Om spioner

Det har blivit mer eller mindre kutym av främst Centerpartiet att anklaga mig för att vara rysk spion. ”Ryssen ska inte släppas in i riksdagens korridorer”, – sades det i onsdags av Annie Lööf som syftade på mig.

Oaktat frågan om hon hade kunnat säga samma sak om någon annan etnicitet, förefaller jag vara en sällsynt opassande figur för denna roll. Under alla mina år som journalist granskade jag regimen i Ryssland kompromisslöst och kritiskt vilket till slut har lett till negativa personliga konsekvenser för mig.

Redan 2012 rapporterade jag från Syrien där jag blivit gripen av Assads styrkor när jag bevakade en oppositionell demonstration vilket blev en riksnyhet i Sverige.  Efter att ha blivit frisläppt var jag med på en annan demonstration som Assads polis angrep med vapen. Det var en tung upplevelse att se människor dödas framför mina ögon. Det blev dock ännu värre när polisen började slå in dörrar i lägenheter och genomsöka hela byggnaden som jag gömt mig i i jakt på en utländsk journalist som tog bilder på massakern – nämligen på mig. Efter att ha kommit tillbaka från Syrien hade jag mardrömmar i flera veckor.

Demonstrationen började som en begravning av aktivister som dödades dagen innan

Men så snart folkmassan började ropa ut ”Bort med Assad!” öppnade polisen eld mot folket

I några timmar sökte polisen och Assads milis shabikha igenom portar och tak i området i jakt på demonstranter. De som hittats dödades med knivar direkt på gatan – som den här mannen

Efter resan skrev jag flera artiklar både på ryska och på svenska vilka blev ett av de första oberoende vittnesmålen om den syriska regimens övergrepp mot sitt folk.   Bilderna från denna massaker publicerades bland annat av Expressen. Mina artiklar från Syrien på ryska fick en stor spridning genom sociala medier just i Ryssland där befolkningen matades med statlig propaganda om att Kreml stödjer en ”legitim regering mot utländska terrorister”.  Det här korta inlägget som sammanfattar mina erfarenheter i Syrien gick viral och översattes av läsare bland annat till spanska, arabiska och hebreiska.

Därefter rapporterade jag från Majdan i Kiev för flera veckor för nättidningen Snob där jag återigen riskerade livet för att bryta genom den informationsbubbla om händelserna i Ukraina som ryska statliga medier skapade på hemmaplan.

Barrikadnaja gata på Majdan när motståndet var som värst. Fler bilder här

Majdan-revolutionen pågick även utanför Kiev med vägspärrar och medborgargarden på motorvägar och i största städer. Fler bilder här

Dagen när Janukovitj lämnade makten och flydde till Ryssland. Fler bilder här

I hösten 2014 skrev jag en grävande artikel för tidningen Arbetaren om vilka osynliga mekanismer som driver och styr rysk propaganda – en artikel som kostade mig dyrt eftersom jag blev ett hatobjekt för en del av Putin-vänliga vänster i Sverige som finns representerade i diverse mikropartier på vänstra ytterkanten.

I mars 2015 publicerade Aftonbladet mitt avslöjande om att Vänsterpartiet betalade partibistånd till pro-ryska separatister i Ukraina. Innan publiceringen granskade redaktionen fakta självklart – därför ligger de artiklarna kvar trots den senaste tidens hatkampanj just från Aftonbladet.

Föga förvånande påkallade detta avslöjande ingen större uppmärksamhet – trots att det är det hårdaste beviset än så länge på kopplingar av ett svenskt riksdagsparti till Putins regim. Dock fick Vänsterpartiet göra offentliga avbön och justera sin kurs till en mer Kreml-kritisk linje vilket jag skulle nog räkna som min förtjänst.

I juni ifjol publicerar jag en ny artikel för Arbetaren som avslöjar ryska propagandans försök att vinna ungdomar på hemmaplan.

Den senaste artikeln gick ut i SvD för mindre än ett år sedan. I det avslöjandet berättade jag om hur svenska Kinnevik tillsammans med Putins ”plånbok” Kovaltjuk styrde rysk statlig propaganda och bidrog till att kväva fria medier i ryska regioner.  Detta är bara ett urval. Sammanlagt skrev jag tiotals granskande artiklar både på ryska och på svenska om Ryssland och Putin.

Därför är det förolämpande när Centerpartiet med medlöpare försöker nu att vifta bort hela min journalistiska gärning och anklaga mig för att vara det som jag kämpade emot i hela mitt liv. Hade jag velat ”nästla mig in i maktens korridorer” vilket jag anklagas för hade jag istället pumpat ut debattartiklar om att den svenska asylmottagningen fungerar som aldrig förr, att det visst finns enskilda problem men på det stora hela fungerar systemet tillfredsställande, att de allra flesta ensamkommande utan tvekan är barn – det kan väl förekomma en och annan vuxen men problemet är kraftigt överdrivet.

Jag hade kunnat skriva sådana artiklar varje vecka. Med den tyngd som min tidigare erfarenhet som asylhandläggare ger hade jag kunnat bli en flitig debattör i migrationsfrågor och till slut hade jag kunnat hamna på … ja, varför inte på Centerpartiets riksdagskansli? Då hade min privata ekonomi eller användandet av en journalistisk pseudonym aldrig problematiserats.

Dock tror jag (dumt nog) på att sanningen vinner till slut. Under min uppväxt i krisande Ryssland på 90-talet såg jag hur mitt land förvandlades till ett helvete – med kriminella gäng, otillräckligt och korrumperat rättsväsende, upplösningen av sociala strukturer och samhällsviktiga funktioner, försvinnande tillit osv osv.  Då var jag för liten för att försöka stoppa detta och kunde endast hjälplöst titta på den storskaliga upplösningen.

När jag i dagens Sverige ser samma tecken som jag känner igen från 90-talets Ryssland kan jag inte ljuga och vill inte göra det – inte ens för karriärens skull. Den lärdom som jag fick med mig från mitt gamla hemland är att det inte går att tiga ihjäl problem. Det går visst att tysta ned enskilda journalister och dissidenter. Det går att förfölja dem, förstöra deras liv och även döda dem. Men det funkar aldrig att lösa problem med hjälp av lögner, hyckleri och propaganda. Det är något som Annie Lööf borde ta till sig.