Vem är troll egentligen?

Det har nu gått tre dagar sedan Aftonbladet publicerade sitt märkliga ”avslöjande” om mig. Trots högljudda krav från både höger och vänster har tidningen inte presenterat några bevis för sina påståenden. Det som gäller den mest kontroversiella biten – nämligen om att jag skulle ha varit bakom en anonym debattartikel som Aftonbladet råkade publicera – beskrivs milt uttryckt undvikande ordalag: att ett mejl ”kan” kopplas till mig ”i andra sammanhang”. Anklagelser består av spekulationer skickligt konstruerade för att vara öppet för tolkning.

Är det inte lite för tunt för att trampa på pressetiken, olagligt outa en hotad kollega med skyddad identitet med namn och bild och därmed dra på sig en rättsprocess? Som rutinerad journalist hade jag utvecklat grundbulten i storyn och lagt fram alla bevis direkt. Dock är Aftonbladet märkligt tyst. Den relevanta frågan som många kanske ställer sig är varför tidningen gjorde  denna skamliga uthängning trots att de inte hade tillräckligt tunga bevis.

Min gissning är att frestelsen blev helt enkelt för stor. För en tid sedan inledde identitetsvänstern och diverse liberaler som anslöt sig till dessa en opinionsbildning som skulle förklara bort den strida strömmen av negativa nyheter och information som har uppkommit till följd av den havererade asylpolitiken. Det var då man kom på ett lysande narrativ – att koppla en djupt rotad misstänksamhet mot den historiska ärkefienden samman med dem som kritiserar makten och – inte minst – migrationspolitiken. Numera skulle allt samhällskritiskt kunna stämplas som Kreml-propaganda styrd av Kreml-troll. Vissa gick så långt att de påstod att begreppet ”systemkollaps” som använts flitigt av flera borgerliga debattörer var myntat av Ryssland för att splittra det svenska samhället och att någon egentlig systemkollaps inte finns. Detta alltså trots 10 tusen asylsökande per vecka den hösten och en pågående kollaps i välfärden och rättsvårdande myndigheter som inte gått obemärkt förbi de flesta.

Sverigedemokraterna hade en viktig roll i detta narrativ då de skulle dras in som Putin-agenter och femtekolonnare. Dock – utan några belägg vilket var det största problemet. Med ljus och lykta sökte man efter något som skulle belägga narrativet: åsiktstexter var bra men man kan inte överleva länge på att upprepa samma budskap om Kreml-troll utan några bevis.

Det var då jag kom in i bilden: en anställd på Sverigedemokraternas kansli med ryskt ursprung och skyddad identitet, eller med andra ord: en passande syndabock för ändamålet. Jag måste säga att valet av syndabocken var nästan perfekt för ”agendasättande journalistik” – ryssar är ju skyldiga per definition på grund av sitt ursprung. Det är där antirasister kan uttrycka sin oförblommerad rasism utan att bli ifrågasatta. Vem skulle bry sig om en ryss – även om han är svensk enligt passet och enligt samma människors definition av svenskar? Skyddad identitet gav det hela en mystisk hemlighetsfull stämning där man kan fritt insinuera om ”flera identiteter” samt en omöjlighet att kontrollera tidningens påståenden genom offentliga register.

Det som saknades var en grundbult i storyn som skulle göra den till en riktig storsäljare. Och plötsligt får man den – i form av den fejkade artikeln av ”Tobias Lagerfeldt”. Om något är för bra för att vara sant är det mest sannolikt inte det.

Som journalist råkade jag att bli ovänner med stora grupper på vänsterkanten. Senast blev jag ett hatobjekt för hela Vänsterpartiet i mars 2015 i samband med ett avslöjande om att Vänsterpartiet slussar svenskt bistånd till pro-ryssar i östra Ukraina. Ironiskt nog publicerades artikeln av samma Aftonbladet och skrevs tillsammans med samma Lisa Röstlund som står bakom den här artikeln.

Vi kommer nog aldrig att få veta om detta var en planerad medveten provokation av vänsterkretsar för att skapa ett narrativ där Aftonbladet valt att ignorera det som inte stämde eller om några i redaktionen med vänsterkopplingar var delaktiga i det – inte minst därför att tidningen varken visar sina bevis eller ger några förklaringar till det. Men trots de tunna eller kanske till och med saknade bevisen var storyn helt enkelt för bra.

Därför har man aktivt valt att ignorera de fakta som inte passade in i bilden av ett Kreml-troll som sprider propaganda för SD: exempelvis mina regimkritiska artiklar om Ryssland där jag bland annat skrivit om Putins propagandakrig med anledning av Ukraina och där jag pekat på vissa konkreta exempel av detta, däribland på Aftonbladets egen kulturredaktion.  Tidningen har valt att bortse från andra omständigheter såsom en gedigen bakgrund som journalist, en hotbild som uppkommit just på grund av min rapportering om Ryssland, kortvarigheten av min anställning på Sverigedemokraternas kansli och mycket annat. Inte en slump att Isobel Hadley-Kamptz som var en av dem som lanserade och driver narrativet om omfattande Kreml-propaganda om systemkollaps jublade i sin tweet med tydliga anspelningar på mitt ursprung:

Att skapa bevis för ett narrativ om att systemkollapsen inte finns och att allt är propaganda väger tyngre än en enskild journalists privatliv och säkerhet, framtida fällningar i PO och rättsliga instanser osv.. En fällning resulterar ju i en kort notis på tidningens sista sida i varje fall medan myten om att Sverigedemokraterna använder sig av ett ryskt troll för att skapa propaganda om systemkollaps kommer att leva kvar. Frågan kvarstår dock – blev vi alla just utsatta för det som Aftonbladet anklagade mig för att göra – en massiv desinformation och propagandakampanj?