Sverige-2030

Många svenskar är oroliga för sin och sina barns framtid – och det med all rätta. Den svenska politiska eliten har i decennier målmedvetet arbetat för att återskapa ett klassamhälle i Sverige i de mest bisarra formerna – som i Sydafrika eller Brasilien. Att plantera in hundratusentals människor från världens minst utvecklade länder till ett av de mest avancerade länderna i Väst kunde knappt leda till något annat  – inte ens de naivaste av politikerna inte kunde inse detta. Jag hoppas att en dag kommer en sanningskommission att utreda vilka beslut som har lett till dagens situation och vem har fattat dem bakom stängda dörrar. Än så länge får vi infinna oss i den nya situationen och leva med konsekvenserna av den förda politiken.

För de allra flesta handlar oron snarare om en diffus rädsla för att utvecklingen i Sverige går åt fel håll än om något konkret. De flesta svenskarna har ingen direkt erfarenhet av att leva i ett starkt segregerat klassamhälle med enorma klyftor och ett pågående lågintensivt klasskrig. Man behöver dock titta inte längre än till Brasilien för att föreställa sig Sveriges framtid kring år 2030 när konsekvenserna av den nuvarande massinvandringen ska slå in fullt ut.

Favelor i Brasilien kom till som ett resultat av en storskalig intern migration av främst svarta befolkningen från fattiga nordöstra delarna av landet till rikare städer i söder. Ingen tror nog längre på att modulkvarter för nyanlända migranter som byggs överallt i Sverige är en temporär lösning. Som man vet av Brasiliens erfarenhet, när favelorna väl har etablerat sig är det väldigt svårt att bli av med dem.

Så hur kommer det att bli att leva som svensk medelklass år 2030? Följ med på en spännande tidsresa till Sveriges framtid.

– Men du… du kommer inte att vara i säkerhet någonstans här. Du är för vit och har gröna ögon – du skulle kunna tillhöra brasilianska medelklassen, – säger min brasilianska vän till mig.

Vi kör från hans hemstad Sao Paulo till Rio. Han är ganska lik mig till utseendet – och han blev rånad elva gånger under sitt liv.

-Det är den första gången som brukar lämna djupast trauma, – berättar han.

Då var han elva. Han åkte buss ensam på väg till sin skola. I Brasilien brukar lokala bussar ha öppna fönster under sommar för att hålla temperaturen i kabinen på en någorlunda acceptabel nivå. När en annan buss stannade bredvid vid en korsning mötte han blicken av en kille som satt vid ett fönster där. Plötsligt drog han upp en pistol och riktade den mot min vän. Han krävde pengar men vännen blev helt paralyserad av rädsla och chock och kunde inte ens svara något. Det retade upp angriparen som hoppade ur sin buss och, viftande med pistolen, försökte att ta sig in i den buss som min vän satt i. Föraren såg dock vapnet, rivstartade och körde iväg.

-Han kunde bara skjuta mig på plats. Sånt händer ju varje dag över hela Brasilien.

Han har blivit luttrad efter de många rånen: han gör inget motstånd vid nya angrepp, har en billigare mobil och en mindre summa pengar för att ge bort samt hoppas på att rånarna inte hittar hans riktiga mobil som han gömmer i en dold ficka under bältet.

Medan vi kör vidare får jag en ordentlig genomgång av säkerhetsrutiner av honom. Att överleva i Brasilien som medelklass kräver vissa ansträngningar. Man ska aldrig någonsin ta ut en mobil på gatan: för att svara på ett samtal eller titta på google maps ska man först hitta en lämplig butik eller café där man kan stå under tiden man pratar. Man ska aldrig gå ensam efter mörkrets inbrott. Att gå ut kräver en noggrann planering. Ibland är det värt det att stiga av 2 tunnelbanestationer längre från destinationen bara för att man kan ta en taxi direkt från uppgången där utan att behöva korsa gatan vilket kan vara förenat med fara. I mörker gäller det att förflytta sig med taxi från punkt till punkt.

Samtidigt finns det även vissa områden där man inte bör vistas alls. Ett farligt område är ett brett begrepp som påverkas av tidpunkt och ibland kan omfatta hela innerstaden som i Sao Paulo. Efter kl. 18 när kontorsfolk väl lämnat sina torn i centrala staden tas den över av Cracolandia – flera tusen missbrukare som bor på gatan och försörjer sig på brott:

Namnet kommer från drogen crack. Under dagen hålls de av polisens avspärrningar inom några kvarter men kl. 18 när avspärrningarna lyfts tar de över resten av innerstaden.

Gruppen som i Sverige kallas ”gatubarn” med ursprunget från Nordafrika kan mycket väl utvecklas till Stockholms motsvarighet av Cracolandia.

Den privata bilen kan tänkas vara den enda räddningen men någon säkerhet finns inte där heller. För det första är det inte rekommenderat att lita på gps för att inte råka köra genom ett farligt område. Just detta har nyligen hänt en italiensk mc-förare som sköts ihjäl av ett gäng. Det är ett måste att alltid hålla koll på omgivningen och vara extra vaksam över mopeder och motorcyklar. Installation av skottsäkra rutor är en bransch med stark tillväxt i Brasilien just nu. Föraren ska aldrig stanna kvar i bilen när man har parkerat eller stanna bilen utanför välbevakade bensinmackar. Det visste inte en amerikansk turist som vågade stanna just på den motorvägen som vi körde på för att ta kort på ett vackert landskap – med livet som insats.

På natten ska man noga överväga om man vill stanna för rött ljus. Valet står i princip mellan att riskera att dö i ett bilkapningsförsök eller i en trafikolycka – den andra föraren från en korsande väg vill ju inte utsättas för brott heller. I Rio går motorvägar i tunnlar genom de berömda kullarna – det är just där favelorna ligger. Ibland brukar gängen stoppa trafiken genom att tända upp däck inne i tunnlarna. När trafiken väl har stannat springer flera hundra personer med macheter och pistoler nerför kullarna, slår ut rutor på bilar och tar värdesaker, mobiler, pengar osv.. Sådana koordinerade massrån kallas ”arrastao” på portugisiska.

-Du ska inte tro att det är så pass farligt i Rio, – säger till mig en kvinna som just har överlevt en sådan attack.

– Det har hänt mig endast en gång. Det blev plötsligt ett stopp i trafiken… Och sedan ser jag den stora mobben springa. Jag hann bara tänka: ”Nej, nej!” Jag krympte i förarsätet. De tog en bil framför mig och en bakom men inte min. Jag hörde skott och hur människor skrek. Senare på kvällen fick jag veta på nyheterna att en person sköts ihjäl under denna attack.

För att förebygga sådana attacker på den nybyggda motorvägen från flygplatsen till Rio inför Olympiska spel byggdes en särskild polisstation alldeles intill vars enda uppgift var just att bevaka motorvägen. Behöver kanske Trafikverket i Sverige fundera ett varv till och börja planera för en polisstation vid Förbifart Stockholm redan nu?

Otryggheten i Brasilien är total och hittar sitt uttryck i höga staket med el- och taggtråd som omringar i princip varenda byggnad. De flesta offentliga platser, parker och torg har tagits över av missbrukare och hemlösa. Gäng av kriminella gatubarn – några så unga som 7-8 år gamla – beväpnade med knivar och ibland även pistoler härjar runt i jakt på ett lämpligt offer. En olustig tanke – vad ska jag göra ifall jag blir angripen av ett 8 år gammalt barn med en kniv?

Kostnaderna för att upprätthålla begränsade fickor av säkerhet är enorma: varje flerfamiljshus har åtminstone en vakt dygnet runt, flera slussar och kamerabevakning. Medan säkerheten för medelklassen inte finns – de får helt enkelt acceptera att de är ett lovligt byte för gäng från närliggande favelor – har övre medelklassen och överklassen lyckats skapa en eller två trygga zoner, som Leblon i Rio. Tack vare en massiv närvaro av tungt beväpnade vakter händer ”småbrott” som rånmord, personrån och bilkapningar relativt sällan där. I de välbärgade områdena inriktar sig gängen istället på kidnappningar som kan ge en mycket bättre utdelning. Många unga brasilianer vill inget hellre än att lämna sitt land för gott på grund av den totala osäkerheten.

Man kan undra vad polisen gör. Jo, det finns så kallade dödsskvadroner som består av militär polis och i princip har licens att döda. En gång råkade jag köra bakom deras bil tillsammans med min vän. När de öppnade dörrar i sin bil på glänt utan att stanna blev han fullständigt panikslagen och krävde att jag skulle stoppa bilen omedelbart.

-De kan ha fått något för sig! De kan döda oss direkt.

Trots sådana situationer stödjer han och många andra brasilier dödsskvadroner som utför snabba ingripanden i favelor med avrättningar av misstänkta. Det är det enda sättet att hålla brottsligheten i schack, enligt dem, trots att razzior genomförs med varierande utfall: till exempel för ett par år sedan sköt gängen ned en polishelikopter i Rio som höll på att beskjuta dem från luften.

Samtidigt märks det att polisen lyser med sin frånvaro på städers gator. Någon utredningskapacitet finns i princip inte längre eftersom antalet mord och andra grova brott gravt överstiger polisens möjligheter att utreda.

-Det enda de gör är att de registrerar mord. Någon chans att få ett mord uppklarat eller ens utrett får endast fall uppmärksammade i medier.

Inför Olympiska spel gjordes ett halvhjärtat försök att upprätta en dialog med gängen i favelor med hjälp av särskilda ”pacificeringspoliser”. Det låter väldigt likt svenska försöket med dialogpoliser. Och som i Sverige slutade försöket med ett fiasko. Till slut drog staten sig tillbaka från favelor och lämnade dem helt åt kriminella gäng som hade bildat en alternativ maktstruktur i de områdena. Kriminella blev favelornas poliser, domare och bödlar. Det finns uppgifter om att gängen till och med samlar in skatter från befolkningen för användningen av el och vatten som stjäls genom illegala utgreningar i stadens ledningar.

På det politiska planet brukar de nyliberala regeringarna att gömma sig bakom en vänsterliberal retorik i ett igenkännande mönster och lova bättre säkerhet inför varje val medan situationen blir alltmer desperat.

När jag kom tillbaka från Brasilien och gick ut från flygplatsterminalen i Arlanda greps jag av en svårbeskrivlig känsla av frihet. Den ständigt närvarande spänning som hade tyngt hela min resa i Brasilien plötsligt släppte. Jag kunde surfa på min mobil, gå fritt på gatan vart än jag ville utan att behöva ständigt skanna av omgivningen och söka efter farotecken, sitta hur länge jag ville i min bil, och ja… stanna på rött! Jag kände mig otroligt privilegierad därför att jag får bo i Sverige i en relativ säkerhet och kan glömma Brasilien som en mardröm. Men hur länge till?

Etablissemanget fortsätter att bygga ut den redan stora etniskt präglade underklassen med nya migranter. Det är ingen hemlighet längre att de flesta av dem aldrig kommer att kunna integreras eller ens få ett jobb i Sverige. Trots alla klyftor har Brasiliens fattiga och rika en gemensam nationell identitet, kultur, religion och mycket annat. De delar högtider, firar tillsammans på karnevalen, pratar samma språk, tittar på samma tv-serier.

Läget i Sverige är mycket mer problematiskt. Stora delar av den nya underklassen har värderingar som är direkt motsatta de svenska, bygger på en religiös indoktrinering, en helt annan livserfarenhet och kulturell bakgrund. Vi har sett exempel på det enorma Sverigehatet i förorterna som kommer från invandrare som kom till Sverige under 1990-talet. De är betydligt mer integrerade och bildade än dem som började komma under det senaste decenniet. Enligt Migrationsverkets prognoser kommer underklassen att fyllas på med en halv miljon människor de närmaste 5 åren. Den här underklassen kommer inte att vara snäll…

Den här bloggen existerar tack vare era donationer. Alla bidrag går oavkortat till att utveckla den och satsa på aktuella reportage och granskningar främst om migrationen och medier. Om ni gillar mina texter och vad jag gör stöd gärna!

Swish: 073-6101217

Bankkonto: 4051 20 96933 (de första fyra siffrorna är clearingnr)

Donera valfritt belopp med kort via Paypal:

Bli månadsgivare: