Gränskontroll som inte finns

I diskussionen kring gränskontrollen vid Sveriges södra gräns mot Danmark förutsätts att den yttre gränsen – mot länder utanför EU – är stängd. Den utgångspunkten tas för givet utan närmare granskning. Men stämmer verkligen detta?

Jag flyger ofta med Turkish airlines och då går rutten oundvikligen via deras knutpunkt i Istanbul. Därför åker jag mellan Stockholm och Istanbul ganska regelbundet. Eftersom Turkish trafikerar stora delar av Afrika och hela Mellanöstern blir flygbolaget ett naturligt val för många migranter med ursprung därifrån.

Att komma till incheckningen på denna resa kan rekommenderas till varje person som är nyfiken på människa och samhället i stort. Det är en uppsjö av mänskliga typer och karaktärer, livsberättelser och personliga draman: förutom några få vanliga turister kan man se människosmugglare som kommer tillbaka med vändande plan efter en lyckad leverans, andragenerations invandrare som för första gången i sitt liv besöker sitt gamla hemland, nyblivna flyktingar med färska uppehållstillstånd som åker tillbaka till Syrien genom Libanon för att slippa syriska stämpel i sina främlingspass, utvisningsärenden från Migrationsverket – och en och annan som ser ut som jihadist på väg att ansluta sig till IS.

Det brukar vara en konstig stämning i kön till incheckningsdisken: vissa bläddrar i sina olika id-handlingar för att välja den som passar bäst denna gång medan andra hoppas på att inte fastna i en utresekontroll vid gränsen. För någon vecka sedan genomförde Kronofogden en lyckad insats på flygplatsen tillsammans med polisen: personer som skulle resa kontrollerades mot Kronofogdens register. Ägodelar på de personer som fick träff som de hade på sig vid tillfället – som dyra klockor, guldsmycken, kontanter osv. – blev utmätta direkt. En av huvudpunkterna för insatsen blev just flyget till Istanbul.

Ett flyg i omvänd riktning – från Istanbul till Stockholm – brukar i sin tur användas som en inkörsport för illegala migranter. I princip varje dag dyker några passagerare från det flyget upp vid passkontrollen och ansöker om asyl. Det vanligaste tillvägagångssättet är att använda så kallade ”look-a-like”-pass – alltså ett riktigt pass på en person som utseendemässigt liknar den som ska använda passet. Oftast utfärdas dessa pass till före detta landsmän av människosmugglare och klienter som har hunnit att bli svenska medborgare. Sedan ”tappas de bort” för en belöning som varierar mellan 5 och 10 tusen kronor. Passets ägare väntar några dagar med att anmäla förlusten tills den migrant som beställde passet har passerat gränsen.

Detta är människosmuggling deluxe eftersom oftast brukar sådana resor gå smidigt till. Samtidigt slipper migranter att åka båt över Medelhavet till Grekland och fastna där i flera månader. Därför är priset också högt.

Turkish airlines såsom andra flygbolag kan tvingas betala höga sanktionsavgifter om det framkommer att migranter har kunnat komma till Sverige utan inresetillstånd till följd av deras oaktsamhet enligt bestämmelser om transportörsansvaret – som bland annat Annie Lööf ville ta bort.  Dessvärre verkar det dock som att Centerpartiet med Lööf i spetsen slår i öppna dörrar: så som systemet är uppbyggt idag är det inte svårt för flygbolagen att slippa undan kraven. Nedan erbjuder jag ett verkligt exempel på hur denna typ av människosmuggling fungerar i praktiken som jag själv bevittnade.

Vid avresor till Europa brukar flera anställda från flygbolaget stå vid gate och kontrollera pass – just för att upptäcka ”look-a-like”. Denna gång var det en grupp på fyra personer med svenska pass. Inte nog med att de inte pratade ett ord svenska – vilket i sig kanske inte är så märkligt för svenska medborgare nuförtiden. De kunde inte heller svara vilka deras namn i passen var, vilken stad i Sverige de kommer ifrån eller vilket år de föddes. De har uppenbarligen inte gjort sin hemläxa med att lära sig sina nya personuppgifter.

Det står ett telefonnummer i alla svenska pass som berörda tjänstemän föreslås att ringa till för att kontrollera passets äkthet. Om ni tror att det är någon slags ”hotline” som bemannas dygnet runt för just sådana förfrågningar – det borde ju, åtminstone teoretiskt sett, ligga i Sveriges bästa intresse att inte släppa in personer med falska/ogiltiga pass på sitt territorium – så har ni fel. Numret är 11414 alltså det gemensamma numret till polismyndighetens växel där väntetiden brukar ligga på runt en halv timme. Ibland går det inte att ens ställa sig i telefonkön där på grund av för många väntande samtal. Det är uppenbart att incheckningspersonal som har ett hundratal passagerare som ska snabbkontrolleras på några minuter inte har någon möjlighet att vänta i en halv timme för att äntligen få prata med en växeltelefonist som – kanske – ska koppla samtalet till rätt avdelning inom polisen.

