Vem är troll egentligen?

Det har nu gått tre dagar sedan Aftonbladet publicerade sitt märkliga ”avslöjande” om mig. Trots högljudda krav från både höger och vänster har tidningen inte presenterat några bevis för sina påståenden. Det som gäller den mest kontroversiella biten – nämligen om att jag skulle ha varit bakom en anonym debattartikel som Aftonbladet råkade publicera – beskrivs milt uttryckt undvikande ordalag: att ett mejl ”kan” kopplas till mig ”i andra sammanhang”. Anklagelser består av spekulationer skickligt konstruerade för att vara öppet för tolkning.

Är det inte lite för tunt för att trampa på pressetiken, olagligt outa en hotad kollega med skyddad identitet med namn och bild och därmed dra på sig en rättsprocess? Som rutinerad journalist hade jag utvecklat grundbulten i storyn och lagt fram alla bevis direkt. Dock är Aftonbladet märkligt tyst. Den relevanta frågan som många kanske ställer sig är varför tidningen gjorde  denna skamliga uthängning trots att de inte hade tillräckligt tunga bevis.

Min gissning är att frestelsen blev helt enkelt för stor. För en tid sedan inledde identitetsvänstern och diverse liberaler som anslöt sig till dessa en opinionsbildning som skulle förklara bort den strida strömmen av negativa nyheter och information som har uppkommit till följd av den havererade asylpolitiken. Det var då man kom på ett lysande narrativ – att koppla en djupt rotad misstänksamhet mot den historiska ärkefienden samman med dem som kritiserar makten och – inte minst – migrationspolitiken. Numera skulle allt samhällskritiskt kunna stämplas som Kreml-propaganda styrd av Kreml-troll. Vissa gick så långt att de påstod att begreppet ”systemkollaps” som använts flitigt av flera borgerliga debattörer var myntat av Ryssland för att splittra det svenska samhället och att någon egentlig systemkollaps inte finns. Detta alltså trots 10 tusen asylsökande per vecka den hösten och en pågående kollaps i välfärden och rättsvårdande myndigheter som inte gått obemärkt förbi de flesta.

Sverigedemokraterna hade en viktig roll i detta narrativ då de skulle dras in som Putin-agenter och femtekolonnare. Dock – utan några belägg vilket var det största problemet. Med ljus och lykta sökte man efter något som skulle belägga narrativet: åsiktstexter var bra men man kan inte överleva länge på att upprepa samma budskap om Kreml-troll utan några bevis.

Det var då jag kom in i bilden: en anställd på Sverigedemokraternas kansli med ryskt ursprung och skyddad identitet, eller med andra ord: en passande syndabock för ändamålet. Jag måste säga att valet av syndabocken var nästan perfekt för ”agendasättande journalistik” – ryssar är ju skyldiga per definition på grund av sitt ursprung. Det är där antirasister kan uttrycka sin oförblommerad rasism utan att bli ifrågasatta. Vem skulle bry sig om en ryss – även om han är svensk enligt passet och enligt samma människors definition av svenskar? Skyddad identitet gav det hela en mystisk hemlighetsfull stämning där man kan fritt insinuera om ”flera identiteter” samt en omöjlighet att kontrollera tidningens påståenden genom offentliga register.

Det som saknades var en grundbult i storyn som skulle göra den till en riktig storsäljare. Och plötsligt får man den – i form av den fejkade artikeln av ”Tobias Lagerfeldt”. Om något är för bra för att vara sant är det mest sannolikt inte det.

Som journalist råkade jag att bli ovänner med stora grupper på vänsterkanten. Senast blev jag ett hatobjekt för hela Vänsterpartiet i mars 2015 i samband med ett avslöjande om att Vänsterpartiet slussar svenskt bistånd till pro-ryssar i östra Ukraina. Ironiskt nog publicerades artikeln av samma Aftonbladet och skrevs tillsammans med samma Lisa Röstlund som står bakom den här artikeln.

Vi kommer nog aldrig att få veta om detta var en planerad medveten provokation av vänsterkretsar för att skapa ett narrativ där Aftonbladet valt att ignorera det som inte stämde eller om några i redaktionen med vänsterkopplingar var delaktiga i det – inte minst därför att tidningen varken visar sina bevis eller ger några förklaringar till det. Men trots de tunna eller kanske till och med saknade bevisen var storyn helt enkelt för bra.

Därför har man aktivt valt att ignorera de fakta som inte passade in i bilden av ett Kreml-troll som sprider propaganda för SD: exempelvis mina regimkritiska artiklar om Ryssland där jag bland annat skrivit om Putins propagandakrig med anledning av Ukraina och där jag pekat på vissa konkreta exempel av detta, däribland på Aftonbladets egen kulturredaktion.  Tidningen har valt att bortse från andra omständigheter såsom en gedigen bakgrund som journalist, en hotbild som uppkommit just på grund av min rapportering om Ryssland, kortvarigheten av min anställning på Sverigedemokraternas kansli och mycket annat. Inte en slump att Isobel Hadley-Kamptz som var en av dem som lanserade och driver narrativet om omfattande Kreml-propaganda om systemkollaps jublade i sin tweet med tydliga anspelningar på mitt ursprung:

izobel.jpg

Att skapa bevis för ett narrativ om att systemkollapsen inte finns och att allt är propaganda väger tyngre än en enskild journalists privatliv och säkerhet, framtida fällningar i PO och rättsliga instanser osv.. En fällning resulterar ju i en kort notis på tidningens sista sida i varje fall medan myten om att Sverigedemokraterna använder sig av ett ryskt troll för att skapa propaganda om systemkollaps kommer att leva kvar. Frågan kvarstår dock – blev vi alla just utsatta för det som Aftonbladet anklagade mig för att göra – en massiv desinformation och propagandakampanj?

”Rysk desinformatör” eller obekväm sanningssägare?

När jag började skriva mina debattinlägg om migrationen med avslöjanden om Migrationsverket, Sveriges Radio osv. visste jag att det kommer att kosta mig personligen. I en demokratur är det av ytterst vikt att sanningssägare och visselblåsare straffas offentligt – för att skrämma alla andra som kanske tvekar till tystnad. Då var det dags för en offentlig avrättning som min före detta kollega Lisa Röstlund på Aftonbladet genomförde. Tidningen gick över alla möjliga pressetiska regler – inte minst därför att Aftonbladet fick för sig att det var jag som skrev en anonym debattartikel som de publicerade i augusti.

Var det ett missförstånd eller en avsiktlig provokation från deras sida är svårt att säga. Det som är uppenbart är att jag är en passande syndabock: mitt ursprung från Ryssland gör att Lena Mellin direkt kopplar mig till Putin och Kremls propagandaverksamhet. Kallades det inte ”att dra alla över en kam” när man misstänkliggörs på grund av sitt ursprung? Eller vänta, var det inte SD som anklagades för att göra just detta?

I denna tråd på Flashback framgår att Lisa Röstlund är mycket mån om att skydda ursprung på kriminella – om det gäller rätt etnicitet förstås.

Aftonbladet kör på med sina anklagelser trots att jag skrev regimkritiska texter om Ryssland och blev tvungen att sluta skriva på ryska just på grund av regimkritiken. Det ironiska är att en av de senaste artiklarna publicerades just av Aftonbladet. Men ursprunget väger tydligen tyngre för sådana exemplariska antirasister som Lena Mellin och Lisa Röstlund. Och nej, jag skrev inte debattartikeln i fråga. Men trots detta måste jag säga att jag beundrar ”Tobias Lagerfeldt” och vad han gjorde.

