Berättelser inifrån Migrationsverket

Efter att ha jobbat som handläggare på olika positioner inom Migrationsverket inser jag idag att det finns ett stort intresse bland allmänheten kring hur en asylprocess ser ut i verkligheten. Samtidigt är det svårt att få någon tillförlitlig information inifrån verket – inte minst på grund av en utbredd tysthetskultur med anställda som skräms till tystnad genom osäkra visstids- och vikarieanställningar, samt via ständig övervakning.

Jag tycker att det är viktigt att allmänheten får insyn i den process som i grunden påverkar Sverige väldigt mycket – både politiskt, ekonomiskt och socialt. Därför kommer jag att dela med mig av mina egna erfarenheter på den här bloggen – bland annat för att undanröja en del myter som bildats kring asylprocessen, samt för att berätta om processen ur en asylhandläggares perspektiv. I varje inlägg ska jag förutsättningslöst beskriva ett ärende – givetvis utan att ange några namn på de asylsökande eller anställda.

Jag började arbeta på Migrationsverket i januari 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015.

Under förra året skrev jag ett antal debattartiklar för Aftonbladet, SvD och Dagens Samhälle. Artiklar som uppmärksammade olika brister inom asylhandläggningen.

Här kan ni ta del av debattartiklarna:

För lätt för IS-krigare att ta sig in i Sverige

Därför har Hans Rosling fel om migrationen

Fler ensamkommande borde kunna återvända

Sverige klarar inte att skicka tillbaka folk

Jag blev dödshotad – polisen gjorde inget

Följ mig gärna på Twitter såväl som på Facebook för att inte missa nya inlägg med hashtag #asyl
Prenumerera också på denna blogg om ni vill veta mer om asylinvandringen och Migrationsverkets arbete med asyl.

Annonser

Jag blev dödshotad – polisen gjorde inget

Problematik med hot och våld har länge funnits med i den svenska asylprocessen. Gårdagens mord är en tragisk men logisk konsekvens av den nonchalans med vilken myndigheterna hanterar asylsökanden som begår brott.

”Jag ska vänta ut dig tills du går hem och skära halsen av dig”, skrek en asylsökande till mig på första veckan på det nya jobbet som handläggare på Migrationsverket i Örebro. Han visade övertygande med sina händer hur han skulle göra det.

Jag hade blivit ombedd av en kollega att komma ner till receptionen för att tolka åt en man från Ryssland som klagade på att maten på boendet saknade variation. När han fick höra att det inte gick att göra så mycket åt det blev han genast aggressiv och det var då hotet uttalades.

Det var en omskakande upplevelse – jag kommer länge att minnas hur jag gick hem den dagen, tittade mig nervöst omkring, försökte att skanna av portar och andra möjliga gömställen, stundtals gripen av panik för att en galning med kniv när som helst skulle kunna angripa mig.

Hot mot tjänsteman är ett grovt brott med fängelse upp till fyra år på straffskalan. Men trots detta samt att flera kollegor var vittnen till händelsen och förhördes av den polispatrull som dök upp en halvtimme efter larmet så lades utredningen ner. I beslutet stod det att det ”inte gick att förhöra den utpekade personen” trots att han hela tiden var kvar på ett och samma boende.

En direkt följd av detta blev att mannen fortsatte att hota både personal från Migrationsverket och på boendet. En i personalen omplacerades till ett annat boende på grund av hans hotfulla beteende. Alla hot polisanmäldes enligt gällande rutin men inget av dem fick någon reaktion från ordningsmakten – anmälningarna lades ner nästan direkt trots vattentät bevisning.

Så småningom bestämde sig mannen för att återta sin asylansökan och återvända till Ryssland – efter att ha fått ett återetableringsstöd på ca 70 000 kr utbetalat till sig och sin familj. Den dagen han kvitterade ut bidraget i en rysk bank i Moskva skickade han ett sms med nya hot till den handläggare som hjälpte honom med flygbiljetter och hemresan.

Mannen har inte fått något återreseförbud till Sverige och kan i princip komma tillbaka när som helst.

Det här ägde rum i november 2012 men sedan dess har inte mycket förändrats i hur myndigheterna hanterar de asylsökande som uppvisar ett öppet förakt mot rättsstaten och samhället. Som tur är hann just den här mannen inte skada någon på riktigt – bortsett från psykiskt lidande.

Men oftast har personer som har skadat andra fysiskt en gedigen historik av ett våldsamt och brottsligt beteende både mot personalen och mot andra asylsökande – som konsekvent nonchaleras av polisen.

Att varje brott ska få en strafflig påföljd är en av de fundamentala principerna i en fungerande rättsstat. Likaså – allas likhet inför lagen.  När brott ignoreras skickar det fel signaler vilket i allra värsta fall kan leda till att oskyldiga råkar illa ut.

Det är dags för Migrationsverket och polisen att omvärdera sin strategi att hantera asylsökande som begår brott – innan fler människor skadas.

Artikeln skriven för Aftonbladet

Sverige klarar inte att skicka tillbaka folk

Regeringens senaste åtgärder innebär att färre människor kommer att få asyl samt att fler ska behöva lämna landet. Opponenter av den restriktiva linjen i invandringspolitiken menar att alla ska ha rätt att få sin sak prövad och därmed att söka asyl i Sverige. Både regeringen och dess opponenter utgår ifrån att Sverige har ett fungerande system för återvändande av de som saknar skyddsskäl.

Migrationssystemets väl bevarade hemlighet är att det inte stämmer. Redan idag lever vi i en situation med fri invandring de facto där människor med avslagsbeslut lämnar Sverige endast om de själva vill det.

Statistik över tvångsutvisningar genomförda med hjälp av gränspolisen visar att 30 till 40 procent av asylsökanden under år 2013-2015 utvisades till ett annat EU-land enligt Dublinförordningen. Enligt min egen erfarenhet från Migrationsverket brukar de som utvisas på detta sätt dyka upp igen i Sverige ett par dagar efter. Då söker man asyl på nytt och en ny komplicerad byråkratisk process inleds för att utvisa den sökande igen till samma EU-land. Processen tar i genomsnitt ett halvår och medför stora kostnader för samhället. I vissa fall chartrade gränspolisen hela flygplan för att utvisa enskilda personer till ett EU-land med tvång – allt för att den sökande skulle komma tillbaka till Sverige till kostnad av en tågbiljett några dagar efter.

Gränspolisen satsar just på Dublin-utvisningar därför att det är ett lätt sätt att få upp siffrorna på verkställigheter i statistiken. En annan anledning är att tvångsutvisningar till länder utanför Europa (inklusive länder på Balkan) är ogenomförbara i praktiken om den som utvisas inte vill åka.

De flesta asylsökande lämnar inga id-handlingar till Migrationsverket. Många söker asyl under en oriktig identitet. Det enda sättet att identifiera dessa personer och fastställa deras nationalitet är att använda sig av biometrisk data. Problemet är att endast ett fåtal länder i världen har en databas med till exempel fingeravtryck som omfattar hela befolkningen. Dessa länder tillhör inte asylsökandes vanliga ursprungsländer. Om man inte har id-handlingar och sökte under falsk identitet – hur kan man knytas till ett land då?

Ja, det finns språktester som kan ge information om vilken språkgrupp den sökande hör till. Det är dock knappast tillräckligt för att utföra en utvisning till ett specifikt land. Därför framstår hela återvändandemaskineriet som en amatörmässig verksamhet där asylsökande ofta utvisas utan några id-handlingar och utan ett bevisat hemland.

Ett vanligt sätt att prova sig fram för gränspolisen är så kallade förhandlingsresor. En förhandlingsresa betyder att den som utvisas reser till det land som hen uppgav som sitt hemland i sällskap av gränspoliser som försöker ”förhandla” med gränsvakter i destinationslandet vid ankomsten om att släppa in personen utan några dokument. Föga förvånande slutar dessa förhandlingar oftast med ett fiasko och hela sällskapet måste åka tillbaka.

