Ett besök till asylboende

Som handläggare på Migrationsverket ska man alltid sträva efter att höja sin kompetens, vilket också tydliggörs i de stämningshöjande artiklar skrivna av chefer på myndigheten, som är publicerade på verkets intranät. Dock fungerade det i praktiken inte speciellt bra eftersom i de flesta fall blev man förhindrad av cheferna att besöka andra grenar av verksamheten för att få en helhetsbild av asylprocessen. Det krävdes vissa ansträngningar att få komma på ett studiebesök men var inte helt omöjligt eftersom den formella möjligheten ändå fanns. Det var så här jag fick följa med boendeteamets personal på deras vanliga besök på ett asylboende i Gärdshyttan drygt 4 mil från Örebro.

Asylboendet i Gärdshyttan ser ganska vackert ut från utsidan men är egentligen en sliten gammal byggnad mitt i skogen som tjänade som pensionat en gång i tiden. När vi kom fram backade en av boendeteamets anställda vår bil in på parkeringen – för att det skulle bli lättare att hoppa in i bilen och köra ut direkt om en ”hotfull situation uppstår”. Av samma anledning hade anställda från boendeteamet ett utryckningslarm på sig för att kunna larma polisen genom ett knapptryck vid ett överfall. Det var lite obehagligt att bevittna alla dessa förberedelser – som om vi skulle kliva in i en krigszon – men senare insåg jag att de här åtgärderna snarare kan kallas otillräckliga än överdrivna.

Vanligtvis drivs asylboenden av privata företag och har egen anställd personal som ska se till att asylsökandens behov är tillgodosedda. För det får företagen en ersättning från Migrationsverket för varje boende som varierar mellan 250 och 1000 kronor per person och dygn, lite beroende på vad som ingår i avtalet, om mat serveras, avtalets längd och så vidare. I Migrationsverkets korridorer viskades det om att asylboendet i Gärdshyttan drivs av en före detta kriminell person med stora skatteskulder.

För att markera sin närvaro brukar Migrationsverket besöka asylboenden en eller två gånger varje vecka i ett par timmar. Det finns knappt något annat syfte med sådana besök än att markera att myndigheten kontrollerar situationen, är på plats och ”för en dialog med de sökande”. Besöken genomförs av ett boendeteam som vanligtvis har anställda utan någon större kunskap om asylprocessen och därmed inte kan förklara mycket för de boende om deras ärenden. Dessutom saknar de tillgång till Migrationsverkets datasystem och kan inte heller informera om i vilket skede ärendet befinner sig i, utan måste först ringa på verkets vanliga journummer (om de har tålamodet då det kan ta en bra stund innan man kommer fram). Även om de hade lust och tid att kontrollera status på ett visst ärende vore det svårt att kommunicera med asylsökande eftersom någon tolk saknades och samtalen skedde på halvknagglig engelska, ett språk som det också var oklart kring hur mycket de boende faktiskt förstod.

Boendet i Gärdshyttan är väl känt hos polisen i Örebro som rycker ut dit mer eller mindre regelbundet. Mycket hände dock utan att polisen visste om det eftersom Migrationsverket hade försökt att sopa problemen under mattan och lösa dem efter bästa förmåga. I några fall gick det mindre bra.

En 12-årig pojke från en romsk flerbarnsfamilj från Serbien som flyttade in på boendet någon gång i hösten 2012 fick en vana att springa runt med en kniv och hota andra boenden. När det blev så vanligt att boendepersonal slutade ringa till polisen hade Migrationsverket godkänt en lösning: att flytta pojken till en övergiven husvagn som stod på gården så att han skulle hållas fysiskt åtskilt från resten av asylsökande. Tanken var att det även skulle gå att låsa in honom när han börjar bli aggressiv. Till följd av detta blev enhetschefernas största skräck under vintern 2012-2013 att journalister skulle råka komma förbi och upptäcka en 12-årig pojke som mådde psykiskt dåligt instängd ensam i en husvagn mitt i vintern.

