SVT:s redaktör stoppade artikel om IS-terrorister bland asylsökande – ville ha ”konkret case” av terrorbrott

Enligt uppgifter i media är terroristen som utfört dådet i fredags en asylsökande från Uzbekistan. Det är precis vad jag har slagit larm om redan för 1,5 år sedan i augusti 2015. För första gången försökte jag då att ta del i den offentliga debatten om migration i egenskap av förre detta asylhandläggare.

Frågan var otroligt infekterad och jag stod inför ett val: att låta bli, fortsätta min långsamma men säkra karriär som frilansjournalist, spela med och låtsas som om ingenting händer, – eller berätta det jag visste om hur asylsystemet (inte) fungerade. Min första debattartikel skulle handla om obefintliga kontroller av IS-terrorister som smög in till Sverige med migrantströmmen samt om behovet av screeningsrutiner för nya asylsökande för att skydda landet från terrorangrepp.  Jag ansåg att de här uppgifterna var så pass viktiga att de måste nå allmänheten – annars hade jag känt mig medskyldig till ett eventuellt terrordåd och människors död. Det vore i sådant fall oförlåtligt: jag visste ju – men teg.

Det var mot denna bakgrund som jag skrev en artikel som handlade om att det är väldigt lätt för IS-terrorister att komma till Sverige som asylsökande eftersom Migrationsverket som förväntades hitta dem saknade både resurser, kompetens och förståelsen för uppdraget. Tvärtom – istället för att lägga mer kraft just på sökanden från Syrien och andra riskländer begränsade Migrationsverket utredningar på syriska asylsökanden till 1,5 timmar jämfört med vanliga 2,5 timmar samt satt in de mest oerfarna och nyrekryterade handläggare på dem eftersom syriska ärenden ansågs vara enkla.

I artikeln som kan läsas på denna länk skrev jag bland annat följande: ” ”De väntar bara på order. Du får se”, sa en människosmugglare om IS-krigare som han skickar till Europa i intervjun med Buzzfeed. Sverige har länge varit relativt förskonat från terrordåd. Dock finns det inga garantier att så kommer att vara fallet även i framtiden. I en värld med allt öppnare gränser bör myndigheterna hänga med i utvecklingen. Om inget görs och det snabbt kan Migrationsverkets slapphet stå Sverige dyrt.

Uppgifterna var inte kända allmänt men hade en stor vikt just för att förebygga ett terrordåd. Därför var det självklart för mig att de måste publiceras – särskilt eftersom de kom från en före detta asylhandläggare med insyn i Migrationsverkets verksamhet.

Jag fick dock en kall dusch när jag mejlade min artikel till SVT Opinions dåvarande huvudredaktör Terje Carlsson. Carlsson var allmänt ifrågasättande och menade att mina påståenden inte belagts tillräckligt i artikeln. Han krävde att artikeln skulle skrivas om helt. Som jag förstår nu var förhoppningen att jag helt enkelt skulle ge upp.  Dock gick jag med på det och skrev om artikeln – 2 gånger – för att få med alla hans synpunkter som dykt upp på nytt efter varje version och urholka texten ännu mer. Detta för att få igenom det viktigaste budskapet: Sverige måste skapa ett fungerande system för screening av asylsökande – om man vill undvika terrordåd.

Efter andra gången fick Carlsson tydligen slut på motargument och skrev att de avstår från publicering därför att artikeln ”misstänkliggör flyktingar”. Jag vill påminna att vid det läget har det redan funnits omfattande bevis på att Islamiska staten smugglade in sina terrorister till Europa i migrantströmmen.  I sitt svar formulerade han sig minst sagt märkligt: han ville ha ett ”konkret case” av asylsökande som begår terrordåd  (se skärmdumpar av mejlkorrespondensen längre ner). Med andra ord verkar det som att Terje Carlsson ville att ett terrordåd skulle ske och människor skulle dö för att ens diskutera en debattartikel i ämnet.

Jag måste erkänna att jag tappade ansiktet lite grand i den här mejlväxlingen. I mitt sista mejl till Carlsson skrev jag att om ett större terrordåd skulle ske i Sverige kommer han att bli medskyldig. Det var nog inte så professionellt av mig att skriva så här men det är just det det egentligen handlar om. Hur många artiklar, reportage och uppgifter från visselblåsare har Terje Carlsson och sådana som honom stoppat på politiska grunder under sina yrkesliv? Hur hade Sverige sett ut idag om dessa personer inte hade lagt en våt filt över debatten? Hade fredagens terrordåd kunnat ske om tillkortakommanden i säkerhetsrutiner diskuterats öppet och åtgärdats i tid?

Förmodligen tack vare sin trogna tjänst i åsiktskorridorens namn blev Carlsson nyligen belönad med en chefredaktörsposition i  Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Branschtidningen Resume gratulerade honom i en prydlig artikel: ”Han ska nu ansvara för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars nyutgåva utkommer i samband med årets bokmässa i Göteborg, med skribenter som Hans Blix, Alexandra Pascalidou, Per Jönsson och Bengt Göransson.”

Terje Carlsson och hans meningsfränder kommer troligen att hoppa mellan olika välavlönade positioner i samhällets yttersta toppskick även framöver. De har gått vidare med sina liv. Tyvärr kan man inte säga det om människor som har dött på Drottninggatan i fredags.

dr

Carlssons svar på den omarbetade artikeln och efterföljande mejlväxling (sista mejlen längst ned):

scr1

scr2

scr3

scr4

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Annonser

Migrationsverkets bidrag går till diktatur – för att ”flyktingar” ska kunna åka hem på ”semester”

Den ohämmade asylinvandringen riskerar att förvandla Sverige till ett land med långvarig politisk, ekonomisk och social instabilitet. Förespråkare av en storskalig asylinvandring menar dock att det är värt det eftersom de här människorna ”flyr krig, död och tortyr”.  Det skulle kanske vara värt det om det verkligen handlade om att rädda människors liv. Asylförespråkarnas största problem är dock att det inte stämmer.

Asylinvandringen från Eritrea är ett tydligt exempel på det. Under en tid i Flen blev vår asylprövningsenhet översvämmad med många eritreanska ärenden. Eritreanska sökanden som vi fick träffa såg ganska likadana ut: unga män mellan 20 och 25, välskötta, välklädda och smått arroganta.  Av min erfarenhet av att bo och resa i u-länder kunde jag med en viss säkerhet säga att de här personerna tillhörde eritreanska medelklassen – troligast den övre delen av den.

Flera av dem berättade liknande historier med många väldigt specifika detaljer. Historierna var som tagna från Migrationsverkets landinformation som verket generöst tillgängliggjort för alla inklusive människosmugglare. De här historierna var så specifika att sannolikheten att de skulle upprepas i exakt samma händelseföljd var lika med noll. Mina misstankar förstärktes efter att ingen av dem kunde svara på följdfrågor. Det verkade som att de hade lärt de historier som lata människosmugglare kopierade direkt från Migrationsverkets databas men inte kunde sätta dem i någon kontext – varken tidsmässig, social eller geografisk.

asmar
Eritreas huvudstad Asmara: härifrån många av ”flyktingarna” kommer

Det blev ännu mer absurt när det kom fram att flera av sökanden hade betalat in en skatt till eritreanska ambassaden i Stockholm från sina bidrag som Migrationsverket betalar ut till asylsökanden för att kunna besöka sitt hemland efter att de fått PUT. Svenska skattebetalare har alltså finansierat den diktatoriska regimen i Eritrea som i sin tur fick direkta ekonomiska incitament för att fortsätta förtrycka, generera ett högt antal migranter och dessutom se till att det rapporteras om övergrepp i internationella medier. Sålunda fungerar Migrationsverket och den eritreanska regimen i ett bisarrt samspel där bägge sidor är beroende av varandra.

Indrivningen av tvångsskatten är en företeelse som är känd sedan åtminstone 10 åt tillbaka. Ingenting har gjorts under den tiden för att stoppa överföringen av våra skattemedel till den eritreanska diktaturen.

Afwerki
Eritreas president Afwerki är glad över pengaregnet från Sverige

För de enskilda asylärendena betyder inbetalningen av ”skatten” att sökanden hade en löpande kontakt med den stat som de samtidigt sökte skydd ifrån i syfte att missbruka sin eventuella skyddsstatus och besöka sitt hemland på ”semester” – också den betald av kommunens socialtjänst. I nästa inlägg kommer jag att berätta mer ingående om hemresor. Bara en av de ovannämnda omständigheterna skulle räcka för ett avslag. Alla eritreaner fick dock stanna – på grund av en 15 år gammal landinformation som jag har skrivit om i föregående inlägg.

En eritreansk journalist var för ett par år sedan på spåret om varför det ”flyr” så många eritreaner till Sverige i en debattartikel. Han kom fram till att de gör det därför att de helt enkelt kan. ”Avsaknaden av framtidstro” istället för krig, död och tortyr uppges som orsaken till ”flykten”. I en landrapport om Eritrea författad av den danska motsvarigheten till Migrationsverket slås också fast att de som flyr landet för att slippa värnplikt saknar asylskäl samt att situationen med mänskliga rättigheter i landet har förbättrats.

Eritreanska medelklassen ser det slappa asylsystemet i Sverige som en möjlighet att flytta till Europa, höja sin levnadsstandard och uppfylla diffusa drömmar om en bättre framtid som i sin tur är formade av globala medier och konsumtionsstandard satta av dem. Det är det som tvingar många eritreanska ungdomar att ta den farliga vägen genom Saharaöknen och Medelhavet. Sverige som lovar dem en livstidsförsörjning och inte mindre än att bli en del av ”första världen” är egentligen medskyldigt till de tusentals döden i Medelhavet.

Så mycket har godhetsnarkomanerna uppnått. Att rasera sitt land för att rädda människoliv är en sak. Att göra det för att övre medelklassen i ett annat land skulle få det ännu bättre på bekostnad av sänkt bistånd till världens fattigaste och behövande är en annan.

Så nej, asylinvandringen handlar inte om att rädda liv. Den handlar i själva verket om att släcka dem, kära asylaktivister…

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

28000 eritreaner fick PUT i Sverige – på grund av en 15 år gammal landinformation

Asylsökande från Syrien har länge varit i centrum för medieuppmärksamheten och har kommit att associeras med den stora migrantvågen som kom till Europa i hösten 2015. Detta trots att de aldrig utgjorde en majoritet av asylmigranter. Det är dock inte svårt att förstå varför: det var helt enkelt lättare att sälja in ett narrativ om krigsflyktingar som flyr krig, död och tortyr när det handlar just om Syrien.

Den grupp som i stort sett förbisetts i mediebevakningen av migrantkrisen trots att den fick minst lika fördelaktig behandling som syrier är eritreaner. Sedan maj 2013 råder det ett verkställighetsförbud till Eritrea vilket innebär att eritreaner får uppehållstillstånd i Sverige per automatik. Inte nog med det: eritreanska medborgare är i praktiken undantagna från utvisning även i brottmål. Det senaste exemplet av detta kunde vi se i februari när en domstol har avslagit ett yrkande om utvisning för en eritrean dömd för en våldtäkt. Bakgrunden till den generösa särbehandlingen av just eritreaner brukar knappt ifrågasättas eller ens granskas i mainstreammedier: Eritrea är en hemsk diktatorisk regim. Det vet ju alla.

Migrationsverket borde dock ha lite tyngre grunder för sitt rättsliga ställningstagande om verkställighetsstopp till Eritrea. Och det har de – baserat på en 15 års gammal landinformation.  Migrationsverkets beslut ska – åtminstone i teori – stödja sig på en gedigen databas med landinformation. En stor del av den är offentlig och finns att tillgå på den här länken. I databasen ingår rapporter från olika källor som Migrationsverket bedömer som trovärdiga – bland annat från UNHCR, Amnesty, HRW, brittiska Home Office och skandinaviska systermyndigheter. Den högsta prio har dock Migrationsverkets egna landsrapporter som författas av LIFOS-enheten som består av så kallade landsanalytiker.

Landsanalytiker arbetar i princip som researchers. De ska resa till det land de ska undersöka, intervjua diverse människorättsaktivister och tjänstemän, undersöka exempelvis hur en diskriminerande lagstiftning tillämpas, vilka minoriteter finns där osv..  Sådana landsrapporter finns även för Eritrea. Problemet är dock att ingen landsanalytiker från Sverige har varit där i 10 år när automatiska uppehållstillstånd för eritreaner infördes.

När jag arbetade i Flen kom jag i kontakt med den person som författade den rapport om Eritrea som var senast vid tillfället och låg till grund för ställningstagandet. Bakgrunden till kontakten var att jag hade en sökande från Eritrea som var – enligt egen uppgift – nästan 70 år gammal. Eftersom det rättsliga ställningstagandet om PUT per automatik inte kom ut än övervägde jag ett avslag.

De allra flesta eritreaner söker asyl i Sverige på grund av militärplikt som för vissa kan vara oändlig. Den här uppgiften bestrids i vissa rapporter (som t.ex. i den senaste rapporten från Danmark) men Migrationsverket utgår ifrån att den är sann. Att desertera från militär tjänstgöring ses som landsförräderi och kan straffas med ett långt fängelsestraff. Även de rapporter som tog det lite i överkant uppgav att den övre åldersgränsen för värnplikten var 65 år. Detta betydde att min nästan 70år gammal sökande inte löpte någon risk att värvas till armén och att hans historia var med största sannolikhet en bluff antingen köpt av människosmugglare eller ”lånad” av en generös landsman.

Med anledning av detta kontaktade jag LIFOS-enheten i Norrköping för eventuell vägledning. Jag fick äran att personligen träffa den landsanalytiker som skrev rapporten om Eritrea. Hans svar på mina frågor var häpnadsväckande: det har visat sig att han aldrig satte sin fot i Eritrea ”på grund av säkerhetsrisker” trots att det finns ett fullt fungerande svenskt konsulat där. Istället besökte han ett flyktingläger i gränslandet Sudan där han intervjuade eritreaner som bodde där. Hans rapport baserades i stort sett på deras uppgifter vilka var diverse rykten i tredje hand samt omskrivningar av tidigare rapporter.

Som journalist vet jag att man aldrig ska lita endast på en sida i en civil konflikt – särskilt när den sidan får intrycket av att den kan vinna något på att överdriva eller till och med hitta på de faktiska omständigheterna. Den tanken fanns tydligen inte i LIFOS-enheten som på egen hand genom sina rapporter styrde hur många migranter skulle få asyl i Sverige. Landsanalytikerns råd till mig var att avvakta trots att mannen uppenbarligen hade ljugit ihop sin historia eftersom ”det där är känsligt”.

Några månader senare kom det rättsliga ställningstagandet ut som innebar bifall till alla eritreaner per automatik. LIFOS-enheten klubbade igenom den nya praxisen som stödde sig på ett enskilt exempel som var 15 år gammalt och användes i varenda landsrapport om Eritrea sedan dess. Exemplet handlade om en så kallat push-back utförd av Malta år 2002 när en grupp eritreanska medborgare anlände till ön, vägrade att söka asyl (antagligen för att kunna ta sig vidare norrut) och blev utvisade tillbaka direkt. Vissa uppgifter gjorde gällande att de kunde ha gripits vid hemkomsten. Enligt tolkningen av LIFOS-enheten betyder detta att själva faktum att man söker asyl i Sverige blir skyddsgrundande. Det behövs inte att köpa historier från människosmugglare numera – det räcker endast att söka asyl för att få asyl. Sedan ställningstagandet trädde i kraft fick över 28000 eritreanska medborgare uppehållstillstånd i Sverige – de flesta utan några grunder alls. Mer om det i mitt nästa inlägg.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Aftonbladet samarbetade med ryska säkerhetstjänster för att tysta obekväm journalist

Mitt under den så kallade Putilovaffären i höstas initierade tidningen Aftonbladet kontakt med ryska säkerhetstjänsten för att tysta mig. Aftonbladet genom sin anställd Lisa Röstlund, 37 år, har kopplat min nuvarande svenska identitet som är skyddad till mitt ryska namn och därmed röjt min identitet igen – denna gång för ryska FSB. Skärmdumpen ovan är ett bevis på att Aftonbladet var informatörer åt ryska säkerhetstjänsten.

Förevändningen för Aftonbladets kontakt med FSB har varit deras önskan att ”kontrollera” mitt examensbevis från ett ryskt statligt universitet där jag pluggade juridik långt innan jag flyttade till Sverige. Examensbeviset hade för övrigt kontrollerats och bedömts som likvärdigt svensk juristexamen av Högskoleverket för länge sedan så denna bortförklaring förefaller vara väldigt tunn.