Därför är det inte konstigt att statistiken ser ut som den gör. År 2013 beslutade Migrationsverket om utvisning till Somalia i 983 fall. Samma år verkställdes bara 34 avslagsbeslut till detta land. Nästa år sjönk den siffran till 22. Statistiken ser nästan lika dramatiskt ut även för andra länder därifrån de flesta av asylsökanden kommer – Iran, Irak, Marocko, Afghanistan, Egypten, Etiopien, Bangladesh med flera. Det totala antalet utvisningar genomförda av gränspolisen mellan 2013 och 2015 sjönk varje år trots stora balanser från föregående år som bara ökar.

Gränspolisen försöker visserligen vara kreativ för att lösa sin uppgift. Till exempel skedde under en tid förhandlingsresor till Iran endast på fredagar – eftersom det är en helgdag i den muslimska republiken vilket innebär att alla högre chefer vid iranska gränspolisen var frånvarande. De vanliga officerarna hade ingen att fråga om råd och därför släppte de in dem som utvisades utan längre diskussioner.

Ett annat problem som bidrar till att många asylsökande med avslag väljer att hålla sig undan är att preskriptionstiden för beslut i asylärenden är fyra år från den dagen beslutet trädde i kraft. Många hyser falska förhoppningar och tycker att fyra år inte är så lång tid – särskilt om tiden då den sökande överklagar beslutet till Migrationsöverdomstolen eller bromsar processen med ansökningar om verkställighetshinder som det inte finns någon begränsning på hur många gånger man kan anmäla inte räknas av. I praktiken blir det bara 1-2 år då den sökande ska hålla sig undan myndigheternas radar. Efter det kan man söka på nytt – med en ny långsam och kostsam asylprövning som oftast resulterar i ett avslag.

På min före detta enhet på Migrationsverket fanns flera personer inskrivna som hade stannat i Sverige som asylsökande i 10-15 år på det sättet. Det gick inte att utvisa dem eftersom de uppgav oriktig identitet och hemland samt vägrade att samarbeta. Det gick inte heller att ge dem asyl eftersom de saknade asylskäl.

Den problematiken kommer att bli allt större i framtiden i takt med att transportkommunikationer förbättras, välståndet i u-länder ökar och allt fler människor får en möjlighet att resa. En ledtråd om hur framtiden kan se ut om inga åtgärder vidtas ger de flera hundra unga män från Marocko som bor på gatan i Stockholms innerstad i en tillvaro kantad av våld, droger och kriminalitet. Det går inte att utvisa ens de som döms för grova våldsbrott – därför att de saknar id-handlingar och vägrar uppge sina riktiga identiteter.

Alla riksdagspartier ställer sig bakom reglerad invandring. Verkställighet av avslagsbeslut kan vara en tung upplevelse för de enskilda asylsökanden men den är avgörande för att upprätthålla reglering av invandringen. Om besluten inte verkställs samtidigt som myndigheter fifflar med siffror som det är i dagsläget spelar det knappt någon roll vilka beslut som tas och vilken lagstiftning som klubbas igenom i riksdagen. Det leder till rättsstatens kollaps.

Artikeln skriven för SvD

Fler ensamkommande borde kunna återvända

I tisdags aviserade regeringen kraftiga begränsningar av rätten till asyl. Åtstramningarna riktar sig inte minst mot ensamkommande barn, vars mottagning står för huvuddelen av kostnadsökningen på migrationsområdet.

För tre år sen, 2012, kom drygt 3500 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. I år förväntas 30 000 komma. Kostnaderna för mottagningen av denna grupp har skenat och beräknas öka till 25 miljarder kronor i år, jämfört med 2 miljarder år 2012. I och med att kommuner upphandlar platser på HVB-hem för upp till 6000 kronor per barn per dygn i stället för 1900 kronor, som är budgeterade av staten, kommer slutnotan att bli mycket högre. Trots den stora ökningen har Migrationsverket fram tills nyligen inte visat något intresse i att utreda orsakerna.

Nu som tidigare har de flesta asylsökande ungdomarna sitt ursprung i Afghanistan. De flesta av dem har bott i Iran under en längre tid, många har ett uppehållstillstånd där. Dock anses de vara afghanska medborgare och deras asylskäl prövas mot Afghanistan. Eftersom de flesta lämnade hemlandet som småbarn eller till och med föddes i Iran kan de omöjligen ha individuella asylskäl mot Afghanistan. Det ger avtryck i statistiken: cirka 60 procent av bifall för afghanska asylsökande ungdomar år 2014 var så kallade G-klassbeslut, alltså att ett permanent uppehållstillstånd beviljas men inte på grund av skyddsskäl utan därför att en utvisning bedöms omöjlig att genomföra.

Lagen kräver ett ordnat mottagande i hemland vid utvisning av underåriga och Afghanistan bedöms sakna ett sådant. Dessutom går det inte att eftersöka barnens familj i Iran eller Afghanistan om de inte vill lämna information om familjen, vilket de sällan vill. En del EU-länder har löst detta genom att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, vilket den svenska regeringen också föreslog i tisdags.

I ett försök att bygga upp ett fungerande mottagningssystem gick Norge, Nederländerna, Storbritannien och Sverige 2011 samman för att starta ett mottagningscenter i Kabul, som skulle erbjuda boende åt återvändande ungdomar tills de kunde återförenas med sina familjer. Projektet, ERPUM, leddes av Migrationsverket och var nästan i hamn 2013, då afghanska flyktingministeriet erbjöd passande lokaler. Dock uppstod problem när flyktingministeriet begärde ”för mycket” pengar för driften av boendet. Migrationsverket valde att hoppa av förhandlingarna, trots att sådant center hade kunnat minska asyltrycket betydligt i dag. Projektet avslutades formellt den 30 juni 2014.

En fråga man ställer sig är hur mycket pengar som var ”för mycket” för driften av boendet? Jämfört med de 25 miljarder per år vi nu kan få betala för mottagandet av ensamkommande barn?

Migrationsverket har också visat oförklarlig passivitet då det gäller de marockanska ungdomar och unga män som bor på gatan i Stockholm och andra storstäder. Bara i Stockholm beräknar polisen deras antal till 200-300. Många av dem lever i en tillvaro som kantas av våld, otrygghet och kriminalitet.

De saknar en laglig grund för att vistas i Sverige. Men enligt Migrationsverket är det även här ”omöjligt” att utvisa, även dem som dömts för grova brott. Under åren 2013-2015 har bara en person utvisats till Marocko. Trots att problemet var känt på verket sedan minst 2012 och har eskalerat med åren har Migrationsverket inte ens begärt UD om hjälp för att sätta tryck på Marocko.

Anders Danielsson säger sig värna asylrätten. Däremot verkar det som att resultatet av hans arbete är raka motsatsen. Som myndighetens högsta chef bär han ansvar för de misstag som begåtts under hans ledning.

Artikeln skriven för Aftonbladet

Därför har Hans Rosling fel om migrationen

”Nu ska vi lyssna på vad en vetenskapsman har att säga”. Så presenterades Hans Rosling i måndagens Aktuellt. På senare tid har professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, blivit efterfrågad av medierna som expert på migration.

Hans karriär som migrationsexpert började först i sociala medier för att sedan kulminera på SVT där han oemotsagd fick sprida grova faktafel välsignad av sin professorstitel på bästa sändningstid.

Det är svårt för gemene medborgare att hänga med i svängarna i den komplexa migrationsdebatten, därför tilltalar Roslings sätt att förenkla komplicerade skeenden säkert många.

Dock gagnar det knappt någon om felaktiga påståenden blir utgångspunkten för debatten. Därför är det dags att reda ut några grundläggande saker.

Grundbulten i Roslings teori om migrantkrisen är det så kallade transportöransvaret – en princip som enligt honom infördes av EU-kommissionen år 2001 och som innebär att flygbolag är skyldiga att betala höga straffavgifter om de transporterar migranter utan giltiga inresetillstånd till EU.

Således, om direktivet avskaffas kommer migranterna att kunna köpa billiga flygbiljetter och resa direkt till EU utan att använda sig av hänsynslösa människosmugglare. I själva verket tillämpas transportöransvaret över hela världen och har blivit en branschstandard. I Kanada, Australien och USA infördes principen på 1950-talet medan det i Europa skedde i slutet på 1980-talet.

Hans Rosling framställer transportöransvaret som en byråkratisk bagatell som hindrar att liv räddas. Egentligen är det en del av en mekanism som reglerar invandringen.

Att avskaffa transportöransvaret innebär fri invandring. Då kan vem som helst komma till EU utan inresetillstånd – det enda som skulle då krävas är en flygbiljett.

Anledningen till att migranterna tar farliga omvägar till EU är regleringen av invandringen – en princip som alla riksdagspartier inklusive de mest liberala V, MP och C har ställt sig bakom.

Huruvida fri invandring ska tillåtas eller ej är en diskussion som är välbehövlig. Dock i intellektuell hederlighets namn ska den bredare publiken vara införstådd med att avskaffandet av transportöransvaret inte handlar om en mindre teknisk fråga, utan om fri invandring.

Hans Rosling påstår även att migranterna har rätt att komma in i EU när de har flyktingstatus. Det han inte nämner är att det är just det som de saknar.

Flyktingstatus är mer ett juridiskt begrepp som definieras av Genevekonventionen i denna kontext än en figur i retoriken.

Enligt konventionen är det medlemsländernas migrationsmyndigheter som får erkänna flyktingstatus efter en prövning av skyddsskäl. Det betyder att för att få en sådan prövning ska de som söker asyl först infinna sig på en medlemsstats territorium – alltså inne i EU. Inga flyktingar får sin status per automatik.

Roslings förmåga att underhålla publiken med utvalda och smått chockerande statistiska uppgifter imponerar – men för en seriös debatt om flyktingkrisen krävs inte bara gripande retorik utan även grundläggande kunskaper i ämnet.

Att bilda sig en uppfattning om migrationssystemet genom hans föreläsningar är som att utbilda sig till läkare genom att lyssna på en pratradio.

Dessvärre verkar det som Centerns partiledare Annie Lööf gjort just det när hon i veckan meddelade att hon vill se över reglerna för transportöransvar.

Det är djupt problematiskt när politiken börjar bygga på felaktiga premisser uppsatta av en showman.

 

Artikeln skriven för Dagens Samhälle

För lätt för IS-krigare att ta sig in i Sverige

För ett halvt år sedan avslöjades av amerikanska Buzzfeed att Islamiska staten skickar terrorister till Europa och specifikt till Sverige under täckmantel av flyktingar. Samma uppgifter kommer från en rad högt uppsatta tjänstemän inom libyska regeringen, NATO och brittiska underrättelsetjänster.

Men trots tydliga larmsignaler gör Migrationsverket ytterst lite för att fånga in personer med kopplingar till IS. Utredningar med syriska sökanden begränsar sig med några ytliga frågor om den sökande hade deltagit i strider. Detta görs inte ens för att upptäcka eventuella kopplingar till IS utan för att bedöma om en person faller under exklusion-paragrafen i Genèvekonventionen. Onödigt att säga att en terrorist med målet att slinka in i Sverige för att utföra terrordåd lätt skulle besvara dessa frågor utan att påkalla misstanke.

Situationen har , tvärtom, blivit sämre jämfört med hur den var för ett par år sedan. På flera asylprövningsenheter sätts nyrekryterade oerfarna handläggare in på syriska ärenden därför att de anses vara ”okomplicerade”. Även om en handläggare fattar misstanke finns det ingen tid för att ställa följdfrågor och få mer information – utredningar med syriska flyktingar ska vara avklarade på högst 1,5 timme jämfört med 2,5 timmar med eventuella kompletteringar som en ”vanlig” asylutredning tar.

Som asylhandläggare förväntas man leverera minst tre beslut per vecka – det är ”ju fler desto bättre” som gäller. Det är antalet avgjorda ärenden som påverkar den individuella lönesättningen och möjligheten att få en fast anställning. Därför ställs varje medarbetare på Migrationsverket inför ett val – att jaga produktionsmål och pinnar eller att göra ett bra arbete.  Enligt myndighetens uppgift har 130 asylsökanden remitterats till Säpo hittills i år, en ökning jämfört med året innan. Dock i avsaknaden av en effektiv screeningsrutin är detta en förtjänst av enskilda engagerade tjänstemän som många gånger arbetar i motvind på bekostnad av sin privata tid. Mot bakgrund av detta framstår Migrationsverkets senaste planer att anställa ett fåtal personer med specialkompetens för att screena sökanden med terrorkopplingar någon gång i höst som otillräckliga.

Samtidigt har Storbritannien tillämpat en avancerad screeningsrutin sedan år 2005. Det är brittiska gränsbevakningsmyndigheten UKBA som har ansvar för att fånga in misstänkta terrorister och krigsförbrytare i början av asylprocessen. Att införa en screening med hjälp av kompetent personal från gränspolisen kan vara en väg att gå även i Sverige. Att se över rutiner vid asylprocessen är inte minst aktuellt i nuläget med dagens höga inströmning till landet. De allra flesta av asylsökanden är människor med goda intentioner som har kommit till Sverige för en bättre framtid. Det är därför än viktigare att lokalisera enstaka personer med avsikter och förmåga att begå terrorhandlingar i Sverige.

”De väntar bara på order. Du får se”, sa en människosmugglare om IS-krigare som hen skickar till Europa i intervjun med Buzzfeed. Sverige har länge varit relativt förskonat från terrordåd. Dock finns det inga garantier att så kommer att vara fallet även i framtiden. I en värld med allt öppnare gränser bör myndigheterna hänga med i utvecklingen. Om inget görs och det snabbt kan Migrationsverkets slapphet stå Sverige dyrt.

Artikeln skriven för Aftonbladet

 

 

Swish: 070-4396358


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

PlusGiro: 69 50 87-7

INTERNATIONALEN ”AVSLÖJAR”

Nästa gången tidningen Internationalen med Per Leander i spetsen slog till  var veckan efter att Aftonbladet publicerat min och Lisa Röstlunds reportage om att Vänsterpartiet betalade bistånd till pro-ryssar i Ukraina. En av källorna var Nina Potarskaja – en känd profil i den ukrainska vänsterrörelsen.  Hon var så klart inte den enda källan utan en av flera men Aftonbladets redaktion bestämde att ta endast henne med i artikeln för att få plats med bland annat inforutor och intervjuer med huvudpersoner – inget märkligt med det. För en media är viktigast att uppgifter bekräftas av flera källor för att kunna publicera dem. Mina uppgifter bekräftades, förutom Vänsterpartiets egna dokument och årsredovisningar samt utdrag från banktransaktioner, även av andra före detta medlemmar i den organisation som Vänsterpartiet finansierade – bland annat av Sergej Kutnij vars viktiga vittnesmål inte fick plats i texten. Läsarna behöver dock inte vara utsatta för en lång förteckningslista över alla bevis och vittnesmål – det grovarbete gör redaktionen. Det är ju en artikel det handlar om i slutändan, inte en stämningsansökan.

aft

När jag kontaktade Nina Potarskaja för första gången introducerade jag mig som journalist och ställde några frågor via chattfunktionen på Facebook. Skärmdumpar över konversationen blev till stor hjälp efteråt. Efter att ha svarat på mina frågor krävde Potarskaja plötsligt att få se hela artikeln innan den publiceras. Detta krav var förstås omöjligt att tillmötesgå vilket jag förklarade för henne. Jag  hörde inte mer av henne fram till en vecka efter Aftonbladets publicering av vårt reportage. Hon skrev en statusuppdatering på sin Facebook som antydde att hon aldrig ställde upp på någon intervju med mig vilket inte stämde.

CAeTvwSU8AA90ph.jpg large
Skärmdump av intervjun med Potarskaja

När jag konfronterade henne med skärmdumpar från vår konversation ändrade hon sig blixtsnabbt och började påstå att hon inte hade godkänt publiceringen av hennes namn i tidningen. Det stämmer inte heller eftersom hon aldrig uttryckte något önskemål om att förbli anonym. En dag innan artikeln kommit ut frågade Aftonbladets redaktion mig om det var okej att uppge hennes namn vilket jag svarade ja till. Min bedömning var att Nina Potarskaja är en offentlig person i Ukraina.  Hennes citat var ordagrant översatta (här och här finns en översättning från en oberoende tredje part senare på Twitter när Internationalen drev tesen om att jag både förfalskat intervjun OCH medvetet felciterat Potarskaja samtidigt – den språkkunnige politiska redaktören för Eskilstuna Kuriren Alex Voronovs översättning stämde överens med min version som publicerades i Aftonbladet). Uppgifter som hon lämnade var inte unika eller känsliga och kunde på inget sätt leda till att hon skulle utsättas för hot. Ur alla möjliga perspektiv var publiceringen av hennes namn rimligt.

Per Leander besvärade sig dock inte över allt detta och Internationalen gick ut med följande krigsrubriken: ”Nina Potarskaja: ”Intervjun med mig i Aftonbladet var falsk”  Artikeln antydde att Egor Putilov fortsatte sin ”kampanj” mot ”den demokratiska vänstern” i Ryssland och Ukraina och mer eller mindre planterade en falsk historia hos Aftonbladet. Som ”bevis” hade Leander tagit upp sina ett halvårs gamla osanningar som redan dementerades i mitt förra inlägg. Denna artikeln har blivit en källa för andra mikroskopiska vänstertidningar såsom Proletären, Avanti! och Flamman som alla reagerade mycket starkt på att deras gullegris – pro-Putins stalinister i Ukraina hamnade i offentlighetens ljus på grund av den kontroversiella finansieringen från Vänsterpartiet. Leanders motiv är glasklara och förtjänar knappt en ny genomgång. Det som var intressant för mig var varför just Potarskaja valde att göra bort sig på det här sättet. Efter att samtal med en rad källor i Ukraina har följande bild vuxit fram.

Nina Potarskaya ville starta ett nytt vänsterparti på den tiden och bli ledaren för partiet. Stora förhoppningar la hon på finansieringen från västerländska systerpartier – och inte minst Vänsterpartiet och deras biståndsorgan VIF. Hon hade redan haft att göra med dem innan och behöll kontakter med gamla kamrater. Detta i sig var dock inte tillräckligt nog för att försöka dementera sina egna ord. Det som blev avgörande enligt mina källor var ett tryck från representanter från VIF som hon utsattes för – samma VIF som hon hoppades på att få finansieringen ifrån. VIFs dåvarande internationell sekreterare Joel Nilsson utmärkte sig genom att det tog mig runt 20 mejl att få en telefonintervju på en kvart med honom. Efter att artikeln kommit ut i Aftonbladet blev han dock hyperaktiv och mejlbombade Aftonbladets redaktion med mejl som sammanfattningsvis handlade om att ”siffrorna (i artikeln – anm.) var helt fel”.

När han ombads att precisera vilka siffror exakt det var fel på försvann han lika plötsligt som han dök upp. En annan person som var styrelsemedlem i VIF under en lång tid och i stort sett drev igenom alla ryska och ukrainska projekt var Patrik Bergwall. Han var även personligen bekant med Potarskaja. Enligt mina källor, är det oklart vem av de två utövade press på Nina men resultatet är tydligt – hennes osanna anklagelser gav möjligheten till Leander att föra fram sin agenda och skapa ett narrativ om en vilsen frilansjournalist som på beställning av ”ukrainska nationalistiska anarkister” (vilka är de?)  smutskastar ”den demokratiska vänstern i Ukraina och Ryssland”, ett narrativ som togs tacksamt emot av auktoritära vänsterns ytterkant – i form av diverse trotskister, smygstalinister och annan undervegetation.  Hade jag inte haft skärmdumpar och till exempel bara bandat intervjun vilket är det vanligaste arbetssättet hade det varit väldigt svårt för mig att prova att intervjun hade ägt rum. Det bör tilläggas att jag har anmält Internationalens artikel samt artiklar i Flamman, Proletären och Avanti! som bygger som Internationalens text till Pressombudsman som granskar deras påståenden.

le
Leander och grundaren av kontroversiella Vänsterfronten Ilja Ponomarjov