När aktivister blir handläggare

Som handläggare fick jag själv uppleva svårigheter som uppstår med kolleger som drar in för mycket politik eller ideologi i myndighetsutövningen. En av mina arbetsuppgifter i Örebro var att bistå återvändandeteamet med så kallade Dublin-kommuniceringar för ensamkommande barn. Detta hände i början av 2013 då underåriga inte hade rätt att välja sitt asylland fritt, vilket de får göra idag. Om fingeravtryck av en underårig fick träff i Eurodac i ett annat EU-land var det mitt ansvar att kalla in den sökande och underrätta denne om träffen, fråga ut om det finns några omständigheter som skulle kunna hindra en eventuell överföring till det första asyllandet (t.ex. nära släkt i Sverige) och skicka protokollet till en asylhandläggare som skulle fatta ett slutgiltigt beslut.

I det här fallet var det en afghan som en gång redan hade varit i Sverige och efter en halvårslång handläggning överförts tillbaka till Italien där han redan ansökte om asyl och var mitt i en asylprocess. Några dagar efter den kostsamma överföringen som fick genomföras med eskort (eftersom det handlade om en person som formellt var underårig) dök han upp i Sverige igen och sökte asyl på nytt. Det var vid det här läget jag träffade honom för ett kompletterande samtal. Samtalets enda syfte var att ta reda på om några släktingar inte hade dykt upp i Sverige under de senaste 6 månader som gick efter det förra beslutet.

När jag kom ner till receptionen möttes jag av en välklädd stilig man som var mellan 22 och 25 år gammal. Under samtalet klagade han bland annat på mottagningsstandarden i Italien. Han var mycket upprörd över att han fick köa efter gratis mat i folkkök i Roma. Han menade att det var ovärdigt honom som människa att göra det.

Jag tyckte då att det lät konstig för en flykting. Av en tillfällighet reste jag mycket just i Pakistan och delvis i Afghanistan. Den här personen lät arrogant och överlägset – som en överklass. Det är knappt tänkbart att en person som tillhör mindre priviligierade skikt i det afghanska samhället hade klagat på att man måste stå i kö för att få gratis mat. Inte heller jag som minns den matbrist som min familj led av under min barndom i Ryssland i slutet på 1980 – början på 90-talet hade tagit det som något att vara upprörd över att behöva stå i kö för att få mat.

Men visst, om man jämför detta med standard på svenska HVB-hem för ensamkommande där man får allt serverat för en hisnande kostnad för samhället (upp till 8 tusen kronor per person och dygn i förekommande fall) står det i skarp kontrast till folkkök i Italien. Hela tiden under samtalet låg hans sprillans nya Iphone framme på bordet. Det bör noteras att jag som var med medeleuropeiska mått mätt en högavlönad tjänsteman med svensk medellön ansåg mig ha råd endast med en 2års gammal Nokia som inte ens var en smartphone (i mitt försvar kan jag säga att det var år 2013).

Efter samtalet skrev jag en tjänsteanteckning om att den sökanden förefaller vara äldre än de 16 åren den hade uppgivit både utseende- och beteendemässigt. Det som gjorde saken ännu mer komplicerad var att han var registrerad som 22 år gammal i Italien vilket han bortförklarade i vanlig ordning med att ”det var tolkproblem där”. Sådana tjänsteanteckningar hade ingen betydelse i sig men kunde vara till hjälp för en asylhandläggare i en fortsatt handläggning. På den tiden utförde Migrationsverket episodiska medicinska åldersbedömningar – dock på sin höjd prövades åldern endast på 7-10% av de mest uppstickande fallen.

