Ett besök till asylboende

Som handläggare på Migrationsverket ska man alltid sträva efter att höja sin kompetens, vilket också tydliggörs i de stämningshöjande artiklar skrivna av chefer på myndigheten, som är publicerade på verkets intranät. Dock fungerade det i praktiken inte speciellt bra eftersom i de flesta fall blev man förhindrad av cheferna att besöka andra grenar av verksamheten för att få en helhetsbild av asylprocessen. Det krävdes vissa ansträngningar att få komma på ett studiebesök men var inte helt omöjligt eftersom den formella möjligheten ändå fanns. Det var så här jag fick följa med boendeteamets personal på deras vanliga besök på ett asylboende i Gärdshyttan drygt 4 mil från Örebro.

Asylboendet i Gärdshyttan ser ganska vackert ut från utsidan men är egentligen en sliten gammal byggnad mitt i skogen som tjänade som pensionat en gång i tiden. När vi kom fram backade en av boendeteamets anställda vår bil in på parkeringen – för att det skulle bli lättare att hoppa in i bilen och köra ut direkt om en ”hotfull situation uppstår”. Av samma anledning hade anställda från boendeteamet ett utryckningslarm på sig för att kunna larma polisen genom ett knapptryck vid ett överfall. Det var lite obehagligt att bevittna alla dessa förberedelser – som om vi skulle kliva in i en krigszon – men senare insåg jag att de här åtgärderna snarare kan kallas otillräckliga än överdrivna.

Vanligtvis drivs asylboenden av privata företag och har egen anställd personal som ska se till att asylsökandens behov är tillgodosedda. För det får företagen en ersättning från Migrationsverket för varje boende som varierar mellan 250 och 1000 kronor per person och dygn, lite beroende på vad som ingår i avtalet, om mat serveras, avtalets längd och så vidare. I Migrationsverkets korridorer viskades det om att asylboendet i Gärdshyttan drivs av en före detta kriminell person med stora skatteskulder.

För att markera sin närvaro brukar Migrationsverket besöka asylboenden en eller två gånger varje vecka i ett par timmar. Det finns knappt något annat syfte med sådana besök än att markera att myndigheten kontrollerar situationen, är på plats och ”för en dialog med de sökande”. Besöken genomförs av ett boendeteam som vanligtvis har anställda utan någon större kunskap om asylprocessen och därmed inte kan förklara mycket för de boende om deras ärenden. Dessutom saknar de tillgång till Migrationsverkets datasystem och kan inte heller informera om i vilket skede ärendet befinner sig i, utan måste först ringa på verkets vanliga journummer (om de har tålamodet då det kan ta en bra stund innan man kommer fram). Även om de hade lust och tid att kontrollera status på ett visst ärende vore det svårt att kommunicera med asylsökande eftersom någon tolk saknades och samtalen skedde på halvknagglig engelska, ett språk som det också var oklart kring hur mycket de boende faktiskt förstod.

Boendet i Gärdshyttan är väl känt hos polisen i Örebro som rycker ut dit mer eller mindre regelbundet. Mycket hände dock utan att polisen visste om det eftersom Migrationsverket hade försökt att sopa problemen under mattan och lösa dem efter bästa förmåga. I några fall gick det mindre bra.

En 12-årig pojke från en romsk flerbarnsfamilj från Serbien som flyttade in på boendet någon gång i hösten 2012 fick en vana att springa runt med en kniv och hota andra boenden. När det blev så vanligt att boendepersonal slutade ringa till polisen hade Migrationsverket godkänt en lösning: att flytta pojken till en övergiven husvagn som stod på gården så att han skulle hållas fysiskt åtskilt från resten av asylsökande. Tanken var att det även skulle gå att låsa in honom när han börjar bli aggressiv. Till följd av detta blev enhetschefernas största skräck under vintern 2012-2013 att journalister skulle råka komma förbi och upptäcka en 12-årig pojke som mådde psykiskt dåligt instängd ensam i en husvagn mitt i vintern.

Ett annat återkommande problem som varken Migrationsverket eller boendet lyckades att komma till rätta med var att vissa av de boende uttryckte sitt missnöje med något genom att bajsa på golvet i duschrum. Eftersom några få duschrum delades av 150 personer, samtidigt som det fanns bara en personal på boendet hela tiden (det var nämligen en arabisk-talande kvinna som fick ett rum och i princip bodde där) och som inte ville städa upp avföringen hade problemet eskalerat till den grad att det inte fanns några fullt fungerande duschrum på boendet under några dagar.

Migrationsverkets personal på besök brukar hålla sig till ett litet kontor med en lucka i en dörr som går att låsa. Luckan är placerad strategiskt högt: ”så att det inte skulle gå att hoppa över den”, fick jag som förklaring. När vi kom in samlades en stor och orolig folkmassa utanför luckan. Några kom för att de fått brev från Migrationsverket men förstod inte vad som stod i breven och vad de förväntades att göra. Efter vår bästa förmåga försökte vi förklara men det gick halvbra eftersom ingen i vår grupp kunde flytande arabiska samtidigt som nästan ingen framför luckan kunde fullgod engelska. Vissa som ansåg sig kunna engelska blev spontana tolkar men eftersom deras språkkunskaper var varierande skapade det istället ännu mer kaos.

Så småningom blev det mycket skrik och gap. Missförstånd som var oundvikliga vid det här läget blev bara större. Halvhjärtade försök från personalen att återställa ordningen och bilda en kö misslyckades fullständigt, så i slutändan blev det de fysiskt starkaste och kraftigaste männen som kunde ta sig genom folkmassan till luckan som fick all uppmärksamhet. Samtidigt var personal från boendeteamet ovan vid kroppsspråk och kulturdrag från Mellanöstern och tolkade de sökandes expressiva gester som hotfulla trots att de inte behövde vara just så. Den sysslolöshet som präglar vistelsen på ett asylboende bidrog till att Migrationsverkets besök där har blivit en form av underhållning för många som sökte sig till luckan i onödan.

I slutet av besöket hade jag en tung känsla. Det kändes inte att vi gjorde ett bra jobb – snarare var det uppenbart att missnöjet och missförstånd som fanns där bara har blivit större. Man kan säga att dessa besök var de enda möten med det svenska samhället för de allra flesta asylsökanden under deras isolerade tillvaro mitt i skogen i Närke. Därför var det sorgligt att kulturkrockar och ömsesidigt missförstånd satte prägel på dem.

Gärdshyttan fungerar som asylboende än idag med 170 platser.

PS: Kaziva som jobbar även som tolk beskriver sitt besök på ett asylboende: ”Allt stämmer verkligen bra med hur Egor Putilov beskriver de ”boendeteam” som migrationsverket skickar ut till asylboenden.” Läs gärna hennes inlägg