till mobbens godtycke. Vi stannade kvar i bilen och observerade.

Efter en kvart har mobben lyckats att hitta sitt offer. En etnisk svensk som bodde i området kom från tunnelbanan. Om vi pratar om unga svenskar så brukar endast norrlänningar som precis har flyttat till Stockholm och står längst ner i Stockholms bostadsdjungel bo i Järvaområdet under en kort tid tills de hittar ett boende i ett annat område. Som det visade sig var det just ett sådant fall. Det var nog uppenbart för alla inklusive mobben att han inte var något hot och än mindre en nazist: han var ensam och skrek förgäves att han bodde där. Det bet inte på mobben som attackerade honom med sina tillhyggen. Killen blev allvarligt misshandlad och fick sin skalle krossad med hammare. Han hamnade på intensiven och det var ett under att han överlevde. Händelsen beskrevs endast av Expressen som en kort nyhetsnotis ( http://www.expressen.se/nyheter/slogs-i-huvudet-med-hammare/ ).

Vi satt inne i bilen och såg tumultet på avstånd, helt hjälplösa och arga på oss själva för att vi inte kunde göra något annat för att hjälpa honom än att ringa polisen. På 112 fick vi besked att polisen ”rör sig i området”.

På väg ut från Rinkeby såg vi var polisen gömde sig: på lugna gator långt från centrumet stod tiotals piketbussar parkerade i rad. Inne satt kravallutrustade poliser med hjälmar och batonger som behövdes så mycket på en annan plats. Detta var hur polisledningens direktiv att ”inte provocera ungdomarna” efterlevdes. Polisen har lämnat ett helt bostadsområde med alla dess invånare utan skydd mitt under pågående kravaller. Tusentals boende i området blev utelämnade till den kriminella mobbens diskretion. Och ja, det fanns konkreta offer för det med namn och ansikten – som den där killen eller många fler som fick sina bilar förstörda. Hade polisen varit närvarande på Rinkeby torg denna kväll hade den här misshandeln inte skett. Lag och ordning existerade i Järva då lika lite som i Mogadishu eller i Aleppo.

Jag var alltid nyfiken på hur de vanliga poliserna som lyder order uppifrån känner. Tycker de att de gör ett bra jobb? Hur orkar de att fortsätta med vetskapen att deras agerande (eller snarare avsaknaden av sådant) leder till att människor skadas och dödas? Exakt 3 år efter vårt besök till Husby fick jag följa med en vanlig polispatrull under en fredagsnatt i Rinkeby/Tensta och se området utifrån deras perspektiv. Läs om det i mitt nästa inlägg som kommer nästa vecka!

I sanningens tjänst

I våras utnämnde SVT sin utrikeskorrespondent i Egypten Stina Blomgren till migrationskorrespondent. I en intervju säger Blomgren att ”det är fantastiskt att få vara med och forma” uppdraget. Det är inte en slump att just Stina Blomgren har blivit SVT:s första migrationskorrespondent – i flera år var hon ”engagerad i migrationsfrågor”, enligt hennes chef på SVT, och rapporterade om migration vilket jag också kan intyga om.

Ett av hennes mer uppmärksammade jobb var en serie reportage från Alexandria i Egypten om en grupp syriska migranter som var på väg till sina släktingar i Sverige över Medelhavet men greps av den egyptiska kustbevakningen och sattes i förvar i väntan på utvisning i september 2013. Enligt Stina Blomgren var hotet överhängande att de skulle skickas tillbaka till Syrien. Uppgiften om tvångsutvisningar till Syrien kom från en människor4ättsaktivist och jurist Mahinour ElMasry som förekommer i reportaget med följande citat:

– Nyligen sändes 35 palestinska syrier med flyg tillbaka från Egypten till Damaskus. I Syrien greps de direkt på flygplatsen.

Reportagen fick ett stort genomslag i Sverige med flera efterföljande artiklar och inslag av lätt förståeliga skäl – det är hemskt när bl.a. småbarn tvångsdeporteras till ett krig. Vid det här läget skulle man kunna berömma Stina Blomgren för ett bra journalistiskt arbete men det finns ett problem: enligt Mahinour ElMasry själv sa hon aldrig något sådant till Stina.

Ungefär vid samma tid som reportagen gjordes befann jag mig i Egypten på uppdrag av tidningen Arbetaren för ett reportage om utvecklingen i Egypten efter kuppen.

För en frilansande journalist gäller det att vara snabb för att försörja sig därför begav jag mig till Alexandria så snart jag hörde om de syriska migranterna. Så småningom kom jag i kontakt med samma Mahinour ElMasry som verkade vara någon slags koordinatör av insatser till hjälp av migranterna i polisens förvar. Det bör sägas att Mahinour är en legendarisk människorättskämpe i ordets rätta bemärkelse: hon är knappast en högavlönad byråkrat som sysslar med opinionsbildning och lobbying eller slåss på twitter, utan en aktivist som utan ekonomisk vinning och av sin egen övertygelse försöker stå mot en diktatur. Numera är hon fängslad igen.

mahinour
Mahinour ElMasry under rättegången /Daily News Egypt

När jag översatte Blomgrens reportage inklusive hennes egna citat blev hon mycket upprörd:

– Men jag sa aldrig något sådant!

Enligt Mahinour, hade palestinierna i fråga blivit erbjudna tre alternativ: 1. Att åka till Libanon som på den tiden var visumfritt för syrier och palestinier; 2. Att åka till Ecuador; 3 Att åka tillbaka till Damaskus.

Alternativet med Ecuador förhandlades fram av en frivillig organisation och godkändes av det ecuadorianska utrikesministeriet. Till och med flygbiljetter skulle ha bekostats av samma organisation. Väl framme i Ecuador skulle gruppen ha fått permanenta uppehållstillstånd inklistrade i sina pass. Gruppens första fråga var dock hur mycket bidrag de skulle ha fått i Ecuador. När de fick veta att de inte kommer att få något bidrag förutom möjligtvis fickpengar från UNHCR, det gällde att börja lära sig spanska och söka jobb direkt, hade de tackat nej till det alternativet och valde att åka tillbaka till sina familjer i Syrien – för att försöka ta sig till Sverige igen men denna gång genom Turkiet. Några timmar efter att de landade i Damaskus hade de ringt till Mahinour och meddelat att de släpptes efter ett kortare förhör vid ankomsten och var välbehållna och på väg till sina familjer.

Det var också den information som hade förmedlats till Stina Blomgren. Dagen efter besökte jag i sällskap av Mahinour samma polisstation som Blomgren besökte (även hon ledsagat av Mahinour). På Karmooz polisstationen där migranterna hölls var förhållandena långt ifrån ”fruktansvärda” eller ”omänskliga” som det hette i rapporteringen. Det var trångt och tydligt att stationen inte var avsedd för att tjäna som ett förvar för flera tiotals människor men det var rent. I korridorerna stod inköpt mat och dricksvatten i flaskor. I de två stora rummen där kvinnor och män hölls åtskilda stod fläktar och grenuttag för att ladda mobiler. Av mina intervjuer med migranter framkom inte heller att de fruktade en eventuell utvisning till Damaskus. Flera av migranterna tyckte tvärtom att det vore bättre om utvisningen skulle påskyndas för att inte förlora tid och försöka ta sig till Sverige genom ett annat land.

Jag, Cecilia Uddén och Stina Blomgren var enda svenska journalister som lyckades att ta sig till polisstationen. Kort efter mitt besök kom ett besked från högre polischefer att stoppa utländska journalister och besökare. Efter besöket till Karmooz kontaktade jag flera svenska tidningar och erbjöd att skriva ett reportage. Tydligen var det dock för farligt att anlita en frilansare med icke-verifierad värdegrund för ett uppdrag som kräver en viss fingertoppskänsla: trots ett stort nyhetsvärde och låga kostnader för redaktioner (då jag redan befann mig i Egypten) fick jag ett nej från alla håll.

Samtidigt hade jag haft svårt att förstå hur en erfaren och skicklig journalist kunde ha felciterat så pass mycket att det blev ett helt annat innehåll i reportaget – tills jag hittade att Stina Blomgren skrev en bok om så kallade ”papperslösa” som hyllades stort av flera tidningar i Sverige. Boken som heter ”Svart notis” behandlade fenomenet av asylsökande med avslagsbeslut som vägrar att lämna landet enbart ur deras perspektiv. Boken blev åter aktuell i samband med debatten om polisens REVA-satsning och bidrog till att den stoppades. Efterverkningar av detta kan man se än idag i form av ett allt större antal migranter utan tillstånd som väljer att stanna kvar och framväxten av ett skuggsamhälle. Kan det vara så att Stina Blomgren helt enkelt lät sina politiska och ideologiska övertygelser gå över sitt uppdrag som reporter?

Och sist men inte minst… Under en av mina reportageresor till Egypten kom jag på en tråd som ledde till ett avslöjande om att Sveriges ambassadör i Kairo Charlotta Sparre hade tagit emot mutor från det kontroversiella företaget AlFuttaim baserat i Dubai. Till följd av mina artiklar i Expressen och Arbetaren hade riksenheten mot korruption inlett en förundersökning mot Sparre som resulterade i en fällande dom. Istället för att sparka eller nedgradera Sparre gick Utrikesdepartementet fullt in med damage control – bland annat genom att censurera i efterhand den egyptisk tidning som skrev om händelsen samt svartlista undertecknad. Mer utförligt om UDs kamp mot pressfriheten och hela historien kan man läsa i min artikel här.

