Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig?

Ett litet framgångsrikt land som plötsligt fick influx av ett stort antal kulturellt annorlunda migranter. Låter detta bekant? Ja, Libanon beskrevs som Schweiz av Mellanöstern och hade ett av de högsta BNP per capita i världen på 1950-talet. Landet utsattes dock för ett stort inflöde av palestinska flyktingar till följd av krig mellan arabstaterna och Israel. Man kan säga att globalisternas drömsamhälle med mångkultur och etnisk och kulturell rikedom var fullbordat i Libanon.

Föga förvånande gick något fel: de ökade motsättningarna har till slut utmynnat i ett inbördeskrig som pågick – officiellt – i 15 år (mellan 1975 och 1990) och resulterade i drygt 150 tusen döda.

Det finns en del likheter mellan Libanon och Sverige idag som gör det angeläget att titta närmare på den utveckling som har lett till inbördeskriget i Libanon. Den libanesiska statens svaghet ledde till att den kristna majoriteten som kände sig hotad av nyanlända och deras politiska krav började forma egna styrkor och militias. Det dröjde inte länge till att palestinska och muslimska organisationer började att förstärka sina egna trupper och skapa nya. Samtidigt uppmanade regeringen till ”enighet och försiktighet” medan polisen och armén i stort sett varit passiva för inte förarga någon av parterna.

Sverige är inte där än men bildandet av medborgargarden som svar på polisens tillbakadragande från landsbygden är redan inlett. Det är bara en tidsfråga när invandrargängen från förorter ska få en mer tydlig religiös och politisk profil. Många av så kallade (av SVT) ”IS-resenärer” rekryteras från denna miljö redan idag. Samtidigt fortsätter vänsterns identitetspolitik att odla hat mot Sverige och svenskar i förorter genom att beskylla individers egna brister eller styrkor på ras och ursprung.

Att döma av Alice Bah Kuhkes uttalande på politikerveckan i Järva om att förortsborna borde engagera sig mer i politiken försöker regeringen Löfven att påskynda denna utveckling. Det är extremt naivt att tycka att alla invandrare i förorterna kommer att engagera sig i ”arbetarrörelsen” eller ska vilja göra en karriär som fackpamp. Inte ens Bah Kuhke kan inte förstå det.  Alla uttalanden av denna typ uppmanar till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Hur länge till ska det ta tills IS politiska representation får mandat i Sveriges riksdag?

Ett civilkrig kan ske i en situation då parterna inte längre kan komma överens och alla möjligheter till det verkar uttömda. I takt med att det politiska och mediala etablissemanget spär på polariseringen och uppmanar till att ”bli av med mänskliga brunråttorna” driver nationalister och globalister allt längre ifrån varandra. Motparter har lärt varandras argument – som inte längre övertygar någon. När det ”demokratiska samtalet” inte längre fungerar medan någon vilja till försoning verkar saknas – vad blir nästa steg?

Uppkomsten av grupperingar som ska arbeta för politisk islam i Sverige kommer att förvärra situationen avsevärt. I det här fallet kommer någon dialog inte att vara möjlig per definition – för hur kan en kunskapslucka som inrymmer hela den europeiska historien från reformation till nutiden överbryggas? Hur kan det vara möjligt att föra ett jämlikt samtal med personer som tror på att en 1400 år gammal bok kan vara överlägsen fria människors vilja och intellekt? När motsättningarna inte längre går att lösa med ord – det är då inbördeskrigen börjar.

Kriget har inte löst några problem i Libanon – trots att det avslutades officiellt för 27 år sedan fortsätter Libanon att vara ett krossat samhälle med enorma motsättningar, en svag skugga av det som det en gång har varit. Beirut som en gång i tiden kallades Paris av Mellanöstern påminner idag mer samtidigt om Kairo och om krigszoner – med nedbrunna hus, fasader med spår från kulor och granater samt tomter mitt i staden som gapar tomma till följd av krigets förstörelse. I Libanon eget Belfast – staden Tripoli i norr – utbröt sekteristiska våldet mellan sunnitiska militia och alawitiska styrkor så sent som för 3 år sedan. Många hus i staden bär fortfarande spår av strider.

Det blir nog rätt att säga att kriget inte avslutades 1990 utan gick över till en mer lågintensiv form. Kristna är inte längre en majoritet i landet och tenderar att stänga sig in i sina kvarter kring Beirut. Deras kommuner litar inte på polisen och anlitar privata säkerhetsbolag som kontrollerar misstänksamma personer i sina områden. De enorma ekonomiska klyftorna mellan välskötta och rika kristna kvarter som ser ut som vilken medelklassidyll i Europa som helst och urfattiga muslimska slumområden visar också på att kriget inte är över och bara väntar på att blossa upp igen.

Med uppkomsten av politisk islam riskerar Sverige att upprepa Libanons öde. Nyliberala ”hollow state” som drar sig tillbaka från allt fler geografiska områden lämnar ett stort spelplan för dem som är villiga att använda våld. Vänsterns professionella desinformatörer brukar reflexmässigt stämpla denna typ av analyser som ”domedagsprofetior”. Utan att hävda att min analys är träffsäker på något sätt vill jag rekommendera att läsa en debattartikel av en fd svensk kapten i FNs fredsbevarande styrkor i Libanon Anders Lugn ”Sverige på väg mot katastrof”. Artikeln publicerades av Aftonbladet för 9 år sedan – då tidningen fortfarande hade några inslag av riktig journalistik och förmågan att föra en rationell debatt – vilka verkar vara helt borta idag. Hans slutsats är att Sverige har alla sex förhållanden som skapade förutsättningar för Libanons undergång. Så är vi nu år 2017 9 år närmare en katastrof?

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 073-6101217

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare: