Lagens hårda grepp

Hur blev det så att förorterna fortsätter att sjunka i en oändlig spiral av våld, kriminalitet och kaos trots alla polissatsningar? Varför griper polisen nästan aldrig någon vid stenkastning? Stämmer det att det inte går att tillkalla polisen vid vardagsbrott om man bor i Rinkeby och Tensta? De här frågorna har gnagt i mig länge. Därför blev jag glad när jag fick ett tillfälle att följa polisens arbete och bevittna hur polisen bygger en dialog med invånarna i Järvafältet på nära håll – inifrån en polisbuss under en patrullrunda i området en fredagsnatt.

Jag fick följa med dem som tidigare kallades för närpolisen och som svarar för att ”skapa trygghet” i området. I vanliga fall brukar de inte svara på larm från länskommunikationscentralen men vid vissa tillfällen kan de åka på pågående händelser ifall de befinner sig närmast till platsen eller på grund av resursbrist hos utryckningspolisen.

Under en fredagsnatt finns det endast åtta poliser som täcker hela Järvaområdet inklusive Rinkeby, Tensta, Husby och Kista. Dessa fördelas på två polisbussar – det är nämligen endast bussar som får användas i utsatta områden därför att biltillverkarna inte lyckades fixa ett speciellt härdat glas för att skydda poliser mot stenkastare i rutor på vanliga polisbilar.

– Jag fick glassplitter i ansiktet i en vanlig polisbil en gång. Det var inte någon rolig upplevelse – delade en av poliserna med sig.

De båda polispatrullerna utgår ifrån samma polisstation som upptar två våningar i ett anonymt höghus i Solna. Det finns inga skyltar på byggnaden som skulle föra tanken till att en polisstation ligger där. Jag kan inte låta bli att tänka på att polisen fortsätter sin strategi att ”inte provocera” med sin närvaro, resultaten av vilken jag beskrev i mitt förra inlägg.

Jag förses med en skyddsväst vilket är rutin för alla poliser och dem som åker med i Järva varpå patrullen kör ut. Klockan är tolv. Nattens uppgift är att hålla koll efter misstänkta fordon och ”skapa trygghet” i området. Polisen ska nämligen markera sin närvaro med att köra runt. I övrigt är det i princip fri jakt.

Bussen navigerar försiktigt på mörka gator, kör genom parker och lekplatser. På vägen kontrolleras några bilar som vi möter. Deras registreringsnummer knappas in manuellt i ett system som visar om bilen är efterlyst, obesiktad eller oförsäkrad. Den manuella hanteringen behövs därför att ANPR som kontrollerar regplåtar automatiskt fortfarande är ett ”pilotprojekt”. Detta pågick i flera år och endast ett fåtal polisbilar har fått systemet trots att det visat sig fungera väldigt bra både utomlands och på de få bilar som är försedda med det i Sverige. Särskilt uppmärksamhet riktas mot bilar som är registrerade någon annanstans men rör sig i Järva så här sent.

– De kan vara stulna men inte anmälda än, – förklarar en av poliserna.

Vi gör några varv runt Rinkeby tills vi kommer till Rinkeby torg. Plötsligt befinner vi oss mitt i en folkmassa. Det är uteslutande unga killar och män med invandrarbakgrund som hänger på torget. Vissa gömmer sig undan regn under centrumets överhängande tak medan andra står mitt på torget. Det är konstigt att se så mycket folk klockan ett på natten efter folktomma gator längre bort från centrumet. Stämningen är långt ifrån festlig utan snarare hotfull.  Polisbussen möts med spända blickar. Somliga gömmer något hastigt.

– Det är i praktiken en öppen narkotikaförsäljning här dygnet runt, – kommenterar föraren.

Jag frågar varför vi kör vidare då utan att ens stanna till.

– Men vi har ju uppgiften att skapa trygghet, – säger en av poliserna som om det förklarade någonting.

Jag kan bara föreställa mig hur otryggt det kan kännas för sena resenärer att gå hem från tunnelbanan genom ett torg som är fullt av gäng som säljer droger. Ur en tyckares perspektiv vore det enormt tryggskapande om polisen faktiskt stod där på torget, störde narkotikaförsäljningen och försäkrade att inga som kommer hem efter en utekväll i stan blir rånade eller misshandlade. En vän till mig som bor just i Rinkeby berättade hur mycket han räds varje gång han går hem sent på natten och måste gå genom det här torget. Hans största önskan är att avsluta sin sjuksköterskeutbildning och börja jobba för att ha råd med egen lägenhet och flytta från området.

Men istället kör vi vidare genom tomma gator och återvändsgränder. Det är spöregn och det är därför det är så lite folk ute. Snart möter vi den andra patrullen på en avskild bensinmack. Där snackar de ihop sig för att dra igång en insats mot ett garage som är en känd plats för narkotikaförsäljning. De två bussarna skulle blockera både ingångar.

– Du ska sitta här inne och aldrig, ALDRIG kliva ur bussen, – får jag som instruktion.

Jag föreställer mig ett snabbt polisingripande med poliser som hoppar ur bussarna och visar lagens hårda grepp – ungefär som i filmer. Insatsen blir dock betydligt mer lågmäld än jag hade tänkt mig. Bussen stannar vid en av ingångarna och tre polisen kliver långsamt ut. Föraren stannar kvar för att vakta bilen och se till att däcken inte blir sönderskurna. Inne i garaget syns 15-20 killar med tatueringar och en viss typ av kroppsspråk som brukar sätta igång varningsklockorna om man träffar sådana ute på stan. Poliserna promenerar in i garaget men kommer snart tillbaka.

– Det är en skåpbil där som är efterlyst… anmäld som stulen av en hyrbilsfirma. I bilen ligger två mopeder som inte är anmälda men de är säkert stulna med.

– Hur vet ni det?

– Jo, vi hittar ju något här varje natt.

Det visar sig att garaget används av ett gäng både som en drogförsäljningsplats och som ett hälericentral. Poliserna bedömer att det inte är farligt att stå kvar där än så länge – stenkastarna brukar komma när polisen hittar något som har värde för dem såsom vapen eller narkotika. Stulna bilar har inget värde.

– De kommer att stjäla en ny bil imorgon. Finns ju inga straff för det…, – säger en av poliserna uppgivet.

Enligt dem är straffen så låga att det inte ens är värt det att gripa någon. Man drar på sig en fyra timmars lång avrapportering men förövaren får samhällstjänst eller böter på sin höjd.

– De böterna samlas ju på hög i Kronofogden. Ingen kommer att betala dem. Det blir bara en massa tid för oss med det här.

När poliserna kom in i garaget sprang två av killarna ut från bilen. Det visar sig att de gömde bilnycklarna och bilen behöver bärgas till polisstationen. Jag hör en dialog emellan poliserna:

– Har du sett vilka som satt inne i bilen?

– Ja, det var den där Ahmad.

– Ska vi misstänkta honom (gripa som misstänkt för bilstöld/olovligt förfogande – anm.)?

– Ska vi? Njää… det är sent nu.

Att vänta på bärgningsbilen kommer att ta en stund och poliserna går in i garaget igen. Föraren är kvar och börjar snacka med några av personer som flockas runt bilen. Det är svårt att förstå om de är fientligt inställda mot oss men det är synligt att flera av dem är påverkade. De är onaturligt utåtagerande och agiterade. Det är också klart att deras humör kan ändras på ett ögonblick.

– Hur är läget Biggie?, – ropar föraren ut med en vänlig min till en person som är så kraftigt byggd att hans alias blir självtalande.

– Jo, allt bra, – svarar Biggie lite motvilligt.

– Du, Mohammed, varför skrev du på Instagram häromdagen att du ska knulla min syster?, frågar han en annan – en smal kille i 25-års ålder som är helt svettig och har förstorade pupiller.

Han rör sig skakigt mot bussen. Han kan inte se mig bakom polisbussens nedtonade rutor men jag ser tydligt varje drag av hans ansikte samt ett ärr som korsar pannan.

– Vaddå?? Kollar du min Instagram?, skriker han upprört.

– Jag skrev ingenting, tillägger han bestämt.

– Då har vi inget agg mot varandra, konkluderar polisen.

Polismannen fortsätter att småprata med killarna i några minuter till – tills det hörs ett tutande bakom bussen. Det är en bil med tonade rutor och sidospeglar som gått av men klistrades tillbaka med lite tejp. Inne sitter tre män med guldkedjor runt halsen och tatueringar. Om jag skulle behöva beskriva dem med ett ord skulle ordet bli ”yrkeskriminella”. De utstrålade den informella makten som står över demokratin och lagar i denna del av Sverige – makten att döda och benåda, som Johanna Karlsson har skrivit så bra om i Expressen. Att de hade en högre status i den informella hierarkin än undersåtar i garaget blev tydligt även av hur de andra personerna tittade eller undvek att titta på dem. Polismannen backar lydigt så att de kan passera och ställer sedan bilen tillbaka vid infarten. Det blir flera omgångar fram och tillbaka. Men när några minuter senare nästa bil kommer tröttnar poliserna och bestämmer sig för att kolla parkeringstillstånd på de bilar som vill in. Garaget är ju endast för dem med tillstånd. Då tillstånd saknas vägrar föraren att flytta bussen.

– Hallå brorsa!

En av de påtända killarna från gatan öppnar polisbussens dörr och försöker att ta sig in i bilen som om det vore något självklart.

– Nej, nej, protesterar polisen i bilen. – Du kan inte kliva in… Jag har ju folk här.

Han pekar på mig som en ursäkt till varför det inte är tillåtet för utomstående att ta sig in i en polisbil.

– Varför tar ni inte in dem för eget bruk? Bara för att markera… De är ju uppenbart påverkade – undrar jag.

– Njää… – säger polismannen. – Straffen är för låga ju. Det blir inget för dem medan vi ska sitta och avrapportera i timmar.

Det är tydligt för mig att killarna testar gränserna. När någon reaktion från polisen på mannens försök att ta sig in i bussen uteblir kommer nästa steg: det dunsar plötsligt i bussens baksida – en av killarna sparkade eller slog i bussen. Polismannen bakom ratten reagerar inte då heller. Jag får inte se vart detta slutar eftersom jag får byta buss för att åka med den andra patrullen som cirklade runt garaget för att hålla koll.

Rinkeby och Tensta är byggda på ett olyckligt sätt för polisen, som setts som framgång under miljonprogrammets år, eftersom man lyckades att separera fotgängare och trafiken genom att sänka de mest trafikerade genomfartslederna och bygga broar för gående över dem. Dock hade stadsplanerare inte tagit hänsyn till att bara några decennier senare skulle broarna användas för att kasta sten på polisen och andra samhällsaktörer.

När vi svängde in på en av de gatorna märkte jag att en större grupp samlades vid en bro nära garaget.

– Det kommer att dunsa lite nu men oroa dig inte – stenarna kommer inte krossa rutor, lugnar mig en av poliserna.

Han ökar farten när vi passerar gruppen. Denna gång klarar vi oss dock utan stenkastning. Efter några varv kring garaget kommer bärgningsbilen. Det visar sig att en tredje patrull – från utryckningspolisen – stod hela tiden på en innegård bakom höghusen för att förebygga stenkastning.

– Varför är det så sällan ni faktiskt griper någon för stenkastning?

– Jaa, det är ju svårt det där. De är maskerade… Och så springer de också. När vi har en helikopter med så kan vi eventuellt gripa någon. Men straffen är låga ju. Och i varje fall kan vi inte göra mycket med sådana resurser. Sammanlagt jobbar bara 30 poliser med Järva. För att vända utvecklingen behöver vi bli minst 100 stycken till.

Hela operationen med att bärga bort en stulen bil från ett garage i Rinkeby tog två timmar och höll tre polispatruller med fyra poliser i varje patrull upptagna under denna tid. Ingen är gripen eller misstänkt.

När bärgningsbilen åker iväg börjar poliserna diskutera vad de ska göra:

– Vart ska vi nu då? Vad är klockan?

– Det är halv tre. Ska vi tillbaka till stationen?

– Njää, det är för tidigt ju.

– Jag ska på semester nästa vecka och måste skriva lite.

– Då så. Då åker vi hem.

Hela kortegen bestående av tre polispatruller lämnar området och åker till sina polisstationer. Trygghetsskapandet i Järva är avslutat för dagen.

Annonser

Författare: Egor Putilov

Jag började arbeta på Migrationsverket i november 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015. Jag jobbar även som frilansjournalist sedan 2010. Mitt fokus ligger på Mellanöstern, postsovjetiska republiker och migration. Bland mina uppdragsgivare var Aftonbladet, Expressen, SvD, Arbetaren och andra tidningar samt Sveriges radio. Som journalist rapporterade jag om arabiska våren från Syrien och Egypten, om Majdan och från östra Ukraina, samt från andra oroshärdar.

12 thoughts on “Lagens hårda grepp”

  1. Tack återigen för intressant läsning.

    Här kan man konstatera (minst) ett par grundläggande problem:

    1) Straffskalorna och rättsväsendet är inte anpassat till dagens mängdbrottslighet, utan snarare till hur samhället såg ut för 30-40 år sen. Ingen med kriminell livsstil blir avskräckt av något av detta och troligen kommer samhället att gå in en mer repressiv riktning framöver.

