För lätt för IS-krigare att ta sig in i Sverige

För ett halvt år sedan avslöjades av amerikanska Buzzfeed att Islamiska staten skickar terrorister till Europa och specifikt till Sverige under täckmantel av flyktingar. Samma uppgifter kommer från en rad högt uppsatta tjänstemän inom libyska regeringen, NATO och brittiska underrättelsetjänster.

Men trots tydliga larmsignaler gör Migrationsverket ytterst lite för att fånga in personer med kopplingar till IS. Utredningar med syriska sökanden begränsar sig med några ytliga frågor om den sökande hade deltagit i strider. Detta görs inte ens för att upptäcka eventuella kopplingar till IS utan för att bedöma om en person faller under exklusion-paragrafen i Genèvekonventionen. Onödigt att säga att en terrorist med målet att slinka in i Sverige för att utföra terrordåd lätt skulle besvara dessa frågor utan att påkalla misstanke.

Situationen har , tvärtom, blivit sämre jämfört med hur den var för ett par år sedan. På flera asylprövningsenheter sätts nyrekryterade oerfarna handläggare in på syriska ärenden därför att de anses vara ”okomplicerade”. Även om en handläggare fattar misstanke finns det ingen tid för att ställa följdfrågor och få mer information – utredningar med syriska flyktingar ska vara avklarade på högst 1,5 timme jämfört med 2,5 timmar med eventuella kompletteringar som en ”vanlig” asylutredning tar.

Som asylhandläggare förväntas man leverera minst tre beslut per vecka – det är ”ju fler desto bättre” som gäller. Det är antalet avgjorda ärenden som påverkar den individuella lönesättningen och möjligheten att få en fast anställning. Därför ställs varje medarbetare på Migrationsverket inför ett val – att jaga produktionsmål och pinnar eller att göra ett bra arbete.  Enligt myndighetens uppgift har 130 asylsökanden remitterats till Säpo hittills i år, en ökning jämfört med året innan. Dock i avsaknaden av en effektiv screeningsrutin är detta en förtjänst av enskilda engagerade tjänstemän som många gånger arbetar i motvind på bekostnad av sin privata tid. Mot bakgrund av detta framstår Migrationsverkets senaste planer att anställa ett fåtal personer med specialkompetens för att screena sökanden med terrorkopplingar någon gång i höst som otillräckliga.

Samtidigt har Storbritannien tillämpat en avancerad screeningsrutin sedan år 2005. Det är brittiska gränsbevakningsmyndigheten UKBA som har ansvar för att fånga in misstänkta terrorister och krigsförbrytare i början av asylprocessen. Att införa en screening med hjälp av kompetent personal från gränspolisen kan vara en väg att gå även i Sverige. Att se över rutiner vid asylprocessen är inte minst aktuellt i nuläget med dagens höga inströmning till landet. De allra flesta av asylsökanden är människor med goda intentioner som har kommit till Sverige för en bättre framtid. Det är därför än viktigare att lokalisera enstaka personer med avsikter och förmåga att begå terrorhandlingar i Sverige.

”De väntar bara på order. Du får se”, sa en människosmugglare om IS-krigare som hen skickar till Europa i intervjun med Buzzfeed. Sverige har länge varit relativt förskonat från terrordåd. Dock finns det inga garantier att så kommer att vara fallet även i framtiden. I en värld med allt öppnare gränser bör myndigheterna hänga med i utvecklingen. Om inget görs och det snabbt kan Migrationsverkets slapphet stå Sverige dyrt.

Artikeln skriven för Aftonbladet

 

 

Swish: 070-4396358


PayPal - Det tryggare, enklare sättet att betala online!


Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

Bli månadsgivare

PlusGiro: 69 50 87-7

Annonser

INTERNATIONALEN ”AVSLÖJAR”

Nästa gången tidningen Internationalen med Per Leander i spetsen slog till  var veckan efter att Aftonbladet publicerat min och Lisa Röstlunds reportage om att Vänsterpartiet betalade bistånd till pro-ryssar i Ukraina. En av källorna var Nina Potarskaja – en känd profil i den ukrainska vänsterrörelsen.  Hon var så klart inte den enda källan utan en av flera men Aftonbladets redaktion bestämde att ta endast henne med i artikeln för att få plats med bland annat inforutor och intervjuer med huvudpersoner – inget märkligt med det. För en media är viktigast att uppgifter bekräftas av flera källor för att kunna publicera dem. Mina uppgifter bekräftades, förutom Vänsterpartiets egna dokument och årsredovisningar samt utdrag från banktransaktioner, även av andra före detta medlemmar i den organisation som Vänsterpartiet finansierade – bland annat av Sergej Kutnij vars viktiga vittnesmål inte fick plats i texten. Läsarna behöver dock inte vara utsatta för en lång förteckningslista över alla bevis och vittnesmål – det grovarbete gör redaktionen. Det är ju en artikel det handlar om i slutändan, inte en stämningsansökan.

aft

När jag kontaktade Nina Potarskaja för första gången introducerade jag mig som journalist och ställde några frågor via chattfunktionen på Facebook. Skärmdumpar över konversationen blev till stor hjälp efteråt. Efter att ha svarat på mina frågor krävde Potarskaja plötsligt att få se hela artikeln innan den publiceras. Detta krav var förstås omöjligt att tillmötesgå vilket jag förklarade för henne. Jag  hörde inte mer av henne fram till en vecka efter Aftonbladets publicering av vårt reportage. Hon skrev en statusuppdatering på sin Facebook som antydde att hon aldrig ställde upp på någon intervju med mig vilket inte stämde.

CAeTvwSU8AA90ph.jpg large
Skärmdump av intervjun med Potarskaja

När jag konfronterade henne med skärmdumpar från vår konversation ändrade hon sig blixtsnabbt och började påstå att hon inte hade godkänt publiceringen av hennes namn i tidningen. Det stämmer inte heller eftersom hon aldrig uttryckte något önskemål om att förbli anonym. En dag innan artikeln kommit ut frågade Aftonbladets redaktion mig om det var okej att uppge hennes namn vilket jag svarade ja till. Min bedömning var att Nina Potarskaja är en offentlig person i Ukraina.  Hennes citat var ordagrant översatta (här och här finns en översättning från en oberoende tredje part senare på Twitter när Internationalen drev tesen om att jag både förfalskat intervjun OCH medvetet felciterat Potarskaja samtidigt – den språkkunnige politiska redaktören för Eskilstuna Kuriren Alex Voronovs översättning stämde överens med min version som publicerades i Aftonbladet). Uppgifter som hon lämnade var inte unika eller känsliga och kunde på inget sätt leda till att hon skulle utsättas för hot. Ur alla möjliga perspektiv var publiceringen av hennes namn rimligt.

Per Leander besvärade sig dock inte över allt detta och Internationalen gick ut med följande krigsrubriken: ”Nina Potarskaja: ”Intervjun med mig i Aftonbladet var falsk”  Artikeln antydde att Egor Putilov fortsatte sin ”kampanj” mot ”den demokratiska vänstern” i Ryssland och Ukraina och mer eller mindre planterade en falsk historia hos Aftonbladet. Som ”bevis” hade Leander tagit upp sina ett halvårs gamla osanningar som redan dementerades i mitt förra inlägg. Denna artikeln har blivit en källa för andra mikroskopiska vänstertidningar såsom Proletären, Avanti! och Flamman som alla reagerade mycket starkt på att deras gullegris – pro-Putins stalinister i Ukraina hamnade i offentlighetens ljus på grund av den kontroversiella finansieringen från Vänsterpartiet. Leanders motiv är glasklara och förtjänar knappt en ny genomgång. Det som var intressant för mig var varför just Potarskaja valde att göra bort sig på det här sättet. Efter att samtal med en rad källor i Ukraina har följande bild vuxit fram.

Nina Potarskaya ville starta ett nytt vänsterparti på den tiden och bli ledaren för partiet. Stora förhoppningar la hon på finansieringen från västerländska systerpartier – och inte minst Vänsterpartiet och deras biståndsorgan VIF. Hon hade redan haft att göra med dem innan och behöll kontakter med gamla kamrater. Detta i sig var dock inte tillräckligt nog för att försöka dementera sina egna ord. Det som blev avgörande enligt mina källor var ett tryck från representanter från VIF som hon utsattes för – samma VIF som hon hoppades på att få finansieringen ifrån. VIFs dåvarande internationell sekreterare Joel Nilsson utmärkte sig genom att det tog mig runt 20 mejl att få en telefonintervju på en kvart med honom. Efter att artikeln kommit ut i Aftonbladet blev han dock hyperaktiv och mejlbombade Aftonbladets redaktion med mejl som sammanfattningsvis handlade om att ”siffrorna (i artikeln – anm.) var helt fel”.

När han ombads att precisera vilka siffror exakt det var fel på försvann han lika plötsligt som han dök upp. En annan person som var styrelsemedlem i VIF under en lång tid och i stort sett drev igenom alla ryska och ukrainska projekt var Patrik Bergwall. Han var även personligen bekant med Potarskaja. Enligt mina källor, är det oklart vem av de två utövade press på Nina men resultatet är tydligt – hennes osanna anklagelser gav möjligheten till Leander att föra fram sin agenda och skapa ett narrativ om en vilsen frilansjournalist som på beställning av ”ukrainska nationalistiska anarkister” (vilka är de?)  smutskastar ”den demokratiska vänstern i Ukraina och Ryssland”, ett narrativ som togs tacksamt emot av auktoritära vänsterns ytterkant – i form av diverse trotskister, smygstalinister och annan undervegetation.  Hade jag inte haft skärmdumpar och till exempel bara bandat intervjun vilket är det vanligaste arbetssättet hade det varit väldigt svårt för mig att prova att intervjun hade ägt rum. Det bör tilläggas att jag har anmält Internationalens artikel samt artiklar i Flamman, Proletären och Avanti! som bygger som Internationalens text till Pressombudsman som granskar deras påståenden.

le
Leander och grundaren av kontroversiella Vänsterfronten Ilja Ponomarjov

Egor Putilov, Per Leander och Aleksej Sachnin

Efter att Arbetaren hade publicerat min artikel om pr-makarna bakom Putins propagandakrig som nämnde bland andra Aleksej Sachnin satte Per Leander igång en kampanj mot mig i sin tidning Internationalen. Inom loppet av 4 månader kom det ut minst tre artiklar som behandlade Egor Putilov. Tyvärr, måste jag konstatera att Leander sprider grova lögner i dessa artiklar. Det är djupt beklagligt att hans kamrater från två partianknutna tidningar Proletären och Avanti! på vänsterkanten okritiskt och utan någon källkritik återgav Leanders lögner i sina publikationer.

Innan jag går vidare på vad som är fel i hans påståenden låt mig förklara varför Per Leander ägnar så mycket tid åt att svartmåla Egor Putilov. Leander är de-facto medlem i Socialistiska partiet som tillsammans med SKP (Sveriges kommunistiska parti) har intagit en uttalat prorysk hållning i frågor om Krim och Ukraina. Det är just detta parti som ger utrymme till Aleksej Sachnin som, enligt min bedömning, målmedvetet försöker påverka opinionen i Sverige i en mer Kreml-vänlig rikting. Aleksej Sachnin:

10178148_828775823870005_606592478943086753_n

Därför var det av största intresse för både Sachnin och Leander att ifrågasätta mina uppgifter och svartmåla mig personligen för att fortsätta sin verksamhet, publicera sina debattartiklar osv.. Att döma av att Sachnins artiklar fortsätter att publiceras av Aftonbladet Kultur kan man säga att deras taktik lyckades. Utöver detta, är Per Leander Sachnins personliga vän. Här är en bild från deras resa till Finland från Aleksej Sachnins facebook (Leander till vänster, Sachnin till höger):

Featured image

Per Leander översätter Aleksej Sakhnins artiklar och får 50% av arvoden därför ligger det även i hans ekonomiska intresse att Sakhnin fortsätter att vara efterfrågad som ”ledaren av ryska oppositionen i exil” och debattör. Genom Sachnin fick Leander tillgång till ett nätverk av politiska aktörer med kopplingar till ryska säkerhetstjänster och mäktiga klaner. En av dem är Ilja Ponomarjov – även han behandlades i min artikel i Arbetaren. Leander och Ponomarjov under Ponomarjovs vistelse i Stockholm:

11148742_10152961813412981_5914539782949239383_n

Allt detta underminerar Per Leanders publicistiska trovärdighet i mina ögon. Mer om fakta om Leanders anklagelser mot min artikel som återfinns även i tidningar Proletären, Avanti! och till viss del – även i Flamman.

1. Det finns inga påståenden om att Sachnin skulle ha kommit till Sverige på falska grunder i den här artikeln vilket Leander insinuerar. Detta påstående får Leander själv stå för.

2. Leander tycker att det som jag skrev om Ponomarjov inte kan stämma därför att han röstade emot annekteringen av Krim och är politisk flykting. Det stämmer att Ponomarjov röstade emot annekteringen av Krim. Denna gest hade enbart en symbolisk betydelse, enligt min mening. Samtidigt återspeglar den den mer sofistikerade (jämfört med vissa partikamrater) hållningen i frågan som Ponomarjov driver. Den är nämligen att kritisera ”både” Kreml och Ukraina som ska framstå som lika medskyldiga i Ukrainakrisen. Jag har valt att inte ta det upp i artikeln för att inte bredda ut den för mycket och undvika att fokusera för mycket på enskilda figurer. Ponomarjov är inte politisk flykting.

3. Leander anklagar mig för att inte ha tagit upp Udalcov. Man kan visst ha synpunkter på vad som borde ha inkluderats i en artikel. Dock anser jag inte att Udalcov borde ha tagits upp här just därför att då skulle jag behöva fördjupa mig i kampen mellan olika klaner i Kreml. Udalcov tros ha kopplingar till en av klanerna som för närvarande är försvagad vilket förklarar hans fängslande. Det är dock mest rykten och antaganden som det bygger på därför skulle det inte vara möjligt att skriva om det om man vill vara seriös. Men ska man avstå från att publicera fakta som finns bara därför att det inte går att skriva om Udalcov? Jag tycker inte det. Enligt Ponomarjov var Udalcov aldrig ledaren för Vänsterfronten utan snarare en frontfigur för pressen – enligt en överenskommelse. Razvozhaev har inte varit någon ledare för Vänsterfronten heller.

5. Leander påstår att intervjupersoner från mina tidigare artiklar på temat tog sina ord tillbaka. Det stämmer att det har publicerats två artiklar på temat i Ryssland. Resten stämmer dock inte. Ingen av de intervjuade trädde fram med förklaringar om att jag hade förfalskat deras citat. Citaternas autenticitet är lätt att kontrollera eftersom de flesta intervjuerna gjordes via Facebookchatten och allt finns sparat. Ponomarjov sa aldrig att han lägger upp hela intervjun som bevis på att jag ljuger. Tvärtom beklagade han att jag använde ytterst lite av intervjun i mina artiklar och la därför fram hela texten. Ironiskt nog bekräftar intervjun mina uppgifter samt kastar ljus på nya spännande omständigheter.

6. Leander insinuerar att tidningen Colta bad om ursäkt och tog ner artikeln. Det stämmer inte. Det stämmer inte heller att Colta hade publicerat ett fördömande från ett ”50-tal” representanter av en trotskistisk organisation. Jag tycker inte att det är relevant överhuvudtaget att dra in andra publikationer i den här debatten. Däremot eftersom Leander tog det upp vill jag svara på anklagelserna. Efter att min första artikel kommit ut i Colta blev redaktionen utsatt för enorma påtryckningar – och inte bara av folk från vänsterkanten. Jag blev själv hotad flera gånger både före och efter publiceringen. Dock är det klart att faran är mycket mer påtaglig för en redaktion som fysiskt befinner sig i Ryssland – med tanke på hur många ryska journalister mördats till följd av sin rapportering. Trots detta och trots hårda krav på att ta ner artikeln har redaktionen hållit ut. Artikeln är fortfarande tillgänglig på Coltas hemsida.

I enlighet med sin policy har redaktionen tackat ja till att ge representanter från Vänsterfronten en möjlighet att svara på anklagelserna. Även jag fick tillfälle att skriva mitt svar på Vänsterfrontens reaktion där jag bland annat passade på att rätta ett faktafel som egentligen kommer från en sidolinje i reportaget – ett namn av en ledare för en filosofisk rörelse i Ryssland som förenar flera makthavare och som Sachnin säger sig ha en koppling till var fel. Chefredaktören passade på att be om ursäkt just för det felet – eftersom det orsakade ramaskri bland följare av denna rörelse. Redaktören underströk dock att ursäkten omfattar inte artikelns budskap samt att Vänsterfrontens reaktion var oproportionerlig och att vänstern borde rannsaka sig själva.

7. Vidare ägnar sig Leander åt att tillskriva mig åsikter som jag aldrig uttryckt – i synnerhet om att högerextremister i Ukraina inte är något problem.

8. Det är också värt att notera att Arbetarens redaktion inte har tagit tillbaka ett ord i artikeln trots påtryckningar från pro-ryssar på vänsterkanten. Jag kan även säga att innan publiceringen kontrollerades varje påstående i artikeln noggrant av redaktionen. Detta bevisar ännu en gång att artikeln är baserad på fakta till punkt och pricka.

Sist men inte minst – artikeln i Internationalen samt kopplade artiklar i ett antal andra partianknutna tidningar så som Proletären med flera som har Internationalen som sin enda källa är nu föremål för prövning i PO.