A34-s8-9-egypten-ikea-IMG_59271-720x478.jpg
Svenska ambassaden i Kairo är vackert belägen vid Nilen. På bilden: ambassadens officiella mingel för svenska företag i Egypten där bl.a. företaget Al-Futtaim närvarade./Egor Putilov

Att en svensk ambassadör blivit dömd för ett mutbrott samt efterspelet till detta kan tyckas ha ett visst nyhetsvärde – särskilt om SVT:s Mellanösternskorrespondent råkar vara stationerad i samma land samt verkar ha pressfriheten i Egypten som sin hjärtefråga. Dock hördes det inte ett dugg från Stina Blomgren trots att det var omöjligt för henne att inte känna till vad som hänt – inte minst därför att hon är gift med förste sekreteraren på samma ambassad och bor på ambassadens territorium. Kan det ha bidragit till den märkliga nyhetsvärderingen från Blomgrens sida?

Hur lyckas hon att granska ambassaden och dess kontroversiella chef om hon befinner sig i en beroendeställning till Sparre? Kan man överhuvudtaget lita på SVT:s migrationskorrespondent och hennes rapportering? Vad är sanningshalten i hennes reportage? Frågorna är många. Det är dock tveksamt att de någonsin blir besvarade.

Synnerligen ömmande omständigheter

Av Migrationsverkets statistik går det att utläsa att fem till tio procent av alla bifall för asylsökande i Sverige genom åren gavs på grund av så kallade synnerligen ömmande omständigheter. Synnerligen ömmande omständigheter utgör ingen skyddsgrund utan medges endast vid yttersta situationer av humanitär karaktär. Att ribban för att få asyl på den grunden är satt väldigt högt följer bland annat av migrationsdomstolarnas praxis: vid en dödlig sjukdom som kräver en högkvalificerad vård hänvisas de sökande till vård i hemlandet som formellt kan finnas men är inte tillgänglig i praktiken antingen på grund av för hög kostnad för den enskilde patienten eller för låg kvalité.  I praktiken innebär alltså avslag i sådana ärenden en dödsdom. Det är väldigt hårt men logiken bakom detta går att förstå: Sveriges krackelerande sjukvård kan inte ta hand om hundratusentals dödssjuka från andra länder vilket kan bli en verklighet om alla dödssjuka får stanna för att få sjukvård.

Eftersom ribban är satt så högt kan man tycka att de fall som går igenom måste vara ännu mer allvarliga än det som beskrivs ovan samt ytterst få till antal. Så är det inte dock. Enligt Migrationsverkets statistik för 2015 har ett permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter beviljats i hela 1588 fall. En stor del av dem som får asyl på denna grund är så kallade ensamkommande flyktingbarn. Lagen kräver nämligen ett ordnat mottagande i hemlandet som ett villkor för att barnet ska kunna utvisas. I de flesta av ursprungsländerna såsom Afghanistan, Somalia osv. saknas det barnhem som är godkända enligt svenska socialtjänstlagen – den används för att mäta barnhems standard i världens fattigaste länder. Därför blir incitamenten stora att uppge att man:

  1. Är under 18 år;
  2. Saknar familj och därmed någon som kan ta emot personen i hemlandet.

Av den anledningen var våra mottagningsutredningssamtal med dessa personer korta och innehållsfattiga. Nästan på alla frågor svarade sökanden som exempelvis uppgett Afghanistan som sitt ursprungsland men som egentligen kom från Iran att de inte vet och inte kommer ihåg heller – inte sin hemadress, inte sin stad, inte heller sin fars efternamn – och så vidare in i absurdum.

På samma sätt kan man bete sig på en asylutredning – bara vägra att svara på frågor blankt eller inte komma ihåg någonting ”på grund av traumatiska upplevelser”. I slutändan får man ändå PUT eftersom det inte går att utvisa ett barn som saknar familj till ett land som saknar ett ordnat mottagande. En majoritet av de påstått underåriga som jag träffade under de sex månader jag jobbade specifikt med denna grupp i Örebro för olika samtal (totalt 70-90 personer) var tydligen över 18 men det är ett för stort ämne för det här inlägget.

