Husbykravallernas osynliga offer

Kravallerna i Husby var den hetaste nyheten i Sverige under hela maj 2013. Mitt jobb som frilansjournalist som jag försökte kombinera (mest på helger) med arbete på Migrationsverket tvingade mig ut på en resa till Husby för att se händelseförloppet med mina egna ögon. Jag och en vän till mig som är fotograf tog en varm lördagskväll min Saab som var så pass rostig och gammal att det skulle bli uppenbart för ungdomar i området att den inte var någon civil polisbil. Det hoppades vi på i alla fall. Som det visade sig senare spelade det ingen roll.

När vi körde in på området blev vi slagna av hur tomt det var på gatorna. Jag kände igen samma slags onaturlig tomhet som hade rått i krigsområden i Syrien eller under revolutioner i centrala delar av Kairo och Kiev. Inga bilar, förbipasserande eller bussar syntes till. Och inga poliser heller… Med tanke på alla krigsrubriker i medierna var det märkligt att polisen lyste med sin frånvaro. Vi körde genom området i jakt på något avvikande. Vid en korsning dunsade det plötsligt så högt på bilen att jag förlorade hörseln i några minuter. I den stunden var jag helt övertygad i att vi blev beskjutna. Men så här låter det faktiskt när man blir utsatt för stenkastning. Med tinnitus i öronen gasade jag på och lämnade den farliga korsningen bakom oss. Jag trodde att vi fått några rutor i bilen krossade men mot förmodan höll den gamla Saaben måttet: förutom mindre sprickor och repor på glaset blev det inga skador.

Vi körde vidare till Rinkeby torg vid tunnelbanan. Där var det mycket folk: en stor och orolig folkmassa på 100-200 personer beväpnade med påkar, hammare och stenar samlades utanför tunnelbaneentrén. Ryktet gick att ett gäng nazister skulle anlända till Rinkeby för att ”lära invandrare en läxa” så det var därför de här ungdomarna samlades. Det hördes högljudda röster och skrik. Några av personer viftade med sina tillhyggen. Inte heller där var polisen närvarande.

Det kändes läskigt att krypa ur bilens (mest hypotetiska) säkerhet och närma oss den påtända mobben. Den etniska aspekten var påtaglig där att döma av hotfulla budskap mot ”svennejävlar” som utropades av olika personer i folkmassan. Vad jag kunde se var vi enda personer på hela torget som kunde till utseende förväxlas med etniska svenskar. Som journalist fick jag komma i kontakt med beväpnade människor med oklara intentioner som i princip kunde avrätta mig på plats om de ville så både i Syrien och i Ukraina. Dock i Stockholm 2013 kändes det speciellt: på något konstigt sätt kändes det farligare än i Syrien. Det var klart för mig att situationen var helt utom kontroll för någon. Den här mobben saknade några ledare eller strukturer som annars brukar komma upp av sig själva tack vare en självorganisering vid andra tillfällen. Den ville ha ”action” så det enda som fattades var någon att rikta sitt vrede emot. Därför var det ännu mer obegripligt varför polisen inte var på plats. I det här läget hade det varit oklokt av oss att närma oss samlingen och riskera att bli utlämnade till mobbens godtycke. Vi stannade kvar i bilen och observerade.

Efter en kvart har mobben lyckats att hitta sitt offer. En etnisk svensk som bodde i området kom från tunnelbanan. Om vi pratar om unga svenskar så brukar endast norrlänningar som precis har flyttat till Stockholm och står längst ner i Stockholms bostadsdjungel bo i Järvaområdet under en kort tid tills de hittar ett boende i ett annat område. Som det visade sig var det just ett sådant fall. Det var nog uppenbart för alla inklusive mobben att han inte var något hot och än mindre en nazist: han var ensam och skrek förgäves att han bodde där. Det bet inte på mobben som attackerade honom med sina tillhyggen. Killen blev allvarligt misshandlad och fick sin skalle krossad med hammare. Han hamnade på intensiven och det var ett under att han överlevde. Händelsen beskrevs endast av Expressen som en kort nyhetsnotis ( http://www.expressen.se/nyheter/slogs-i-huvudet-med-hammare/ ).

Vi satt inne i bilen och såg tumultet på avstånd, helt hjälplösa och arga på oss själva för att vi inte kunde göra något annat för att hjälpa honom än att ringa polisen. På 112 fick vi besked att polisen ”rör sig i området”.

På väg ut från Rinkeby såg vi var polisen gömde sig: på lugna gator långt från centrumet stod tiotals piketbussar parkerade i rad. Inne satt kravallutrustade poliser med hjälmar och batonger som behövdes så mycket på en annan plats. Detta var hur polisledningens direktiv att ”inte provocera ungdomarna” efterlevdes. Polisen har lämnat ett helt bostadsområde med alla dess invånare utan skydd mitt under pågående kravaller. Tusentals boende i området blev utelämnade till den kriminella mobbens diskretion. Och ja, det fanns konkreta offer för det med namn och ansikten – som den där killen eller många fler som fick sina bilar förstörda. Hade polisen varit närvarande på Rinkeby torg denna kväll hade den här misshandeln inte skett. Lag och ordning existerade i Järva då lika lite som i Mogadishu eller i Aleppo.

Jag var alltid nyfiken på hur de vanliga poliserna som lyder order uppifrån känner. Tycker de att de gör ett bra jobb? Hur orkar de att fortsätta med vetskapen att deras agerande (eller snarare avsaknaden av sådant) leder till att människor skadas och dödas? Exakt 3 år efter vårt besök till Husby fick jag följa med en vanlig polispatrull under en fredagsnatt i Rinkeby/Tensta och se området utifrån deras perspektiv. Läs om det i mitt nästa inlägg !

Författare: Egor Putilov

Jag började arbeta på Migrationsverket i november 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015. Jag jobbar även som frilansjournalist sedan 2010. Mitt fokus ligger på Mellanöstern, postsovjetiska republiker och migration. Bland mina uppdragsgivare var Aftonbladet, Expressen, SvD, Arbetaren och andra tidningar samt Sveriges radio. Som journalist rapporterade jag om arabiska våren från Syrien och Egypten, om Majdan och från östra Ukraina, samt från andra oroshärdar. Bloggen tillhandahålls av Martin Dahlin, som även är ansvarig utgivare Visa alla inlägg av Egor Putilov