Han har lyckats att belysa debattredaktionernas partiskhet som lägger en våt filt över debatten i Sverige. Jag minns när jag i våras kontaktade Aftonbladet med en artikel som publicerades till slut på min blogg och som handlade om Sveriges Radios vänstervinkling och hur jag blivit sparkad från SR – därför att jag skrev flera debattartiklar som fd asylhandläggare före anställningen där.

Trots att ämnet var högst relevant och jag hade en inspelning av samtalet med chefer fick jag till svar att ”det är mycket i pipeline just nu” och att jag får vända mig till någon annan. Däremot publicerar man gärna en uppenbart falsk artikel med ett extremt vänsterbudskap.  En bättre illustration av Aftonbladets misslyckande med att hålla sig opartiska på debattsidan behöver man knappt ha.

Jag har skyddad identitet på grund en hotbild som journalist sedan flera år tillbaka – just på grund av min kritiska rapportering om Ryssland. Det är det som förklarar att jag varit ”hemlig” om man använder Aftonbladets terminologi. Deras publicistiska beslut att hänga ut mig med bild och namn, även namnet är sekretesskyddat, saknar nog motstycke i svensk media. Är det inte märkligt att till och med ursprung på mördare och våldtäktsmän, för att inte tala om namn,  mörkas av Aftonbladet medan en hotad journalist hängs ut med bild och namn?

Detta beslut kan innebära en livsfara för mig och långtgående personliga konsekvenser – bland annat ska jag behöva flytta.  Jag använde min journalistiska pseudonym Egor Putilov sedan jag började skriva som journalist 2010 – det är en nödvändighet för en frilansare som rapporterar från krigszoner som t.ex. Syrien. Att skriva under sitt namn kan innebära en skillnad mellan liv och död där – som när jag blev gripen i Damaskus 2012 av Assadsstyrkor. Det första muhabarats officerare gjorde var att googla mitt namn och vad jag skrev. Det är en verklighet som är svårt att förstå för en som sysslar med offentliga bestraffningar inifrån Aftonbladets bekväma redaktion.

Det är inte roligt att bli jagad av den största tidningen i demokraturen. Lisa Röstlund fick tag på en hemlig adress där jag bor. Hon kan inte möjligtvis ha gjort det på ett lagligt sätt eftersom endast polisen har tillgång till den informationen. Därför handlar det förmodligen om dataintrång. Hembesök är det traditionella vapnet av medierna i Sverige för att skrämma sina meningsmotståndare till tystnad. Det är inte svårt att skrämma en person som lever med en hotbild genom att plötsligt dyka upp vid dennes bostad som skulle ha varit skyddad och ringa på – för det är precis vad Lisa Röstlund har gjort. Här kan ni se en skärmdump från en övervakningskamera som visar hur Röstlund står utanför min lägenhet med en fotograf som är redo att ta den klassiska bilden på Den Anonyma Näthataren – i dörren, i foppatofflor, överrumplad och oförberedd.

Min personliga blogg där jag delar av med mig mina erfarenheter från Migrationsverket och medier har inget att göra med mina arbetsuppgifter på Sverigedemokraternas kansli där jag blivit erbjuden en anställning för några månader sedan. Jag skriver i den på min fritid och utanför min tjänst. Denna artikel är ett försök att underminera min trovärdighet och tvinga att sluta skriva.

Traditionen att tysta och straffa sanningssägare är väl bekant för mig från Ryssland. Dock anser jag att de uppgifter och erfarenheter som jag sitter på är så pass viktiga för allmänheten att ta del av att jag kommer att fortsätta skriva. Samtidigt kommer jag att stämma Aftonbladet för förtal och röjning av skyddad identitet – åtminstone för att få upprättelse i rätten.

I sanningens tjänst

I våras utnämnde SVT sin utrikeskorrespondent i Egypten Stina Blomgren till migrationskorrespondent. I en intervju säger Blomgren att ”det är fantastiskt att få vara med och forma” uppdraget. Det är inte en slump att just Stina Blomgren har blivit SVT:s första migrationskorrespondent – i flera år var hon ”engagerad i migrationsfrågor”, enligt hennes chef på SVT, och rapporterade om migration vilket jag också kan intyga om.

