När aktivister blir handläggare

Som handläggare fick jag själv uppleva svårigheter som uppstår med kolleger som drar in för mycket politik eller ideologi i myndighetsutövningen. En av mina arbetsuppgifter i Örebro var att bistå återvändandeteamet med så kallade Dublin-kommuniceringar för ensamkommande barn. Detta hände i början av 2013 då underåriga inte hade rätt att välja sitt asylland fritt, vilket de får göra idag. Om fingeravtryck av en underårig fick träff i Eurodac i ett annat EU-land var det mitt ansvar att kalla in den sökande och underrätta denne om träffen, fråga ut om det finns några omständigheter som skulle kunna hindra en eventuell överföring till det första asyllandet (t.ex. nära släkt i Sverige) och skicka protokollet till en asylhandläggare som skulle fatta ett slutgiltigt beslut.

I det här fallet var det en afghan som en gång redan hade varit i Sverige och efter en halvårslång handläggning överförts tillbaka till Italien där han redan ansökte om asyl och var mitt i en asylprocess. Några dagar efter den kostsamma överföringen som fick genomföras med eskort (eftersom det handlade om en person som formellt var underårig) dök han upp i Sverige igen och sökte asyl på nytt. Det var vid det här läget jag träffade honom för ett kompletterande samtal. Samtalets enda syfte var att ta reda på om några släktingar inte hade dykt upp i Sverige under de senaste 6 månader som gick efter det förra beslutet.

När jag kom ner till receptionen möttes jag av en välklädd stilig man som var mellan 22 och 25 år gammal. Under samtalet klagade han bland annat på mottagningsstandarden i Italien. Han var mycket upprörd över att han fick köa efter gratis mat i folkkök i Roma. Han menade att det var ovärdigt honom som människa att göra det.

Jag tyckte då att det lät konstig för en flykting. Av en tillfällighet reste jag mycket just i Pakistan och delvis i Afghanistan. Den här personen lät arrogant och överlägset – som en överklass. Det är knappt tänkbart att en person som tillhör mindre priviligierade skikt i det afghanska samhället hade klagat på att man måste stå i kö för att få gratis mat. Inte heller jag som minns den matbrist som min familj led av under min barndom i Ryssland i slutet på 1980 – början på 90-talet hade tagit det som något att vara upprörd över att behöva stå i kö för att få mat.

Men visst, om man jämför detta med standard på svenska HVB-hem för ensamkommande där man får allt serverat för en hisnande kostnad för samhället (upp till 8 tusen kronor per person och dygn i förekommande fall) står det i skarp kontrast till folkkök i Italien. Hela tiden under samtalet låg hans sprillans nya Iphone framme på bordet. Det bör noteras att jag som var med medeleuropeiska mått mätt en högavlönad tjänsteman med svensk medellön ansåg mig ha råd endast med en 2års gammal Nokia som inte ens var en smartphone (i mitt försvar kan jag säga att det var år 2013).

Efter samtalet skrev jag en tjänsteanteckning om att den sökanden förefaller vara äldre än de 16 åren den hade uppgivit både utseende- och beteendemässigt. Det som gjorde saken ännu mer komplicerad var att han var registrerad som 22 år gammal i Italien vilket han bortförklarade i vanlig ordning med att ”det var tolkproblem där”. Sådana tjänsteanteckningar hade ingen betydelse i sig men kunde vara till hjälp för en asylhandläggare i en fortsatt handläggning. På den tiden utförde Migrationsverket episodiska medicinska åldersbedömningar – dock på sin höjd prövades åldern endast på 7-10% av de mest uppstickande fallen.

Det krävdes nämligen mycket engagemang för en asylhandläggare för att skicka en person på en medicinsk åldersbedömning. Inte nog med det – det krävdes att det fanns bedömningar från andra tjänstemän på verket i ärendet i vilka de tvivlar på den uppgivna åldern, som till exempel från handläggare på mottagningen. Om denna rekvisiten var uppfylld – alltså flera tjänsteanteckningar i ärendet som ifrågasätter åldern – kunde asylhandläggaren skriva en remiss till tandröntgen och handledsröntgen. Efter det väntade en lång karusell med Folktandvården som rutinmässigt tappade bort remisser eller bara struntade i att utföra undersökningen, tappade bort färdiga resultat eller glömde att skicka dem osv.. Varje steg i denna smärtsamma process krävde att asylhandläggare låg på, noga följde röntgenbildernas väg genom vårdapparaten och ringde i princip varje vecka. Trots allt detta tog det sällan kortare tid en ett halvår, trots att behovet var påtagligt. I dagsläget utför man inga medicinska ålderskontroller i Sverige alls.

Hursomhelst visade det sig ett par veckor senare att det kompletterande samtalet ytterligare behövde kompletteras varpå personen i fråga kallades in igen. Den här gången var jag redan uppbokad med andra sökanden så det var en kollega till mig som tog samtalet. Kollegan var socionom i grunden och hade en gedigen arbetserfarenhet som handläggare på Försäkringskassan. Som merit var hon även engagerad i Rädda Barnen. Med sådana förutsättningar blev hon givetvis mycket upprörd när hon såg min tjänsteanteckning i afghanens ärende. För att försöka desavouera denna skrev hon sin egen tjänsteanteckning i mycket skarpa ordalag om att den sökande ABSOLUT inte ser ut att vara äldre ut än 16 år. Det här var nog inte så professionellt gjort men stämde tydligen överens med hennes moraliska kompass.

Vad gäller hennes moraliska kompass förundrades jag alltid över hur lätt hon gick över från att tycka synd om vissa uppenbart vuxna fuskare som utgav sig för barn och bevilja särskilda bidrag för dem för joggingkläder, fotbollskläder och tenniskläder samtidigt till att kraftigt fördöma dem som sökte personlig assistans eller ersättningar hos henne på Försäkringskassan. När hon pratade om några av sina gamla ärenden som hon hade skrivit avslag på blev hon röd i ansiktet, hennes näsborrar vidgades och hon gav ett allmänt hatiskt och stridslystet intryck.

För att göra en lång historia kort hotade den här sökanden Migrationsverket med att ta livet av sig om han blir utvisad till Italien. Samtidigt skickade en journalist in en fullmakt på att ta del av alla handlingar i hans ärende. I afghanens dossier i Migrationsverkets datasystem stod det med stora bokstäver JOURNALIST LÄMNAR IN FULLMAKT. På Migrationsverket är man nämligen väldigt känslig till mediernas uppmärksamhet. Beror detta på att det finns insikt i de högre leden om att asylprocessen inte längre fungerar som den ska eller på något annat svårt att säga men så är det. Ett beslut att överföra honom till Italien enligt Dublinförordningen som redan var fattat ändrades blixtsnabbt och han fick en prövning av sina asylskäl i Sverige.

Den asylhandläggare på barnenheten som fick ärendet, skickade honom på en medicinsk åldersbedömning som visade att han var minst 20,02 år gammal. Det bör tilläggas att vid medicinska åldersbedömningar används den mest gynnsamma skattning som innebär i de flesta fallen att en person som bedömdes att vara t.ex. 20,02 år gammal i själva verket är 23 till 25 år gammal.

Min kollega flyttade till en annan ort och fick en tjänst som asylhandläggare i barnärenden. Numera arbetar hon på Migrationsverket med att fatta asylbeslut för ensamkommande.

Annonser

Rättssäkerhet som andra länder avundas

Migrationsverkets rekryteringspolicy är ett hett ämne i och med att antalet asylsökanden ökar samtidigt som det krävs fler och fler handläggare när äldre tjänstemän med lång erfarenhet går i pension. Numera finns det inga krav på en fullgod juridisk examen för en anställning som asylhandläggare – ett arbete som ibland innebär att skriva beslut i asylärenden som kan vara 10-20 sidor långa och som ska hålla i alla överklagandeinstanser, och eventuellt även i Europadomstolen. Bristen på jurister som vill jobba på verket har lett till att socionomer, statsvetare och även folk utan någon akademisk utbildning får jobb som handläggare. I den senaste stora rekryteringsvågen i höstas, till exempel, fick en person jobb vars enda merit varit att jobba som passhandläggare vid pakistanska ambassaden i Stockholm. Det kan möjlighetvis finnas vissa ytliga likheter mellan att utfärda pakistanska pass till pakistanier bosatta i Sverige och ta beslut i livsavgörande ärenden som handlar om att man får stanna i Sverige eller ej. Det förefaller dock tveksamt att likheterna är så stora att de kan belägga beslutet att anställa den här personen som asylhandläggare.

För några år sedan fanns det en grupp som hette ”Aktion mot deportation”. Gruppen ägnade sig åt fysiska blockader av Migrationsverkets förvar för att hindra verkställigheter av utvisningsbeslut samt skadegörelse av Migrationsverkets lokaler och fordon. Så småningom trappades deras aktivitet ner. I myndighetens korridorer viskades det att verkets ledning kom på en lysande lösning för att få bukt med problemet – nämligen att erbjuda jobb som handläggare till mest aktiva medlemmar i gruppen. Det är oklart hur mycket inverkan den här påstådda rekryteringen har haft på rättssäkerheten i migrationsärenden men skadegörelserna har i stort sett upphört.

Sedan Anders Danielsson tillträdde som generaldirektör på Migrationsverket 2012 har man även infört nya riktlinjer vid nyanställningar. Att ha en tidigare arbetserfarenhet på RäddaBarnen, Amnesti eller Röda Korset – organisationer med en stark politisk och ideologisk agenda – har blivit en merit eftersom det anses ge värdefull erfarenhet av att arbeta med ”utsatta människor”, trots att själva jobbet oftast har varit att sitta på ett kontor och läsa/skriva/sammanställa rapporter. Allt detta i sammanhanget har lett till att väldigt många människor som aldrig borde jobba på Migrationsverket fått anställning på myndigheten med allvarliga konsekvenser för hur Utlänningslagen tillämpades.

Exempelvis kom 2012 ett nytt rättsligt ställningstagande om somalier som stoppade permanenta uppehållstillstånd till alla somalier per automatik som alternativt skyddsbehövande vilket var praxis innan dess – på samma sätt som med syrier idag. På grund av förbättrade säkerhetsläget skulle man nämligen börja från ett visst datum pröva individuella skäl av de sökande – något som inte gjordes innan. En möjlig konsekvens av detta var ett avslag ifall de individuella skälen inte räckte. När detta blev känt bland asylhandläggare började vissa prioritera somaliska ärenden för att stämpla så många PUT som möjligt medan andra pausade hanteringen av sina somaliska ärenden i väntan på att nya ställningstagandet träder i kraft.

En asylhandläggare har en enorm makt. Deras beslut berör framtiden och intressen, inte bara den asylsökanden själv, utan för många andra personer – deras familjer och släktingar, personer som ska komma i kontakt med denne i framtiden, människosmugglare m.fl. På sätt och vis kan man säga att deras makt är större än en domares makt. Därför stoltserar Migrationsverket med att Sverige har en ordning med så kallade ”tvåmanna-beslut”. Det är två signaturer som ska stå på ett beslut i ett asylärende: en av asylhandläggaren och en av beslutsfattaren. Medan asylhandläggaren genomför den muntliga utredningen, värderar bevis och skriver besluten ska beslutsfattaren kontrollera att allt står rätt till, argumentationen i besluten håller juridiskt och att handläggningen sköttes på ett korrekt sätt. Detta skulle ha gett hanteringen en nödvändig nivå av rättssäkerhet och skydd mot godtyckliga beslut. Migrationsverket åker till och med runt i andra europeiska länder och lär ut denna praxis.

Sanningen är dock att varje asylhandläggare är fri att bestämma till vilken beslutsfattare den ska gå till. Och det är allmänt känt på enheter vilka beslutsfattare är ”snälla” och vilka är ”hårda”. Med andra ord är det lätt för en asylhandläggare att få igenom beslutet smidigt om den har bestämt att det blir ett avslag eller ett bifall.

Det här är alarmerande i sig men inte nog med det – den situation med rekryteringen av nya handläggare som jag beskriver ovan har lett till att rättssäkerheten försvann ur Migrationsverkets hantering av asylärenden. En stor del av asylhandläggare är födda utomlands och har, tyvärr, inte blivit kvitt med de inställningar och fördomar de tar med sig från sina gamla hemländer.

Under min tid på Migrationsverket såg jag hur asylhandläggare som var sunniter regelmässigt hade skrivit avslag på kristna asylsökanden från muslimska länder och på shiiter medan de också slogs för bifall för varje asylsökande sunnit. Shiiter svarade sunniter med samma mynt och skrev avslag på sunniter samtidigt som de favoriserade sina egna. Man kunde säga direkt att en homosexuell person skulle få ett avslag om den hade otur att hamna hos en handläggare som var troende muslim. Detta trots alla HBTQ-satsningar på Migrationsverket och särskilda HBTQ-handläggare som sådana ärenden ska föredras för. De religiösa och kulturella aspekterna av handläggningen på Migrationsverket är en elefant i rummet som ingen på myndigheten vågar prata om eftersom då öppnas det en avgrund: i princip utgör detta en grund för att ompröva alla Migrationsverkets beslut som har fattats under de senaste 5-6 åren.

Tre länder – tre identiteter

Migrationsverket brukar få mängder av tips i asylärenden. Oftast kommer de från någon bekant eller släkting till den sökande som av någon anledning vill hämnas och skada personen i fråga. Eftersom myndigheten saknar rutiner för att följa upp tipsen läggs dem oftast bara in i dossier utan någon åtgärd och ligger där tills någon handläggare av en slump hittar dem. Den här gången handlade det om en kvinna från Somalia vars doss hade beställts som ett så kallat kopplat ärende till asylprövningsenheten i Flen, där jag arbetade för tillfället. Om en asylsökande anger en viss person i Sverige som sin kontaktperson eller någon annans slags anknytning som har betydelse för ärendet kallas denna person för ”kopplat ärende” på myndighetsspråk. I det här fallet angavs kvinnan som en släkting till sökanden och vi beställde hennes ärende för att kontrollera om anknytningen framgår av tidigare utredningar.

Kvinnan fick asyl i Sverige någon gång under 2000-talet och bodde sedan dess med ett permanent uppehållstillstånd, utan att ansöka om medborgarskap. När jag bläddrade i handlingar i ärendet stötte jag på ett skriftligt tips som var ett par år gammalt. Enligt tipset hade kvinnan ett uppehållstillstånd både i Norge och i Danmark när hon sökte asyl i Sverige i början av 2000-talet. Numera var hon medborgare i Norge. Uppgiftslämnaren påstod att kvinnan tagit emot socialbidrag från alla tre länder. Inte nog med det – direkt efter att hon fick asyl i Sverige reste hon till det land hon hade sökt skydd ifrån – nämligen till Somalia. Väl där sålde hon ett svensk uppehållstillstånd på anknytning till en somalisk man med tre egna barn för 120 tusen kronor. Mannen tog sig till Sverige och bor här som hennes ”man” medan hon fortsätter att bo i Norge.

Uppgifterna i tipset var graverande. Det som gick att kontrollera på en gång i hennes ärende stämde överens med innehållet i tipset – mycket riktigt ansökte hon om familjeanknytning kort efter att hon hade fått asyl i Sverige med en man med 3 barn som hon påstod var hennes egna. Dessutom fick Migrationsverket flera brev i retur från hennes folkbokföringsadress i Sverige. Jag skickade en förfrågan med kvinnans bild och fingeravtryck till norska myndigheter som någon vecka senare bekräftade att det finns en person i Norge med samma fingeravtryck – men med en annan identitet. Med alla dessa uppgifter gick jag till en av beslutsfattare som bara ryckte på axlarna: vi kunde inte göra något i fallet, inte ens återkalla hennes uppehållstillstånd.

Enligt utlänningslagen ska det krävas ”synnerliga skäl” för att återkalla ett uppehållstillstånd efter innehav i fyra år. Detta eftersom personen då anses vara förankrad i Sverige. Uppskatta ironin: personen som förmodligen var i Sverige endast tillfälligt för att besöka myndigheter och kvittera ut bidrag anses vara så förankrad efter 4 år att det inte går att återkalla hennes uppehållstillstånd även vid ett uppenbart fusk. Migrationsverket tolkar synnerliga skäl restriktivt – det ska nämligen föreligga ett grovt brott för att det skulle anses finnas synnerliga skäl.

 – Det kan eventuellt handla om ett bidragsbrott men då ligger det inte på vårt bord, – fick jag höra från beslutsfattaren.

I slutändan gjorde vi ingenting i ärendet. Vi har inte ens kallat henne för en intervju – det ansågs vara meningslöst. Förmodligen fortsätter hon att använda tre olika identiteter i tre nordiska länder än idag.

Ett besök till asylboende

Som handläggare på Migrationsverket ska man alltid sträva efter att höja sin kompetens, vilket också tydliggörs i de stämningshöjande artiklar skrivna av chefer på myndigheten, som är publicerade på verkets intranät. Dock fungerade det i praktiken inte speciellt bra eftersom i de flesta fall blev man förhindrad av cheferna att besöka andra grenar av verksamheten för att få en helhetsbild av asylprocessen. Det krävdes vissa ansträngningar att få komma på ett studiebesök men var inte helt omöjligt eftersom den formella möjligheten ändå fanns. Det var så här jag fick följa med boendeteamets personal på deras vanliga besök på ett asylboende i Gärdshyttan drygt 4 mil från Örebro.

Asylboendet i Gärdshyttan ser ganska vackert ut från utsidan men är egentligen en sliten gammal byggnad mitt i skogen som tjänade som pensionat en gång i tiden. När vi kom fram backade en av boendeteamets anställda vår bil in på parkeringen – för att det skulle bli lättare att hoppa in i bilen och köra ut direkt om en ”hotfull situation uppstår”. Av samma anledning hade anställda från boendeteamet ett utryckningslarm på sig för att kunna larma polisen genom ett knapptryck vid ett överfall. Det var lite obehagligt att bevittna alla dessa förberedelser – som om vi skulle kliva in i en krigszon – men senare insåg jag att de här åtgärderna snarare kan kallas otillräckliga än överdrivna.

Vanligtvis drivs asylboenden av privata företag och har egen anställd personal som ska se till att asylsökandens behov är tillgodosedda. För det får företagen en ersättning från Migrationsverket för varje boende som varierar mellan 250 och 1000 kronor per person och dygn, lite beroende på vad som ingår i avtalet, om mat serveras, avtalets längd och så vidare. I Migrationsverkets korridorer viskades det om att asylboendet i Gärdshyttan drivs av en före detta kriminell person med stora skatteskulder.

För att markera sin närvaro brukar Migrationsverket besöka asylboenden en eller två gånger varje vecka i ett par timmar. Det finns knappt något annat syfte med sådana besök än att markera att myndigheten kontrollerar situationen, är på plats och ”för en dialog med de sökande”. Besöken genomförs av ett boendeteam som vanligtvis har anställda utan någon större kunskap om asylprocessen och därmed inte kan förklara mycket för de boende om deras ärenden. Dessutom saknar de tillgång till Migrationsverkets datasystem och kan inte heller informera om i vilket skede ärendet befinner sig i, utan måste först ringa på verkets vanliga journummer (om de har tålamodet då det kan ta en bra stund innan man kommer fram). Även om de hade lust och tid att kontrollera status på ett visst ärende vore det svårt att kommunicera med asylsökande eftersom någon tolk saknades och samtalen skedde på halvknagglig engelska, ett språk som det också var oklart kring hur mycket de boende faktiskt förstod.

Boendet i Gärdshyttan är väl känt hos polisen i Örebro som rycker ut dit mer eller mindre regelbundet. Mycket hände dock utan att polisen visste om det eftersom Migrationsverket hade försökt att sopa problemen under mattan och lösa dem efter bästa förmåga. I några fall gick det mindre bra.

En 12-årig pojke från en romsk flerbarnsfamilj från Serbien som flyttade in på boendet någon gång i hösten 2012 fick en vana att springa runt med en kniv och hota andra boenden. När det blev så vanligt att boendepersonal slutade ringa till polisen hade Migrationsverket godkänt en lösning: att flytta pojken till en övergiven husvagn som stod på gården så att han skulle hållas fysiskt åtskilt från resten av asylsökande. Tanken var att det även skulle gå att låsa in honom när han börjar bli aggressiv. Till följd av detta blev enhetschefernas största skräck under vintern 2012-2013 att journalister skulle råka komma förbi och upptäcka en 12-årig pojke som mådde psykiskt dåligt instängd ensam i en husvagn mitt i vintern.

Ett annat återkommande problem som varken Migrationsverket eller boendet lyckades att komma till rätta med var att vissa av de boende uttryckte sitt missnöje med något genom att bajsa på golvet i duschrum. Eftersom några få duschrum delades av 150 personer, samtidigt som det fanns bara en personal på boendet hela tiden (det var nämligen en arabisk-talande kvinna som fick ett rum och i princip bodde där) och som inte ville städa upp avföringen hade problemet eskalerat till den grad att det inte fanns några fullt fungerande duschrum på boendet under några dagar.

Migrationsverkets personal på besök brukar hålla sig till ett litet kontor med en lucka i en dörr som går att låsa. Luckan är placerad strategiskt högt: ”så att det inte skulle gå att hoppa över den”, fick jag som förklaring. När vi kom in samlades en stor och orolig folkmassa utanför luckan. Några kom för att de fått brev från Migrationsverket men förstod inte vad som stod i breven och vad de förväntades att göra. Efter vår bästa förmåga försökte vi förklara men det gick halvbra eftersom ingen i vår grupp kunde flytande arabiska samtidigt som nästan ingen framför luckan kunde fullgod engelska. Vissa som ansåg sig kunna engelska blev spontana tolkar men eftersom deras språkkunskaper var varierande skapade det istället ännu mer kaos.

Så småningom blev det mycket skrik och gap. Missförstånd som var oundvikliga vid det här läget blev bara större. Halvhjärtade försök från personalen att återställa ordningen och bilda en kö misslyckades fullständigt, så i slutändan blev det de fysiskt starkaste och kraftigaste männen som kunde ta sig genom folkmassan till luckan som fick all uppmärksamhet. Samtidigt var personal från boendeteamet ovan vid kroppsspråk och kulturdrag från Mellanöstern och tolkade de sökandes expressiva gester som hotfulla trots att de inte behövde vara just så. Den sysslolöshet som präglar vistelsen på ett asylboende bidrog till att Migrationsverkets besök där har blivit en form av underhållning för många som sökte sig till luckan i onödan.

I slutet av besöket hade jag en tung känsla. Det kändes inte att vi gjorde ett bra jobb – snarare var det uppenbart att missnöjet och missförstånd som fanns där bara har blivit större. Man kan säga att dessa besök var de enda möten med det svenska samhället för de allra flesta asylsökanden under deras isolerade tillvaro mitt i skogen i Närke. Därför var det sorgligt att kulturkrockar och ömsesidigt missförstånd satte prägel på dem.

Gärdshyttan fungerar som asylboende än idag med 170 platser.

PS: Kaziva som jobbar även som tolk beskriver sitt besök på ett asylboende: ”Allt stämmer verkligen bra med hur Egor Putilov beskriver de ”boendeteam” som migrationsverket skickar ut till asylboenden.” Läs gärna hennes inlägg

 

 

Hur opartiskt är public service?

Den 10e december 2015 blev jag kallad till min chef på SR Luise Steinberger.

– Vi fick ett mejl som uppmärksammar oss på dina debattartiklar i flyktingfrågan.  Vår chef Ingemar har bestämt att du inte kan rapportera något om flyktingkrisen hos oss.

Hon syftade på flera debattartiklar som jag hade skrivit som fd asylhandläggare på Migrationsverket innan jag anställdes på SR och som publicerades av SvD, Aftonbladet och Dagens Samhälle.  Artiklarna tog inte ställning för eller emot migrationen utan hade fokus på tekniska brister vid handläggning av asylärenden.

– Om du vill fortsätta arbeta här kan du inte skriva något mer om det …eh ta ställning i frågan till exempel på sociala medier heller. Det handlar om att man inte får ta ställning i kontroversiella frågor.

Jag försökte kontra:

-Men jag tar ju inte ställning i mina artiklar.

Hon tittade blankt på mig:

– Jag läste dina artiklar och jag tycker de är jättebra… men du kritiserar ändå systemet. Public service anklagas ju för att vara vänstervridet…

Samtalet (inspelningen kan höras på länken nedan) ägde rum under den pågående debatten på de liberala ledarsidorna om SR och SVTs senaste rekryteringar och jag trodde att hon som trogen soldat i public services tjänst skulle avfärda anklagelserna bestämt. Men hon sa:

– Personligen håller jag med om det. Det händer att folk bryter mot programreglerna som vi har och det är okej om de uttalar sig vänsteranstruket. Men om de inte uttalar sig vänsteranstruket… eeh… då har de genast cheferna.  Om jag ska vara helt ärlig – om man förbjuds att rapportera om ett visst ämne, särskilt om ett viktigt ämne, då är man inte särskilt användbar för oss som inhoppsvikarie…

Och jag var just en inhoppsvikarie. Sådana samtal med yttrandeförbud och förtäckta hot om uppsägning förekommer i det land jag är ifrån – en åsiktsdiktatur som styrs med järnhand. Som den gången 2012 då jag efter mina reportage från Syrien för ryska medier om Assadpolisens övergrepp mot folket fick en order från mina redaktörer att tagga ner, vara mer ”objektiv” och sluta skriva om Syrien. Jag svarade då med att avbryta samarbetet med ryska redaktionen och börja skriva på svenska – men ibland känns det som att jag aldrig lämnat Ryssland.

För att reda ut frågetecken bestämde jag mig för att prata med den högre chef som direktivet uppgavs komma ifrån – Ingemar Löfgren.

– Jag läste dina artiklar och jag tycker inte heller att de är särskilt anmärkningsvärda men våra lyssnare kan ifrågasätta att något material du gör för oss kan du ha gjort just därför att du skrev dessa artiklar.

– Men varför får jag inte skriva telegram (nyheter på hemsidan – anm.) i så fall? De läggs upp osignerade så ingen kommer att kunna dra den kopplingen. Det blir ju konstigt när den person på redaktionen som är mest insatt i migrationsfrågan inte får skriva om den.

Chefen blev röd i ansiktet.

– Ja… eeh… du… det är förtroende som det handlar om i slutändan…

Förtroendet fanns inte längre tydligen: fyra dagar efter det här samtalet fick jag besked om att jag stängs av från tjänsten och inte längre är aktuell för anställningen på SR.

Så nu har jag svaret – ganska partiskt. Tänk på det nästa gång ni lyssnar på Ekot.

Egor Putilov,
fd asylhandläggare, fd reporter på SR

 

God god man

Med anledning av ett uppmärksammat och intressant reportage om ensamkommande som sändes av Studio Ett i förra veckan kommer min första historia handla just om ensamkommande. I början av mitt arbete som handläggare hade jag ett så kallat ”mottagningens utredningssamtal” med en 17-åring från Irak. Syftet med sådana samtal är att utreda barnens hemvist, familjebild och hälsotillstånd. Den här informationen används senare såväl i asylprövningen när det kommer till prövningen av deras asylskäl, som i mottagningen om det blir fråga om ett avslag och – eventuellt – utvisning. Vanligtvis har man 2,5 timmar på sig för att gå igenom ett protokoll och ställa alla obligatoriska frågor samt följdfrågor. Vid samtalet måste en god man närvara och vanligtvis genomförs sådana utredningar med hjälp av en telefontolk.

God man brukar vara en välvilligt inställd pensionerad svensk som ser sitt uppdrag som ett slags civilt engagemang. De har varierande kunskapsnivåer om asylprocessen i sig, men det är å andra sidan inte något som krävs för att bli en god man då deras främsta uppgift är att se till att det tas hänsyn till barnens intressen. Vissa gode män tog på sig tiotals uppdrag samtidigt och gjorde det i princip till ett heltidsarbete som de inte riktigt mäktade med. Några andra åkte på lyxresor med sin familj, inklusive barnet. Resor som kunde gå till Grand Hotell i Stockholm där de bodde i flera nätter, därtill tillkom utlägg för mat. Det finns också exempel på där man tagit med ett ensamkommande på skidsemester Åre, detta för att sedan fakturera Migrationsverket hela beloppet. Eftersom det gjordes med hänvisning till att resorna var nödvändiga för barnens integration kunde Migrationsverket inte vägra att betala och fick således stå för hela notan. Dylika exempel var dock i minoritet. De flesta gode män var anständiga människor som gjorde sitt bästa för att sköta kontakten med Migrationsverket och andra myndigheter på ett bra sätt. I detta ärende jag nu kommer berätta om gick det dock fel från början.

–          Fixar du kaffe åt mig? – sa han istället för en hälsning när jag mötte upp dem i receptionen.

Det var hans första uppdrag som god man. En medelålders man från mellersta Sverige, han verkade vara på krigsstigen mot Migrationsverket i stort men också mot mig personligen. Jag hade förståelse för hans agerande – om man tar på sig ett sådant uppdrag kan man knappt vara neutral i ärendet. Man tror på ”sitt” barn helhjärtat, vill att det stannar kvar i Sverige – och misstror myndigheter som ska pröva fallet. I vanliga fall måste vi faktiskt bjuda på kaffe. Som våra chefer sa till oss, handläggare är ett serviceyrke och vi måste göra allt för att våra ”kunder” (läs asylsökande) blir glada. I detta fall var de dock redan försenade till mötet i en kvart och den dyrbara tolktiden som Migrationsverket skulle debiteras för, oavsett om den användes eller ej, tickade på.

–          Tyvärr, måste vi gå igenom mycket idag och vi har inte så lång tid kvar så vi får ta det i pausen, – sa jag och fick en mördarblick tillbaka.

Hans klient såg ”möjligtvis lite äldre” ut som man brukar definiera det i Migrationsverkets korridorer – för att det är ju svårt med ålder. Hans svar på mina frågor var dock på en 5-årings nivå. Nej, han kommer inte ihåg hur gamla hans föräldrar är. Inte heller vad den gata han bodde på i Bagdad i hela sitt liv heter. Skulle han kunna beskriva vad för butiker och restauranger som finns på gatan? ”Det är en vanlig gata”, blev svaret. På de frågor som jag lyckades att få ett konkret svar på stämde inte mycket överens med verkligheten.

Som handläggare får vi inte ifrågasätta asylsökandens uppgifter om de inte har ett offentligt biträde med sig under samtalet. Vår uppgift är att ställa frågor och skriva ned svar – så det är lite svårt att förstå varför sådana samtal kallas utredning och vad exakt vi utreder.

Dock, om man inte kan grunder om sin hemstad, sin skola eller gatan man bott på i hela sitt liv, blir det ett ifrågasättande i sig om man fortsätter följa protokollet för att ställa fler frågor. Till slut insåg även sökanden själv att det var märkligt att han inte kan någonting om Irak.

Ungefär en timme in i samtalet reste 17-åringen sig och sa att han var trött och ville hem. God man började trösta honom och anklaga mig för att ha triggat igång ett posttraumatiskt stressyndrom hos barnet trots att vi inte gick in på asylskäl vid sådana samtal. Han var fullständigt förbannad och krävde att vi skulle avbryta omedelbart vilket också blev fallet. De åkte hem till HVB-boendet och några dagar senare trillade ett klagomål från honom i riktad mot mig.

Jag var otrevlig, barnet kände sig ifrågasatt och ”traumatiska upplevelser började komma tillbaka”. Han kräver en annan handläggare eftersom barnet saknar förtroende för mig. Det fick han givetvis. Jag blev samtidigt uppkallad till min chef som sa att jag måste bli (ännu) bättre i mitt bemötande. Och servera kaffe förstås.

Ett par månader efter den här händelsen hade den människosmugglare som tog 17-åringen till Sverige tröttnat på att vänta på att få in resten av betalningen för sina tjänster och skickade därför hans pass till Migrationsverket – detta är en vanlig hämnd i sådana kretsar. Av passet framgick att 17-åringen egentligen är i 25-års åldern och har ett permanent uppehållstillstånd i Spanien där han bott i princip i hela sitt liv. Detta förklarade varför han visste så lite om Irak.

Hans god man som slagits för honom så mycket (även hos andra myndigheter, inte bara hos Migrationsverket) bad om entledigande samma dag detta blev känd. Så vitt jag vet ville han inte ha några nya uppdrag.

Berättelser inifrån Migrationsverket

Efter att ha jobbat som handläggare på olika positioner inom Migrationsverket inser jag idag att det finns ett stort intresse bland allmänheten kring hur en asylprocess ser ut i verkligheten. Samtidigt är det svårt att få någon tillförlitlig information inifrån verket – inte minst på grund av en utbredd tysthetskultur med anställda som skräms till tystnad genom osäkra visstids- och vikarieanställningar, samt via ständig övervakning.

Jag tycker att det är viktigt att allmänheten får insyn i den process som i grunden påverkar Sverige väldigt mycket – både politiskt, ekonomiskt och socialt. Därför kommer jag att dela med mig av mina egna erfarenheter på den här bloggen – bland annat för att undanröja en del myter som bildats kring asylprocessen, samt för att berätta om processen ur en asylhandläggares perspektiv. I varje inlägg ska jag förutsättningslöst beskriva ett ärende – givetvis utan att ange några namn på de asylsökande eller anställda.

Jag började arbeta på Migrationsverket i januari 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015.

Under förra året skrev jag ett antal debattartiklar för Aftonbladet, SvD och Dagens Samhälle. Artiklar som uppmärksammade olika brister inom asylhandläggningen.

Här kan ni ta del av debattartiklarna:

För lätt för IS-krigare att ta sig in i Sverige

Därför har Hans Rosling fel om migrationen

Fler ensamkommande borde kunna återvända

Sverige klarar inte att skicka tillbaka folk

Jag blev dödshotad – polisen gjorde inget

Följ mig gärna på Twitter såväl som på Facebook för att inte missa nya inlägg med hashtag #asyl
Prenumerera också på denna blogg om ni vill veta mer om asylinvandringen och Migrationsverkets arbete med asyl.