Personalen på flygplatsen gjorde dock ett ärligt försök och ringde även till svenska ambassaden i Ankara. Någon hotline finns inte där heller – särskilt kl. 8.00 på en lördagsmorgon. I motsats till detta brukar exempelvis personal från franska migrationsmyndigheten personligen stå vid gaten vid avgångar från vissa afrikanska länder till Frankrike för att kontrollera både passets och inresetillståndets giltighet.

I den aktuella situationen hade personalen inte kunnat nå varken polisen eller ambassaden. Flygbolaget har därmed fullgjort sin skyldighet att kontrollera resehandlingar och lät de här personerna stiga ombord. Jag måste säga att det var en nervkittlande resa – med tanke på att ingen visste vilka de var och vilka intentioner de hade.

Väl framme i Stockholm följde jag sällskapet till passkontrollen och ställde mig precis före dem i kön. När min tur kom sa jag till passkontrollanten i luckan att det hade uppstått en situation vid avresan i Istanbul och han kanske borde kontrollera personerna bakom mig lite nogrannare.

Jaså. Varför det? –han höjde ironiskt på ena ögonbrynet.

Jag berättade kort vad som hade hänt i Istanbul och fick försäkran om att han skulle titta närmare på dem och ställa lite frågor.  Han lät dock inte särskilt övertygande så jag väntade utanför glasdörren för att se vad som kommer att ske. Som jag misstänkte släppte han in alla fyra till Sverige utan att ställa en enda fråga.

Vid den tiden hade jag arbetat på Migrationsverket under en tid och var medveten om förekomsten av politiska aktivister i svenska myndigheter. Därför blev hans till synes obegripliga reaktion inte någon överraskning för mig. Jag skyndade mig fram till tullfiltret där en enda tjänsteman stod  och tittade lite hjälplöst på människoflödet framför honom. Tullaren lyssnade på mina uppgifter utan ett uns av ironi eller misstro och agerade direkt när vi fick syn på en av personerna. Mycket riktigt visade det sig snabbt att passet inte var hans.  Hans sällskap har dock splittrats någonstans mellan passkontrollen och tullfiltret så det gick att stoppa endast honom. För att inte tala om att att stoppa fyra personer på samma gång var kanske en oöverkomlig uppgift för en ensam tulltjänsteman.  Tullaren larmade polisen på flygplatsen med signalement på de andra tre enligt min beskrivning men enligt den information som jag fick senare när jag försökte att följa upp ärendet hittades de aldrig.  Man får anta att de lyckades att slinka sig in i Sverige och anslöt sig till en armé av namn- och identitetslösa asylsökare och svartarbetare.  Man kan också gissa att någon kartläggning av deras identitet kan bli aktuellt först om någon av dem begår ett terrordåd – men knappast före.

Så hade Annie Lööf rätt trots allt?

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Annonser

Europas fattigaste land får visumfrihet till EU – och snabba cash för vänsterliberaler

Dagen efter Macrons seger i franska valet annonserade EUs utrikeskommissioner Federica Mogherini att Ukraina inom en månad kommer att få visumfriheten till EU och däribland till Sverige. Tidpunkten för uttalandet är talande i sig – EU-kommissionen ville tydligen inte ge mer bränsle till Le Pens retorik om unionens katastrofala misslyckanden med migration och avskaffandet av nationsstater före valet och avvaktade Macrons seger.

Ukraina är Europas fattigaste land med BNP 2191 USD per person enligt IMF vilket motsvarar drygt 4% av BNP per capita i Sverige. Medellönen i Sverige är 20 gånger högre än den i Ukraina för att inte tala om en hög arbetslöshet utanför storstäderna.  Samtidigt befinner sig Ukraina i praktiken i krig med Ryssland. Att ge visumfriheten till EU till 45 miljoner medborgare av ett fattigt land i krig i unionens omedelbara närhet – ja, vad kan gå fel?

Missförstå mig inte – jag stödjer helhjärtat ukrainarnas kamp för sin självständighet och oberoende från imperialistiska Ryssland vilket jag har bevisat nog genom min rapportering från Majdantorget 2014. Faktum är att i dagsläget har Ukraina mycket starkare ekonomiska och kulturella band till Ryssland än till Europa – bland annat genom de många gästarbetare som jobbar i ryska storstäder. Att ge visumfriheten kan ge vissa utrikespolitiska poäng till EU – inte minst genom att rikta om flödet av arbetskraftsmigranter till Europa och bryta Ukrainas beroendeförhållande till Ryssland. Att visumfriheten för kortare turistresor kommer att missbrukas och användas istället som en inkörsport för svart arbetskraft är underförstått i Bryssel. Frågan är vad EU-kommissionen värderar högre –  förebyggandet av lönedumpning på den slutna europeiska arbetsmarknaden eller hjälp till Ukraina. Det går så klart att argumentera för att den kumulativa effekten av några miljoner ukrainska svartarbetare i Europa inte kommer att bli så stor i sig. Detta är en legitim ståndpunkt som tål en diskussion.

Däremot skulle jag vilja påstå att att ge visumfriheten till Ukraina samtidigt som det dysfunktionella asylsystemet fortsätter att existera kommer att ge katastrofala konsekvenser – inte minst för Sveriges del.  Men varför behöver det vara så?