37-åriga Röstlund är en erfaren journalist som länge arbetade med granskningar (inklusive tillsammans med undertecknad) men som på senare tid har kvalificerat sig alltmer som propagandist. Hennes gedigna erfarenhet lämnar knappast något utrymme för att tvivla på att hon varit fullt införstådd med vad hon gjorde. Så kallade ”avdelningar för internationellt samarbete” på ryska statliga universitet har länge varit en täckmantel för KGB och senare FSBs anställda som både samlade information, skötte ”internationella kontakter” och höll koll på regimkritiker inom student- och lärarkåren. Så har det varit i sovjettiden – och så är det även i dagsläget vilket flera internationella granskningar visar. Bland annat berättar artikeln ”What the FSB is doing in Russian universities” om en FSBs överste som ledde säkerhetstjänstens verksamhet på Moskvas statliga universitet och som officiellt hade en position som biträdande rektor för just internationellt samarbete.

Trots allt detta mejlar Röstlund direkt till den internationella avdelningen av mitt gamla universitet i Ryssland med en svårbegripligt formulerad begäran om att ”verify the diploma”. Som det brukar vara i sådana fall börjar en ”Elena” på andra sidan att fiska efter mer information genom att kräva någon fullmakt – vilken hon också får med vändande mejl. I mejlet sammankopplar Röstlund mitt gamla ryska namn som fanns i ryska register med min nuvarande svenska identitet som nämligen är skyddad just på grund av mina skriverier om bland annat Ryssland (se skärmdumpen ovan).

I kopian på mejlet sätter hon mig för att ytterligare skrämma mig och visa att Aftonbladet numera är i kontakt med Ryssland. För att rättfärdiga detta ljuger hon i mejlet om att jag skulle vara med på att utfärda en fullmakt till Aftonbladet.  Hotet var uppenbart – Aftonbladet hade ju tidigare gjort ett hembesök hos mig på en skyddad adress som de förmodligen fick genom dataintrång:

röstlundscreen

Lisa Röstlund tillsammans med en fotograf redo att ta den klassiska bilden på Den Anonyma Näthataren utanför min lägenhet

Det är troligt att det egentliga syftet med den här kontakten har varit att informera ryska säkerhetstjänster om min nuvarande identitet och antyda att exempelvis min familj som bor kvar i Ryssland kan råka illa ut ifall jag fortsätter att skriva.

Direkt efter att jag har fått den här kopian skrev jag ett mejl till Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén – alltså den som för närvarande är under utredning för uthängningen av min identitet i hennes tidning:

aftonb2

Dessvärre fick jag inget svar från henne. Dock är detta mejl ett viktigt bevis på att Aftonbladets högsta ledning visste om kontakterna med ryska säkerhetstjänster. Jag fick endast ett begränsat inblick i hur Aftonbladets så kallade grävande journalistik i själva verket fungerar men många frågor återstår:

  • Var min uthängning från början regisserad i samarbete med Ryssland?
  • Hur omfattande var/är kontakten mellan Aftonbladet och ryska säkerhetstjänster?
  • Vilka fler på Aftonbladets nyhetsredaktion är inblandade?
  • Vilken annan information om regimkritiker, journalister och politiskt aktiva har Aftonbladets så kallade ”journalister” förmedlat till FSB?
  • Får Aftonbladet ses nu som en aktör som agerar i en främmande makts intressen?

De här frågorna kräver en noggrann utredning.

 

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Sverige-2030

Många svenskar är oroliga för sin och sina barns framtid – och det med all rätta. Den svenska politiska eliten har i decennier målmedvetet arbetat för att återskapa ett klassamhälle i Sverige i de mest bisarra former – som i Sydafrika eller Brasilien. Att plantera in hundratusentals människor från världens minst utvecklade länder till ett av de mest avancerade länderna i Väst kunde knappt leda till något annat resultat – inte ens de naivaste av politikerna inte kunde inse detta. Jag hoppas att en dag kommer en sanningskommission att utreda vilka beslut som har lett till dagens situation och vem har fattat dem bakom stängda dörrar. Än så länge får vi infinna oss i den nya situationen och leva med konsekvenserna av den förda politiken.

För de allra flesta handlar oron snarare om en diffus rädsla för att utvecklingen i Sverige går åt fel håll än om något konkret. De flesta svenskarna har ingen direkt erfarenhet av att leva i ett starkt segregerat klassamhälle med enorma klyftor och ett pågående lågintensivt klasskrig. Man behöver dock titta inte längre än till Brasilien för att föreställa sig Sveriges framtid kring år 2030 när konsekvenserna av nuvarande massinvandring ska slå in fullt ut.

Favelor i Brasilien kom till som ett resultat av en storskalig intern migration av främst svarta befolkningen från fattiga nordöstra delarna av landet till rikare städer i söder. Ingen tror nog längre på att modulkvarter för nyanlända migranter som byggs överallt i Sverige är en temporär lösning. Som man vet av Brasiliens erfarenhet, när favelorna väl har etablerat sig är det väldigt svårt att bli av med dem.

uvell

Så hur kommer det att bli att leva som svensk medelklass år 2030? Följ med på en spännande tidsresa till Sveriges framtid.

Men du… du kommer inte att vara i säkerhet någonstans här. Du är för vit och har gröna ögon – du skulle kunna tillhöra brasilianska medelklassen, – säger min brasilianska vän till mig.

