INTERNATIONALEN ”AVSLÖJAR”

Nästa gången tidningen Internationalen med Per Leander i spetsen slog till  var veckan efter att Aftonbladet publicerat min och Lisa Röstlunds reportage om att Vänsterpartiet betalade bistånd till pro-ryssar i Ukraina. En av källorna var Nina Potarskaja – en känd profil i den ukrainska vänsterrörelsen.  Hon var så klart inte den enda källan utan en av flera men Aftonbladets redaktion bestämde att ta endast henne med i artikeln för att få plats med bland annat inforutor och intervjuer med huvudpersoner – inget märkligt med det. För en media är viktigast att uppgifter bekräftas av flera källor för att kunna publicera dem. Mina uppgifter bekräftades, förutom Vänsterpartiets egna dokument och årsredovisningar samt utdrag från banktransaktioner, även av andra före detta medlemmar i den organisation som Vänsterpartiet finansierade – bland annat av Sergej Kutnij vars viktiga vittnesmål inte fick plats i texten. Läsarna behöver dock inte vara utsatta för en lång förteckningslista över alla bevis och vittnesmål – det grovarbete gör redaktionen. Det är ju en artikel det handlar om i slutändan, inte en stämningsansökan.

aft

När jag kontaktade Nina Potarskaja för första gången introducerade jag mig som journalist och ställde några frågor via chattfunktionen på Facebook. Skärmdumpar över konversationen blev till stor hjälp efteråt. Efter att ha svarat på mina frågor krävde Potarskaja plötsligt att få se hela artikeln innan den publiceras. Detta krav var förstås omöjligt att tillmötesgå vilket jag förklarade för henne. Jag  hörde inte mer av henne fram till en vecka efter Aftonbladets publicering av vårt reportage. Hon skrev en statusuppdatering på sin Facebook som antydde att hon aldrig ställde upp på någon intervju med mig vilket inte stämde.

CAeTvwSU8AA90ph.jpg large
Skärmdump av intervjun med Potarskaja

När jag konfronterade henne med skärmdumpar från vår konversation ändrade hon sig blixtsnabbt och började påstå att hon inte hade godkänt publiceringen av hennes namn i tidningen. Det stämmer inte heller eftersom hon aldrig uttryckte något önskemål om att förbli anonym. En dag innan artikeln kommit ut frågade Aftonbladets redaktion mig om det var okej att uppge hennes namn vilket jag svarade ja till. Min bedömning var att Nina Potarskaja är en offentlig person i Ukraina.  Hennes citat var ordagrant översatta (här och här finns en översättning från en oberoende tredje part senare på Twitter när Internationalen drev tesen om att jag både förfalskat intervjun OCH medvetet felciterat Potarskaja samtidigt – den språkkunnige politiska redaktören för Eskilstuna Kuriren Alex Voronovs översättning stämde överens med min version som publicerades i Aftonbladet). Uppgifter som hon lämnade var inte unika eller känsliga och kunde på inget sätt leda till att hon skulle utsättas för hot. Ur alla möjliga perspektiv var publiceringen av hennes namn rimligt.

Per Leander besvärade sig dock inte över allt detta och Internationalen gick ut med följande krigsrubriken: ”Nina Potarskaja: ”Intervjun med mig i Aftonbladet var falsk”  Artikeln antydde att Egor Putilov fortsatte sin ”kampanj” mot ”den demokratiska vänstern” i Ryssland och Ukraina och mer eller mindre planterade en falsk historia hos Aftonbladet. Som ”bevis” hade Leander tagit upp sina ett halvårs gamla osanningar som redan dementerades i mitt förra inlägg. Denna artikeln har blivit en källa för andra mikroskopiska vänstertidningar såsom Proletären, Avanti! och Flamman som alla reagerade mycket starkt på att deras gullegris – pro-Putins stalinister i Ukraina hamnade i offentlighetens ljus på grund av den kontroversiella finansieringen från Vänsterpartiet. Leanders motiv är glasklara och förtjänar knappt en ny genomgång. Det som var intressant för mig var varför just Potarskaja valde att göra bort sig på det här sättet. Efter att samtal med en rad källor i Ukraina har följande bild vuxit fram.

Nina Potarskaya ville starta ett nytt vänsterparti på den tiden och bli ledaren för partiet. Stora förhoppningar la hon på finansieringen från västerländska systerpartier – och inte minst Vänsterpartiet och deras biståndsorgan VIF. Hon hade redan haft att göra med dem innan och behöll kontakter med gamla kamrater. Detta i sig var dock inte tillräckligt nog för att försöka dementera sina egna ord. Det som blev avgörande enligt mina källor var ett tryck från representanter från VIF som hon utsattes för – samma VIF som hon hoppades på att få finansieringen ifrån. VIFs dåvarande internationell sekreterare Joel Nilsson utmärkte sig genom att det tog mig runt 20 mejl att få en telefonintervju på en kvart med honom. Efter att artikeln kommit ut i Aftonbladet blev han dock hyperaktiv och mejlbombade Aftonbladets redaktion med mejl som sammanfattningsvis handlade om att ”siffrorna (i artikeln – anm.) var helt fel”.

När han ombads att precisera vilka siffror exakt det var fel på försvann han lika plötsligt som han dök upp. En annan person som var styrelsemedlem i VIF under en lång tid och i stort sett drev igenom alla ryska och ukrainska projekt var Patrik Bergwall. Han var även personligen bekant med Potarskaja. Enligt mina källor, är det oklart vem av de två utövade press på Nina men resultatet är tydligt – hennes osanna anklagelser gav möjligheten till Leander att föra fram sin agenda och skapa ett narrativ om en vilsen frilansjournalist som på beställning av ”ukrainska nationalistiska anarkister” (vilka är de?)  smutskastar ”den demokratiska vänstern i Ukraina och Ryssland”, ett narrativ som togs tacksamt emot av auktoritära vänsterns ytterkant – i form av diverse trotskister, smygstalinister och annan undervegetation.  Hade jag inte haft skärmdumpar och till exempel bara bandat intervjun vilket är det vanligaste arbetssättet hade det varit väldigt svårt för mig att prova att intervjun hade ägt rum. Det bör tilläggas att jag har anmält Internationalens artikel samt artiklar i Flamman, Proletären och Avanti! som bygger som Internationalens text till Pressombudsman som granskar deras påståenden.

le
Leander och grundaren av kontroversiella Vänsterfronten Ilja Ponomarjov
Annonser

Författare: Egor Putilov

Jag började arbeta på Migrationsverket i november 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015. Jag jobbar även som frilansjournalist sedan 2010. Mitt fokus ligger på Mellanöstern, postsovjetiska republiker och migration. Bland mina uppdragsgivare var Aftonbladet, Expressen, SvD, Arbetaren och andra tidningar samt Sveriges radio. Som journalist rapporterade jag om arabiska våren från Syrien och Egypten, om Majdan och från östra Ukraina, samt från andra oroshärdar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s