Dem som har någon beröring med byggbranschen i Stockholm kunde märka av att antalet ukrainska svartarbetare på byggplatser runt om i huvudstaden ökade markant genom åren. Anledningen till det är att Polen sedan flera år tillbaka beviljade massvis med nationella visum – tidsbegränsade arbetstillstånd knutna just till Polen till ukrainska medborgare. Detta gjordes i samma syfte som införandet av visumfriheten nu.

Under 2015 till exempel beviljade Polen nästan en miljon sådana tillstånd till ukrainska medborgare. Det finns dock en väsentlig skillnad mot den nya, visumfria ordningen: dem som fick polska visum kunde inte ansöka om asyl någon annanstans förutom just Polen enligt Dublinförordningens regler. Att ta fingeravtryck var en del av ansökningsprocessen för att få ett arbetstillstånd  – därför var det omöjligt att kringgå denna regel genom att exempelvis bliv av med sina id-handlingar. Samtidigt finns det små incitament till att söka asyl i Polen – försvinnande små bidrag, blixtsnabb hantering och nästan 100%-säkert avslag.

I den nya situationen med visumfriheten ska en ukrainsk medborgare kunna ta ett direktflyg till Stockholm från exempelvis Kiev och söka asyl direkt på flygplatsen. Den berömda trögheten av svenska asylsystemet innebär att man kan vara laglig i Sverige i minst 1-2 år medan handläggningen med alla överklaganden pågår. Under denna tid kan man få Migrationsverkets bidrag som i sig är nästan 2 gånger högre än medellönen i Ukraina. Samtidigt ska man kunna jobba svart för att maximera sina inkomster.  Genom mina kontakter i den ukrainska diasporan i Stockholm vet jag att en del svenska ukrainare redan tittar på den möjligheten för att få hit sina anhöriga som inte omfattas av anhöriganknytningen.

Lite enkel matematik: föreställ er för en stund att ni bor i en fattig medelstor stad någonstans i Ukraina. Ni är antingen arbetslösa utan några inkomster alls eller sliter hårt för en medellön om drygt 1400 svenska kronor – i praktiken ännu lägre. Ett direktflyg från Kiev till Stockholm kostar endast 1000 kronor.

sc

När man väl har landat och ansökt om asyl på flygplatsen har man rätt till ett skattesubventionerat boende i Migrationsverkets regi. Bidragen börjar också ticka in direkt – från dagersättningen om drygt 2200 kronor per månad till diverse särskilda bidrag. Under tiden går det bra att jobba svart – ingen kontrollerar ju ändå. Vad skulle ni göra?

För Sveriges del innebär detta ett ännu högre tryck på det redan hårt ansträngda asylsystemet, lönedumpningen i en rad branscher vilket kommer att slå hårdast på inhemska arbetarklassen samt höjda skatter för att bekosta bidrag, boende samt handläggning av ogrundade asylansökningar. Ett sätt att dämpa det här problemet skulle kunna vara att upprätta en lista av säkra länder och sätta Ukraina på den för att omöjliggöra asylansökningar därifrån. Det går dock knappast att genomföra eftersom att sätta ett land i krig på säkra länders-listan skulle vara en oxymoron i sig och skulle ytterligare belysa asylsystemets förljugenhet. För att inte tala om att någon sådan lista inte finns och endast diskuteras som en möjlighet i Bryssel medan visumfriheten kommer att införas redan i början av juni.

Och nu till det roliga. Det går så klart att avfärda hela mitt resonemang som främlingsfientligt ordbajs och skrämselpropaganda.  Däremot är jag helt säker på att vi kommer att se en markant ökning av asylansökningar från ukrainska medborgare efter visumfrihetens införande. Jag är beredd att satsa 1000 kronor och slå vad med en valfri vänsterliberal om att detta kommer att ske. Om vänsterliberalernas världsbild överensstämmer med verkligheten blir det ju gratis pengar, eller hur? Det blir intressant att se om vänsterliberaler verkligen tror på sin världsbild och är beredda att riskera pengar för det. Anmälningar tas emot i kommentarsfältet nedan.

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Offentlighetsprincipen satt ur spel – så kallade journalister tysta

Offentlighetsprincipen är ett flagskepp och en av grundpelarna av svensk demokrati. Den transparans som den ger har under en lång tid säkerställt att Sverige hade en relativt låg nivå av korruption jämfört med andra länder.  Så är dock inte fallet längre eftersom i januari 2014 kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att ”e-postmeddelanden utan ärendeanknytning som skickats mellan tjänstemän inom en  myndighet anses inte vara allmänna handlingar”.  Detta innebär att i princip all intern kommunikation mellan tjänstemän på myndigheter stannar inom en och samma myndighet numera inte är tillgänglig för medier och allmänheten. Staten behöver inte ens göra en sekretessprövning av sådana handlingar eftersom de anses vara arbetsmaterial per automatik.

Det är svårt att överskatta betydelsen av detta beslut: en stor del av avslöjanden om korruption och maktmissbruk på svenska myndigheter blev möjliga just genom granskningar av myndigheternas interna e-postmeddelanden. Till exempel de händelser som jag berättade om i Dagens Media i december 2015 och som handlade om att Utrikesdepartementet hade  satt tryck på en egyptisk tidning för att censurera en artikeln om korruption på svenska ambassaden i Kairo i efterhand samt hade konspirerat för att begränsa tillgång till information för mig som journalist. Den här uppseendeväckande historian kan läsas i sin helhet på Dagens Medias hemsida.

Uppgifterna som jag grundade min artikel på kom just från interna mejl som lämnades ut medan domen från förvaltningsdomstolen inte har slagit till fullt ut än. I dagsläget skulle det vara omöjligt. Möjligheten att få insyn i myndigheternas dolda maskineri är viktigt för både forskare, medier och allmänheten. Att kunna spåra upp hela beslutskedja behövs för att öka förståelsen kring hur staten fungerar och identifiera tillkortakommanden och misstag. Den möjligheten var utmärkande för den svenska demokratin.

Därför kommer domstolens avgörande att ha enorma följder för hela den svenska offentligheten, förvaltningen, medier och det politiska systemet.  Man skulle kunna förvänta sig krigsrubriker från den antagligen fria pressen som kan förväntas slåss för sin rätt att granska staten. Men… något ramaskri uteblev.  Eller – rättare sagt: ingen har rapporterat någonting alls om domen. I vintern 2014 var det andra, tydligen mycket viktigare ämnen som engagerade den svenska journalistkåren: som till exempel en nyhet om att prinsessan Madeleine fick en dotter, förtal och förföljelse av docent Jim Olsson som råkade kommentera på en icke-godkänd nyhetssida samt en mängd sedvanliga pseudodebatter som gällde oanade efterverkningar av identitetspolitiken.

Det dröjde till mars tills en kort nyhetsnotis om domen passerade obemärkt förbi i branschtidningen Journalisten. Ingen har märkt något eller ville påbörja någon debatt kring nyheten. Den svenska journalistkårens feghet är i det närmaste exempellös: att spinna fejka nyheter och icke-debatter, ”granska” och hänga ut enskilda privatpersoner förefaller vara mycket viktigare än att diskutera hur rimligt det är att en av demokratins grundpelare sätts ur spel. Journalister i Ryssland och andra icke-demokratiska länder avstår från att granska makten på grund av rädsla för repressalier samt censur. Det är groteskt när påstått fria svenska journalister uppvisar samma beteende – av egen fri vilja.

mv

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Tickande bomber i Sveriges förorter

En stor del av svenskar som jag dagligen kommer i kontakt med verkar inte förstå bakgrunden till det Sverigehat som frodas i förorterna. ”Vi gav dem asyl, svenska pass, betalar för deras uppehälle och ändå hatar de oss, kastar sten på ambulanser och bränner skolor,” – så här brukar det låta lite förenklat. Det verkar vara en gåta som förbryllar många i Sverige: oavsett den så kallade relativa fattigdomen har ju de flesta migranterna fått det oändligt mycket bättre här än exempelvis i hemlandet Somalia. Så varför hatar de oss? – frågar de sig.

I det här inlägget försöker jag att ge svar på den frågan samt förklara varför läget i Sverige inte kommer att bli bättre om några år utan mycket sämre. Som journalist och invandrare själv har jag ett brett kontaktnät bland Stockholms olika diasporor och invandrare – från så kallade nyanlända som just har kommit till Sverige till dem som är födda här men ändå känner sig utanför det svenska samhället. Under mina resor till flyktingläger i Grekland och i andra länder skaffade jag mig inblick i vilka krafter driver de migranter som kommer hit.

Jag kommer väl ihåg Samir från Afghanistan som jag träffade 2011 i mottagningscentret Fylakio vid den grekisk-turkiska gränsen. Han hade just korsat gränsfloden illegalt och var nästan galen av lycka över att hans långa resa till Europa hade kommit till slut. Det hoppades han på i alla fall. Han ville åka till Sverige och svarade så här på min fråga om hur han ser sitt liv om några 5-10 år:

-Jag ska ha ett svenskt pass, ska bo i ett eget hus, ha en blond fru och åka på varje konsert av Shakira! – utbrast han.

sam
Samir visar sina favorita klipp i Grekland/ Foto EP

Han drog fram en gamebox Sony PSP och började visa för mig Shakiras videoklipp som var fulla med dyra bilar, rika välklädda européer, påkostade hus och glada fester – som om han ville övertyga mig. Det var så här han föreställde sig livet i Sverige – den diffusa drömmen om en bättre framtid som driver miljontals unga män från Asien och Afrika till Europa. Han var en av många i migrantströmmen och var typisk även i andra avseenden: i 25 års åldern, med ursprung i en medelklassfamilj, gick en 2-3 års utbildning i en moskéskola samt pratade lite engelska. Tyvärr vet jag inte hur hans liv utvecklades efter att vi hade träffats för 6 år sedan men med de förutsättningarna är det knappast troligt att han lyckades att fullfölja sina drömmar.

Även migranter som hade mycket bättre förutsättningar än Samir inte fick den framtid de drömde om i Sverige. Många kan nog hålla med om att Sverige inte är ett lätt land att integreras i. Det är långt ifrån den ”melting pot” som den styrande eliten försöker att framställa det som. Enligt en forskning börjar infödda svenskar att flytta från ett bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare når 3-4%. Jag lägger ingen värdering i det eftersom jag tror att det är den som invandrar som har skyldigheten att integreras och ta till sig det nya landets regler och kulturkoder.  Samtidigt bär svenska politiker en stor del av ansvaret för att ha delat ut löften som ingen kan uppfylla.

