Putilov 2.0

Det blir nog dags att summera den så kallade ”Putilovaffären”: Sveriges mediala elit har gått till det yttersta för att tysta ned och eliminera en obekväm journalist. Aftonbladets redaktion har inte stannat inför att bryta pressetiska regler och begå ett grovt brott som de utreds för just nu. Det är för övrigt lite ironiskt och även symptomatiskt att det enda brottet i den så kallade ”Putilovaffären” har begåtts av samma människor som säger sig försvara de etiska och moraliska principerna.

Partiernas spinndoktorer och pr-konsulter – så kallade ”mediestrateger” – hoppade på tåget och försökte att sänka SD genom att få sina partiledare att offentligt använda den typen av retorik som de mest insnöade nynazisterna skulle dra sig för att använda: nämligen kräva att en hel folkgrupp ska brännmärkas och ”inte släppas in i riksdagens korridorer”.  Men trots ihärdiga försök att smeta SD med Putin och Ryssland blev det ett pinsamt nederlag för etablissemanget – partiets stöd bland väljarna blev bara större i de flesta mätningna sedan september.

Anledningarna till detta lär vara samma som till ”Trumpchocken” som har drabbat den svenska politiska och mediala eliten efter valet: de personer som har till sin arbetsuppgift att känna av väljarnas attityder och bekymmer väljer istället sin egen ekokammare som en enda referenspunkt. Det som anses hemskt och overkligt på Södermalm är dock långt ifrån detta någonstans i Vännäs eller i Karlstad. Istället för att exempelvis provköra sitt budskap i fokusgrupper anlitar partierna självutnämnda ”mediestrateger” som är övertygade i att ”allt är narrativ”. Det senaste exemplet av detta kunde vi beskåda i mitten av november när moderaternas kommunikatörer gjorde ett desperat och osmakligt försök att vara tuffa, uppkäftiga och flörta med yngre väljare.  Alla vet hur det har slutat.

Man kan tycka att plantskolor i politiska partiers ungdomsförbund borde ha lett till en proffessionalisering av politiken, en tuffare konkurrens och i slutändan till en vinst för väljarna och demokratin. Dock har den förväntade effekten uteblivit. Istället har de unga politikerna växt upp i tron i att de är satta att styra folket, att det är dem som är ”the chosen ones”. Att vara cyniska och relativisera sanningen kan se coolt ut på ett sommarläger hos ett ungdomsförbund. Det funkar dock sällan bra i det verkliga livet. Till slut har de etablerade partierna med sina odlade medietränade partiledare blivit en motsats till kungen Midas – allt de rör sig vid förvandlas till bajs och blir toxiskt. Vad de än gör klingar budskapet falskt. Och det är den främsta anledningen till att SD kommer att fortsätta växa.

Personligen tycker jag att det är oerhört pinsamt att kommunikationschefer och mediestrateger som (egentligen) styr de etablerade partierna och deras toppskikt har sämre kontakt med verkligheten och förståelse för väljarna än en invandrare som har kommit till Sverige för 9 år sedan. Denna avsaknad av kontakt och förakt mot folket är inte bara pinsam utan direkt samhällsfarlig eftersom i det toppstyrda svenska partisystemet är det vanligtvis partiledarna med en liten klick kring sig som styr sina partier.  De enda som står över partiledarna i en sådan konstellation är deras pr-konsulter och mediestrateger.  ”Putilovaffären” var inte ett undantag.

Dock fick jag mycket mer hat från medierna än vad som var motiverat till och med för en person som varit anställd på SD:s kansli. Det finns en förklaring till detta. Det var viktigt för ägarna av mediehus och chefredaktörer att statuera ett exempel: om en journalist ”byter sida” kommer den att straffas hårt. Denna person ska försvinna som journalist och få sina försörjningsmöjligheter förstörda för all framtid. Den lilla klicken som styr svenska medier känner att marken skakar under deras fötter. Ett missnöje gror hos många vanliga reportrar som varje dag bevittnar konsekvenser av den systemkollaps som den politiska och mediala eliten har utsatt Sverige för.

Det var tydligt för mig att många av mina kollegor kände sig inte riktigt bekväma med ”den agendasättande journalistiken” i spåren av denna kris och funderade på att hoppa av propagandamaskinen. Därför var det så viktigt att sudda ut mig som journalist, avpublicera mina gamla artiklar och reportage och visa vad som kommer att hända en som väljer sanningen framför ”narrativ” – att man inte stannat inför att begå grova övertramp mot pressetiken och tom regelrätta brott. Det har lyckats i den mening att jag aldrig igen ska kunna få några uppdrag från propagandamedier. Men att fortsätta arbeta som journalist?

Jag publicerade uppgifter som var viktiga för allmänheten att ta del av både om medierna och om Migrationsverket och blev straffad för det.  Trots ihärdiga försök har dock medierna inte lyckats hitta några oegentligheter eller osanningar i mina inlägg och artiklar. Samtidigt har man bekräftat att jag verkligen arbetade både på Migrationsverket och på Sveriges radio – det får jag räkna till det lilla positiva i deras förföljningskampanj.

I tiden när mainstreammedierna blir en del av maktapparaten och sviker sitt uppdrag att rapportera konsekvensneutralt ser jag ett stort behov av gammaldags högkvalitativ granskande journalistik som är finansierad av medborgare – det vill säga public service fast på riktigt. Därför vädjar jag till er som gillade mina texter och tycker att det är viktigt att jag fortsätter arbeta med begäran att stödja mig som journalist. Min förhoppning är att kunna fortsätta bevaka migrationspolitiken, göra reportage som har koppling till den brinnande migrantkrisen, berätta mer om mina tidigare erfarenheter som asylhandläggare och journalist.  Jag kan också lova spännande granskningar och avslöjanden.

Medieetablissemanget ville göra ett exempel av mig. De vill se en bruten sjukskriven människa som har fallit i glömska. Men går det att statuera ett annat exempel och visa att mediemagnaternas makt är begränsad? På senare tid har man sett flera exempel på hur folket förkastade propagandan till de fina salongernas förskräckelse.  Jag hoppas att kunna fortsätta arbeta som frilansjournalist och behöver er hjälp för det.

Era bidrag är viktiga för att försvara det fria ordet och den oberoende journalistiken – och de är knappt någon välgörenhet utan en investering i framtiden. Vilka ska granska dem som begränsar våra medborgerliga rättigheter, underminerar grundläggande samhällsinstitutioner och försöker att rulla tillbaka demokratin? Med varje dag blir svaret allt tydligare: ingen, om inte oberoende journalister och dissidenter som får sitt stöd direkt från folket. Såval små som stora bidrag uppskattas högt!

Swisha: 070-4396358

Konto: 4051 20 96933 (clearingnr är de fyra första siffrorna)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare: