Hat och hatare

Trots att mediedrevet mot mig har nått så gigantiska och överdrivna proportioner att jag nu har vant mig vid mycket blev jag faktiskt illa berörd av Tove Lifvendahls artikel om mig med den talande rubriken ”Vem är Egor Putilov?” I min naivitet trodde jag att SvD och i synnerhet Lifvendahl var mer återhållsamma och rationella än så. Trots den till synes förutsättningslöst ställd fråga som bjuder in till en replik blev min replik refuserad – på samma sätt som mina kommentarer även tidigare gång på gång refuserats av andra medier (mer om det längre ner i texten). Därför publicerar jag den här.

Artikeln börjar med att Lifvendahl tar upp en intervju med mig i Medierna på P1. Det är ett bra exempel på hur medier ger mig ”utrymme” för att bemöta anklagelserna. När jag kontaktades av Erik Olov Petterson, reporter på Medierna, utlovades jag utrymme för framföra mina bästa argument. Jag fick även veta av Erik Olov Petterson att Medierna produceras av ett externt bolag och därför är publicistiskt oberoende från SR. ”Vi är fria att granska dem,” – lät det i konversationen.

Vi träffades och pratade i över en timme. Av detta kom bara lite över en minut in i programmet – däribland ett inklippt ”nej” på frågan om jag hade berättat för Ekot om att jag var ”politiskt aktiv i Sverigedemokraterna” under en intervju. Mitt fullständiga svar klipptes av för att lämna intrycket av att jag ljuger. I denna minut ingick även en hostattack och en begäran att stänga av bandspelaren när Petterson ställde den frågan som inte var överenskommen innan. I reportaget gjorde han sitt yttersta för att upprepa att det var jag som stod bakom den fejkade debattartikeln i Aftonbladet – trots den totala avsaknaden av bevis. Syftet var tydligen att pröva igen att en lögn som blir upprepad tillräckligt många gånger blir en etablerad sanning.

En osanning som numera är anmäld till JK för förtal (en omständighet som tydligen inte var viktigt för medierna att förmedla) byggs sedan på med långtgående spekulationer och antaganden.

Lifvendahl spekulerar även om att jag hade olika identiteter och saknar ”en fastställd identitet” vilket är en direkt lögn eftersom både polisen, Säkerhetspolisen och alla mina arbetsgivare känner till min identitet. En journalistisk pseudonym som jag använder sedan 2010 som mitt offentliga namn på grund av en hotbild och skyddade personuppgiften kan knappast kallas för ”falsk identitet”. Det låter även märkligt att kalla alias på en personlig profil på sociala nätverk för ”identiteter”.

Samma tillvägagångssätt som numera används av SvD – nämligen att inte låta bemöta anklagelserna och kommentera – användes även i Ekots stora ”avslöjande” om en gammal fastighetsaffär. Mina mejlsvar som jag uttryckligen bad citera oavkortat klipptes bort – särskilt de uppgifter som betydligt skulle ha avdramatiserat ”avslöjandet”. Det gäller bland annat att SÄPO hade kontrollerat mig innan anställningen på riksdagskansliet och inte haft några synpunkter – och inte minst den ”skumma” fastighetsaffären.

Att säljaren ville ha en snabb affär inom ett par dagar på grund av ekonomiska problem mitt i semestertiden med hjälp av en fullmakt gjorde att det inte gick att genomföra den genom en mäklare utan det blev en direkt försäljning till den som kunde betala den begärda köpeskillingen. Efter att genom en mellanhand ha fått veta om försäljningen slog jag till. Jag hade den handpenning som begärdes på mitt konto som jag sparade ihop som egen insats just för att köpa ett hus. Genom att låna upp resterande pengar kunde jag avsluta affären. Dock var det för dyrt med flera kortsiktiga lån därför sökte jag ett bostadslån hos flera banker men fick nej – så till slut blev jag tvungen att sälja huset med vinst. Svårare än så är det inte.

Vinsten blev i och för sig inte 6 miljoner som det skrivs utan drygt 4,5 eftersom resten gick till staten i reaskatten – så ironiskt nog blev staten vinnaren i ”den största skandalen”.  Om det hade handlat om en ”transaktion” av något slag tror någon att en husaffär med skyldigheten att betala nästa 1,5 miljoner i skatt vore den bästa lösningen? För övrigt tycker jag att en privat persons fastighetsaffärer och ekonomi inte har något allmänt intresse – varken när jag var anställd på ett partikansli eller nu.

Det är precis vad jag hade skrivit till Ekot men dessa svar citerades inte. Jag fick även ett nej på min begäran att få kommentera uppgifterna i en direktsändning trots att det vore  relevant med tanke på att ”avslöjandet” toppade nyheter på P1 under hela fredagen. Partiskheten hos Ekot är knappast förvånande: de hade högst personliga motiv för att underminera mig och desavouera mina tidigare avslöjanden som gäller inte minst censur på Sveriges radio.

Sedan korsrefererade andra tidningar i sina artiklar till Ekot vilket fick det hela framstå som en etablerad sanning. Nu till måndagen kom Centerpartiets talesman med det skamliga uttalandet om att jag vore ”det allvarligaste säkerhetshotet mot Riksdagen” på grund av en hårt vinklad nyhet i Ekot.  Notera alltså skillnaden – i fredags lät det från en expert att jag ”kan” vara en säkerhetsrisk eftersom en fastighetsaffär ”kan” vara problematisk. På måndag var det redan ett ”faktum” som många ledarsidor hoppade på.

Samtidigt har Expressen avpublicerat mina tidigare journalistiska texter trots att de var medvetna från början av vårt samarbete om att jag skriver under en journalistisk pseudonym.

Det känns lite som att alla spärrar har släppt och numera kan man förfölja oliktänkande utan några begränsningar. Det för mina tankar till mitt gamla hemlands historia.

Under Stalins repressalier på 1930-talet i Sovjetunionen var tillvägagångssättet för att eliminera dissidenter liknande i hög grad. Även ordvalet påminner om den tiden. Tidningen ”Pravda” brukade komma ut med en löpsedel där statens fiender hängdes ut med bild och namn. De anklagades för att vara just desinformatörer och utländska spioner som målmedvetet arbetade för att underminera den socialistiska revolutionens framgångar och arbetarnas förtroende till partiet och regeringen – utan några bevis förstås.

Sådana ”avslöjanden” brukade trigga igång en mobb som jublade och krävde att de anklagade skulle utredas, dömas och straffas. Det var i princip en avrättning som effektivt förstörde de utpekades trovärdighet. Samtidigt klipptes personernas gamla texter bort från tidningar och böcker i biblioteken landet runt. Även fotografier retuscherades för att helt sudda ut alla deras spår i historien. Låter det bekant?

I modern tid blir nog den närmaste motsvarigheten till en sådan förföljelse hur islamiska diktaturer i Mellanöstern som Saudiarabien brukar behandla ateister. Liknelsen är knappast slumpmässig: migration har i det närmaste blivit Sveriges statliga religion som inte får ifrågasättas eller kritiseras. Då jag vågade att beröra migrationismen och dem som dyrkar migrationen har jag omedelbart blivit en heretiker. För sådana finns tydligen inga lagar eller pressetiska regler.

Jag förstår att både Aftonbladet och SR anser sig ha personliga motiv för att använda sin makt för att förfölja mig. Det är tydligt om man analyserar att det är just dessa två medier som jobbade hårt för att dra det ett varv till. Som till exempel igår när Ekot gick ut med en krigsrubrik ”Riksdagen samlas för att diskutera Putilovaffären” när det egentligen gällde ett rutinmöte av gruppledare med talmannen. En fråga som gnager i mig dock är varför det inte finns en enda journalist i hela media-Sverige som har mod att ifrågasätta det orimliga i denna förföljelse? Är det vad yttrande- och pressfriheten egentligen är värt?