    2) Det hänvisas hela tiden till att poliserna ”måste skriva” om de väljer(!) att lagföra någon. Finns det inte uppenbara effektiviseringsmöjligheter här, med tanke på att polismyndigheten trots allt består av en hel del civilanställda. Varför kan t ex inte den rapporterande polisen tala in väsentligheter på en diktafon (finns ju i varenda mobil) och låta den civilanställde skriva?
    Nu löser det ju inte problemet med att polisen inte klarar av att beta av utredningshögen, ens då gärningsmannen är känd och brottet bevisat, men det vore iaf ett steg på vägen.

    Liked by 1 person

    1. Håller helt med. Varför ska poliser i yttre tjänst slösa bort dyrbart rapporteringstid istället för att vara ute på gator och torg där de ska vara för att förhindra brott och gripa de som gör olagligheter?

      Som du säger, en diktafon vore ett alternativ och sen får någon annan sitta och lägga in det i efterhand.
      Alternativt skulle rapporteringen kunna göras i början av dagen, dagen efter för att inte slösa bort timmar på rapportering. Jag menar, tänk om polisen ALLTID grep de som bröt mot lagen, som de borde göra, t.ex. drogpåverkade, de som kastar sten, de som på andra sätt gör olagligheter. Då skulle poliserna, om man får tro denna rapportering behöva använda största delen av sin arbetstid till att rapportera och vi skulle knappt ha några poliser alls ute på gatorna större delen av tiden.

      Så här kan vi inte ha det!

      Gilla

  2. Allt är fel från början till slut. Varför tar ingen ansvar? Det här är resultatet av en havererad migrationspolitik kombinerat med total inkompetens från sociala och lagförande instanser. Det värsta är att knappt någon ens orkar bry sig längre.

    Liked by 2 people

  3. Jag är tvungen att fråga, fast jag tyvärr (eftersom jag läste också det förra inlägget) tror jag redan vet svaret, men det här inlägget är alltså inte satir utan en återgivning av en verklig upplevelse?

    Gilla

      1. Av allt jag läst om utanförskapsområden och polisens oförmåga att hantera dem var nog det här fan det hemskaste av allt. Vilken patetisk uppgivenhet.

        Liked by 1 person

    1. Tyvärr måste man ha någon typ av makt i dagens samhälle – antingen politisk eller medial – för att få den grundservice som erbjöds alla medborgare på 70- och 80-talet. I det ingår även rätten att nyttja polisresurser. Polisens undfallenhet i förorter är ett symtom på en större process. För de flesta av Sveriges kommuner är åtta polistjänster en fredagsnatt en ouppnåbar lyx.

      Liked by 1 person

      1. Jo tack, jag är pinsamt medveten om det. När man på lördagen läser ett inlägg som det här: http://iotakt.se/blogg/en-polisanmald-fakebook/ och sedan på söndagen läser ditt inlägg kan man inte bli annat än förbannad.
        Man kunde ju börja reparera fuskbygget genom att sparka den inkompetenta clownen i toppen. (Jag har ett allvarligt horn i sidan till honom Polischefers partipolitiska synpunkter hör inte hemma i den offentliga debatten. Det är helt klart att poliskåren behöver en helrenovering från vind till källare.)

        Liked by 2 people

  4. Denna läsning gör att man faktiskt saknar hårdingarna från Norrmalmspolisen på 80-talet. De hade fula metoder, absolut, men jävlar vilken pli de hade på buset! Var det bråk på en krog kom piketbussen, ett gäng skinnjackor hoppade ut och den buse som inte ville följa med fick en smäll och fick följa med i alla fall. Klappat och klart på mindre än fem minuter! Och nere i tunnelbanan hade vi ABAB-vakterna som såg till att småbusarna höll sig därifrån.
    Vi kan diskutera de metoder som användes då men vi kan inte komma ifrån att Polisen har förändrats (ibland till det bättre men oftast till det sämre) men tyvärr har inte brottslingarna gjort det…

    Liked by 1 person

  5. Det kommer aldrig att lösas. Politiker ger ingen verktyg till Polisen, och de är hjälplösa. Lagar är såna att de kriminella invandrare blir aldrig straffade, och våldets (fängelse) språk är det enda de forstår. Det blir bara sämre och sämre.

    Så är det i social-demokratiska Garden of Multi-Kulti Eden experiment. Inte deras första experiment, inte deras viktigaste, men tyvärr deras sista.

    Hälsningar till alla goda svenskar från en förre detta invandrare, med svensk medborgarskap.
    Flyttade ut till ett annat land 7 år sen, och aldrig ångrade det. Bäst beslut i hela mitt liv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s