Att Sverige aldrig har varit ett invandringsland hjälper foga till att integrera migranter – särskilt om viljan och/eller förmågan till det saknas även från den andra sidan. Migranternas största ursprungsländer som Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia, Eritrea har aldrig varit några ”melting pots” heller. I sina hemländer lever de i täta konstellationer som bildas utifrån klan, religion- eller stamtillhörighet. Lojaliteten inom grupperna byggs ofta på övertygelsen om den egna gruppens överlägsenhet gentemot andra, konkurrerande grupper. Att vara främling i ett sådant sammanhang är snarare ett skäl att se personen som en fiende än att omfamna den och försöka etablera en ömsesidigt berikande relation enligt den svenska kulturvänsterns regelbok.

Därmed saknas begreppet ”integration” i språket. Man förstår inte konceptet med att försöka­­ acceptera och tolerera andra kulturer eller – ännu värre – integreras själv.

Och så kommer de här människorna till Sverige med helt orealistiska förväntningar som inte kommer att infrias. Föreställ er i deras skor: de kommer för att erövra världen, skryta på facebook om sin nya lyxbil, posta bilder med sina svenska vänner – men istället hamnar de i ett invandrargetto med 89% av utomeuropeiska invandrare som Rinkeby.  Enligt RUTs rapport som gjorts på beställning av riksdagsledamot Staffan Danielsson har endast 25% av asylmigranter ett heltidsjobb efter 8 år i Sverige. Om vi räknar med att de flesta ensamstående män som utgör den absoluta majoriteten av asylsökande kommer till Sverige i 25-28års ålder blir de omkring 35 år gamla efter 8 år här.

Det blir dags för att göra ett bokslut. Istället för ett eget hus med pool och Shakiras konserter fortsätter de flesta att bo i en sunkig lägenhet i ett av miljonprogramsområden på ett minimalt socialbidrag.  De pratar halvknagglig svenska som inte räcker till för att få ett jobb eller skapa ett förhållande. Deras umgängeskrets består i princip endast av deras landsmän med få undantag. Deras enda kontaktyta med det svenska samhället är besök till kommunens socialkontor och eventuellt andra myndigheter. Och då är deras bästa år redan förbi – vid 35 anses man i u-länder halvgammal.

Förr eller senare börjar man inse att det inte gick så bra med flytten till Sverige. 8-10 år har gått och man är varken rik eller lycklig. Det finns inget att skriva hem om i sina ”svenska brev” (motsvarigheten till svenskarnas ”amerikabrev” på 1800-talet).  Vid det här laget finns två alternativ: antingen kan man börja beskylla sig själv och sina brister som orsaken till att det gick som det gick. Eller så kan man skylla allt på samhället man bor i. Det är inte lätt att ta ansvar för sina misstag – särskilt dem som inte går att åtgärda i efterhand – eftersom då tvingas man att göra upp med sig själv på något sätt: genom en smärtsam personlighetsförändring, en depression eller självskadebeteende. Därför brukar en klassisk psykologisk mekanism att slå in vid sådana situationer – allt är någon annans fel.

Att beskylla det svenska samhället och svenskarna i allmänhet blir inte svårt: man känner ju dem inte därför kan de lätt avhumaniseras utan att man komprometterar någon del av sin världsbild. Det blir ännu enklare för troende muslimer. Där är allt redan serverat – alla svenskar är ju otrogna, infidel.  Lägg till det det ”rasistiska” narrativet: alla svenskar är dessutom rasister. Nu finns det en uppsjö av ursäkter för att känna en väl berättigad vrede mot Sverige.  ”Rasistiska infidel som har sabbat mitt liv”.

Dagens attacker mot ambulanser och polisbilar begås oftast av andragenerationsinvandrare som ändå är någorlunda integrerade och har tagit till sig åtminstone en liten del av den humanism och mjukhet som präglar det svenska skolprogrammet. Begrunda vad som kommer att ske om 6-8 år när de 160 tusen vuxna asylmigranter som kom 2015 ska börja söka utlopp för sin frustration.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Interna strider på Migrationsverket leder till asylsystemets kollaps

I ett tidigare inlägg avslöjade jag att Migrationsverket beviljade uppehållstillstånd till cirka 28 tusen eriatreanska medborgare (med anhöriga inräknade) på grund av en 15 år gammal landinformation. Vid tidpunkten för den rättsliga kommentaren som banade vägen för automatiska PUT för eritreaner har Migrationsverkets landanalytiker inte besökt Eritrea i 10 år. 2 år senare – i mitten av 2015 – åker dock ett team från LIFOS-enheten till landet och författar en landrapport som kommer ut senare samma år.

Gräddfilen för eritreanska asylsökande i det svenska asylsystemet beror till en stor del på en uppfattning att det är omöjligt att utvisa någon till Eritrea samt att den som utvisas riskerar skyddsgrundande behandling. Den 15 år gamla landinformationen ligger i grunden för denna uppfattning. Därför var en fact-finding resa till Eritrea så viktigt för Migrationsverket och i slutändan  både för det svenska och eritreanska samhället om man tar hänsyn till långtgående negativa konsekvenser av denna typ av  invandringen. Och beträffande just den biten är rapporten ovanligt torr och tydlig:

”Landinfo drar slutsatsen att det inte finns ett aktuellt empiriskt underlag för att säga att en asylansökan i sig föranleder en reaktion från eritreanska myndigheter.”

20170504_025659

Flera källor gör gällande att de asylsökande och migranter som ändå utvisas till Eritrea inte blir utsatta för övergrepp förutsatt att de betalade tvåprocentsskatten av sina bidrag till en eritreansk ambassad under sin vistelse i utlandet. Den senast tillkomna rapporten från danska motsvarigheten till Migrationsverket bekräftar denna bild. Man kan tycka att Migrationsverkets egen rapport borde ligga till grund för ett nytt rättsligt ställningstagande gällande Eritrea där ovannämnda uppgifter inkluderas och den tidigare hållningen i frågan om återvändande ändras.

Mycket riktigt ger Migrationsverket ut ett nytt rättsligt ställningstagande om Eritrea som ska handleda enskilda handläggare i eritreanska ärenden sommaren 2016. I inledningen skriver myndighetens  rättsenhet just det som borde förväntas – att Migrationsverkets landrapport ligger till grund för ställningstagandet.

20170504_025737

Hänvisningen till rapporten återfinns även i stycket ”Bakgrund”. Än så länge ser allt bra ut:

20170504_025801

Däremot när det kommer till de konkreta asylgrunderna börjar konstigheter att ske. I raka motsatsen till de faktiska omständigheterna och de empiriska uppgifter som Migrationsverkets egna LIFOS-enhet har lyckats att komma fram till skriver rättsenheten följande:

” En eritrean som i samband med prövningen av skyddsbehov gjort sannolikt att den eritreanska regimen känner till att han eller hon ansökt om asyl i Sverige, riskerar förföljelse p.g.a. (tillskriven) politisk uppfattning vid ett återvändande. Vid denna bedömning ska beaktas att Eritrea bedriver en omfattande underrättelseverksamhet i utlandet. En sådan person ska alltså anses vara flykting.

Tvångsvisa verkställigheter av eritreaner som fått avslag på ansökningar om asyl får mot ovan angiven bakgrund inte ske.”

20170504_025848

Rättsenheten som nämligen ska tolka landinformation utifrån rättsläge kör i praktiken över landanalytikernas uppfattning och etablerar ett slags ”alternativa fakta” i sitt ställningstagande. Jag vill också påminna att detta rättsliga ställningstagande är en obligatorisk rättskälla för hundratals asylhandläggare runt om i Sverige som beviljar asyl just på grund av felaktiga uppgifter som rättsenheten har lyckats att få in. På det sättet fortsätter myten om att utvisade asylsökande från Eritrea blir utsatta för övergrepp som baseras på en 15 år gammal information att leva vidare.

Att Migrationsverket befinner sig i ett tillstånd av ett nästintill obeskrivligt kaos är knappast någon nyhet längre. Men att det skulle vara så illa att olika enheter motarbetar varandra och att enskilda anställda för in falska eller hårt vinklade uppgifter utifrån sina politiska preferenser i en bisarr kafkiansk karusell är något som  utmärker sig till och med för Migrationsverkets ”normala” tillstånd.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Liberal debattör vill rädda demokratin – göra ”något” med Trump

Jag råkar vara medlem i Juseks fackförbund och brukar i egenskap av denna få deras tidning Karriär. Oftast brukar den gå direkt till papperskorgen – främst därför att en karriär knappast är ett brinnande aktuellt ämne för mig just nu. Men även på grund av sällsynt undermåligt innehåll. Vänsterns desinformatörer brukar vara ganska skickliga på att utge sig för normala och rationellt tänkande människor – kanske med undantag för Anders Lindberg. Desinformatörer av lägre rang saknar dock Aftonbladet skribenters fingertoppskänsla och är nästan groteska i sina överdrifter. Den här gången råkade jag öppna sista sidan i tidningen och läsa en artikel med den fyndiga rubriken ”Tidens ironi att jag ber om fler förbud”. En Marika King som definierar sig som liberal beklagar sig över att hon ”måste” be politikerna om fler förbud – bland annat vill hon förbjuda Trump (mer om det längre ner). De första två stycken i hennes text är så intressanta och talande (som anamnes) att de förtjänar att citeras i sin helhet. Hon skriver följande (med mina kommentarer i fetstil):

”Jag minns det så tydligt. Melodifestivalen 2015. Måns Zelmerlöw kliver ut på scenen tillsammans med sin grafiska kompis. We are the heroes of our time, but we are dancing with the demons of our mind. Texten slår an en sträng hos mig. En sträng av både hopp och förtvivlan, och en inte alltför liten dos av melankoli och förundran. (Det blir nästan en karikatyr på en lätt dum och konformistisk medborgare som faller sanktionerade tårar och blir alltigenom känslig och sentimental över en låt på Melodifestivalen. Att fira och lyfta upp sin egen ignorans genom att kasta bort flera århundraden av filosofi och rationellt tänkande till förmån för den förmodat djupa meningen i en vinnande schlagerlåt är tydligen inte stigmatiserande längre. Regeringens flyktinggala i Munchenbryggeriet har satt en standardnivå. Den närmaste referensen är nog filmen Idiokrati som för övrigt rekommenderas varmt som en objektiv skildring av nutidens verklighet.)