Detta är ett förhållandevist billigt sätt att få PUT i Sverige eftersom man då inte behöver köpa en historia från människosmugglare vilket annars är en vanlig företeelse. Migrationsverkets databas LIFOS med landinformation och t.o.m. konkreta ärenden ligger helt öppet på verkets hemsida. Människosmugglarligor använder sig flitigt av denna databas. Den mest populära och billiga produkten är generiska historier som är direkt kopierade ur LIFOS där bara namn är ändrade. Som asylhandläggare hade jag inom loppet av två veckor två asylsökande med identiska historier – som i sin tur var en ordagrann upprepning av ett väldigt specifikt och detaljerat fall som finns i en av brittiska Home Offices landrapporter om deras land.

Synnerligen ömmande omständigheter används även som ett redskap för att få igenom godtyckliga bifall. Rättare sagt – om en asylhandläggare gillade en asylsökande eller av någon annan anledning ville ge denne bifall men några asylskäl saknas. Det är lätt att föreställa sig vilka möjligheter för missbruk öppnas om man som asylhandläggare kan i princip ge bifall till vem som helst på denna grund. Om rätts(o)säkerheten i asylprocessen skrev jag tidigare här.

Ett fall som illustrerar när detta hände var när jag jobbade som mottagningshandläggare. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat att träffa underåriga asylsökande och underrätta dem om beslut i deras ärende. Innan mötet måste man läsa beslutet för att senare förklara grunderna på ett enklare sätt. I det här fallet var det en 17-årig kille från Albanien med drogmissbruk som fick PUT på synnerligen ömmande omständigheter. Som mottagningshandläggare får man inte ifrågasätta asylprövningens beslut därför ringde jag till den asylhandläggare som fattat beslutet och sa att jag inte ”förstår” det men måste ändå förklara det.

– Jaa, det är inte helt självklart… – fick jag höra.

– Han har det lite kämpigt i familjen med sin mor… och så drogmissbruket också…

Albanien är ett land som kandiderar till EU och har fungerande barnhem och andra institutioner. När personer med dödliga sjukdomar skickas för att dö får en 17-årig narkoman med ”lite familjeproblem” stanna enligt samma paragraf.

Det gick inte att träffa honom den dagen: han var redan inlagd på ett slutet behandlingshem för missbrukare som kostade runt 10 tusen kronor per dygn. Dock hade jag träffat honom vid ett annat tillfälle och jag förstår varför de beslutade som de gjorde: det var lätt att tycka synd om honom. Men det är väl inte hur likeable man är som ska ligga till grund för Migrationsverkets beslut?

I den nya temporära asyllagen var synnerligen ömmande omständigheter inte med från början. Vid ett senare skede återinfördes de dock på inrådan av Migrationsverket – eftersom denna grund ”behövs”, enligt verkets ledning.

 

Brott utan straff

Det är väl känt bland handläggare på Migrationsverket att man oftast inte har koll på vilka som söker asyl i Sverige. Det är asylhandläggare som förväntas träffa alla asylsökande utan undantag och som har uppgiften att bland annat göra en säkerhetsbedömning av dem. Det finns dock varken tid eller rätt kompetens för att avslöja terrorister och krigsförbrytare vilket jag skrev om bland annat i denna artikel för Aftonbladet . Att väntetiden för en asylutredning har nått ett år i spåren av fjolårets migrantkris hjälper föga att upprätthålla Sveriges säkerhet.

Även i de fall då en asylsökande öppet berättar om krigsbrott som den begått går det sällan att lagföra dem för det. Här är ett exempel ur ett av mina ärenden:

En person som sade sig vara en före detta specialpolis i Georgien berättade bland annat att han hade tagit del i stridigheter mellan Georgien och utbrytarrepubliken Sydossetien som blossade upp 2008. Det var en kraftigt byggd man som på ett lugnt och pedagogiskt sätt berättade om georgiska polisens interna struktur och varför hans enhet blev ett stridande förband under kriget. Han berättade om en operation han deltagit i som ledare med tre andra kolleger. De gick in på fiendens territorium och stötte på en patrull tillhörande sydossetiska styrkor som de efter kortare strid tog till fånga. Någonstans där emellan sa han som om det vore något självklart:

  – Då knäppte vi dem och fortsatte vidare.

  – Hur så!? – frågade jag. Han anade inget oråd och verkade inte förstå vad det var som jag inte förstod.

 – Vi sköt dem bara. En av dem var redan skadad. Vad skulle vi göra med dem annars? Vi hade ju uppgiften att rekognosera.

 Han visste tydligen inte att detta var ett krigsbrott enligt Genèvekonventionerna. Efter utredningen försökte jag via kolleger ta reda på hur man gör för att anmäla i sådana här fall. Kollegerna var allt annat än uppmuntrande – det kommer bara att ta tid och leda ingenvart. Övertygad om att rättssystemet skulle få en chans att agera letade jag ändå fram ett telefonnummer till polisens krigsbrottskommission.