Vi kör från hans hemstad Sao Paulo till Rio. Han är ganska lik mig till utseendet – och han blev rånad elva gånger under sitt liv.

-Det är den första gången som brukar lämna djupast trauma, – berättar han.

Då var han elva. Han åkte buss ensam på väg till sin skola. I Brasilien brukar lokala bussar ha öppna fönster under sommar för att hålla temperaturen i kabinen på en någorlunda acceptabel nivå. När en annan buss stannade bredvid vid en korsning mötte han blicken av en kille som satt vid ett fönster där. Plötsligt drog han upp en pistol och riktade den mot min vän. Han krävde pengar men vännen blev helt paralyserad av rädsla och chock och kunde inte ens svara något. Det retade upp angriparen som hoppade ur sin buss och, viftande med pistolen, försökte att ta sig in i den buss som min vän satt i. Föraren såg dock vapnet, rivstartade och körde iväg.

-Han kunde bara skjuta mig på plats. Sånt händer ju varje dag över hela Brasilien.

Han har blivit luttrad efter de många rånen: han gör inget motstånd vid nya angrepp, har en billigare mobil och en mindre summa pengar för att ge bort och hoppas på att rånare inte hittar hans riktiga mobil som han gömmer i en dold ficka under bältet.

Medan vi kör vidare får jag en ordentlig genomgång av säkerhetsrutiner av honom. Att överleva i Brasilien som medelklass kräver vissa ansträngningar. Man ska aldrig någonsin ta ut en mobil på gatan: för att svara på ett samtal eller titta på google maps ska man först hitta en lämplig butik eller café där man kan stå under tiden man pratar. Man ska aldrig gå ensam efter mörkrets inbrott. Att gå ut kräver en noggrann planering. Ibland är det värt det att stiga av 2 tunnelbanestationer längre från destinationen bara för att man kan ta en taxi direkt från uppgången där utan att behöva korsa gatan vilket kan vara förenat med fara. I mörker gäller det att förflytta sig med taxi från punkt till punkt.

Samtidigt finns det även vissa områden där man inte bör vistas alls. Ett farligt område är ett brett begrepp som påverkas av tid och ibland kan omfatta hela innerstaden som i Sao Paulo. Efter kl. 18 när kontorsfolk har lämnat sina torn i centrala staden tas den över av Cracolandia – flera tusen missbrukare som bor på gatan och försörjer sig på brott:

cracolandia-1

Namnet kommer från drogen crack. Under dagen hålls de av polisens avspärrningar inom några kvarter men kl. 18 när avspärrningarna lyfts tar de över resten av innerstaden.

cracolandia-edit

Gruppen som i Sverige kallas ”gatubarn” med ursprunget från Nordafrika kan mycket väl utvecklas till Stockholms motsvarighet av Cracolandia.

Den privata bilen kan tänkas vara den enda räddningen men någon säkerhet finns inte där heller. För det första är det inte rekommenderat att lita på gps för att inte råka köra genom ett farligt område. Just detta har nyligen hänt en italiensk mc-förare som sköts ihjäl av ett gäng. Det är ett måste att alltid hålla koll på omgivningen och vara extra vaksam över mopeder och motorcyklar. Att installera skottsäkra rutor är en bransch med stark tillväxt i Brasilien just nu. Föraren ska aldrig stanna kvar i bilen när man har parkerat eller stanna bilen utanför välbevakade bensinmackar. Det visste inte en amerikansk turist som vågade stanna just på den motorvägen som vi körde på för att ta kort på ett vackert landskap – med livet som insats.

På natten ska man noga överväga om man vill stanna för rött ljus. Valet står i princip mellan att riskera att dö i ett bilkapningsförsök eller i en trafikolycka – den andra föraren från en korsande väg vill ju inte utsättas för brott heller. I Rio går motorvägar i tunnlar genom de berömda kullarna – det är just där favelorna ligger. Ibland brukar gängen stoppa trafiken genom att tända upp däck inne i tunnlar. När trafiken väl har stannat springer flera hundra personer med macheter och pistoler nerför kullarna, slår ut rutor på bilar och tar värdesaker, mobiler, pengar osv.. Sådana koordinerade massrån kallas ”arrastao” på portugisiska.

-Du ska inte tro att det är så pass farligt i Rio, – säger till mig en kvinna som har överlevt just en sådan attack.

– Det har hänt mig endast en gång. Det blev plötsligt ett stopp i trafiken… Och sedan ser jag den stora mobben springa. Jag hann bara tänka: ”Nej, nej!” Jag krympte i förarsätet. De tog en bil framför mig och en bakom men inte min. Jag hörde skott och hur människor skrek. Senare på kvällen fick jag veta på nyheterna att en person sköts ihjäl under denna attack.

För att förebygga sådana attacker på den nybyggda motorvägen från flygplatsen till Rio inför Olympiska spel byggdes en särskild polisstation alldeles intill vars enda uppgift var just att bevaka motorvägen. Behöver kanske Trafikverket i Sverige fundera ett varv till och börja planera för en polisstation vid Förbifarten Stockholm redan nu?

favela

Otryggheten i Brasilien är total och hittar sitt uttryck i höga staket med el- och taggtråd som omringar i princip varenda byggnad. De flesta offentliga platser, parker och torg har tagits över av missbrukare och hemlösa. Gäng av kriminella gatubarn – några så unga som 7-8 år gamla – beväpnade med knivar och ibland även pistoler härjar runt i jakten på ett lämpligt offer. En olustig tanke – vad ska jag göra ifall jag blir angripen av ett 8 år gammalt barn med en kniv?

Kostnaderna för att upprätthålla begränsade fickor av säkerhet är enorma: varje flerfamiljshus har åtminstone en vakt dygnet runt, flera slussar och kamerabevakning. Medan säkerheten för medelklassen inte finns – de får helt enkelt acceptera att de är ett lagligt byte för gäng från närliggande favelor – har övre medelklassen och överklassen lyckats skapa en eller två trygga zoner, som Leblon i Rio. Tack vare en massiv närvaro av tungt beväpnade vakter händer ”småbrott” som rånmord, personrån och bilkapningar relativt sällan där. I de välbärgade områdena inriktar sig gängen istället på kidnappningar som kan ge en mycket bättre utdelning. Många unga brasilianer vill inget hellre än att lämna sitt land för gott på grund av den totala osäkerheten.

1310AF71

Man kan undra vad polisen gör. Jo, det finns så kallade dödsskvadroner som består av militär polis och i princip har licens att döda. En gång råkade jag köra bakom deras bil tillsammans med min vän. När de öppnade dörrar i sin bil på glänt utan att stanna blev han fullständigt panikslagen och krävde att jag skulle stoppa bilen omedelbart.

-De kan ha fått något för sig! De kan döda oss direkt.

Trots sådana situationer stödjer han och många andra brasilier dödsskvadroner som utför snabba ingripanden i favelor med avrättningar av misstänkta. Det är det enda sättet att hålla brottsligheten i schack, enligt dem, trots att razzior genomförs med varierande utfall: till exempel för ett par år sedan sköt gängen ned en polishelikopter i Rio som höll på att beskjuta dem från luften.

favel

Samtidigt märks det att polisen lyser med sin frånvaro på städers gator. Någon utredningskapacitet finns i princip inte längre eftersom antalet mord och andra grova brott är gravt överstiger polisens möjligheter att utreda.

-Det enda de gör är de registrerar mord. Någon chans att få ett mord uppklarat eller ens utrett får endast fall uppmärksammade i medier.

Inför Olympiska spel gjordes ett halvhjärtat försök att upprätta en dialog med gängen i favelor med hjälp av särskilda ”pacificeringspoliser”. Det låter väldigt likt svenska försöket med dialogpoliser. Och som i Sverige slutade försöket med ett fiasko. Till slut drog staten sig tillbaka från favelor och lämnade dem helt åt kriminella gäng som hade bildat en alternativ maktstruktur i de områdena. Kriminella blev favelornas poliser, domare och bödlar. Det finns uppgifter om att gängen till och med samlar in skatter från befolkningen för användningen av el och vatten som stjäls genom illegala utgreningar i stadens ledningar.

post
Polisens postering i en av favelorna

På det politiska planet brukar de nyliberala regeringarna att gömma sig bakom en vänsterliberal retorik i ett igenkännande mönster och lova bättre säkerhet inför varje val medan situationen blir alltmer desperat.

När jag kom tillbaka från Brasilien och gick ut från flygplatsterminalen i Arlanda greps jag av en svårbeskrivlig känsla av frihet. Den ständigt närvarande spänning som hade tyngt hela min resa i Brasilien plötsligt släppte. Jag kunde surfa på min mobil, gå fritt på gatan vart än jag ville utan att behöva ständigt skanna av omgivningen och söka efter farotecken, sitta hur länge jag ville i min bil, och ja… stanna på rött! Jag kände mig otroligt privilegierad därför att jag får bo i Sverige i en relativ säkerhet och kan glömma Brasilien som en mardröm. Men hur länge till?

Etablissemanget fortsätter att bygga ut den redan stora etniskt präglade underklassen med nya migranter. Det är ingen hemlighet längre att de flesta av dem aldrig kommer att kunna integreras eller ens få ett jobb i Sverige. Trots alla klyftor har Brasiliens fattiga och rika en gemensam nationell identitet, kultur, religion och mycket annat. De delar högtider, firar tillsammans på karnevalen, pratar samma språk, tittar på samma tv-serier.

Läget i Sverige är mycket mer problematiskt. Stora delar av den nya underklassen har värderingar som är direkt motsatta de svenska, bygger på en religiös indoktrinering, en helt annan livserfarenhet och kulturell bakgrund. Vi har sett exempel på det enorma Sverigehatet i förorterna som kommer från invandrare som kom till Sverige under 1990-talet. De är betydligt mer integrerade och bildade än dem som började komma under det senaste decenniet. Enligt Migrationsverkets prognoser kommer underklassen att fyllas på med en halv miljon människor de närmaste 5 åren. Den här underklassen kommer inte att vara snäll…

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Migrationsverket erkänner: problemet med religiös handläggning finns

Migrationsverket har nu besvarat mitt inlägg om religiös handläggning på verket på begäran av Ramona Fransson. Ramona har skickat min text till myndigheten och bad att kommentera den. Mina uppgifter i inlägget bekräftas i stort sett helt i svaret. Exempelvis medger Migrationsverkets representant att det inte finns några interna riktlinjer kring synliga religiösa symboler vid tjänsteutövningen. Vidare berättar myndigheten i svaret att frågan är mycket kontroversiell:

”Det är inte svårt att tänka sig att människor som flytt undan religiöst förtryck eller fördrivits genom så kallad etnisk rensning kan hysa misstänksamhet och reagera negativt på synliga uttryck för myndighetsföreträdares religiösa, etniska eller politiska hemvist. Det kan röra sig om klädesplagg, smycken, märken eller tatueringar och föremål i rummet som t ex affischer, foton eller prydnadssaker.”