Det krävdes nämligen mycket engagemang för en asylhandläggare för att skicka en person på en medicinsk åldersbedömning. Inte nog med det – det krävdes att det fanns bedömningar från andra tjänstemän på verket i ärendet i vilka de tvivlar på den uppgivna åldern, som till exempel från handläggare på mottagningen. Om denna rekvisiten var uppfylld – alltså flera tjänsteanteckningar i ärendet som ifrågasätter åldern – kunde asylhandläggaren skriva en remiss till tandröntgen och handledsröntgen. Efter det väntade en lång karusell med Folktandvården som rutinmässigt tappade bort remisser eller bara struntade i att utföra undersökningen, tappade bort färdiga resultat eller glömde att skicka dem osv.. Varje steg i denna smärtsamma process krävde att asylhandläggare låg på, noga följde röntgenbildernas väg genom vårdapparaten och ringde i princip varje vecka. Trots allt detta tog det sällan kortare tid en ett halvår, trots att behovet var påtagligt. I dagsläget utför man inga medicinska ålderskontroller i Sverige alls.

Hursomhelst visade det sig ett par veckor senare att det kompletterande samtalet ytterligare behövde kompletteras varpå personen i fråga kallades in igen. Den här gången var jag redan uppbokad med andra sökanden så det var en kollega till mig som tog samtalet. Kollegan var socionom i grunden och hade en gedigen arbetserfarenhet som handläggare på Försäkringskassan. Som merit var hon även engagerad i Rädda Barnen. Med sådana förutsättningar blev hon givetvis mycket upprörd när hon såg min tjänsteanteckning i afghanens ärende. För att försöka desavouera denna skrev hon sin egen tjänsteanteckning i mycket skarpa ordalag om att den sökande ABSOLUT inte ser ut att vara äldre ut än 16 år. Det här var nog inte så professionellt gjort men stämde tydligen överens med hennes moraliska kompass.

Vad gäller hennes moraliska kompass förundrades jag alltid över hur lätt hon gick över från att tycka synd om vissa uppenbart vuxna fuskare som utgav sig för barn och bevilja särskilda bidrag för dem för joggingkläder, fotbollskläder och tenniskläder samtidigt till att kraftigt fördöma dem som sökte personlig assistans eller ersättningar hos henne på Försäkringskassan. När hon pratade om några av sina gamla ärenden som hon hade skrivit avslag på blev hon röd i ansiktet, hennes näsborrar vidgades och hon gav ett allmänt hatiskt och stridslystet intryck.

För att göra en lång historia kort hotade den här sökanden Migrationsverket med att ta livet av sig om han blir utvisad till Italien. Samtidigt skickade en journalist in en fullmakt på att ta del av alla handlingar i hans ärende. I afghanens dossier i Migrationsverkets datasystem stod det med stora bokstäver JOURNALIST LÄMNAR IN FULLMAKT. På Migrationsverket är man nämligen väldigt känslig till mediernas uppmärksamhet. Beror detta på att det finns insikt i de högre leden om att asylprocessen inte längre fungerar som den ska eller på något annat svårt att säga men så är det. Ett beslut att överföra honom till Italien enligt Dublinförordningen som redan var fattat ändrades blixtsnabbt och han fick en prövning av sina asylskäl i Sverige.

Den asylhandläggare på barnenheten som fick ärendet, skickade honom på en medicinsk åldersbedömning som visade att han var minst 20,02 år gammal. Det bör tilläggas att vid medicinska åldersbedömningar används den mest gynnsamma skattning som innebär i de flesta fallen att en person som bedömdes att vara t.ex. 20,02 år gammal i själva verket är 23 till 25 år gammal.

Min kollega flyttade till en annan ort och fick en tjänst som asylhandläggare i barnärenden. Numera arbetar hon på Migrationsverket med att fatta asylbeslut för ensamkommande.

Författare: Egor Putilov

Jag började arbeta på Migrationsverket i november 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015. Jag jobbar även som frilansjournalist sedan 2010. Mitt fokus ligger på Mellanöstern, postsovjetiska republiker och migration. Bland mina uppdragsgivare var Aftonbladet, Expressen, SvD, Arbetaren och andra tidningar samt Sveriges radio. Som journalist rapporterade jag om arabiska våren från Syrien och Egypten, om Majdan och från östra Ukraina, samt från andra oroshärdar. Bloggen tillhandahålls av Martin Dahlin, som även är ansvarig utgivare

2 reaktioner till “När aktivister blir handläggare”

Lämna en kommentar