Jag växte upp på 70-talet och sedan dess har jag levt i en tro om att världen utvecklas åt rätt håll. Visst fanns det fortfarande krig och fattigdom (långt borta – anm.), men på det stora hela tog demokratin över, humanismen och liberalismen vann mark, och förnuftet och kärleken skulle segra. (Så klart – med en trygg uppväxt som svensk medelklass i Peak Folkhem får man en känsla av att ”kärleken” (detta ord alltså) segrar. Sorgligt nog verkar skribenten inte förstå att förklaringen till denna tro är just den trygga uppväxten i Sverige. Tanken att den tron inte delades av en överväldigande majoritet av jordens befolkning – som just levde i krig och fattigdom – är till synes helt främmande för henne. King absolutiserar sina personliga erfarenheter och projicerar sin myskänsla på omvärlden utan att inse att ett tack borde snarare riktas till hennes förfäder som byggt upp just Sverige som ett land fritt från krig och fattigdom – en historielöshet som verkar vara typisk för svensk medelklass. Men vänta en stund – nu kommer det stora avslöjandet…):

Sedan kom ISIS och SD (just så – genom ”och”. Det är svårt att kommentera det här för att detta är ett så vidrigt och förkastligt sätt att demonisera ett politiskt parti. Dock kan man fortfarande spåra glimtar av ett intellektuellt arbete bakom detta. Att sätta ett likhetstecken mellan ISIS (det heter IS numera, Marika) och SD  är redan ett ganska eftersatt och missbrukat grepp men King gjorde ändå en ansträngning för att skicka ut de rätta signalerna om vilka som hon hatar.)

20170501_165531

Som om det inte vore nog återfinns även en ”frågeruta” i texten. Där förfasas författaren över Trump:

”Alla pratar om att Trump är en fara för demokratin och att han i realiteten utför en smygande statskupp. Så varför är det ingen som gör något? Att göra statskupp är väl förräderi?”

20170501_165607

Det här stycket är en gripande illustration av Marika Kings tankeverksamhet. Hon ställer retoriska frågor med givna svar. Vad ska man då göra med Trump om man ska göra något? Ska man döda honom som en vänsterjournalist tidigare föreslog? För det finns väl inga andra sätt att stoppa en vald president från att ”utföra en smygande statskupp”? Således föreslår skribenten på fullaste allvar att göra ”något” med en demokratiskt vald president av en främmande stat därför att alla pratar om att han (förlåt – hen) är en fara för demokratin. Det som verkligen är ironiskt är att King inte verkar förstå ironin i sin egen text – att det är just hon som är hotet mot demokratin. Även om man bortser från den ideologiska fördelningen mellan vänster och höger och pratar endast om den intellektuella nivån blir det inte bättre: för att se denna tydliga motstridighet krävs inga större mentala ansträngningar – förmågan att se det borde komma med de mest grundläggande hjärnfunktionerna.  I ljuset av detta stycke låter nästa ruta som ett olustigt skämt:

20170501_165638

”Forskning från Harvard har visat att meditation fysiskt påverkar hjärnan. 27 minuter om dagen i 8 veckor räckte för att kraftigt öka densiteten i den grå hjärnsubstansen i hippocampus. Fascinerande.”

En fråga som dyker upp: är det något man INTE ska göra med sin hjärna om skribenten nu använt denna metod? Slutklämmen fascinerar minst lika mycket i alla fall:

20170501_173526

Marika King presenteras i tidningen som ekonom, vice vd och författare. Hon är alltså väldigt väl positionerad i samhället. Man behöver dock inte läsa hennes cv. Allt om henne står i hennes artikel. Av den att döma verkar hon sakna de mest grundläggande tankefunktionerna som behövs för att säkerställa människoartens överlevnad – bland annat förmågan att tänka abstrakt, göra orsak- och konsekvensanalys, skilja på olika skeenden i den fysiska verkligheten, komma till slutsatser och agera utifrån dem. Att sådana människor upptar nyckelpositioner i samhället är något som skrämmer mig på riktigt.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

”Flyktingar” åker hem på semester för skattepengar – Migrationsverket reagerar inte

Många läsare av mitt föregående inlägg om migranter från Eritrea har påpekat  att en skyddsstatus förfaller om man åker till det land som man sökte skydd ifrån – och det med all rätta. Enligt 4 kap 5§ Utlänningslagen ”En flykting upphör att vara flykting om han eller hon

  1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare”.

Det är tveksamt även ur en moralisk synpunkt – att återvända till det land som man har flytt ifrån undan påstått krig, död och tortyr direkt efter att man fått asyl innebär att man har ljugit i sin asylansökan . Det är nog inte mycket som provocerar mer i asylhanteringen än hemresor. Därför kan man förvänta sig  att Migrationsverket ska reagera kraftfullt när sådana här missförhållanden kommer upp till ytan.