Det bekräftas även att det fördes diskussioner kring frågan:

”Frågan om Migrationsverket ska ha riktlinjer på området för all personal har varit föremål för återkommande diskussioner, liksom frågan hur synliga uttryck för religiös eller politisk uppfattning eller etnisk tillhörighet påverkar den enskilde sökande.”

Det är dock oklart varför diskussionerna inte har lett till något beslut trots att det går att utläsa av svaret att det var uppenbart även för Migrationsverket själva att synliga religiösa symboler vid tjänsteutövningen kan leda till minskat förtroende till verkets personal och asylprocessen i stort. Myndighetens representant är inte behjälplig med att besvara den uppenbara följdfrågan: varför gör ni inget trots alla diskussioner?

Som alltid med denna typ av svar är det mest intressanta vad man försöker att tysta och undvika att prata om än det faktiska innehållet. Det märks genom svaret att representanten för verket är noga med att inte reagera på den stora elefanten som inte ens ryms i rummet – nämligen hur handläggarnas religiösa övertygelser påverkar deras beslutsfattande i asylärenden. Exempel på detta har jag beskrivit i mitt förra inlägg i ämnet. Istället för att besvara det viktigaste föredrar Migrationsverket att prata om synliga symboler och klädesplagg. Visst, det är viktigt – men kanske inte lika viktigt som en korrupt och partisk asylhandläggning?

Läsaren får nöja sig med att Migrationsverket ”arbetar efter den gemensamma värdegrunden”. Samtidigt lyfter verket upp att anställda vid myndigheten har samma friheter som alla andra medborgare – exempelvis åsikts- och religionsfrihet. Migrationsverket erkänner att en uppdelning mellan anställdas friheter som medborgare och kravet på opartiskhet som statligt anställda ”kan kännas svår att göra men är nödvändig för att den offentliga förvaltningen och domstolarna ska fungera enligt utgångspunkterna i grundlagarna.” Det uppges ingen information på hur Migrationsverket kontrollerar att den här uppdelningen verkligen fungerar vid asylprocessen. Förklaringen till varför är enkel: det finns inget att säga om det eftersom några sådana kontroller överhuvudtaget inte existerar.

Som alltid strävar (läs – hoppas) Migrationsverket efter att opartiskheten upprätthålls av sig själv. En särskild tankekultur lyser igenom svaret: det finns väl ingen anställd som inte vill att den offentliga förvaltningen ska fungera enligt grundlagen? Något annat vore extremt dumt och farligt att tänka sig.

Hela svaret finns att läsa nedan:

”Hej Ramona!

Tack för ditt mejl.

I Sverige är det riksdagen som efter allmänna fria val bestämmer vilken flyktingpolitik Sverige ska ha och vilka lagar som ska finnas. När det gäller utländska medborgares rätt att få stanna i Sverige så regleras detta i utlänningslagen.

På Migrationsverket finns idag inga interna riktlinjer på området för Migrationsverkets personal som arbetar i Sverige. För mer information om ställningstagandet som gäller för politiska och religiösa symboler på Migrationsverket, se etiska rådets uttalande: http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Var-organisation/Etiska-radet/Fragor-till-etiska-radet/Etiska-radet/2014-10-30-Fraga-till-etiska-radet-om-anvandande-av-religiosa-och-politiska-symboler—pa-arbetet.html.

Migrationsverket arbetar efter den gemensamma statliga värdegrunden som har hämtat sina principer från regeringsformen. Den föreskriver objektivitet, och likabehandling samt respekt och medmänsklighet. Som företrädare för en myndighet är det viktigt att vara och uppfattas som opartisk, saklig och konsekvent. En statsanställd ska sköta sina uppgifter med såväl sin egen som andras integritet för ögonen.

Varje statligt anställd har, liksom alla andra medborgare, en grundlagsskyddad åsiktsfrihet och religionsfrihet men i sin egenskap av företrädare för myndigheten är den anställde skyldig att hålla sina personliga åsikter utanför.

En sådan uppdelning kan kännas svår att göra men är nödvändig för att den offentliga förvaltningen och domstolarna ska fungera enligt utgångspunkterna i grundlagarna. Den statsanställde får aldrig i sitt arbete agera på ett sådant sätt att förtroendet för den enskilde anställdes eller myndigheternas saklighet och opartiskhet kan rubbas.

Friheterna gäller såväl för den anställde själv, som för hans eller hennes kollegor och för den enskilde medborgaren. Rättigheterna gäller även för andra som vistas i Sverige än svenska medborgare, förutsatt att de inte inskränks genom särskild lag. I Europadomstolens praxis har den enskildes positiva religionsfrihet på arbetsplatsen ställts mot omgivningens, dvs. arbetsgivarens, de anställdas och besökares, negativa religionsfrihet, nämligen deras önskan att på arbetsplatsen slippa bli konfronterade med religiösa manifestationer i någon form .

Migrationsverkets anställda möter i sitt arbete människor från skilda kulturer och religioner och som har kommit till Sverige av orsaker som bottnar i religiösa, politiska och/eller etniska konflikter och förföljelse. Det är inte svårt att tänka sig att människor som flytt undan religiöst förtryck eller fördrivits genom så kallad etnisk rensning kan hysa misstänksamhet och reagera negativt på synliga uttryck för myndighetsföreträdares religiösa, etniska eller politiska hemvist. Det kan röra sig om klädesplagg, smycken, märken eller tatueringar och föremål i rummet som t ex affischer, foton eller prydnadssaker. Migrationsverket har idag inga interna riktlinjer på området förutom när det gäller personal som reser utomlands på uppdrag att verkställa utvisningsbeslut. I Manualen för utrikes eskort personal sägs följande beträffande uppträdande och klädsel:

Vid eskortuppdrag representerar personalen Migrationsverket under hela resan, även efter utfört eskortuppdrag. Personalen ska därför följa Migrationsverkets värderingar. Det är viktigt att vi ger ett korrekt och trovärdigt intryck.