Ett annat återkommande problem som varken Migrationsverket eller boendet lyckades att komma till rätta med var att vissa av de boende uttryckte sitt missnöje med något genom att bajsa på golvet i duschrum. Eftersom några få duschrum delades av 150 personer, samtidigt som det fanns bara en personal på boendet hela tiden (det var nämligen en arabisk-talande kvinna som fick ett rum och i princip bodde där) och som inte ville städa upp avföringen hade problemet eskalerat till den grad att det inte fanns några fullt fungerande duschrum på boendet under några dagar.

Migrationsverkets personal på besök brukar hålla sig till ett litet kontor med en lucka i en dörr som går att låsa. Luckan är placerad strategiskt högt: ”så att det inte skulle gå att hoppa över den”, fick jag som förklaring. När vi kom in samlades en stor och orolig folkmassa utanför luckan. Några kom för att de fått brev från Migrationsverket men förstod inte vad som stod i breven och vad de förväntades att göra. Efter vår bästa förmåga försökte vi förklara men det gick halvbra eftersom ingen i vår grupp kunde flytande arabiska samtidigt som nästan ingen framför luckan kunde fullgod engelska. Vissa som ansåg sig kunna engelska blev spontana tolkar men eftersom deras språkkunskaper var varierande skapade det istället ännu mer kaos.

Så småningom blev det mycket skrik och gap. Missförstånd som var oundvikliga vid det här läget blev bara större. Halvhjärtade försök från personalen att återställa ordningen och bilda en kö misslyckades fullständigt, så i slutändan blev det de fysiskt starkaste och kraftigaste männen som kunde ta sig genom folkmassan till luckan som fick all uppmärksamhet. Samtidigt var personal från boendeteamet ovan vid kroppsspråk och kulturdrag från Mellanöstern och tolkade de sökandes expressiva gester som hotfulla trots att de inte behövde vara just så. Den sysslolöshet som präglar vistelsen på ett asylboende bidrog till att Migrationsverkets besök där har blivit en form av underhållning för många som sökte sig till luckan i onödan.

I slutet av besöket hade jag en tung känsla. Det kändes inte att vi gjorde ett bra jobb – snarare var det uppenbart att missnöjet och missförstånd som fanns där bara har blivit större. Man kan säga att dessa besök var de enda möten med det svenska samhället för de allra flesta asylsökanden under deras isolerade tillvaro mitt i skogen i Närke. Därför var det sorgligt att kulturkrockar och ömsesidigt missförstånd satte prägel på dem.

Gärdshyttan fungerar som asylboende än idag med 170 platser.

PS: Kaziva som jobbar även som tolk beskriver sitt besök på ett asylboende: ”Allt stämmer verkligen bra med hur Egor Putilov beskriver de ”boendeteam” som migrationsverket skickar ut till asylboenden.” Läs gärna hennes inlägg

 

 

Annonser

Hur opartiskt är public service?

Den 10e december 2015 blev jag kallad till min chef på SR Luise Steinberger.

– Vi fick ett mejl som uppmärksammar oss på dina debattartiklar i flyktingfrågan.  Vår chef Ingemar har bestämt att du inte kan rapportera något om flyktingkrisen hos oss.

Hon syftade på flera debattartiklar som jag hade skrivit som fd asylhandläggare på Migrationsverket innan jag anställdes på SR och som publicerades av SvD, Aftonbladet och Dagens Samhälle.  Artiklarna tog inte ställning för eller emot migrationen utan hade fokus på tekniska brister vid handläggning av asylärenden.

– Om du vill fortsätta arbeta här kan du inte skriva något mer om det …eh ta ställning i frågan till exempel på sociala medier heller. Det handlar om att man inte får ta ställning i kontroversiella frågor.

Jag försökte kontra:

-Men jag tar ju inte ställning i mina artiklar.

Hon tittade blankt på mig:

– Jag läste dina artiklar och jag tycker de är jättebra… men du kritiserar ändå systemet. Public service anklagas ju för att vara vänstervridet…

Samtalet (inspelningen kan höras på länken nedan) ägde rum under den pågående debatten på de liberala ledarsidorna om SR och SVTs senaste rekryteringar och jag trodde att hon som trogen soldat i public services tjänst skulle avfärda anklagelserna bestämt. Men hon sa:

– Personligen håller jag med om det. Det händer att folk bryter mot programreglerna som vi har och det är okej om de uttalar sig vänsteranstruket. Men om de inte uttalar sig vänsteranstruket… eeh… då har de genast cheferna.  Om jag ska vara helt ärlig – om man förbjuds att rapportera om ett visst ämne, särskilt om ett viktigt ämne, då är man inte särskilt användbar för oss som inhoppsvikarie…

Och jag var just en inhoppsvikarie. Sådana samtal med yttrandeförbud och förtäckta hot om uppsägning förekommer i det land jag är ifrån – en åsiktsdiktatur som styrs med järnhand. Som den gången 2012 då jag efter mina reportage från Syrien för ryska medier om Assadpolisens övergrepp mot folket fick en order från mina redaktörer att tagga ner, vara mer ”objektiv” och sluta skriva om Syrien. Jag svarade då med att avbryta samarbetet med ryska redaktionen och börja skriva på svenska – men ibland känns det som att jag aldrig lämnat Ryssland.

För att reda ut frågetecken bestämde jag mig för att prata med den högre chef som direktivet uppgavs komma ifrån – Ingemar Löfgren.

– Jag läste dina artiklar och jag tycker inte heller att de är särskilt anmärkningsvärda men våra lyssnare kan ifrågasätta att något material du gör för oss kan du ha gjort just därför att du skrev dessa artiklar.

– Men varför får jag inte skriva telegram (nyheter på hemsidan – anm.) i så fall? De läggs upp osignerade så ingen kommer att kunna dra den kopplingen. Det blir ju konstigt när den person på redaktionen som är mest insatt i migrationsfrågan inte får skriva om den.

Chefen blev röd i ansiktet.

– Ja… eeh… du… det är förtroende som det handlar om i slutändan…

Förtroendet fanns inte längre tydligen: fyra dagar efter det här samtalet fick jag besked om att jag stängs av från tjänsten och inte längre är aktuell för anställningen på SR.

Så nu har jag svaret – ganska partiskt. Tänk på det nästa gång ni lyssnar på Ekot.

Egor Putilov,
fd asylhandläggare, fd reporter på SR

 

God god man

Med anledning av ett uppmärksammat och intressant reportage om ensamkommande som sändes av Studio Ett i förra veckan kommer min första historia handla just om ensamkommande. I början av mitt arbete som handläggare hade jag ett så kallat ”mottagningens utredningssamtal” med en 17-åring från Irak. Syftet med sådana samtal är att utreda barnens hemvist, familjebild och hälsotillstånd. Den här informationen används senare såväl i asylprövningen när det kommer till prövningen av deras asylskäl, som i mottagningen om det blir fråga om ett avslag och – eventuellt – utvisning. Vanligtvis har man 2,5 timmar på sig för att gå igenom ett protokoll och ställa alla obligatoriska frågor samt följdfrågor. Vid samtalet måste en god man närvara och vanligtvis genomförs sådana utredningar med hjälp av en telefontolk.

God man brukar vara en välvilligt inställd pensionerad svensk som ser sitt uppdrag som ett slags civilt engagemang. De har varierande kunskapsnivåer om asylprocessen i sig, men det är å andra sidan inte något som krävs för att bli en god man då deras främsta uppgift är att se till att det tas hänsyn till barnens intressen. Vissa gode män tog på sig tiotals uppdrag samtidigt och gjorde det i princip till ett heltidsarbete som de inte riktigt mäktade med. Några andra åkte på lyxresor med sin familj, inklusive barnet. Resor som kunde gå till Grand Hotell i Stockholm där de bodde i flera nätter, därtill tillkom utlägg för mat. Det finns också exempel på där man tagit med ett ensamkommande på skidsemester Åre, detta för att sedan fakturera Migrationsverket hela beloppet. Eftersom det gjordes med hänvisning till att resorna var nödvändiga för barnens integration kunde Migrationsverket inte vägra att betala och fick således stå för hela notan. Dylika exempel var dock i minoritet. De flesta gode män var anständiga människor som gjorde sitt bästa för att sköta kontakten med Migrationsverket och andra myndigheter på ett bra sätt. I detta ärende jag nu kommer berätta om gick det dock fel från början.

–          Fixar du kaffe åt mig? – sa han istället för en hälsning när jag mötte upp dem i receptionen.

Det var hans första uppdrag som god man. En medelålders man från mellersta Sverige, han verkade vara på krigsstigen mot Migrationsverket i stort men också mot mig personligen. Jag hade förståelse för hans agerande – om man tar på sig ett sådant uppdrag kan man knappt vara neutral i ärendet. Man tror på ”sitt” barn helhjärtat, vill att det stannar kvar i Sverige – och misstror myndigheter som ska pröva fallet. I vanliga fall måste vi faktiskt bjuda på kaffe. Som våra chefer sa till oss, handläggare är ett serviceyrke och vi måste göra allt för att våra ”kunder” (läs asylsökande) blir glada. I detta fall var de dock redan försenade till mötet i en kvart och den dyrbara tolktiden som Migrationsverket skulle debiteras för, oavsett om den användes eller ej, tickade på.

–          Tyvärr, måste vi gå igenom mycket idag och vi har inte så lång tid kvar så vi får ta det i pausen, – sa jag och fick en mördarblick tillbaka.

Hans klient såg ”möjligtvis lite äldre” ut som man brukar definiera det i Migrationsverkets korridorer – för att det är ju svårt med ålder. Hans svar på mina frågor var dock på en 5-årings nivå. Nej, han kommer inte ihåg hur gamla hans föräldrar är. Inte heller vad den gata han bodde på i Bagdad i hela sitt liv heter. Skulle han kunna beskriva vad för butiker och restauranger som finns på gatan? ”Det är en vanlig gata”, blev svaret. På de frågor som jag lyckades att få ett konkret svar på stämde inte mycket överens med verkligheten.

Som handläggare får vi inte ifrågasätta asylsökandens uppgifter om de inte har ett offentligt biträde med sig under samtalet. Vår uppgift är att ställa frågor och skriva ned svar – så det är lite svårt att förstå varför sådana samtal kallas utredning och vad exakt vi utreder.

Dock, om man inte kan grunder om sin hemstad, sin skola eller gatan man bott på i hela sitt liv, blir det ett ifrågasättande i sig om man fortsätter följa protokollet för att ställa fler frågor. Till slut insåg även sökanden själv att det var märkligt att han inte kan någonting om Irak.

Ungefär en timme in i samtalet reste 17-åringen sig och sa att han var trött och ville hem. God man började trösta honom och anklaga mig för att ha triggat igång ett posttraumatiskt stressyndrom hos barnet trots att vi inte gick in på asylskäl vid sådana samtal. Han var fullständigt förbannad och krävde att vi skulle avbryta omedelbart vilket också blev fallet. De åkte hem till HVB-boendet och några dagar senare trillade ett klagomål från honom i riktad mot mig.

Jag var otrevlig, barnet kände sig ifrågasatt och ”traumatiska upplevelser började komma tillbaka”. Han kräver en annan handläggare eftersom barnet saknar förtroende för mig. Det fick han givetvis. Jag blev samtidigt uppkallad till min chef som sa att jag måste bli (ännu) bättre i mitt bemötande. Och servera kaffe förstås.

Ett par månader efter den här händelsen hade den människosmugglare som tog 17-åringen till Sverige tröttnat på att vänta på att få in resten av betalningen för sina tjänster och skickade därför hans pass till Migrationsverket – detta är en vanlig hämnd i sådana kretsar. Av passet framgick att 17-åringen egentligen är i 25-års åldern och har ett permanent uppehållstillstånd i Spanien där han bott i princip i hela sitt liv. Detta förklarade varför han visste så lite om Irak.

Hans god man som slagits för honom så mycket (även hos andra myndigheter, inte bara hos Migrationsverket) bad om entledigande samma dag detta blev känd. Så vitt jag vet ville han inte ha några nya uppdrag.

Berättelser inifrån Migrationsverket

Efter att ha jobbat som handläggare på olika positioner inom Migrationsverket inser jag idag att det finns ett stort intresse bland allmänheten kring hur en asylprocess ser ut i verkligheten. Samtidigt är det svårt att få någon tillförlitlig information inifrån verket – inte minst på grund av en utbredd tysthetskultur med anställda som skräms till tystnad genom osäkra visstids- och vikarieanställningar, samt via ständig övervakning.

Jag tycker att det är viktigt att allmänheten får insyn i den process som i grunden påverkar Sverige väldigt mycket – både politiskt, ekonomiskt och socialt. Därför kommer jag att dela med mig av mina egna erfarenheter på den här bloggen – bland annat för att undanröja en del myter som bildats kring asylprocessen, samt för att berätta om processen ur en asylhandläggares perspektiv. I varje inlägg ska jag förutsättningslöst beskriva ett ärende – givetvis utan att ange några namn på de asylsökande eller anställda.

Jag började arbeta på Migrationsverket i januari 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015.

Under förra året skrev jag ett antal debattartiklar för Aftonbladet, SvD och Dagens Samhälle. Artiklar som uppmärksammade olika brister inom asylhandläggningen.

Här kan ni ta del av debattartiklarna:

För lätt för IS-krigare att ta sig in i Sverige

Därför har Hans Rosling fel om migrationen

Fler ensamkommande borde kunna återvända

Sverige klarar inte att skicka tillbaka folk

Jag blev dödshotad – polisen gjorde inget

Följ mig gärna på Twitter såväl som på Facebook för att inte missa nya inlägg med hashtag #asyl
Prenumerera också på denna blogg om ni vill veta mer om asylinvandringen och Migrationsverkets arbete med asyl.

Jag blev dödshotad – polisen gjorde inget

Problematik med hot och våld har länge funnits med i den svenska asylprocessen. Gårdagens mord är en tragisk men logisk konsekvens av den nonchalans med vilken myndigheterna hanterar asylsökanden som begår brott.

”Jag ska vänta ut dig tills du går hem och skära halsen av dig”, skrek en asylsökande till mig på första veckan på det nya jobbet som handläggare på Migrationsverket i Örebro. Han visade övertygande med sina händer hur han skulle göra det.

Jag hade blivit ombedd av en kollega att komma ner till receptionen för att tolka åt en man från Ryssland som klagade på att maten på boendet saknade variation. När han fick höra att det inte gick att göra så mycket åt det blev han genast aggressiv och det var då hotet uttalades.

Det var en omskakande upplevelse – jag kommer länge att minnas hur jag gick hem den dagen, tittade mig nervöst omkring, försökte att skanna av portar och andra möjliga gömställen, stundtals gripen av panik för att en galning med kniv när som helst skulle kunna angripa mig.

Hot mot tjänsteman är ett grovt brott med fängelse upp till fyra år på straffskalan. Men trots detta samt att flera kollegor var vittnen till händelsen och förhördes av den polispatrull som dök upp en halvtimme efter larmet så lades utredningen ner. I beslutet stod det att det ”inte gick att förhöra den utpekade personen” trots att han hela tiden var kvar på ett och samma boende.

En direkt följd av detta blev att mannen fortsatte att hota både personal från Migrationsverket och på boendet. En i personalen omplacerades till ett annat boende på grund av hans hotfulla beteende. Alla hot polisanmäldes enligt gällande rutin men inget av dem fick någon reaktion från ordningsmakten – anmälningarna lades ner nästan direkt trots vattentät bevisning.

Så småningom bestämde sig mannen för att återta sin asylansökan och återvända till Ryssland – efter att ha fått ett återetableringsstöd på ca 70 000 kr utbetalat till sig och sin familj. Den dagen han kvitterade ut bidraget i en rysk bank i Moskva skickade han ett sms med nya hot till den handläggare som hjälpte honom med flygbiljetter och hemresan.

Mannen har inte fått något återreseförbud till Sverige och kan i princip komma tillbaka när som helst.

Det här ägde rum i november 2012 men sedan dess har inte mycket förändrats i hur myndigheterna hanterar de asylsökande som uppvisar ett öppet förakt mot rättsstaten och samhället. Som tur är hann just den här mannen inte skada någon på riktigt – bortsett från psykiskt lidande.

Men oftast har personer som har skadat andra fysiskt en gedigen historik av ett våldsamt och brottsligt beteende både mot personalen och mot andra asylsökande – som konsekvent nonchaleras av polisen.

Att varje brott ska få en strafflig påföljd är en av de fundamentala principerna i en fungerande rättsstat. Likaså – allas likhet inför lagen.  När brott ignoreras skickar det fel signaler vilket i allra värsta fall kan leda till att oskyldiga råkar illa ut.

Det är dags för Migrationsverket och polisen att omvärdera sin strategi att hantera asylsökande som begår brott – innan fler människor skadas.

Artikeln skriven för Aftonbladet

Sverige klarar inte att skicka tillbaka folk

Regeringens senaste åtgärder innebär att färre människor kommer att få asyl samt att fler ska behöva lämna landet. Opponenter av den restriktiva linjen i invandringspolitiken menar att alla ska ha rätt att få sin sak prövad och därmed att söka asyl i Sverige. Både regeringen och dess opponenter utgår ifrån att Sverige har ett fungerande system för återvändande av de som saknar skyddsskäl.

Migrationssystemets väl bevarade hemlighet är att det inte stämmer. Redan idag lever vi i en situation med fri invandring de facto där människor med avslagsbeslut lämnar Sverige endast om de själva vill det.

Statistik över tvångsutvisningar genomförda med hjälp av gränspolisen visar att 30 till 40 procent av asylsökanden under år 2013-2015 utvisades till ett annat EU-land enligt Dublinförordningen. Enligt min egen erfarenhet från Migrationsverket brukar de som utvisas på detta sätt dyka upp igen i Sverige ett par dagar efter. Då söker man asyl på nytt och en ny komplicerad byråkratisk process inleds för att utvisa den sökande igen till samma EU-land. Processen tar i genomsnitt ett halvår och medför stora kostnader för samhället. I vissa fall chartrade gränspolisen hela flygplan för att utvisa enskilda personer till ett EU-land med tvång – allt för att den sökande skulle komma tillbaka till Sverige till kostnad av en tågbiljett några dagar efter.

Gränspolisen satsar just på Dublin-utvisningar därför att det är ett lätt sätt att få upp siffrorna på verkställigheter i statistiken. En annan anledning är att tvångsutvisningar till länder utanför Europa (inklusive länder på Balkan) är ogenomförbara i praktiken om den som utvisas inte vill åka.

De flesta asylsökande lämnar inga id-handlingar till Migrationsverket. Många söker asyl under en oriktig identitet. Det enda sättet att identifiera dessa personer och fastställa deras nationalitet är att använda sig av biometrisk data. Problemet är att endast ett fåtal länder i världen har en databas med till exempel fingeravtryck som omfattar hela befolkningen. Dessa länder tillhör inte asylsökandes vanliga ursprungsländer. Om man inte har id-handlingar och sökte under falsk identitet – hur kan man knytas till ett land då?

Ja, det finns språktester som kan ge information om vilken språkgrupp den sökande hör till. Det är dock knappast tillräckligt för att utföra en utvisning till ett specifikt land. Därför framstår hela återvändandemaskineriet som en amatörmässig verksamhet där asylsökande ofta utvisas utan några id-handlingar och utan ett bevisat hemland.

Ett vanligt sätt att prova sig fram för gränspolisen är så kallade förhandlingsresor. En förhandlingsresa betyder att den som utvisas reser till det land som hen uppgav som sitt hemland i sällskap av gränspoliser som försöker ”förhandla” med gränsvakter i destinationslandet vid ankomsten om att släppa in personen utan några dokument. Föga förvånande slutar dessa förhandlingar oftast med ett fiasko och hela sällskapet måste åka tillbaka.

Därför är det inte konstigt att statistiken ser ut som den gör. År 2013 beslutade Migrationsverket om utvisning till Somalia i 983 fall. Samma år verkställdes bara 34 avslagsbeslut till detta land. Nästa år sjönk den siffran till 22. Statistiken ser nästan lika dramatiskt ut även för andra länder därifrån de flesta av asylsökanden kommer – Iran, Irak, Marocko, Afghanistan, Egypten, Etiopien, Bangladesh med flera. Det totala antalet utvisningar genomförda av gränspolisen mellan 2013 och 2015 sjönk varje år trots stora balanser från föregående år som bara ökar.

Gränspolisen försöker visserligen vara kreativ för att lösa sin uppgift. Till exempel skedde under en tid förhandlingsresor till Iran endast på fredagar – eftersom det är en helgdag i den muslimska republiken vilket innebär att alla högre chefer vid iranska gränspolisen var frånvarande. De vanliga officerarna hade ingen att fråga om råd och därför släppte de in dem som utvisades utan längre diskussioner.

Ett annat problem som bidrar till att många asylsökande med avslag väljer att hålla sig undan är att preskriptionstiden för beslut i asylärenden är fyra år från den dagen beslutet trädde i kraft. Många hyser falska förhoppningar och tycker att fyra år inte är så lång tid – särskilt om tiden då den sökande överklagar beslutet till Migrationsöverdomstolen eller bromsar processen med ansökningar om verkställighetshinder som det inte finns någon begränsning på hur många gånger man kan anmäla inte räknas av. I praktiken blir det bara 1-2 år då den sökande ska hålla sig undan myndigheternas radar. Efter det kan man söka på nytt – med en ny långsam och kostsam asylprövning som oftast resulterar i ett avslag.

På min före detta enhet på Migrationsverket fanns flera personer inskrivna som hade stannat i Sverige som asylsökande i 10-15 år på det sättet. Det gick inte att utvisa dem eftersom de uppgav oriktig identitet och hemland samt vägrade att samarbeta. Det gick inte heller att ge dem asyl eftersom de saknade asylskäl.

Den problematiken kommer att bli allt större i framtiden i takt med att transportkommunikationer förbättras, välståndet i u-länder ökar och allt fler människor får en möjlighet att resa. En ledtråd om hur framtiden kan se ut om inga åtgärder vidtas ger de flera hundra unga män från Marocko som bor på gatan i Stockholms innerstad i en tillvaro kantad av våld, droger och kriminalitet. Det går inte att utvisa ens de som döms för grova våldsbrott – därför att de saknar id-handlingar och vägrar uppge sina riktiga identiteter.

Alla riksdagspartier ställer sig bakom reglerad invandring. Verkställighet av avslagsbeslut kan vara en tung upplevelse för de enskilda asylsökanden men den är avgörande för att upprätthålla reglering av invandringen. Om besluten inte verkställs samtidigt som myndigheter fifflar med siffror som det är i dagsläget spelar det knappt någon roll vilka beslut som tas och vilken lagstiftning som klubbas igenom i riksdagen. Det leder till rättsstatens kollaps.

Artikeln skriven för SvD

Fler ensamkommande borde kunna återvända

I tisdags aviserade regeringen kraftiga begränsningar av rätten till asyl. Åtstramningarna riktar sig inte minst mot ensamkommande barn, vars mottagning står för huvuddelen av kostnadsökningen på migrationsområdet.

För tre år sen, 2012, kom drygt 3500 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. I år förväntas 30 000 komma. Kostnaderna för mottagningen av denna grupp har skenat och beräknas öka till 25 miljarder kronor i år, jämfört med 2 miljarder år 2012. I och med att kommuner upphandlar platser på HVB-hem för upp till 6000 kronor per barn per dygn i stället för 1900 kronor, som är budgeterade av staten, kommer slutnotan att bli mycket högre. Trots den stora ökningen har Migrationsverket fram tills nyligen inte visat något intresse i att utreda orsakerna.

Nu som tidigare har de flesta asylsökande ungdomarna sitt ursprung i Afghanistan. De flesta av dem har bott i Iran under en längre tid, många har ett uppehållstillstånd där. Dock anses de vara afghanska medborgare och deras asylskäl prövas mot Afghanistan. Eftersom de flesta lämnade hemlandet som småbarn eller till och med föddes i Iran kan de omöjligen ha individuella asylskäl mot Afghanistan. Det ger avtryck i statistiken: cirka 60 procent av bifall för afghanska asylsökande ungdomar år 2014 var så kallade G-klassbeslut, alltså att ett permanent uppehållstillstånd beviljas men inte på grund av skyddsskäl utan därför att en utvisning bedöms omöjlig att genomföra.

Lagen kräver ett ordnat mottagande i hemland vid utvisning av underåriga och Afghanistan bedöms sakna ett sådant. Dessutom går det inte att eftersöka barnens familj i Iran eller Afghanistan om de inte vill lämna information om familjen, vilket de sällan vill. En del EU-länder har löst detta genom att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, vilket den svenska regeringen också föreslog i tisdags.

I ett försök att bygga upp ett fungerande mottagningssystem gick Norge, Nederländerna, Storbritannien och Sverige 2011 samman för att starta ett mottagningscenter i Kabul, som skulle erbjuda boende åt återvändande ungdomar tills de kunde återförenas med sina familjer. Projektet, ERPUM, leddes av Migrationsverket och var nästan i hamn 2013, då afghanska flyktingministeriet erbjöd passande lokaler. Dock uppstod problem när flyktingministeriet begärde ”för mycket” pengar för driften av boendet. Migrationsverket valde att hoppa av förhandlingarna, trots att sådant center hade kunnat minska asyltrycket betydligt i dag. Projektet avslutades formellt den 30 juni 2014.

En fråga man ställer sig är hur mycket pengar som var ”för mycket” för driften av boendet? Jämfört med de 25 miljarder per år vi nu kan få betala för mottagandet av ensamkommande barn?

Migrationsverket har också visat oförklarlig passivitet då det gäller de marockanska ungdomar och unga män som bor på gatan i Stockholm och andra storstäder. Bara i Stockholm beräknar polisen deras antal till 200-300. Många av dem lever i en tillvaro som kantas av våld, otrygghet och kriminalitet.

De saknar en laglig grund för att vistas i Sverige. Men enligt Migrationsverket är det även här ”omöjligt” att utvisa, även dem som dömts för grova brott. Under åren 2013-2015 har bara en person utvisats till Marocko. Trots att problemet var känt på verket sedan minst 2012 och har eskalerat med åren har Migrationsverket inte ens begärt UD om hjälp för att sätta tryck på Marocko.

Anders Danielsson säger sig värna asylrätten. Däremot verkar det som att resultatet av hans arbete är raka motsatsen. Som myndighetens högsta chef bär han ansvar för de misstag som begåtts under hans ledning.

Artikeln skriven för Aftonbladet