Det är väl känt bland handläggare på Migrationsverket att man oftast inte har koll på vilka som söker asyl i Sverige. Det är asylhandläggare som förväntas träffa alla asylsökande utan undantag och som har uppgiften att bland annat göra en säkerhetsbedömning av dem. Det finns dock varken tid eller rätt kompetens för att avslöja terrorister och krigsförbrytare vilket jag skrev om bland annat i denna artikel för Aftonbladet . Att väntetiden för en asylutredning har nått ett år i spåren av fjolårets migrantkris hjälper föga att upprätthålla Sveriges säkerhet.
Även i de fall då en asylsökande öppet berättar om krigsbrott som den begått går det sällan att lagföra dem för det. Här är ett exempel ur ett av mina ärenden:
En person som sade sig vara en före detta specialpolis i Georgien berättade bland annat att han hade tagit del i stridigheter mellan Georgien och utbrytarrepubliken Sydossetien som blossade upp 2008. Det var en kraftigt byggd man som på ett lugnt och pedagogiskt sätt berättade om georgiska polisens interna struktur och varför hans enhet blev ett stridande förband under kriget. Han berättade om en operation han deltagit i som ledare med tre andra kolleger. De gick in på fiendens territorium och stötte på en patrull tillhörande sydossetiska styrkor som de efter kortare strid tog till fånga. Någonstans där emellan sa han som om det vore något självklart:
– Då knäppte vi dem och fortsatte vidare.
– Hur så!? – frågade jag. Han anade inget oråd och verkade inte förstå vad det var som jag inte förstod.
– Vi sköt dem bara. En av dem var redan skadad. Vad skulle vi göra med dem annars? Vi hade ju uppgiften att rekognosera.
Han visste tydligen inte att detta var ett krigsbrott enligt Genèvekonventionerna. Efter utredningen försökte jag via kolleger ta reda på hur man gör för att anmäla i sådana här fall. Kollegerna var allt annat än uppmuntrande – det kommer bara att ta tid och leda ingenvart. Övertygad om att rättssystemet skulle få en chans att agera letade jag ändå fram ett telefonnummer till polisens krigsbrottskommission.
Kollegerna hade rätt – min berättelse möttes nästan med en gäspning:
– Jaha… Men vad vill du att vi ska göra nu då?
– Hm… Jag vet inte vilka rutiner som ni har för det här. Jag vill nog anmäla…
– Jaa.. du… Det går inte… Vi kommer aldrig att kunna bevisa det. Det hände ju i utlandet.
Jag blev lite för överrumplad av beskedet för att ifrågasätta polismannen i luren och fråga vad krigsbrottskommissionen finns till för i så fall om de inte kan utreda krigsbrott begångna utomlands. Sverige har inte ju haft ett krig på 200 år.
– Men jag har hans erkännande på band…
– Det spelar ingen roll! Han kommer ta tillbaka sitt uttalande! Men om du vill kan du visst lämna det som tips. Jag tror inte riktigt att vi kommer att agera på det. Så du vet… Men om du vill kan du göra det.
Jag skrev ett långt mejl som redogjorde för alla relevanta omständigheter i ärendet samt underströk att jag hade bandet med hans erkännande som jag sparar tills polisen hör av sig – alla asylutredningar bandas rutinmässigt för att det inte ska uppstå något misstag vid protokollskrivning. Jag fick aldrig något svar från polisens krigsbrottskommission.
Egor Putilov 
Genèvekonventionerna, liksom många andra juridiska dokument, som försöker reglera militära konflikter med hjälpen av ”civilrätt”, har ett stort antal luckor och brister. Till exempel, i konventionens text används regelbundet följande termer – krigs lagar och sedvänjor. Hur måste man tolka detta? Tex, om man lyder ordern – Ta inga fångar! Då detta betyder att man ska skjuta alla motståndare på platsen. Vad gjorde den här mannen tyckas det att vara förfärligt men det var kriget. Antingen du eller dig. Jag själv var i kriget i Afghanistan, och jag vet vad detta innebär. Jag försöker inte att rättfärdiga denna människa. Men kriget har ingenting att göra med värderingar av vanligt svenssonliv samt har litet att göra med ”konventioner mot krig” som antagits i tysta tjänsterum, tyvärr.
GillaGilla
Menar du att det är ”förståeligt” att avrätta en skadad krigsfånge?
GillaGilla
Jag menar att kriget är kriget. Obetingat att det finns krigsbrott som kräver utredningar, men kriget är ett rent vansinne och det går inte att bedöma denna galenskap från ”civilrätts” perspektiv, det är absolut omöjligt. I krig mördar människor varandra för att lyda order medan de försöker överleva på nåt sätt. Jag vill säga att jag förstår varför den där personen gjorde detta samt jag vill säga att alla dessa ”konventioner mot krig” är ofta ett fikonlöv som används för att makthavare och andra fredskämpar kunde rädda sina rumpor när de skickar soldater för att rädda ”demokrati” eller räcka ”en hjälpande hand”. M.a.o. det är ju alltid lätt att komma med i efterhand. Särskilt när man sitter bakom en datorskärm i en fin fåtölj.
GillaGilla