Ett av hennes mer uppmärksammade jobb var en serie reportage från Alexandria i Egypten om en grupp syriska migranter som var på väg till sina släktingar i Sverige över Medelhavet men greps av den egyptiska kustbevakningen och sattes i förvar i väntan på utvisning i september 2013. Enligt Stina Blomgren var hotet överhängande att de skulle skickas tillbaka till Syrien. Uppgiften om tvångsutvisningar till Syrien kom från en människor4ättsaktivist och jurist Mahinour ElMasry som förekommer i reportaget med följande citat:

– Nyligen sändes 35 palestinska syrier med flyg tillbaka från Egypten till Damaskus. I Syrien greps de direkt på flygplatsen.

Reportagen fick ett stort genomslag i Sverige med flera efterföljande artiklar och inslag av lätt förståeliga skäl – det är hemskt när bl.a. småbarn tvångsdeporteras till ett krig. Vid det här läget skulle man kunna berömma Stina Blomgren för ett bra journalistiskt arbete men det finns ett problem: enligt Mahinour ElMasry själv sa hon aldrig något sådant till Stina.

Ungefär vid samma tid som reportagen gjordes befann jag mig i Egypten på uppdrag av tidningen Arbetaren för ett reportage om utvecklingen i Egypten efter kuppen.

För en frilansande journalist gäller det att vara snabb för att försörja sig därför begav jag mig till Alexandria så snart jag hörde om de syriska migranterna. Så småningom kom jag i kontakt med samma Mahinour ElMasry som verkade vara någon slags koordinatör av insatser till hjälp av migranterna i polisens förvar. Det bör sägas att Mahinour är en legendarisk människorättskämpe i ordets rätta bemärkelse: hon är knappast en högavlönad byråkrat som sysslar med opinionsbildning och lobbying eller slåss på twitter, utan en aktivist som utan ekonomisk vinning och av sin egen övertygelse försöker stå mot en diktatur. Numera är hon fängslad igen.

mahinour
Mahinour ElMasry under rättegången /Daily News Egypt

När jag översatte Blomgrens reportage inklusive hennes egna citat blev hon mycket upprörd:

– Men jag sa aldrig något sådant!

Enligt Mahinour, hade palestinierna i fråga blivit erbjudna tre alternativ: 1. Att åka till Libanon som på den tiden var visumfritt för syrier och palestinier; 2. Att åka till Ecuador; 3 Att åka tillbaka till Damaskus.

Alternativet med Ecuador förhandlades fram av en frivillig organisation och godkändes av det ecuadorianska utrikesministeriet. Till och med flygbiljetter skulle ha bekostats av samma organisation. Väl framme i Ecuador skulle gruppen ha fått permanenta uppehållstillstånd inklistrade i sina pass. Gruppens första fråga var dock hur mycket bidrag de skulle ha fått i Ecuador. När de fick veta att de inte kommer att få något bidrag förutom möjligtvis fickpengar från UNHCR, det gällde att börja lära sig spanska och söka jobb direkt, hade de tackat nej till det alternativet och valde att åka tillbaka till sina familjer i Syrien – för att försöka ta sig till Sverige igen men denna gång genom Turkiet. Några timmar efter att de landade i Damaskus hade de ringt till Mahinour och meddelat att de släpptes efter ett kortare förhör vid ankomsten och var välbehållna och på väg till sina familjer.

Det var också den information som hade förmedlats till Stina Blomgren. Dagen efter besökte jag i sällskap av Mahinour samma polisstation som Blomgren besökte (även hon ledsagat av Mahinour). På Karmooz polisstationen där migranterna hölls var förhållandena långt ifrån ”fruktansvärda” eller ”omänskliga” som det hette i rapporteringen. Det var trångt och tydligt att stationen inte var avsedd för att tjäna som ett förvar för flera tiotals människor men det var rent. I korridorerna stod inköpt mat och dricksvatten i flaskor. I de två stora rummen där kvinnor och män hölls åtskilda stod fläktar och grenuttag för att ladda mobiler. Av mina intervjuer med migranter framkom inte heller att de fruktade en eventuell utvisning till Damaskus. Flera av migranterna tyckte tvärtom att det vore bättre om utvisningen skulle påskyndas för att inte förlora tid och försöka ta sig till Sverige genom ett annat land.

Jag, Cecilia Uddén och Stina Blomgren var enda svenska journalister som lyckades att ta sig till polisstationen. Kort efter mitt besök kom ett besked från högre polischefer att stoppa utländska journalister och besökare. Efter besöket till Karmooz kontaktade jag flera svenska tidningar och erbjöd att skriva ett reportage. Tydligen var det dock för farligt att anlita en frilansare med icke-verifierad värdegrund för ett uppdrag som kräver en viss fingertoppskänsla: trots ett stort nyhetsvärde och låga kostnader för redaktioner (då jag redan befann mig i Egypten) fick jag ett nej från alla håll.

Samtidigt hade jag haft svårt att förstå hur en erfaren och skicklig journalist kunde ha felciterat så pass mycket att det blev ett helt annat innehåll i reportaget – tills jag hittade att Stina Blomgren skrev en bok om så kallade ”papperslösa” som hyllades stort av flera tidningar i Sverige. Boken som heter ”Svart notis” behandlade fenomenet av asylsökande med avslagsbeslut som vägrar att lämna landet enbart ur deras perspektiv. Boken blev åter aktuell i samband med debatten om polisens REVA-satsning och bidrog till att den stoppades. Efterverkningar av detta kan man se än idag i form av ett allt större antal migranter utan tillstånd som väljer att stanna kvar och framväxten av ett skuggsamhälle. Kan det vara så att Stina Blomgren helt enkelt lät sina politiska och ideologiska övertygelser gå över sitt uppdrag som reporter?

Och sist men inte minst… Under en av mina reportageresor till Egypten kom jag på en tråd som ledde till ett avslöjande om att Sveriges ambassadör i Kairo Charlotta Sparre hade tagit emot mutor från det kontroversiella företaget AlFuttaim baserat i Dubai. Till följd av mina artiklar i Expressen och Arbetaren hade riksenheten mot korruption inlett en förundersökning mot Sparre som resulterade i en fällande dom. Istället för att sparka eller nedgradera Sparre gick Utrikesdepartementet fullt in med damage control – bland annat genom att censurera i efterhand den egyptisk tidning som skrev om händelsen samt svartlista undertecknad. Mer utförligt om UDs kamp mot pressfriheten och hela historien kan man läsa i min artikel här.

A34-s8-9-egypten-ikea-IMG_59271-720x478.jpg
Svenska ambassaden i Kairo är vackert belägen vid Nilen. På bilden: ambassadens officiella mingel för svenska företag i Egypten där bl.a. företaget Al-Futtaim närvarade./Egor Putilov

Att en svensk ambassadör blivit dömd för ett mutbrott samt efterspelet till detta kan tyckas ha ett visst nyhetsvärde – särskilt om SVT:s Mellanösternskorrespondent råkar vara stationerad i samma land samt verkar ha pressfriheten i Egypten som sin hjärtefråga. Dock hördes det inte ett dugg från Stina Blomgren trots att det var omöjligt för henne att inte känna till vad som hänt – inte minst därför att hon är gift med förste sekreteraren på samma ambassad och bor på ambassadens territorium. Kan det ha bidragit till den märkliga nyhetsvärderingen från Blomgrens sida?

Hur lyckas hon att granska ambassaden och dess kontroversiella chef om hon befinner sig i en beroendeställning till Sparre? Kan man överhuvudtaget lita på SVT:s migrationskorrespondent och hennes rapportering? Vad är sanningshalten i hennes reportage? Frågorna är många. Det är dock tveksamt att de någonsin blir besvarade.

Hur opartiskt är public service?

Den 10e december 2015 blev jag kallad till min chef på SR Luise Steinberger.

– Vi fick ett mejl som uppmärksammar oss på dina debattartiklar i flyktingfrågan.  Vår chef Ingemar har bestämt att du inte kan rapportera något om flyktingkrisen hos oss.

Hon syftade på flera debattartiklar som jag hade skrivit som fd asylhandläggare på Migrationsverket innan jag anställdes på SR och som publicerades av SvD, Aftonbladet och Dagens Samhälle.  Artiklarna tog inte ställning för eller emot migrationen utan hade fokus på tekniska brister vid handläggning av asylärenden.

– Om du vill fortsätta arbeta här kan du inte skriva något mer om det …eh ta ställning i frågan till exempel på sociala medier heller. Det handlar om att man inte får ta ställning i kontroversiella frågor.

Jag försökte kontra:

-Men jag tar ju inte ställning i mina artiklar.

Hon tittade blankt på mig:

– Jag läste dina artiklar och jag tycker de är jättebra… men du kritiserar ändå systemet. Public service anklagas ju för att vara vänstervridet…

Samtalet (inspelningen kan höras på länken nedan) ägde rum under den pågående debatten på de liberala ledarsidorna om SR och SVTs senaste rekryteringar och jag trodde att hon som trogen soldat i public services tjänst skulle avfärda anklagelserna bestämt. Men hon sa:

– Personligen håller jag med om det. Det händer att folk bryter mot programreglerna som vi har och det är okej om de uttalar sig vänsteranstruket. Men om de inte uttalar sig vänsteranstruket… eeh… då har de genast cheferna.  Om jag ska vara helt ärlig – om man förbjuds att rapportera om ett visst ämne, särskilt om ett viktigt ämne, då är man inte särskilt användbar för oss som inhoppsvikarie…

Och jag var just en inhoppsvikarie. Sådana samtal med yttrandeförbud och förtäckta hot om uppsägning förekommer i det land jag är ifrån – en åsiktsdiktatur som styrs med järnhand. Som den gången 2012 då jag efter mina reportage från Syrien för ryska medier om Assadpolisens övergrepp mot folket fick en order från mina redaktörer att tagga ner, vara mer ”objektiv” och sluta skriva om Syrien. Jag svarade då med att avbryta samarbetet med ryska redaktionen och börja skriva på svenska – men ibland känns det som att jag aldrig lämnat Ryssland.

För att reda ut frågetecken bestämde jag mig för att prata med den högre chef som direktivet uppgavs komma ifrån – Ingemar Löfgren.

– Jag läste dina artiklar och jag tycker inte heller att de är särskilt anmärkningsvärda men våra lyssnare kan ifrågasätta att något material du gör för oss kan du ha gjort just därför att du skrev dessa artiklar.

– Men varför får jag inte skriva telegram (nyheter på hemsidan – anm.) i så fall? De läggs upp osignerade så ingen kommer att kunna dra den kopplingen. Det blir ju konstigt när den person på redaktionen som är mest insatt i migrationsfrågan inte får skriva om den.

Chefen blev röd i ansiktet.

– Ja… eeh… du… det är förtroende som det handlar om i slutändan…

Förtroendet fanns inte längre tydligen: fyra dagar efter det här samtalet fick jag besked om att jag stängs av från tjänsten och inte längre är aktuell för anställningen på SR.

Så nu har jag svaret – ganska partiskt. Tänk på det nästa gång ni lyssnar på Ekot.

Egor Putilov,
fd asylhandläggare, fd reporter på SR