Under uppdraget bär eskortpersonalen proper och för uppdraget anpassad klädsel. Det är angeläget att även beakta kulturella hänsyn vad gäller klädsel, smycken, religiösa symboler och liknande under resan. Kvinnor som reser till muslimska länder bör ta med slöja/sjal.

Under hemresan bärs diskret och vårdad klädsel.

Frågan om Migrationsverket ska ha riktlinjer på området för all personal har varit föremål för återkommande diskussioner, liksom frågan hur synliga uttryck för religiös eller politisk uppfattning eller etnisk tillhörighet påverkar den enskilde sökande. Den mest konkreta risk som kan identifieras är att den enskilde genom ett minskat förtroende för myndigheten får svårare att ta tillvara sina rättigheter.

Med vänlig hälsning

Elshan Rajabion

————————-

Migrationsverket”

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

SVTs migrationskorrespondent misstänktes vara asylaktivist – då ljuger hon för att komma undan

Jag var (och är fortfarande) villig att publicera SVT:s migrationskorrespondent Stina Blomgrens svar på mitt inlägg ”I sanningens tjänst” som belyste vissa minst sagt tveksamma moment i hennes journalistiska arbete.  I inlägget beskriver jag omständigheter som tyder på att Stina Blomgren i själva verket kan vara en asylaktivist som vinklar sina reportage för uppnå politiska syften. Med tanke på hennes framstående position som ”migrationskorrespondent” i public service kan detta vara skadligt för en objektiv bevakning av migrationsfrågor på SVT.

Trots att min villighet att publicera hennes svar förmedlades bland annat genom gemensamma bekanta i journalistkåren hörde Blomgren aldrig av sig.  Det hör inte till vanligheter att man väljer att inte bemöta kritik och anklagelser när man får en möjlighet till det. Därför blev jag en aning förundrad över hennes tystnad – dock inte nu längre. En läsare av den här bloggen kontaktade Blomgren på egen hand och fick ett svar som han låtit mig att publicera och som ni kan läsa på bilden ovan.

Låt mig påminna om att det ursprungliga inlägget handlade om att en central uppgift i Stina Blomgrens rapportering om syriska migranter i Egypten – nämligen om att en grupp av dessa tvångsutvisades tillbaka till Syrien och greps direkt efter ankomsten – var falsk enligt intervjupersonen Mahinour Al-Masry som uppgavs ha sagt detta. Det var just denna uppgift som har gjort att nyheten fick en stor spridning i Sverige och återpublicerades av flera medier.

I svaret påpekar Blomgren att det inte bara var hon utan även Sverige Radios Cecilia Uddén och flera andra icke-nämnda ”internationella korrespondenter” som besökte polisstationen och pratade med migranterna. Och det stämmer, ja, – åtminstone vad gäller Uddén, för jag inte har lyckats hitta några andra internationella korrespondenter som Blomgren hänvisar till. Uddén har dock aldrig påstått att en grupp syrier (eller rättare sagt syriska palestinier) utvisades till Syrien med tvång och greps – just den uppgift som Blomgren sägs ha förfalskat.

Vidare citerar Blomgren två rapporter från Amnesty som handlar om att syriska migranter diskrimineras och har ett generellt dåligt anseende i Egypten. Det nämns även i försiktiga  ordalag att en grupp palestinier utvisades till Syrien samt att ”Many are believed to have been detained at the Palestine Branch of Syrian Military Intelligence in Damascus.” Jämför denna försiktiga ”are believed” med Stina Blomgrens kategoriska: ”I Syrien greps de direkt på flygplatsen.”

screen3
Utdrag ur Amnestys rapport

Med det sagt är Amnestys rapporter förstås en mycket tveksam journalistisk källa eftersom de oftast består av muntliga intervjuer som väljs ut och plockas ihop av Amnestys personal utifrån organisationens ideologiska premisser. I sitt svar använder Stina Blomgren ett välkänt trick: istället för att bemöta det jag har skrivit bemöter hon något helt annat. Är detta ett erkännande på att hon saknar bevis för att bemöta den egentliga anklagelsen?

Dock stannar hon inte där utan går över till en direkt lögn som dessutom är lätt att motbevisa. Hon påstår att: ”Han (jag – anm.) släpptes dock inte in och kunde inte intervjua de berörda flyktingarna.” Det är svårt för mig att förstå varför hon fick för sig att denna lögn skulle gå igenom men här är mina bilder inifrån Karmooz polisstation, Stina. Var så god:

IMG_0303.JPG

IMG_0325.JPG

IMG_0329.JPG

I sammanhanget bör det noteras att mina funderingar angående den märkliga nyhetsvärderingen av Blomgren där nyheter om att en svensk ambassadör från samma ambassad som Stina bor på hade dömts för tagande av muta tystades ned lämnas utan svar. Detsamma gäller min fråga om hur Blomgren tänkte granska ambassadens verksamhet när hon samtidigt bodde på ambassadens territorium och befann sig i en beroendeställning gentemot ambassadören i fråga.   Som sagt är jag inte längre förvånad över Blomgrens ovilja att bemöta mina anklagelser offentligt. Det kan vara så att hon helt enkelt inte har ett bättre svar än detta.

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 070-4396358

Bankkonto: 4051 20 96933 (clearingnr är de första fyra siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!

Bli månadsgivare:


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare