Hur opartiskt är public service?

Den 10e december 2015 blev jag kallad till min chef på SR Luise Steinberger.

– Vi fick ett mejl som uppmärksammar oss på dina debattartiklar i flyktingfrågan.  Vår chef Ingemar har bestämt att du inte kan rapportera något om flyktingkrisen hos oss.

Hon syftade på flera debattartiklar som jag hade skrivit som fd asylhandläggare på Migrationsverket innan jag anställdes på SR och som publicerades av SvD, Aftonbladet och Dagens Samhälle.  Artiklarna tog inte ställning för eller emot migrationen utan hade fokus på tekniska brister vid handläggning av asylärenden.

– Om du vill fortsätta arbeta här kan du inte skriva något mer om det …eh ta ställning i frågan till exempel på sociala medier heller. Det handlar om att man inte får ta ställning i kontroversiella frågor.

Jag försökte kontra:

-Men jag tar ju inte ställning i mina artiklar.

Hon tittade blankt på mig:

– Jag läste dina artiklar och jag tycker de är jättebra… men du kritiserar ändå systemet. Public service anklagas ju för att vara vänstervridet…

Samtalet (inspelningen kan höras på länken nedan) ägde rum under den pågående debatten på de liberala ledarsidorna om SR och SVTs senaste rekryteringar och jag trodde att hon som trogen soldat i public services tjänst skulle avfärda anklagelserna bestämt. Men hon sa:

– Personligen håller jag med om det. Det händer att folk bryter mot programreglerna som vi har och det är okej om de uttalar sig vänsteranstruket. Men om de inte uttalar sig vänsteranstruket… eeh… då har de genast cheferna.  Om jag ska vara helt ärlig – om man förbjuds att rapportera om ett visst ämne, särskilt om ett viktigt ämne, då är man inte särskilt användbar för oss som inhoppsvikarie…

Och jag var just en inhoppsvikarie. Sådana samtal med yttrandeförbud och förtäckta hot om uppsägning förekommer i det land jag är ifrån – en åsiktsdiktatur som styrs med järnhand. Som den gången 2012 då jag efter mina reportage från Syrien för ryska medier om Assadpolisens övergrepp mot folket fick en order från mina redaktörer att tagga ner, vara mer ”objektiv” och sluta skriva om Syrien. Jag svarade då med att avbryta samarbetet med ryska redaktionen och börja skriva på svenska – men ibland känns det som att jag aldrig lämnat Ryssland.

För att reda ut frågetecken bestämde jag mig för att prata med den högre chef som direktivet uppgavs komma ifrån – Ingemar Löfgren.

– Jag läste dina artiklar och jag tycker inte heller att de är särskilt anmärkningsvärda men våra lyssnare kan ifrågasätta att något material du gör för oss kan du ha gjort just därför att du skrev dessa artiklar.

– Men varför får jag inte skriva telegram (nyheter på hemsidan – anm.) i så fall? De läggs upp osignerade så ingen kommer att kunna dra den kopplingen. Det blir ju konstigt när den person på redaktionen som är mest insatt i migrationsfrågan inte får skriva om den.

Chefen blev röd i ansiktet.

– Ja… eeh… du… det är förtroende som det handlar om i slutändan…

Förtroendet fanns inte längre tydligen: fyra dagar efter det här samtalet fick jag besked om att jag stängs av från tjänsten och inte längre är aktuell för anställningen på SR.

Så nu har jag svaret – ganska partiskt. Tänk på det nästa gång ni lyssnar på Ekot.

Egor Putilov,
fd asylhandläggare, fd reporter på SR

 

Annonser

God god man

Med anledning av ett uppmärksammat och intressant reportage om ensamkommande som sändes av Studio Ett i förra veckan kommer min första historia handla just om ensamkommande. I början av mitt arbete som handläggare hade jag ett så kallat ”mottagningens utredningssamtal” med en 17-åring från Irak. Syftet med sådana samtal är att utreda barnens hemvist, familjebild och hälsotillstånd. Den här informationen används senare såväl i asylprövningen när det kommer till prövningen av deras asylskäl, som i mottagningen om det blir fråga om ett avslag och – eventuellt – utvisning. Vanligtvis har man 2,5 timmar på sig för att gå igenom ett protokoll och ställa alla obligatoriska frågor samt följdfrågor. Vid samtalet måste en god man närvara och vanligtvis genomförs sådana utredningar med hjälp av en telefontolk.

God man brukar vara en välvilligt inställd pensionerad svensk som ser sitt uppdrag som ett slags civilt engagemang. De har varierande kunskapsnivåer om asylprocessen i sig, men det är å andra sidan inte något som krävs för att bli en god man då deras främsta uppgift är att se till att det tas hänsyn till barnens intressen. Vissa gode män tog på sig tiotals uppdrag samtidigt och gjorde det i princip till ett heltidsarbete som de inte riktigt mäktade med. Några andra åkte på lyxresor med sin familj, inklusive barnet. Resor som kunde gå till Grand Hotell i Stockholm där de bodde i flera nätter, därtill tillkom utlägg för mat. Det finns också exempel på där man tagit med ett ensamkommande på skidsemester Åre, detta för att sedan fakturera Migrationsverket hela beloppet. Eftersom det gjordes med hänvisning till att resorna var nödvändiga för barnens integration kunde Migrationsverket inte vägra att betala och fick således stå för hela notan. Dylika exempel var dock i minoritet. De flesta gode män var anständiga människor som gjorde sitt bästa för att sköta kontakten med Migrationsverket och andra myndigheter på ett bra sätt. I detta ärende jag nu kommer berätta om gick det dock fel från början.

–          Fixar du kaffe åt mig? – sa han istället för en hälsning när jag mötte upp dem i receptionen.

Det var hans första uppdrag som god man. En medelålders man från mellersta Sverige, han verkade vara på krigsstigen mot Migrationsverket i stort men också mot mig personligen. Jag hade förståelse för hans agerande – om man tar på sig ett sådant uppdrag kan man knappt vara neutral i ärendet. Man tror på ”sitt” barn helhjärtat, vill att det stannar kvar i Sverige – och misstror myndigheter som ska pröva fallet. I vanliga fall måste vi faktiskt bjuda på kaffe. Som våra chefer sa till oss, handläggare är ett serviceyrke och vi måste göra allt för att våra ”kunder” (läs asylsökande) blir glada. I detta fall var de dock redan försenade till mötet i en kvart och den dyrbara tolktiden som Migrationsverket skulle debiteras för, oavsett om den användes eller ej, tickade på.

–          Tyvärr, måste vi gå igenom mycket idag och vi har inte så lång tid kvar så vi får ta det i pausen, – sa jag och fick en mördarblick tillbaka.

Hans klient såg ”möjligtvis lite äldre” ut som man brukar definiera det i Migrationsverkets korridorer – för att det är ju svårt med ålder. Hans svar på mina frågor var dock på en 5-årings nivå. Nej, han kommer inte ihåg hur gamla hans föräldrar är. Inte heller vad den gata han bodde på i Bagdad i hela sitt liv heter. Skulle han kunna beskriva vad för butiker och restauranger som finns på gatan? ”Det är en vanlig gata”, blev svaret. På de frågor som jag lyckades att få ett konkret svar på stämde inte mycket överens med verkligheten.

Som handläggare får vi inte ifrågasätta asylsökandens uppgifter om de inte har ett offentligt biträde med sig under samtalet. Vår uppgift är att ställa frågor och skriva ned svar – så det är lite svårt att förstå varför sådana samtal kallas utredning och vad exakt vi utreder.

Dock, om man inte kan grunder om sin hemstad, sin skola eller gatan man bott på i hela sitt liv, blir det ett ifrågasättande i sig om man fortsätter följa protokollet för att ställa fler frågor. Till slut insåg även sökanden själv att det var märkligt att han inte kan någonting om Irak.

Ungefär en timme in i samtalet reste 17-åringen sig och sa att han var trött och ville hem. God man började trösta honom och anklaga mig för att ha triggat igång ett posttraumatiskt stressyndrom hos barnet trots att vi inte gick in på asylskäl vid sådana samtal. Han var fullständigt förbannad och krävde att vi skulle avbryta omedelbart vilket också blev fallet. De åkte hem till HVB-boendet och några dagar senare trillade ett klagomål från honom i riktad mot mig.

Jag var otrevlig, barnet kände sig ifrågasatt och ”traumatiska upplevelser började komma tillbaka”. Han kräver en annan handläggare eftersom barnet saknar förtroende för mig. Det fick han givetvis. Jag blev samtidigt uppkallad till min chef som sa att jag måste bli (ännu) bättre i mitt bemötande. Och servera kaffe förstås.

Ett par månader efter den här händelsen hade den människosmugglare som tog 17-åringen till Sverige tröttnat på att vänta på att få in resten av betalningen för sina tjänster och skickade därför hans pass till Migrationsverket – detta är en vanlig hämnd i sådana kretsar. Av passet framgick att 17-åringen egentligen är i 25-års åldern och har ett permanent uppehållstillstånd i Spanien där han bott i princip i hela sitt liv. Detta förklarade varför han visste så lite om Irak.

Hans god man som slagits för honom så mycket (även hos andra myndigheter, inte bara hos Migrationsverket) bad om entledigande samma dag detta blev känd. Så vitt jag vet ville han inte ha några nya uppdrag.

Berättelser inifrån Migrationsverket

Efter att ha jobbat som handläggare på olika positioner inom Migrationsverket inser jag idag att det finns ett stort intresse bland allmänheten kring hur en asylprocess ser ut i verkligheten. Samtidigt är det svårt att få någon tillförlitlig information inifrån verket – inte minst på grund av en utbredd tysthetskultur med anställda som skräms till tystnad genom osäkra visstids- och vikarieanställningar, samt via ständig övervakning.

Jag tycker att det är viktigt att allmänheten får insyn i den process som i grunden påverkar Sverige väldigt mycket – både politiskt, ekonomiskt och socialt. Därför kommer jag att dela med mig av mina egna erfarenheter på den här bloggen – bland annat för att undanröja en del myter som bildats kring asylprocessen, samt för att berätta om processen ur en asylhandläggares perspektiv. I varje inlägg ska jag förutsättningslöst beskriva ett ärende – givetvis utan att ange några namn på de asylsökande eller anställda.

Jag började arbeta på Migrationsverket i januari 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015.

Under förra året skrev jag ett antal debattartiklar för Aftonbladet, SvD och Dagens Samhälle. Artiklar som uppmärksammade olika brister inom asylhandläggningen.

Här kan ni ta del av debattartiklarna:

För lätt för IS-krigare att ta sig in i Sverige

Därför har Hans Rosling fel om migrationen

Fler ensamkommande borde kunna återvända

Sverige klarar inte att skicka tillbaka folk

Jag blev dödshotad – polisen gjorde inget

Följ mig gärna på Twitter såväl som på Facebook för att inte missa nya inlägg med hashtag #asyl
Prenumerera också på denna blogg om ni vill veta mer om asylinvandringen och Migrationsverkets arbete med asyl.

Jag blev dödshotad – polisen gjorde inget

Problematik med hot och våld har länge funnits med i den svenska asylprocessen. Gårdagens mord är en tragisk men logisk konsekvens av den nonchalans med vilken myndigheterna hanterar asylsökanden som begår brott.

”Jag ska vänta ut dig tills du går hem och skära halsen av dig”, skrek en asylsökande till mig på första veckan på det nya jobbet som handläggare på Migrationsverket i Örebro. Han visade övertygande med sina händer hur han skulle göra det.

Jag hade blivit ombedd av en kollega att komma ner till receptionen för att tolka åt en man från Ryssland som klagade på att maten på boendet saknade variation. När han fick höra att det inte gick att göra så mycket åt det blev han genast aggressiv och det var då hotet uttalades.

Det var en omskakande upplevelse – jag kommer länge att minnas hur jag gick hem den dagen, tittade mig nervöst omkring, försökte att skanna av portar och andra möjliga gömställen, stundtals gripen av panik för att en galning med kniv när som helst skulle kunna angripa mig.

Hot mot tjänsteman är ett grovt brott med fängelse upp till fyra år på straffskalan. Men trots detta samt att flera kollegor var vittnen till händelsen och förhördes av den polispatrull som dök upp en halvtimme efter larmet så lades utredningen ner. I beslutet stod det att det ”inte gick att förhöra den utpekade personen” trots att han hela tiden var kvar på ett och samma boende.

En direkt följd av detta blev att mannen fortsatte att hota både personal från Migrationsverket och på boendet. En i personalen omplacerades till ett annat boende på grund av hans hotfulla beteende. Alla hot polisanmäldes enligt gällande rutin men inget av dem fick någon reaktion från ordningsmakten – anmälningarna lades ner nästan direkt trots vattentät bevisning.

Så småningom bestämde sig mannen för att återta sin asylansökan och återvända till Ryssland – efter att ha fått ett återetableringsstöd på ca 70 000 kr utbetalat till sig och sin familj. Den dagen han kvitterade ut bidraget i en rysk bank i Moskva skickade han ett sms med nya hot till den handläggare som hjälpte honom med flygbiljetter och hemresan.

Mannen har inte fått något återreseförbud till Sverige och kan i princip komma tillbaka när som helst.

Det här ägde rum i november 2012 men sedan dess har inte mycket förändrats i hur myndigheterna hanterar de asylsökande som uppvisar ett öppet förakt mot rättsstaten och samhället. Som tur är hann just den här mannen inte skada någon på riktigt – bortsett från psykiskt lidande.

Men oftast har personer som har skadat andra fysiskt en gedigen historik av ett våldsamt och brottsligt beteende både mot personalen och mot andra asylsökande – som konsekvent nonchaleras av polisen.

Att varje brott ska få en strafflig påföljd är en av de fundamentala principerna i en fungerande rättsstat. Likaså – allas likhet inför lagen.  När brott ignoreras skickar det fel signaler vilket i allra värsta fall kan leda till att oskyldiga råkar illa ut.

Det är dags för Migrationsverket och polisen att omvärdera sin strategi att hantera asylsökande som begår brott – innan fler människor skadas.

Artikeln skriven för Aftonbladet

INTERNATIONALEN ”AVSLÖJAR”

Nästa gången tidningen Internationalen med Per Leander i spetsen slog till  var veckan efter att Aftonbladet publicerat min och Lisa Röstlunds reportage om att Vänsterpartiet betalade bistånd till pro-ryssar i Ukraina. En av källorna var Nina Potarskaja – en känd profil i den ukrainska vänsterrörelsen.  Hon var så klart inte den enda källan utan en av flera men Aftonbladets redaktion bestämde att ta endast henne med i artikeln för att få plats med bland annat inforutor och intervjuer med huvudpersoner – inget märkligt med det. För en media är viktigast att uppgifter bekräftas av flera källor för att kunna publicera dem. Mina uppgifter bekräftades, förutom Vänsterpartiets egna dokument och årsredovisningar samt utdrag från banktransaktioner, även av andra före detta medlemmar i den organisation som Vänsterpartiet finansierade – bland annat av Sergej Kutnij vars viktiga vittnesmål inte fick plats i texten. Läsarna behöver dock inte vara utsatta för en lång förteckningslista över alla bevis och vittnesmål – det grovarbete gör redaktionen. Det är ju en artikel det handlar om i slutändan, inte en stämningsansökan.

aft

När jag kontaktade Nina Potarskaja för första gången introducerade jag mig som journalist och ställde några frågor via chattfunktionen på Facebook. Skärmdumpar över konversationen blev till stor hjälp efteråt. Efter att ha svarat på mina frågor krävde Potarskaja plötsligt att få se hela artikeln innan den publiceras. Detta krav var förstås omöjligt att tillmötesgå vilket jag förklarade för henne. Jag  hörde inte mer av henne fram till en vecka efter Aftonbladets publicering av vårt reportage. Hon skrev en statusuppdatering på sin Facebook som antydde att hon aldrig ställde upp på någon intervju med mig vilket inte stämde.

CAeTvwSU8AA90ph.jpg large
Skärmdump av intervjun med Potarskaja

När jag konfronterade henne med skärmdumpar från vår konversation ändrade hon sig blixtsnabbt och började påstå att hon inte hade godkänt publiceringen av hennes namn i tidningen. Det stämmer inte heller eftersom hon aldrig uttryckte något önskemål om att förbli anonym. En dag innan artikeln kommit ut frågade Aftonbladets redaktion mig om det var okej att uppge hennes namn vilket jag svarade ja till. Min bedömning var att Nina Potarskaja är en offentlig person i Ukraina.  Hennes citat var ordagrant översatta (här och här finns en översättning från en oberoende tredje part senare på Twitter när Internationalen drev tesen om att jag både förfalskat intervjun OCH medvetet felciterat Potarskaja samtidigt – den språkkunnige politiska redaktören för Eskilstuna Kuriren Alex Voronovs översättning stämde överens med min version som publicerades i Aftonbladet). Uppgifter som hon lämnade var inte unika eller känsliga och kunde på inget sätt leda till att hon skulle utsättas för hot. Ur alla möjliga perspektiv var publiceringen av hennes namn rimligt.

Per Leander besvärade sig dock inte över allt detta och Internationalen gick ut med följande krigsrubriken: ”Nina Potarskaja: ”Intervjun med mig i Aftonbladet var falsk”  Artikeln antydde att Egor Putilov fortsatte sin ”kampanj” mot ”den demokratiska vänstern” i Ryssland och Ukraina och mer eller mindre planterade en falsk historia hos Aftonbladet. Som ”bevis” hade Leander tagit upp sina ett halvårs gamla osanningar som redan dementerades i mitt förra inlägg. Denna artikeln har blivit en källa för andra mikroskopiska vänstertidningar såsom Proletären, Avanti! och Flamman som alla reagerade mycket starkt på att deras gullegris – pro-Putins stalinister i Ukraina hamnade i offentlighetens ljus på grund av den kontroversiella finansieringen från Vänsterpartiet. Leanders motiv är glasklara och förtjänar knappt en ny genomgång. Det som var intressant för mig var varför just Potarskaja valde att göra bort sig på det här sättet. Efter att samtal med en rad källor i Ukraina har följande bild vuxit fram.

Nina Potarskaya ville starta ett nytt vänsterparti på den tiden och bli ledaren för partiet. Stora förhoppningar la hon på finansieringen från västerländska systerpartier – och inte minst Vänsterpartiet och deras biståndsorgan VIF. Hon hade redan haft att göra med dem innan och behöll kontakter med gamla kamrater. Detta i sig var dock inte tillräckligt nog för att försöka dementera sina egna ord. Det som blev avgörande enligt mina källor var ett tryck från representanter från VIF som hon utsattes för – samma VIF som hon hoppades på att få finansieringen ifrån. VIFs dåvarande internationell sekreterare Joel Nilsson utmärkte sig genom att det tog mig runt 20 mejl att få en telefonintervju på en kvart med honom. Efter att artikeln kommit ut i Aftonbladet blev han dock hyperaktiv och mejlbombade Aftonbladets redaktion med mejl som sammanfattningsvis handlade om att ”siffrorna (i artikeln – anm.) var helt fel”.

När han ombads att precisera vilka siffror exakt det var fel på försvann han lika plötsligt som han dök upp. En annan person som var styrelsemedlem i VIF under en lång tid och i stort sett drev igenom alla ryska och ukrainska projekt var Patrik Bergwall. Han var även personligen bekant med Potarskaja. Enligt mina källor, är det oklart vem av de två utövade press på Nina men resultatet är tydligt – hennes osanna anklagelser gav möjligheten till Leander att föra fram sin agenda och skapa ett narrativ om en vilsen frilansjournalist som på beställning av ”ukrainska nationalistiska anarkister” (vilka är de?)  smutskastar ”den demokratiska vänstern i Ukraina och Ryssland”, ett narrativ som togs tacksamt emot av auktoritära vänsterns ytterkant – i form av diverse trotskister, smygstalinister och annan undervegetation.  Hade jag inte haft skärmdumpar och till exempel bara bandat intervjun vilket är det vanligaste arbetssättet hade det varit väldigt svårt för mig att prova att intervjun hade ägt rum. Det bör tilläggas att jag har anmält Internationalens artikel samt artiklar i Flamman, Proletären och Avanti! som bygger som Internationalens text till Pressombudsman som granskar deras påståenden.

le
Leander och grundaren av kontroversiella Vänsterfronten Ilja Ponomarjov

Egor Putilov, Per Leander och Aleksej Sachnin

Efter att Arbetaren hade publicerat min artikel om pr-makarna bakom Putins propagandakrig som nämnde bland andra Aleksej Sachnin satte Per Leander igång en kampanj mot mig i sin tidning Internationalen. Inom loppet av 4 månader kom det ut minst tre artiklar som behandlade Egor Putilov. Tyvärr, måste jag konstatera att Leander sprider grova lögner i dessa artiklar. Det är djupt beklagligt att hans kamrater från två partianknutna tidningar Proletären och Avanti! på vänsterkanten okritiskt och utan någon källkritik återgav Leanders lögner i sina publikationer.

Innan jag går vidare på vad som är fel i hans påståenden låt mig förklara varför Per Leander ägnar så mycket tid åt att svartmåla Egor Putilov. Leander är de-facto medlem i Socialistiska partiet som tillsammans med SKP (Sveriges kommunistiska parti) har intagit en uttalat prorysk hållning i frågor om Krim och Ukraina. Det är just detta parti som ger utrymme till Aleksej Sachnin som, enligt min bedömning, målmedvetet försöker påverka opinionen i Sverige i en mer Kreml-vänlig rikting. Aleksej Sachnin:

10178148_828775823870005_606592478943086753_n

Därför var det av största intresse för både Sachnin och Leander att ifrågasätta mina uppgifter och svartmåla mig personligen för att fortsätta sin verksamhet, publicera sina debattartiklar osv.. Att döma av att Sachnins artiklar fortsätter att publiceras av Aftonbladet Kultur kan man säga att deras taktik lyckades. Utöver detta, är Per Leander Sachnins personliga vän. Här är en bild från deras resa till Finland från Aleksej Sachnins facebook (Leander till vänster, Sachnin till höger):

Featured image

Per Leander översätter Aleksej Sakhnins artiklar och får 50% av arvoden därför ligger det även i hans ekonomiska intresse att Sakhnin fortsätter att vara efterfrågad som ”ledaren av ryska oppositionen i exil” och debattör. Genom Sachnin fick Leander tillgång till ett nätverk av politiska aktörer med kopplingar till ryska säkerhetstjänster och mäktiga klaner. En av dem är Ilja Ponomarjov – även han behandlades i min artikel i Arbetaren. Leander och Ponomarjov under Ponomarjovs vistelse i Stockholm:

11148742_10152961813412981_5914539782949239383_n

Allt detta underminerar Per Leanders publicistiska trovärdighet i mina ögon. Mer om fakta om Leanders anklagelser mot min artikel som återfinns även i tidningar Proletären, Avanti! och till viss del – även i Flamman.

1. Det finns inga påståenden om att Sachnin skulle ha kommit till Sverige på falska grunder i den här artikeln vilket Leander insinuerar. Detta påstående får Leander själv stå för.

2. Leander tycker att det som jag skrev om Ponomarjov inte kan stämma därför att han röstade emot annekteringen av Krim och är politisk flykting. Det stämmer att Ponomarjov röstade emot annekteringen av Krim. Denna gest hade enbart en symbolisk betydelse, enligt min mening. Samtidigt återspeglar den den mer sofistikerade (jämfört med vissa partikamrater) hållningen i frågan som Ponomarjov driver. Den är nämligen att kritisera ”både” Kreml och Ukraina som ska framstå som lika medskyldiga i Ukrainakrisen. Jag har valt att inte ta det upp i artikeln för att inte bredda ut den för mycket och undvika att fokusera för mycket på enskilda figurer. Ponomarjov är inte politisk flykting.

3. Leander anklagar mig för att inte ha tagit upp Udalcov. Man kan visst ha synpunkter på vad som borde ha inkluderats i en artikel. Dock anser jag inte att Udalcov borde ha tagits upp här just därför att då skulle jag behöva fördjupa mig i kampen mellan olika klaner i Kreml. Udalcov tros ha kopplingar till en av klanerna som för närvarande är försvagad vilket förklarar hans fängslande. Det är dock mest rykten och antaganden som det bygger på därför skulle det inte vara möjligt att skriva om det om man vill vara seriös. Men ska man avstå från att publicera fakta som finns bara därför att det inte går att skriva om Udalcov? Jag tycker inte det. Enligt Ponomarjov var Udalcov aldrig ledaren för Vänsterfronten utan snarare en frontfigur för pressen – enligt en överenskommelse. Razvozhaev har inte varit någon ledare för Vänsterfronten heller.

5. Leander påstår att intervjupersoner från mina tidigare artiklar på temat tog sina ord tillbaka. Det stämmer att det har publicerats två artiklar på temat i Ryssland. Resten stämmer dock inte. Ingen av de intervjuade trädde fram med förklaringar om att jag hade förfalskat deras citat. Citaternas autenticitet är lätt att kontrollera eftersom de flesta intervjuerna gjordes via Facebookchatten och allt finns sparat. Ponomarjov sa aldrig att han lägger upp hela intervjun som bevis på att jag ljuger. Tvärtom beklagade han att jag använde ytterst lite av intervjun i mina artiklar och la därför fram hela texten. Ironiskt nog bekräftar intervjun mina uppgifter samt kastar ljus på nya spännande omständigheter.

6. Leander insinuerar att tidningen Colta bad om ursäkt och tog ner artikeln. Det stämmer inte. Det stämmer inte heller att Colta hade publicerat ett fördömande från ett ”50-tal” representanter av en trotskistisk organisation. Jag tycker inte att det är relevant överhuvudtaget att dra in andra publikationer i den här debatten. Däremot eftersom Leander tog det upp vill jag svara på anklagelserna. Efter att min första artikel kommit ut i Colta blev redaktionen utsatt för enorma påtryckningar – och inte bara av folk från vänsterkanten. Jag blev själv hotad flera gånger både före och efter publiceringen. Dock är det klart att faran är mycket mer påtaglig för en redaktion som fysiskt befinner sig i Ryssland – med tanke på hur många ryska journalister mördats till följd av sin rapportering. Trots detta och trots hårda krav på att ta ner artikeln har redaktionen hållit ut. Artikeln är fortfarande tillgänglig på Coltas hemsida.

I enlighet med sin policy har redaktionen tackat ja till att ge representanter från Vänsterfronten en möjlighet att svara på anklagelserna. Även jag fick tillfälle att skriva mitt svar på Vänsterfrontens reaktion där jag bland annat passade på att rätta ett faktafel som egentligen kommer från en sidolinje i reportaget – ett namn av en ledare för en filosofisk rörelse i Ryssland som förenar flera makthavare och som Sachnin säger sig ha en koppling till var fel. Chefredaktören passade på att be om ursäkt just för det felet – eftersom det orsakade ramaskri bland följare av denna rörelse. Redaktören underströk dock att ursäkten omfattar inte artikelns budskap samt att Vänsterfrontens reaktion var oproportionerlig och att vänstern borde rannsaka sig själva.

7. Vidare ägnar sig Leander åt att tillskriva mig åsikter som jag aldrig uttryckt – i synnerhet om att högerextremister i Ukraina inte är något problem.

8. Det är också värt att notera att Arbetarens redaktion inte har tagit tillbaka ett ord i artikeln trots påtryckningar från pro-ryssar på vänsterkanten. Jag kan även säga att innan publiceringen kontrollerades varje påstående i artikeln noggrant av redaktionen. Detta bevisar ännu en gång att artikeln är baserad på fakta till punkt och pricka.

Sist men inte minst – artikeln i Internationalen samt kopplade artiklar i ett antal andra partianknutna tidningar så som Proletären med flera som har Internationalen som sin enda källa är nu föremål för prövning i PO.