Regeringens senaste åtgärder innebär att färre människor kommer att få asyl samt att fler ska behöva lämna landet. Opponenter av den restriktiva linjen i invandringspolitiken menar att alla ska ha rätt att få sin sak prövad och därmed att söka asyl i Sverige. Både regeringen och dess opponenter utgår ifrån att Sverige har ett fungerande system för återvändande av de som saknar skyddsskäl.
Migrationssystemets väl bevarade hemlighet är att det inte stämmer. Redan idag lever vi i en situation med fri invandring de facto där människor med avslagsbeslut lämnar Sverige endast om de själva vill det.
Statistik över tvångsutvisningar genomförda med hjälp av gränspolisen visar att 30 till 40 procent av asylsökanden under år 2013-2015 utvisades till ett annat EU-land enligt Dublinförordningen. Enligt min egen erfarenhet från Migrationsverket brukar de som utvisas på detta sätt dyka upp igen i Sverige ett par dagar efter. Då söker man asyl på nytt och en ny komplicerad byråkratisk process inleds för att utvisa den sökande igen till samma EU-land. Processen tar i genomsnitt ett halvår och medför stora kostnader för samhället. I vissa fall chartrade gränspolisen hela flygplan för att utvisa enskilda personer till ett EU-land med tvång – allt för att den sökande skulle komma tillbaka till Sverige till kostnad av en tågbiljett några dagar efter.
Gränspolisen satsar just på Dublin-utvisningar därför att det är ett lätt sätt att få upp siffrorna på verkställigheter i statistiken. En annan anledning är att tvångsutvisningar till länder utanför Europa (inklusive länder på Balkan) är ogenomförbara i praktiken om den som utvisas inte vill åka.
De flesta asylsökande lämnar inga id-handlingar till Migrationsverket. Många söker asyl under en oriktig identitet. Det enda sättet att identifiera dessa personer och fastställa deras nationalitet är att använda sig av biometrisk data. Problemet är att endast ett fåtal länder i världen har en databas med till exempel fingeravtryck som omfattar hela befolkningen. Dessa länder tillhör inte asylsökandes vanliga ursprungsländer. Om man inte har id-handlingar och sökte under falsk identitet – hur kan man knytas till ett land då?
Ja, det finns språktester som kan ge information om vilken språkgrupp den sökande hör till. Det är dock knappast tillräckligt för att utföra en utvisning till ett specifikt land. Därför framstår hela återvändandemaskineriet som en amatörmässig verksamhet där asylsökande ofta utvisas utan några id-handlingar och utan ett bevisat hemland.
Ett vanligt sätt att prova sig fram för gränspolisen är så kallade förhandlingsresor. En förhandlingsresa betyder att den som utvisas reser till det land som hen uppgav som sitt hemland i sällskap av gränspoliser som försöker ”förhandla” med gränsvakter i destinationslandet vid ankomsten om att släppa in personen utan några dokument. Föga förvånande slutar dessa förhandlingar oftast med ett fiasko och hela sällskapet måste åka tillbaka.
Därför är det inte konstigt att statistiken ser ut som den gör. År 2013 beslutade Migrationsverket om utvisning till Somalia i 983 fall. Samma år verkställdes bara 34 avslagsbeslut till detta land. Nästa år sjönk den siffran till 22. Statistiken ser nästan lika dramatiskt ut även för andra länder därifrån de flesta av asylsökanden kommer – Iran, Irak, Marocko, Afghanistan, Egypten, Etiopien, Bangladesh med flera. Det totala antalet utvisningar genomförda av gränspolisen mellan 2013 och 2015 sjönk varje år trots stora balanser från föregående år som bara ökar.
Gränspolisen försöker visserligen vara kreativ för att lösa sin uppgift. Till exempel skedde under en tid förhandlingsresor till Iran endast på fredagar – eftersom det är en helgdag i den muslimska republiken vilket innebär att alla högre chefer vid iranska gränspolisen var frånvarande. De vanliga officerarna hade ingen att fråga om råd och därför släppte de in dem som utvisades utan längre diskussioner.
Ett annat problem som bidrar till att många asylsökande med avslag väljer att hålla sig undan är att preskriptionstiden för beslut i asylärenden är fyra år från den dagen beslutet trädde i kraft. Många hyser falska förhoppningar och tycker att fyra år inte är så lång tid – särskilt om tiden då den sökande överklagar beslutet till Migrationsöverdomstolen eller bromsar processen med ansökningar om verkställighetshinder som det inte finns någon begränsning på hur många gånger man kan anmäla inte räknas av. I praktiken blir det bara 1-2 år då den sökande ska hålla sig undan myndigheternas radar. Efter det kan man söka på nytt – med en ny långsam och kostsam asylprövning som oftast resulterar i ett avslag.
På min före detta enhet på Migrationsverket fanns flera personer inskrivna som hade stannat i Sverige som asylsökande i 10-15 år på det sättet. Det gick inte att utvisa dem eftersom de uppgav oriktig identitet och hemland samt vägrade att samarbeta. Det gick inte heller att ge dem asyl eftersom de saknade asylskäl.
Den problematiken kommer att bli allt större i framtiden i takt med att transportkommunikationer förbättras, välståndet i u-länder ökar och allt fler människor får en möjlighet att resa. En ledtråd om hur framtiden kan se ut om inga åtgärder vidtas ger de flera hundra unga män från Marocko som bor på gatan i Stockholms innerstad i en tillvaro kantad av våld, droger och kriminalitet. Det går inte att utvisa ens de som döms för grova våldsbrott – därför att de saknar id-handlingar och vägrar uppge sina riktiga identiteter.
Alla riksdagspartier ställer sig bakom reglerad invandring. Verkställighet av avslagsbeslut kan vara en tung upplevelse för de enskilda asylsökanden men den är avgörande för att upprätthålla reglering av invandringen. Om besluten inte verkställs samtidigt som myndigheter fifflar med siffror som det är i dagsläget spelar det knappt någon roll vilka beslut som tas och vilken lagstiftning som klubbas igenom i riksdagen. Det leder till rättsstatens kollaps.
Artikeln skriven för SvD
Egor Putilov 