Kollegerna hade rätt – min berättelse möttes nästan med en gäspning:

 – Jaha… Men vad vill du att vi ska göra nu då?

– Hm… Jag vet inte vilka rutiner som ni har för det här. Jag vill nog anmäla…

– Jaa.. du… Det går inte… Vi kommer aldrig att kunna bevisa det. Det hände ju i utlandet.

Jag blev lite för överrumplad av beskedet för att ifrågasätta polismannen i luren och fråga vad krigsbrottskommissionen finns till för i så fall om de inte kan utreda krigsbrott begångna utomlands. Sverige har inte ju haft ett krig på 200 år.

– Men jag har hans erkännande på band…

– Det spelar ingen roll! Han kommer ta tillbaka sitt uttalande! Men om du vill kan du visst lämna det som tips. Jag tror inte riktigt att vi kommer att agera på det. Så du vet… Men om du vill kan du göra det.

Jag skrev ett långt mejl som redogjorde för alla relevanta omständigheter i ärendet samt underströk att jag hade bandet med hans erkännande som jag sparar tills polisen hör av sig – alla asylutredningar bandas rutinmässigt för att det inte ska uppstå något misstag vid protokollskrivning. Jag fick aldrig något svar från polisens krigsbrottskommission.

När aktivister blir handläggare

Som handläggare fick jag själv uppleva svårigheter som uppstår med kolleger som drar in för mycket politik eller ideologi i myndighetsutövningen. En av mina arbetsuppgifter i Örebro var att bistå återvändandeteamet med så kallade Dublin-kommuniceringar för ensamkommande barn. Detta hände i början av 2013 då underåriga inte hade rätt att välja sitt asylland fritt, vilket de får göra idag. Om fingeravtryck av en underårig fick träff i Eurodac i ett annat EU-land var det mitt ansvar att kalla in den sökande och underrätta denne om träffen, fråga ut om det finns några omständigheter som skulle kunna hindra en eventuell överföring till det första asyllandet (t.ex. nära släkt i Sverige) och skicka protokollet till en asylhandläggare som skulle fatta ett slutgiltigt beslut.

I det här fallet var det en afghan som en gång redan hade varit i Sverige och efter en halvårslång handläggning överförts tillbaka till Italien där han redan ansökte om asyl och var mitt i en asylprocess. Några dagar efter den kostsamma överföringen som fick genomföras med eskort (eftersom det handlade om en person som formellt var underårig) dök han upp i Sverige igen och sökte asyl på nytt. Det var vid det här läget jag träffade honom för ett kompletterande samtal. Samtalets enda syfte var att ta reda på om några släktingar inte hade dykt upp i Sverige under de senaste 6 månader som gick efter det förra beslutet.

När jag kom ner till receptionen möttes jag av en välklädd stilig man som var mellan 22 och 25 år gammal. Under samtalet klagade han bland annat på mottagningsstandarden i Italien. Han var mycket upprörd över att han fick köa efter gratis mat i folkkök i Roma. Han menade att det var ovärdigt honom som människa att göra det.

Jag tyckte då att det lät konstig för en flykting. Av en tillfällighet reste jag mycket just i Pakistan och delvis i Afghanistan. Den här personen lät arrogant och överlägset – som en överklass. Det är knappt tänkbart att en person som tillhör mindre priviligierade skikt i det afghanska samhället hade klagat på att man måste stå i kö för att få gratis mat. Inte heller jag som minns den matbrist som min familj led av under min barndom i Ryssland i slutet på 1980 – början på 90-talet hade tagit det som något att vara upprörd över att behöva stå i kö för att få mat.

Men visst, om man jämför detta med standard på svenska HVB-hem för ensamkommande där man får allt serverat för en hisnande kostnad för samhället (upp till 8 tusen kronor per person och dygn i förekommande fall) står det i skarp kontrast till folkkök i Italien. Hela tiden under samtalet låg hans sprillans nya Iphone framme på bordet. Det bör noteras att jag som var med medeleuropeiska mått mätt en högavlönad tjänsteman med svensk medellön ansåg mig ha råd endast med en 2års gammal Nokia som inte ens var en smartphone (i mitt försvar kan jag säga att det var år 2013).