Till min förvåning har jag dock upptäckt under den tiden som jag arbetade på Migrationsverket att ingenting händer. Problemen verkar finnas i flera led – alltså inte enbart inom Migrationsverket utan även hos gränspolisen som fram tills nyligen inte rapporterade alls om misstänkta hemresor som om det vore i sin ordning när chartrade flygplan överfulla med nyblivna flyktingar åker i skytteltrafik till deras ursprungsländer.  I en nyhetsnotis från 2011 lovar gränspolisen i Skåne att ”börja tipsa” Migrationsverket om hemresande flyktingar vilket egentligen var deras arbetsuppgift från början. Det är oklart vad som menas med tips här eftersom det som skulle ha gjorts är att resehandlingar inklusive boardingpass, id-handlingar, eventuella bevis på vistelsen i hemlandet skulle beslagtas och skickas vidare till Migrationsverket. Dock så sent som 2013 var det ytterst sällan att det kom in några tips från svenska gränspolisen.

Det går inte att säga att det var särskilt svårt att få fast de här personerna – det stod ju i deras temporära resedokument och främlingspass att handlingen inte gäller för resor till deras hemland. Den enda gränspolismyndigheten i hela EU som dock fortsatte att göra sitt jobb var den tyska.  Regelbundet skickar de omhändertagna dokument och förhörsmaterial som gäller ”flyktingar” med svenska uppehållstillstånd som vanligtvis stoppas på väg tillbaka från sina hemländer när de gör en mellanlandning i Tyskland. Enligt den gällande rutinen skickas de här handlingarna till den asylprövningsenhet som har fattat beslut om att bevilja asyl till personen för en eventuell återkallelse av skyddsstatus och uppehållstillstånd.

Väl på den berörda enheten läggs handlingarna dock in i en dossier utan att någonting sker. Av en händelse hittade jag just sådana bortglömda handlingar i ett eritreanskt ärende som var kopplat till ett annat ärende som låg på mitt bord. Den sökande i ”mitt” ärende uppgav nämligen att den personen var hens släkting och främsta kontaktperson i Sverige därför ville jag titta på om det fanns information om släktskapet.

När jag bläddrade i dossiern såg jag ett tjockt kuvert från den tyska polisen som ingen har tagit sig an. Av handlingarna framkom att personen var stoppad på väg tillbaka från Eritrea till Sverige vid en mellanlandning i Tyskland för ett halvt år sedan. Provocerande nog reste hon dit direkt efter att hon fått asyl i Sverige och ett främlingspass med en notis ”gäller inte för resor till Eritrea”. Tyska polisen har gjort sitt jobb: bevisningen mot kvinnan var omfattande.

Det fanns ett boardingpass med stämpel från Eritrea, utskrifter av flygbiljetter, till och med bussbiljetter från Asmara. I förhöret uppgav hon först att hon reste tillbaka därför att hennes föräldrar blev sjuka, sedan ändrade historien till att hennes föräldrar ”greps och torterades”, sedan ändrade igen till att hon själv hade gripits och torterats på flygplatsen vid ankomsten, suttit i ett fängelse i 2 månader och sedan lyckats att ”rymma”. Hon kunde inte ge någon förklaring på hur det kom sig att hon hade lyckats att rymma vid exakt samma tidpunkt som hennes resa tillbaka till Sverige som hade bokats för flera månader innan. Hon kunde inte heller förklara hur hon passerade gränskontrollen i Asmara vid utresan eller varför hon hade bussbiljetter om hon satt fängslad. Med andra ord var bevisningen tillräcklig för att kalla in kvinnan till en muntlig utredning och återkalla hennes uppehållstillstånd direkt. Om det inte fanns ett men…

3 månader innan dess hade Migrationsverket stoppat alla utvisningar till Eritrea på grund av en 15 år gammal landinformation. Jag skrev mer om det i ett tidigare inlägg. Detta gjorde det omöjligt att återkalla hennes uppehållstillstånd eftersom det ändå inte skulle gå att utvisa henne – trots ett bevisat brott mot Utlänningslagens bestämmelser.  Där finns det kanske en förklaring till varför gränspolisen struntar i att rapportera hemresor till Migrationsverket – för att det inte spelar någon roll.

För att adda insult to injury bekostas dessa semesterresor oftast av skattepengar genom kommunala socialtjänster. I ett uppmärksammat mål från 2011 överklagade en ”flykting” kommunens avslag på hans ansökan om finansiering till hans resa till hemlandet. ”Flyktingen” vann målet mot kommunen.

Det bör tilläggas att inte heller socialtjänster tipsar Migrationsverket om hemresande ”flyktingar” – på grund av sekretessregler.

Skattefinansierade hemresor av så kallade flyktingar är ytterligare ett bevis på hur dysfunktionellt och missriktat det svenska asylsystemet har blivit. Det är visserligen bisarrt när berörda myndigheter och tjänstemän vet allt detta men väljer att fortsätta blunda och låtsas som att asyl är till för dem som flyr krig, död och tortyr och att svenska asylregler ”räddar liv”.  Ingenting kan vara mer fel.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare