God god man

Med anledning av ett uppmärksammat och intressant reportage om ensamkommande som sändes av Studio Ett i förra veckan kommer min första historia handla just om ensamkommande. I början av mitt arbete som handläggare hade jag ett så kallat ”mottagningens utredningssamtal” med en 17-åring från Irak. Syftet med sådana samtal är att utreda barnens hemvist, familjebild och hälsotillstånd. Den här informationen används senare såväl i asylprövningen när det kommer till prövningen av deras asylskäl, som i mottagningen om det blir fråga om ett avslag och – eventuellt – utvisning. Vanligtvis har man 2,5 timmar på sig för att gå igenom ett protokoll och ställa alla obligatoriska frågor samt följdfrågor. Vid samtalet måste en god man närvara och vanligtvis genomförs sådana utredningar med hjälp av en telefontolk.

God man brukar vara en välvilligt inställd pensionerad svensk som ser sitt uppdrag som ett slags civilt engagemang. De har varierande kunskapsnivåer om asylprocessen i sig, men det är å andra sidan inte något som krävs för att bli en god man då deras främsta uppgift är att se till att det tas hänsyn till barnens intressen. Vissa gode män tog på sig tiotals uppdrag samtidigt och gjorde det i princip till ett heltidsarbete som de inte riktigt mäktade med. Några andra åkte på lyxresor med sin familj, inklusive barnet. Resor som kunde gå till Grand Hotell i Stockholm där de bodde i flera nätter, därtill tillkom utlägg för mat. Det finns också exempel på där man tagit med ett ensamkommande på skidsemester Åre, detta för att sedan fakturera Migrationsverket hela beloppet. Eftersom det gjordes med hänvisning till att resorna var nödvändiga för barnens integration kunde Migrationsverket inte vägra att betala och fick således stå för hela notan. Dylika exempel var dock i minoritet. De flesta gode män var anständiga människor som gjorde sitt bästa för att sköta kontakten med Migrationsverket och andra myndigheter på ett bra sätt. I detta ärende jag nu kommer berätta om gick det dock fel från början.

–          Fixar du kaffe åt mig? – sa han istället för en hälsning när jag mötte upp dem i receptionen.

Det var hans första uppdrag som god man. En medelålders man från mellersta Sverige, han verkade vara på krigsstigen mot Migrationsverket i stort men också mot mig personligen. Jag hade förståelse för hans agerande – om man tar på sig ett sådant uppdrag kan man knappt vara neutral i ärendet. Man tror på ”sitt” barn helhjärtat, vill att det stannar kvar i Sverige – och misstror myndigheter som ska pröva fallet. I vanliga fall måste vi faktiskt bjuda på kaffe. Som våra chefer sa till oss, handläggare är ett serviceyrke och vi måste göra allt för att våra ”kunder” (läs asylsökande) blir glada. I detta fall var de dock redan försenade till mötet i en kvart och den dyrbara tolktiden som Migrationsverket skulle debiteras för, oavsett om den användes eller ej, tickade på.

–          Tyvärr, måste vi gå igenom mycket idag och vi har inte så lång tid kvar så vi får ta det i pausen, – sa jag och fick en mördarblick tillbaka.

Hans klient såg ”möjligtvis lite äldre” ut som man brukar definiera det i Migrationsverkets korridorer – för att det är ju svårt med ålder. Hans svar på mina frågor var dock på en 5-årings nivå. Nej, han kommer inte ihåg hur gamla hans föräldrar är. Inte heller vad den gata han bodde på i Bagdad i hela sitt liv heter. Skulle han kunna beskriva vad för butiker och restauranger som finns på gatan? ”Det är en vanlig gata”, blev svaret. På de frågor som jag lyckades att få ett konkret svar på stämde inte mycket överens med verkligheten.

Som handläggare får vi inte ifrågasätta asylsökandens uppgifter om de inte har ett offentligt biträde med sig under samtalet. Vår uppgift är att ställa frågor och skriva ned svar – så det är lite svårt att förstå varför sådana samtal kallas utredning och vad exakt vi utreder.

Dock, om man inte kan grunder om sin hemstad, sin skola eller gatan man bott på i hela sitt liv, blir det ett ifrågasättande i sig om man fortsätter följa protokollet för att ställa fler frågor. Till slut insåg även sökanden själv att det var märkligt att han inte kan någonting om Irak.

Ungefär en timme in i samtalet reste 17-åringen sig och sa att han var trött och ville hem. God man började trösta honom och anklaga mig för att ha triggat igång ett posttraumatiskt stressyndrom hos barnet trots att vi inte gick in på asylskäl vid sådana samtal. Han var fullständigt förbannad och krävde att vi skulle avbryta omedelbart vilket också blev fallet. De åkte hem till HVB-boendet och några dagar senare trillade ett klagomål från honom i riktad mot mig.

Jag var otrevlig, barnet kände sig ifrågasatt och ”traumatiska upplevelser började komma tillbaka”. Han kräver en annan handläggare eftersom barnet saknar förtroende för mig. Det fick han givetvis. Jag blev samtidigt uppkallad till min chef som sa att jag måste bli (ännu) bättre i mitt bemötande. Och servera kaffe förstås.

Ett par månader efter den här händelsen hade den människosmugglare som tog 17-åringen till Sverige tröttnat på att vänta på att få in resten av betalningen för sina tjänster och skickade därför hans pass till Migrationsverket – detta är en vanlig hämnd i sådana kretsar. Av passet framgick att 17-åringen egentligen är i 25-års åldern och har ett permanent uppehållstillstånd i Spanien där han bott i princip i hela sitt liv. Detta förklarade varför han visste så lite om Irak.

Hans god man som slagits för honom så mycket (även hos andra myndigheter, inte bara hos Migrationsverket) bad om entledigande samma dag detta blev känd. Så vitt jag vet ville han inte ha några nya uppdrag.

Annonser

Författare: Egor Putilov

Jag började arbeta på Migrationsverket i november 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015. Jag jobbar även som frilansjournalist sedan 2010. Mitt fokus ligger på Mellanöstern, postsovjetiska republiker och migration. Bland mina uppdragsgivare var Aftonbladet, Expressen, SvD, Arbetaren och andra tidningar samt Sveriges radio. Som journalist rapporterade jag om arabiska våren från Syrien och Egypten, om Majdan och från östra Ukraina, samt från andra oroshärdar.

3 thoughts on “God god man”

    1. Vissa är inte riktigt inkluderade i de samhällen de lever i och det går på flera olika nivåer: från att man inte kan spanska (eller kan väldigt lite) till att man inte riktigt vet hur man tar sig runt i Europa och tror att det behövs en människosmugglare för det. Kan även vara så att han blev vilseledd av smugglaren – men även detta säger ju en del.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s