Efter samtalet skrev jag en tjänsteanteckning om att den sökanden förefaller vara äldre än de 16 åren den hade uppgivit både utseende- och beteendemässigt. Det som gjorde saken ännu mer komplicerad var att han var registrerad som 22 år gammal i Italien vilket han bortförklarade i vanlig ordning med att ”det var tolkproblem där”. Sådana tjänsteanteckningar hade ingen betydelse i sig men kunde vara till hjälp för en asylhandläggare i en fortsatt handläggning. På den tiden utförde Migrationsverket episodiska medicinska åldersbedömningar – dock på sin höjd prövades åldern endast på 7-10% av de mest uppstickande fallen.

Det krävdes nämligen mycket engagemang för en asylhandläggare för att skicka en person på en medicinsk åldersbedömning. Inte nog med det – det krävdes att det fanns bedömningar från andra tjänstemän på verket i ärendet i vilka de tvivlar på den uppgivna åldern, som till exempel från handläggare på mottagningen. Om denna rekvisiten var uppfylld – alltså flera tjänsteanteckningar i ärendet som ifrågasätter åldern – kunde asylhandläggaren skriva en remiss till tandröntgen och handledsröntgen. Efter det väntade en lång karusell med Folktandvården som rutinmässigt tappade bort remisser eller bara struntade i att utföra undersökningen, tappade bort färdiga resultat eller glömde att skicka dem osv.. Varje steg i denna smärtsamma process krävde att asylhandläggare låg på, noga följde röntgenbildernas väg genom vårdapparaten och ringde i princip varje vecka. Trots allt detta tog det sällan kortare tid en ett halvår, trots att behovet var påtagligt. I dagsläget utför man inga medicinska ålderskontroller i Sverige alls.

Hursomhelst visade det sig ett par veckor senare att det kompletterande samtalet ytterligare behövde kompletteras varpå personen i fråga kallades in igen. Den här gången var jag redan uppbokad med andra sökanden så det var en kollega till mig som tog samtalet. Kollegan var socionom i grunden och hade en gedigen arbetserfarenhet som handläggare på Försäkringskassan. Som merit var hon även engagerad i Rädda Barnen. Med sådana förutsättningar blev hon givetvis mycket upprörd när hon såg min tjänsteanteckning i afghanens ärende. För att försöka desavouera denna skrev hon sin egen tjänsteanteckning i mycket skarpa ordalag om att den sökande ABSOLUT inte ser ut att vara äldre ut än 16 år. Det här var nog inte så professionellt gjort men stämde tydligen överens med hennes moraliska kompass.

Vad gäller hennes moraliska kompass förundrades jag alltid över hur lätt hon gick över från att tycka synd om vissa uppenbart vuxna fuskare som utgav sig för barn och bevilja särskilda bidrag för dem för joggingkläder, fotbollskläder och tenniskläder samtidigt till att kraftigt fördöma dem som sökte personlig assistans eller ersättningar hos henne på Försäkringskassan. När hon pratade om några av sina gamla ärenden som hon hade skrivit avslag på blev hon röd i ansiktet, hennes näsborrar vidgades och hon gav ett allmänt hatiskt och stridslystet intryck.

För att göra en lång historia kort hotade den här sökanden Migrationsverket med att ta livet av sig om han blir utvisad till Italien. Samtidigt skickade en journalist in en fullmakt på att ta del av alla handlingar i hans ärende. I afghanens dossier i Migrationsverkets datasystem stod det med stora bokstäver JOURNALIST LÄMNAR IN FULLMAKT. På Migrationsverket är man nämligen väldigt känslig till mediernas uppmärksamhet. Beror detta på att det finns insikt i de högre leden om att asylprocessen inte längre fungerar som den ska eller på något annat svårt att säga men så är det. Ett beslut att överföra honom till Italien enligt Dublinförordningen som redan var fattat ändrades blixtsnabbt och han fick en prövning av sina asylskäl i Sverige.

Den asylhandläggare på barnenheten som fick ärendet, skickade honom på en medicinsk åldersbedömning som visade att han var minst 20,02 år gammal. Det bör tilläggas att vid medicinska åldersbedömningar används den mest gynnsamma skattning som innebär i de flesta fallen att en person som bedömdes att vara t.ex. 20,02 år gammal i själva verket är 23 till 25 år gammal.

Min kollega flyttade till en annan ort och fick en tjänst som asylhandläggare i barnärenden. Numera arbetar hon på Migrationsverket med att fatta asylbeslut för ensamkommande.

Rättssäkerhet som andra länder avundas

Migrationsverkets rekryteringspolicy är ett hett ämne i och med att antalet asylsökanden ökar samtidigt som det krävs fler och fler handläggare när äldre tjänstemän med lång erfarenhet går i pension. Numera finns det inga krav på en fullgod juridisk examen för en anställning som asylhandläggare – ett arbete som ibland innebär att skriva beslut i asylärenden som kan vara 10-20 sidor långa och som ska hålla i alla överklagandeinstanser, och eventuellt även i Europadomstolen. Bristen på jurister som vill jobba på verket har lett till att socionomer, statsvetare och även folk utan någon akademisk utbildning får jobb som handläggare. I den senaste stora rekryteringsvågen i höstas, till exempel, fick en person jobb vars enda merit varit att jobba som passhandläggare vid pakistanska ambassaden i Stockholm. Det kan möjlighetvis finnas vissa ytliga likheter mellan att utfärda pakistanska pass till pakistanier bosatta i Sverige och ta beslut i livsavgörande ärenden som handlar om att man får stanna i Sverige eller ej. Det förefaller dock tveksamt att likheterna är så stora att de kan belägga beslutet att anställa den här personen som asylhandläggare.

För några år sedan fanns det en grupp som hette ”Aktion mot deportation”. Gruppen ägnade sig åt fysiska blockader av Migrationsverkets förvar för att hindra verkställigheter av utvisningsbeslut samt skadegörelse av Migrationsverkets lokaler och fordon. Så småningom trappades deras aktivitet ner. I myndighetens korridorer viskades det att verkets ledning kom på en lysande lösning för att få bukt med problemet – nämligen att erbjuda jobb som handläggare till mest aktiva medlemmar i gruppen. Det är oklart hur mycket inverkan den här påstådda rekryteringen har haft på rättssäkerheten i migrationsärenden men skadegörelserna har i stort sett upphört.

Sedan Anders Danielsson tillträdde som generaldirektör på Migrationsverket 2012 har man även infört nya riktlinjer vid nyanställningar. Att ha en tidigare arbetserfarenhet på RäddaBarnen, Amnesti eller Röda Korset – organisationer med en stark politisk och ideologisk agenda – har blivit en merit eftersom det anses ge värdefull erfarenhet av att arbeta med ”utsatta människor”, trots att själva jobbet oftast har varit att sitta på ett kontor och läsa/skriva/sammanställa rapporter. Allt detta i sammanhanget har lett till att väldigt många människor som aldrig borde jobba på Migrationsverket fått anställning på myndigheten med allvarliga konsekvenser för hur Utlänningslagen tillämpades.

Exempelvis kom 2012 ett nytt rättsligt ställningstagande om somalier som stoppade permanenta uppehållstillstånd till alla somalier per automatik som alternativt skyddsbehövande vilket var praxis innan dess – på samma sätt som med syrier idag. På grund av förbättrade säkerhetsläget skulle man nämligen börja från ett visst datum pröva individuella skäl av de sökande – något som inte gjordes innan. En möjlig konsekvens av detta var ett avslag ifall de individuella skälen inte räckte. När detta blev känt bland asylhandläggare började vissa prioritera somaliska ärenden för att stämpla så många PUT som möjligt medan andra pausade hanteringen av sina somaliska ärenden i väntan på att nya ställningstagandet träder i kraft.

En asylhandläggare har en enorm makt. Deras beslut berör framtiden och intressen, inte bara den asylsökanden själv, utan för många andra personer – deras familjer och släktingar, personer som ska komma i kontakt med denne i framtiden, människosmugglare m.fl. På sätt och vis kan man säga att deras makt är större än en domares makt. Därför stoltserar Migrationsverket med att Sverige har en ordning med så kallade ”tvåmanna-beslut”. Det är två signaturer som ska stå på ett beslut i ett asylärende: en av asylhandläggaren och en av beslutsfattaren. Medan asylhandläggaren genomför den muntliga utredningen, värderar bevis och skriver besluten ska beslutsfattaren kontrollera att allt står rätt till, argumentationen i besluten håller juridiskt och att handläggningen sköttes på ett korrekt sätt. Detta skulle ha gett hanteringen en nödvändig nivå av rättssäkerhet och skydd mot godtyckliga beslut. Migrationsverket åker till och med runt i andra europeiska länder och lär ut denna praxis.

Sanningen är dock att varje asylhandläggare är fri att bestämma till vilken beslutsfattare den ska gå till. Och det är allmänt känt på enheter vilka beslutsfattare är ”snälla” och vilka är ”hårda”. Med andra ord är det lätt för en asylhandläggare att få igenom beslutet smidigt om den har bestämt att det blir ett avslag eller ett bifall.

Det här är alarmerande i sig men inte nog med det – den situation med rekryteringen av nya handläggare som jag beskriver ovan har lett till att rättssäkerheten försvann ur Migrationsverkets hantering av asylärenden. En stor del av asylhandläggare är födda utomlands och har, tyvärr, inte blivit kvitt med de inställningar och fördomar de tar med sig från sina gamla hemländer.

