I sanningens tjänst

I våras utnämnde SVT sin utrikeskorrespondent i Egypten Stina Blomgren till migrationskorrespondent. I en intervju säger Blomgren att ”det är fantastiskt att få vara med och forma” uppdraget. Det är inte en slump att just Stina Blomgren har blivit SVT:s första migrationskorrespondent – i flera år var hon ”engagerad i migrationsfrågor”, enligt hennes chef på SVT, och rapporterade om migration vilket jag också kan intyga om.

Ett av hennes mer uppmärksammade jobb var en serie reportage från Alexandria i Egypten om en grupp syriska migranter som var på väg till sina släktingar i Sverige över Medelhavet men greps av den egyptiska kustbevakningen och sattes i förvar i väntan på utvisning i september 2013. Enligt Stina Blomgren var hotet överhängande att de skulle skickas tillbaka till Syrien. Uppgiften om tvångsutvisningar till Syrien kom från en människor4ättsaktivist och jurist Mahinour ElMasry som förekommer i reportaget med följande citat:

– Nyligen sändes 35 palestinska syrier med flyg tillbaka från Egypten till Damaskus. I Syrien greps de direkt på flygplatsen.

Reportagen fick ett stort genomslag i Sverige med flera efterföljande artiklar och inslag av lätt förståeliga skäl – det är hemskt när bl.a. småbarn tvångsdeporteras till ett krig. Vid det här läget skulle man kunna berömma Stina Blomgren för ett bra journalistiskt arbete men det finns ett problem: enligt Mahinour ElMasry själv sa hon aldrig något sådant till Stina.

Ungefär vid samma tid som reportagen gjordes befann jag mig i Egypten på uppdrag av tidningen Arbetaren för ett reportage om utvecklingen i Egypten efter kuppen.

För en frilansande journalist gäller det att vara snabb för att försörja sig därför begav jag mig till Alexandria så snart jag hörde om de syriska migranterna. Så småningom kom jag i kontakt med samma Mahinour ElMasry som verkade vara någon slags koordinatör av insatser till hjälp av migranterna i polisens förvar. Det bör sägas att Mahinour är en legendarisk människorättskämpe i ordets rätta bemärkelse: hon är knappast en högavlönad byråkrat som sysslar med opinionsbildning och lobbying eller slåss på twitter, utan en aktivist som utan ekonomisk vinning och av sin egen övertygelse försöker stå mot en diktatur. Numera är hon fängslad igen.

När jag översatte Blomgrens reportage inklusive hennes egna citat blev hon mycket upprörd:

– Men jag sa aldrig något sådant!

Enligt Mahinour, hade palestinierna i fråga blivit erbjudna tre alternativ: 1. Att åka till Libanon som på den tiden var visumfritt för syrier och palestinier; 2. Att åka till Ecuador; 3 Att åka tillbaka till Damaskus.

Alternativet med Ecuador förhandlades fram av en frivillig organisation och godkändes av det ecuadorianska utrikesministeriet. Till och med flygbiljetter skulle ha bekostats av samma organisation. Väl framme i Ecuador skulle gruppen ha fått permanenta uppehållstillstånd inklistrade i sina pass. Gruppens första fråga var dock hur mycket bidrag de skulle ha fått i Ecuador. När de fick veta att de inte kommer att få något bidrag förutom möjligtvis fickpengar från UNHCR, det gällde att börja lära sig spanska och söka jobb direkt, hade de tackat nej till det alternativet och valde att åka tillbaka till sina familjer i Syrien – för att försöka ta sig till Sverige igen men denna gång genom Turkiet. Några timmar efter att de landade i Damaskus hade de ringt till Mahinour och meddelat att de släpptes efter ett kortare förhör vid ankomsten och var välbehållna och på väg till sina familjer.

Det var också den information som hade förmedlats till Stina Blomgren. Dagen efter besökte jag i sällskap av Mahinour samma polisstation som Blomgren besökte (även hon ledsagat av Mahinour). På Karmooz polisstationen där migranterna hölls var förhållandena långt ifrån ”fruktansvärda” eller ”omänskliga” som det hette i rapporteringen. Det var trångt och tydligt att stationen inte var avsedd för att tjäna som ett förvar för flera tiotals människor men det var rent. I korridorerna stod inköpt mat och dricksvatten i flaskor. I de två stora rummen där kvinnor och män hölls åtskilda stod fläktar och grenuttag för att ladda mobiler. Av mina intervjuer med migranter framkom inte heller att de fruktade en eventuell utvisning till Damaskus. Flera av migranterna tyckte tvärtom att det vore bättre om utvisningen skulle påskyndas för att inte förlora tid och försöka ta sig till Sverige genom ett annat land.

Jag, Cecilia Uddén och Stina Blomgren var enda svenska journalister som lyckades att ta sig till polisstationen. Kort efter mitt besök kom ett besked från högre polischefer att stoppa utländska journalister och besökare. Efter besöket till Karmooz kontaktade jag flera svenska tidningar och erbjöd att skriva ett reportage. Tydligen var det dock för farligt att anlita en frilansare med icke-verifierad värdegrund för ett uppdrag som kräver en viss fingertoppskänsla: trots ett stort nyhetsvärde och låga kostnader för redaktioner (då jag redan befann mig i Egypten) fick jag ett nej från alla håll.

Samtidigt hade jag haft svårt att förstå hur en erfaren och skicklig journalist kunde ha felciterat så pass mycket att det blev ett helt annat innehåll i reportaget – tills jag hittade att Stina Blomgren skrev en bok om så kallade ”papperslösa” som hyllades stort av flera tidningar i Sverige. Boken som heter ”Svart notis” behandlade fenomenet av asylsökande med avslagsbeslut som vägrar att lämna landet enbart ur deras perspektiv. Boken blev åter aktuell i samband med debatten om polisens REVA-satsning och bidrog till att den stoppades. Efterverkningar av detta kan man se än idag i form av ett allt större antal migranter utan tillstånd som väljer att stanna kvar och framväxten av ett skuggsamhälle. Kan det vara så att Stina Blomgren helt enkelt lät sina politiska och ideologiska övertygelser gå över sitt uppdrag som reporter?

Och sist men inte minst… Under en av mina reportageresor till Egypten kom jag på en tråd som ledde till ett avslöjande om att Sveriges ambassadör i Kairo Charlotta Sparre hade tagit emot mutor från det kontroversiella företaget AlFuttaim baserat i Dubai. Till följd av mina artiklar i Expressen och Arbetaren hade riksenheten mot korruption inlett en förundersökning mot Sparre som resulterade i en fällande dom. Istället för att sparka eller nedgradera Sparre gick Utrikesdepartementet fullt in med damage control – bland annat genom att censurera i efterhand den egyptisk tidning som skrev om händelsen samt svartlista undertecknad. Mer utförligt om UDs kamp mot pressfriheten och hela historien kan man läsa i min artikel här.

Att en svensk ambassadör blivit dömd för ett mutbrott samt efterspelet till detta kan tyckas ha ett visst nyhetsvärde – särskilt om SVT:s Mellanösternskorrespondent råkar vara stationerad i samma land samt verkar ha pressfriheten i Egypten som sin hjärtefråga. Dock hördes det inte ett dugg från Stina Blomgren trots att det var omöjligt för henne att inte känna till vad som hänt – inte minst därför att hon är gift med förste sekreteraren på samma ambassad och bor på ambassadens territorium. Kan det ha bidragit till den märkliga nyhetsvärderingen från Blomgrens sida?

Hur lyckas hon att granska ambassaden och dess kontroversiella chef om hon befinner sig i en beroendeställning till Sparre? Kan man överhuvudtaget lita på SVT:s migrationskorrespondent och hennes rapportering? Vad är sanningshalten i hennes reportage? Frågorna är många. Det är dock tveksamt att de någonsin blir besvarade.