Under min tid på Migrationsverket såg jag hur asylhandläggare som var sunniter regelmässigt hade skrivit avslag på kristna asylsökanden från muslimska länder och på shiiter medan de också slogs för bifall för varje asylsökande sunnit. Shiiter svarade sunniter med samma mynt och skrev avslag på sunniter samtidigt som de favoriserade sina egna. Man kunde säga direkt att en homosexuell person skulle få ett avslag om den hade otur att hamna hos en handläggare som var troende muslim. Detta trots alla HBTQ-satsningar på Migrationsverket och särskilda HBTQ-handläggare som sådana ärenden ska föredras för. De religiösa och kulturella aspekterna av handläggningen på Migrationsverket är en elefant i rummet som ingen på myndigheten vågar prata om eftersom då öppnas det en avgrund: i princip utgör detta en grund för att ompröva alla Migrationsverkets beslut som har fattats under de senaste 5-6 åren.

Tre länder – tre identiteter

Migrationsverket brukar få mängder av tips i asylärenden. Oftast kommer de från någon bekant eller släkting till den sökande som av någon anledning vill hämnas och skada personen i fråga. Eftersom myndigheten saknar rutiner för att följa upp tipsen läggs dem oftast bara in i dossier utan någon åtgärd och ligger där tills någon handläggare av en slump hittar dem. Den här gången handlade det om en kvinna från Somalia vars doss hade beställts som ett så kallat kopplat ärende till asylprövningsenheten i Flen, där jag arbetade för tillfället. Om en asylsökande anger en viss person i Sverige som sin kontaktperson eller någon annans slags anknytning som har betydelse för ärendet kallas denna person för ”kopplat ärende” på myndighetsspråk. I det här fallet angavs kvinnan som en släkting till sökanden och vi beställde hennes ärende för att kontrollera om anknytningen framgår av tidigare utredningar.

Kvinnan fick asyl i Sverige någon gång under 2000-talet och bodde sedan dess med ett permanent uppehållstillstånd, utan att ansöka om medborgarskap. När jag bläddrade i handlingar i ärendet stötte jag på ett skriftligt tips som var ett par år gammalt. Enligt tipset hade kvinnan ett uppehållstillstånd både i Norge och i Danmark när hon sökte asyl i Sverige i början av 2000-talet. Numera var hon medborgare i Norge. Uppgiftslämnaren påstod att kvinnan tagit emot socialbidrag från alla tre länder. Inte nog med det – direkt efter att hon fick asyl i Sverige reste hon till det land hon hade sökt skydd ifrån – nämligen till Somalia. Väl där sålde hon ett svensk uppehållstillstånd på anknytning till en somalisk man med tre egna barn för 120 tusen kronor. Mannen tog sig till Sverige och bor här som hennes ”man” medan hon fortsätter att bo i Norge.

Uppgifterna i tipset var graverande. Det som gick att kontrollera på en gång i hennes ärende stämde överens med innehållet i tipset – mycket riktigt ansökte hon om familjeanknytning kort efter att hon hade fått asyl i Sverige med en man med 3 barn som hon påstod var hennes egna. Dessutom fick Migrationsverket flera brev i retur från hennes folkbokföringsadress i Sverige. Jag skickade en förfrågan med kvinnans bild och fingeravtryck till norska myndigheter som någon vecka senare bekräftade att det finns en person i Norge med samma fingeravtryck – men med en annan identitet. Med alla dessa uppgifter gick jag till en av beslutsfattare som bara ryckte på axlarna: vi kunde inte göra något i fallet, inte ens återkalla hennes uppehållstillstånd.

Enligt utlänningslagen ska det krävas ”synnerliga skäl” för att återkalla ett uppehållstillstånd efter innehav i fyra år. Detta eftersom personen då anses vara förankrad i Sverige. Uppskatta ironin: personen som förmodligen var i Sverige endast tillfälligt för att besöka myndigheter och kvittera ut bidrag anses vara så förankrad efter 4 år att det inte går att återkalla hennes uppehållstillstånd även vid ett uppenbart fusk. Migrationsverket tolkar synnerliga skäl restriktivt – det ska nämligen föreligga ett grovt brott för att det skulle anses finnas synnerliga skäl.

 – Det kan eventuellt handla om ett bidragsbrott men då ligger det inte på vårt bord, – fick jag höra från beslutsfattaren.

I slutändan gjorde vi ingenting i ärendet. Vi har inte ens kallat henne för en intervju – det ansågs vara meningslöst. Förmodligen fortsätter hon att använda tre olika identiteter i tre nordiska länder än idag.